stigstrombergsson

Varje resa når sitt slut.

Så också Lukas Reseberättelse eller Stora inskott som började i slutet av kapitel 9. För sina åhörare – texten lästes ju högt – har där Lukas redovisat massor med ord, händelser och möten och arrangerat alltsammans som om allt ägde rum under det att Jesus, efter att två gånger ha förutsagt sitt lidande, var på väg till Jerusalem.

Men gick det inte till så? Hände inte det där då? Under resan?

Man kan undra så, ibland lite oroligt. Och få känslan av att Bibeln inte är tillförlitlig.

Med det är ju ingen ordning! Sakerna återges inte hos de olika Jesus-berättarna i samma följd och sammanhang! Man ser ju att berättelserna om Jesus inte är trovärdiga!

En del, sådana som inte vet eller förstår det skrivna, kan komma med sådana påståenden.

Naturligtvis är de fyra berättelserna om Jesus trovärdiga!

De är alla urval av vad som berättades om honom av dem som var med!

Och det som de berättade har sin grund i vad som hände!

Att berättelserna är olika betyder alltså inte att de är fel. Det betyder bara att de som till sina tänkta läsare/åhörare i deras situationer ville föra vidare sakerna valde att göra det på olika sätt. Det fanns olika behov och tankar vilket gör att berättelser väljs ut och arrangeras på olika sätt.

Läs nu kapitel 18 hos Lukas.*

Lägg noga märke till hur varje avsnitt börjar.

Han – Jesus – gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp (vers 1).

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra (vers 9).

Folk kom också fram med sina barn (vers 15).

En uppsatt person frågade honom: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” (vers 18).

På det en följdfråga: Vem kan då bli räddad? (vers 26) och ytterligare en: Vi har ju lämnat (vers 29).

Det är ganska rimligt att tänka sig att det i en grupp Jesusföljare också på 70-80-talet fanns frågor och tanker om obesvarad bön, hög-och missmod, barnens roll samt den kanske mest existentiella av alla – den om evigt liv.

Lukas kan ha känt till att det var så runt Theofilos – vem det nu är. Eller så har han höftat att det rimligen nog är så. Det ju vanliga frågor och behov hos människor som vill tro. Med det i tanken har han satt samman ”ett antal typfall” till ett block svar på sådana situationer och livsfrågor, nästan som ett själavårdsavsnitt.

De två första avsnitten i detta är unika för Lukas. I och med orden om barnen återvänder Lukas till att någotsånär följa Markus berättelse, något också på sitt håll Matteus gör.

I vers 31 samlar Jesus de tolv omkring sig och förutsäger en tredje gång sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Det är signalen för en ny fas i Lukas berättelse. Han följer nu Markus men hoppar över att följeslagarna där bråkar om vem som är störst, bäst och vackrast. Lukas tonar ofta ner negativa sidor hos lärjungarna. Det är hans stil.

Var det en eller två blinda som botades? Var det på väg in i eller ut ur Jeriko det hände?

Berättarna ger olika besked. Men de är lika i det rop på hjälp Bartimaios (med kompis) använde för att få uppmärksamhet: Förbarma dig! På grekiska är det έλέησόν/eleison

Det är inte bara deras rop utan allas. Det är mänsklighetens rop till sin Gud (eller sina gudar).

För Bartimaios (med kompis) ”fungerade det”. Jesus stannade. Uppmärksammade.

Just för att det ”fungerar” inleder den kristna Kyrkan sina gudstjänster fortfarande med de orden – försett med en tilltalsadress: Herre – Κυρίε/Kyrie.

*  Egentligen skulle det vara gjort igår och då fått mina korta funderingar – men det hann jag ju inte med.