stigstrombergsson

Det är pyrt till vad gäller datorns internetåtkomst. Skriva blogginlägg på telefån känns fonigt. Skriver på datorn idag den 8 april för att lägga in den texten här vid ett senare tillfälle.

(...)

Det tillfället är nu förmiddagen den 9 april med Tjounavagges – med reservation för stavningen – karakteristiska lätt snöinstormade profil inom synhåll.

Var inte Markus berättelse om Jesus bra?

Hur kommer det sig att det finns fyra stycken i vilken Bibel som helst?*

Redan tidigt var det åtminstone två som tyckte att Markus berättelse var så bra att den utan prut gick att bygga vidare på. Samtidigt måste de ha tänkt att viktig information saknades, i ett fall också att framställningen skulle må bra av att förbättras. Dessa två var Matteus och Lukas. Oberoende av varandra och på helt olika hål grep dessa pennan på var sitt sätt.

Den dominerande tanken hos Bibelforskarna är att de hade var sitt exemplar av Markus berättelse på skrivbordet.

Hur hade de fått tag på den? Säg att det gått 10-15 år sedan Markus skrev och att han gjorde det i Rom för de Jesustroende där. Alla vägar bär till Rom brukar man säga. Givetvis då också från Rom. Händelser, information, erfarenheter från imperiets huvudstad spreds – också i en liten subkultur som de första kristnas.** Lukas någonstans på det grekiska fastlandet (eller i Syrien) och Matteus i Palestinaområdet vid Medelhavskusten hade på det sättet fått sig var sin Markusskrift.

Om det nu är dessa två som skrivit de Jesusberättelser som bär deras namn. Läser man exe-get-iska kommentarer till vilka Bibelböcker och andra antika skrifter som helst finns alltid resonemang om författare, mottagare, lokalisering, avsikt, datering och en massa annat. Kvaliteten i sådana resonemang kan variera – tro mig! Jag hoppar här på min blogg över de sakerna och låter i mitt resonemang författarna vara den Matteus – också kallad Levi, en av de tolv – och den Lukas som gett namn åt respektive berättelse. Tidigt ansåg man i den kristna Kyrkan dessa vara författarna. Det måste inte vara ovillkorligt sant men är ett perspektiv som fungerar.

I tanken att fortsätta P minus väljer jag att strunta i Matteus som är väldigt lik Markus. Matteus arbetsmetod verkar ha varit att han noga följt, skrivit av och då och då i liten mån språkligt förbättrat Markus text. Här och var har han gjort avbrott i framställningen. Där har han lagt in annat, mest sådant Jesus sagt och då i form av sammanhållna tal. Sedan har han gått tillbaka till Markus och följt honom tills dess det blivit dags för en ny time-out. Matteus blev då så lik Markus att det funnits tankar på att processen gått i omvänd riktning – alltså att Matteus var först och Markus av någon outgrundlig anledning skrivit en nedstruken variant.

Blir det fler P minus blir det kring Lukas i stället. Han är mer olik och gör mer av och med Markus. I grunden jobbade han på samma sätt som Matteus men förbättrar språket avsevärt. Han pausar också men gör det på andra ställen där han på sitt sätt utifrån sina tankar lägger in samma och en massa annat material. Lukas Jesusberättelse blir därför mycket mer hans egen. Vill man ge den en rubrik kan den vara: Guds verk genom Sonen.

Den är volym 1 i ett dubbelverk. Apostlagärningarna är en direkt fortsättning om Guds verk genom Anden.

Lukas börjar med en adressering – kapitel 1 verserna 1-4. Här avslöjar han sin avsikt – att i rätt ordning skriva...

Vilken ordning? Kronologisk? Ja! – men bara i grov mening. Självklart kommer födelseberättelser innan Jesus är tolv som kommer innan han är vuxen då han agerar som han gör innan sin död som sker innan uppståndelsen. Mycket grovt kronologiskt. På samma sätt som Markus berättelse är Lukas framställning episodisk till sin karaktär – fram till Jesus sista vecka.

Pedagogisk? Nu närmar man sig hans avsikt – för att du skall förstå.... Den/dem han skriver för och som skall höra hans text läsas skall få det åsikts- och beslutsunderlag som kan anses nödvändigt för att veta och tro. Det är sådan litteratur Lukas med Markus som förlaga skriver, kanske i mitten av 70-talet, eventuellt tidigare.

Ordet litteratur är på sin plats! Lukas höjer sig stilistiskt och intrigflätande över de ganska enkla händelserapporteringarna och budskapsreferaten. Han flätar sin berättelse på en helt annan författarnivå med invävda återkommande teman, persongallerier och annat. Hans berättelse kan – och bör? – därför mycket väl läsas och förstås på det sättet, lite om inte som en deckare så i alla fall lite av en historisk roman. Roman-läs därför gärna Lukas – och annan Bibeltext.

Eller kedje-läs! De flesta Bibelforskare jag läst arbetar ändå så. De går igenom avsnitt för avsnitt från första versen i första kapitlet till och med sista i sista med en del utvikningar framåt och bakåt men då främst utifrån olika stilistiska och retoriska finesser och knep Lukas uppenbarligen använt sig av för göra avstamp eller summera i sin text.

I mina fortsatta P minus (om sådana blir av) blir det sådan kedja. Så gjorde jag med Markus berättelse och det kan mycket väl vara en ordning som stimulerar både tanke och tro.

*  Kanske ibland fler. Såg i en notis för några år sedan att någon församling i Kalifornien beslutat att i sina gudstjänster förutom ur de fyra vanliga läsa också ur den skrift som kallas Tomasevangeliet. Men i USA är ju allt möjligt.

**  Paulus brev som är äldre än de skrivna evangelierna hade på samma vis kopierats och distribuerats mellan i alla fall de större församlingarna.