stigstrombergsson

Att Jesus rörde sig bland människor som på olika sätt vara marginaliserade visas i alla de fyra berättelser om honom som finns i Nya testamentet. Lukas ger de i samhälle och synagoga icke etablerade extra mycket utrymme – inte minst i sitt Stora inskott, också kallat Lukas reseberättelse. I kapitel 15 med sina tre liknelser/gåtor går reseberättelsen in i en ny fas som sträcker sig fram till mitten av 19:e kapitlet – ända fram till Jerusalem.

Lukas stryker i början av kapitlet under att Jesus ”umgås fel” och att det blir spänningar kring den saken. Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”

Också runt Theofilos på 70-80-talet fanns säkert samma allmänmänskliga tendens att klassa några som kvalificerade och andra som diskvalificerade, också i relation till Gud. Till vilken kategori de första åhörarna ansågs eller ansågs sig höra kan vara en öppen sak att fundera kring.

Läs därför kapitel 15 i tanken att de som tar emot texten är personer med sitt på det andliga torra. Läs sedan om kapitlet med en utanförställds glasögon. Fortsätt sedan läsa min text.

Fariséer och Skriftlärda ansåg sig och ansågs vara safe. De tillhörde en väletablerad hygglig seriös religiös medelklass och det är till dem Lukas riktar Jesus liknelser/gåtor till. Han börjar med två – Lukas gillar dubbletter – med en man och en kvinna i fokus. Det är ett exempel på ett så kallat gender-pair som jag skrev om i P minus 77. På de två korta hänger han sedan en tredje utbyggd liknelse/gåta med oklart slut. Den är avsnittets klimax med slutet som punch-line.

I Bibel 2000 lyder rubrikerna för de olika avsnitten – alla från vad som kallas Lukanskt särstoff: Liknelsen om det förlorade fåret, Liknelsen om det förlorade myntet och Liknelsen om den förlorade sonen.

Den sortens mellanrubriker finns inte i den egentliga texten och, förutom att underlätta navigation i materialet, sin synvinkel på vad det handlar om. Jag funderar verkligen över om de egentligen är bra rubriker och om de leder tankarna åt det håll Lukas avser.

När man funderar över Liknelsen om det förlorade fåret är det nära till hands att man i huvudet blandar in Johannes berättelse om Jesus som Den gode herden. Det är naturligtvis inte i sig fel men det är inte säkert att Theofilos och dem runt omkring honom kunde göra det. Johannes skriver sitt senare och självständigt i förhållande till Lukas och de andra två. Därför kan det vara en poäng att när du, noble Bloggläsius, studerar Lukas låta det vara Lukas du ser på – enbart.

Vad blir då fokus? Det vilsegångna fåret eller den ivrigt letade herden?

Vad är då vad? Vem är fåret i gåtan? Och vem är herden?

Berättar Jesusorden hos Lukas om människans vilsegångenhet eller om Guds letande?

Ta kvinnobilden i Liknelsen om det förlorade myntet. Är det tanten eller slanten det gäller? Många gånger spekulerar man i förkunnelse och liknande om hur fåret känner sig övergivet och ynkligt men aldrig om hur pengen mår i sitt borttappade läge. Ändå är de två liknelserna/gåtorna varandras dubbletter där myntet står för människan och den desperat fejande kvinnan för Gud.

Analogt med det måste det bli Pappan som längtar som är poängen, själva undervisningsämnet i vad vi vanligen kallar Liknelsen om den förlorade sonen – som är en av de mest välkända av alla Jesus liknelser/gåtor och har dramatiserats vid ett otal konfirmationsredovisninger. En massa predikningar har hållits och hålls över hur den yngre av pojkarna – lymmeln i berättelsen – kände sig och hade det bland grisarna och hur han där gjorde sinnesändringoch att vi därför också skall göra så. Men Pappan som längtar och som springer längs landsvägen och senare också går ut för att tala den präktige till rätta – beskrivningen av Gud – hamnar lätt i andra hand.

För att flytta tankefokus från det som är på vift till vad Lukas egentligen avser visa med kapitel 15 föreslår jag att rubrikerna byts ut till Herden som söker, Kvinnan som letar och Pappan som längtar.

PS: På Facebook finns en sluten grupp som heter Prästkollegor med drygt 1700 medlemmar. Alla är tack och lov inte aktiva och skriver en massa. Ibland när jag läser där blir jag fundersam och det händer någon gång att jag kommenterar något.

I tanken att där finns säkert en massa folk som kan många andra språk än jag kan ställde jag dock frågan om hur delarna av Lukas kapitel 15 mellanrubriceras i Biblar på andra språk. De svar som kom tyder på att det är ”förlorat” över hela linjen. I den exe-get-iska kommentar till Lukas som jag skummar i samband med att jag skriver dessa blogginlägg fann jag dock till både glädje och tillfredsställelse att Joseph A. Fitzmyer resonerar som jag. DS.