stigstrombergsson

Sent på kvällen den 25 april skrev jag i all hast blogginlägget fort och illa. Det publicerades strax efter midnatt, alltså den 26:e. Inläggets poäng var att jag just då inte hann hålla takten i P minus utan skulle ”komma efter”. I en kommentar till det inlägget – den enda – kunde jag sedan läsa:

Heja på! Jag läser troget med intresse. Men fastna inte i detaljer. Det är förmågan ge de stora sammanhangen….

Det var ju kul men visar samtidigt ett dilemma:

Balansen mellan detaljer och stora sammanhang.

Med det som i senare indelning blev kapitel 22 i berättelsen målar Lukas upp ett stort sammanhang. Det startar med att Jesus motståndare börjar planera hur de skall bli kvitt honom och sträcker sig fram till och med att Jesus förnekas av Petrus och förhörs av Stora rådet, den judiska myndigheten.

Det stora draget är väldigt likt hur Markus berättar om Jesus och grova linjer och sammanhang blir det samma sak – om man inte ser på detaljerna. Å andra sidan missar man överblick och flöd om man bara borrar i detaljer. Balansgången blir knepig.

Naturligtvis! OjOjOj!

Att läsa vidare i detta blogginlägg utan att först ha läst kapitel 22 hos Lukas och gärna kapitel 14 hos Markus medför ju att man varken kommer att se sammanhang eller detaljer.

Läs därför NU.

Man vill röja Jesus ur vägen. Hos bägge berättarna. Markus i 14:1-2 och Lukas i 22:1-2.

Markus berättar att Jesus smörjs – verserna 3-9. Lukas släpper den händelsen. Varför? Men egentligen har han inte släppt den helt utan flyttat den till kapitel 7 och satt den i ett annat men liknande sammanhang. Eller är det frågan om två olika händelser? Detaljfråga?

Judas hjälper till. I Markus 14:10-11 och i Lukas 22:3-5 och hos honom som direkt följd av motståndarnas behov och med en klart tillspetsad orsak – inte bara Judas val utan också Satans aktion. Uppfattade åhörarna denna detalj graverande för Judas del eller som en förmildrande omständighet?

Detta var några exempel på detaljer i de två kapitlen. Fler finns men jag ställer inte upp alla exempel på hur Lukas ändrar ordningen för delar i det stora sammanhanget, att han blir mer mångordig när han berättar om den sista måltiden, att han lagt till att lärjungarna just vid måltiden börjar diskutera vem av dem som är mest betydelsefull – för att snabbt nämna tre saker.

Men vänta! Ta det sista. Grälet. I slutet av det säger Jesus till dem att de skall få samma kungavärdighet som han fått. Hur många är då på plats?

Varken Lukas eller någon av de andra två berättarna som tillsammans med honom kallas synoptikerna ger besked om antalet. Genom Johannes berättelse som är mycket annorlunda än de andra tre och senare har vi fått tankebilden att Judas gått sin väg men ger man bara akt på till exempel Lukas finns inget som tyder på att hans berättelses åhörare inte räknade med Judas vid bordet. Är det en detalj? Kanske? Påverkar den sammanhanget? Möjligen.

I sin berättelse har Lukas lagt in beskedet att gruppen är beväpnad redan innan saken visar sig i det senare råkurret när Jesus arresteras. Hos Lukas blir det tydligt att det är någon av Jesus följeslagare som börjar slåss, en sak som är mer vag när Markus berättar. Faktum är att det är först genom Johannes berättelse från 90-talet som vi får reda på att det är Petrus som drar blankt.

Lukas kortar ner Jesus bön i Getsemane och följeslagarnas sömnighet. Dessa hamnar då inte i en fullt lika dålig dager som i Markus-förlagan. Gör han det medvetet? Om så – Varför?

Om Jesus var ensam och övergiven i Markus berättelse ger Lukas berättelse med omnämnandet av en kraftgivande ängel ett annat intryck.

Förresten: Orden be att ni inte utsätts för prövning i verserna 40 och 46 utgör en stilistisk finess som kallas inclusio som håller samman avsnittet dem emellan till en avgränsad enhet.

När Jesus arresteras botar han hos Lukas det öra Markus lämnat avhugget. Tillsammans med annat längre fram visar det en tendens hos Lukas att mer än Markus framställa Jesus som botande, tröstande, förlåtande och accepterande – till och med detta ödesdigra dygn.

Pojken som lubbade sin väg i Markus 14:51-52 nämns inte hos Lukas. Bibelforskarna diskuterar givetvis ivrigt också denna detalj. Jag tror att det beror på att Lukas vet att det var Markus som på det sättet visat sig själv i sin berättelse. Alfred Hitchcock gjorde på det sättet i sina gamla filmer från den tid då TV var en svartvit historia, något som Lukas dock inte hade en aning om.

Petrus förnekar Jesus ungefär som hos Markus men förhöret inför judisk myndighet tappar helt sin mångordiga dramatik i Lukas berättelse. Lukas har 6 verser mot 12 i Markus-förlagan.

Hur kan Theofilos et consortes ha reagerat på den luckan i ett sammanhang de hört om många gånger och var hyfsat välbekanta med? De måste ha uppmärksammat hacket i den stora linjen – och rimligen undrat över orsaken. Det kan du också göra, noble Bloggläsius.