stigstrombergsson

Det välkändas okändhetsrisk.

Det är risken med andra kapitlet i Lukas berättelse om Jesus. Åtminstone första delen är så väl halvkänd av många att en massa i det hela förblir okänt. Man studsar ju så lätt förbi det man redan tror sig ha kläm på.

Å andra sidan kan man inte heller begrava sig alldeles i alla tänkbara detaljer. Skogen kommer då att skymmas av alla träd – typ. När man grottar in sig i en del Bibelvetenskaplig litteratur blir det lätt så. Jag har i min hylla volymer som i sådant läge är klara riskfaktorer. Att söka tillgodogöra sig allt i sådana är ett utpräglat självskadebeteende.

Låt mig ge ett exempel ur självaste Julevangeliet, den kändaste delen av kapitel två. Det inleds med notiser om kejsar Augustus, kung Herodes, landshövdingen Quirinius i Syrien och en folk- och bostadsräkning som drog folk till Betlehem. När Lukas i förbigående nämner allt detta är det för att placera Guds verk genom Sonen i tid och geografi. Hans poäng är ju vad ängeln – här kommer alltså en annonserande ängel igen! – säger till herdarna om det aktuella barnet.*

När de Bibelbitande forskarna griper sig verket så kan det bli sida upp och sida ner med regentlistor, härskartitlar och försök att få ihop Lukas text med vad andra historiska ledtrådar kan komma med. Summan av den kardemumman blir i alla fall – hos de slutsats-sansade – att Lukas när han skrev nästan 100 år senare inte var toppuppdaterad, sannolikt inte heller Theofilus som han skrev till. Uppgifterna verkar alltså inte stämma men det bekom ingen.

När de – forskarna – efteråt kommer till änglahuvudbudskapet är de lika grundliga. Tro inget annat. Men jag (och andra) som läser är då informationsutmattade förbi ouppmärksamhetens gräns.

Jesus födelse berättas mångordigt. Förelöparen Johannes födelse i förra kapitlet nämndes snabbt. Med de parallella berättelserna om namngivning och omskärelse är det tvärtom. Det viktiga om Jesus och att han är det han heter behöver inte repeteras – ängeln sa det ju nyss och gav full information.

Det första kapitlet började med två fromma gamla i anslutning till templet. Kapitel två går över till möten med ett par andra av samma kategori – Symeon och Hanna – och detta i samband med berättandet att Jesus föräldrar är av samma sort. Precis som tidigare knyts psaltarliknande lovsånger och böner till framställningen. Dessa poetiska – liturgiska? – texter är egentligen ganska löst fogade till storyn som sådan. Visst förhöjer de halten. Degör Lukas två första kapitel till mer "gammaltestamentliga" men är inte alldeles nödvändiga just där de är.**

Vid 12 års ålder ansågs judiska pojkar nått en viss andlig mognad, kanske rentav räknades som religiöst myndiga. Med en berättelse om Jesus just i den åldern – också i Jerusalems tempel – avslutar Lukas de barndomsberättelser han lagt till innan han tar Markus berättelse som mall för sin skrift till Theofilos – vem då denne är – om den vuxne Jesus.

* Observera att Lukas berättelse handlar om just det aktuella barnet som är en unik pojke. julevangeliet är inte en existentiell inlaga om barns utsatta villkor i allmänhet inte heller en genusproklamerande hen-utsaga i en kyrka som glömt inkarnationen.

**Att de är egna storheter visas ju också av att de genom Kyrkans historia fungerat inom Tidebönernas ram utan omgivande Lukasberättelse.