stigstrombergsson

Utifrån diverse olika funderingar, händelser och icke-händelser har jag gjort en del förändringar på bloggen. Detta är inte enbart – egentligen i ganska liten mån – föranlett av vad som skett eller inte skett här utan mer en följd av mer generella erfarenheter i bloggeriverksamheten över huvud taget.

Bloggpolicy är en ny kategori som bara innehåller ett inlägg: policyn för mitt skrivande och andras kommenterande på denna blogg. Det är det förra inlägget som finns där – inget annat. Texten som rubricerar bloggen har förändrats så den innehåller en hänvisning till den kategorin.

Ett par lågaktiva länkar är borttagna – tyvärr. De återkommer om de återkommer.

Men annars är allt som vanligt...

Detta inlägg är (än så länge) det enda i kategorien Bloggpolicy och beskriver det synsätt och de regler jag söker tillämpa på bloggen stigstrombergsson. Texten är formulerad 20110828.

OM BLOGGANDET:

I titelhuvudet står En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Det är en formulering av största vikt.

Privat och personlig betyder att jag och ingen annan än jag representeras här. Det är inte prästen eller folkhögskoleläraren eller maken eller pappan eller ens farfadern eller något annat som skriver utan just bara jag. Samtidigt är jag naturligtvis är allt detta nämnda vilket påverkar bloggens innehåll – dumt vore att påstå något annat – men inget jag skriver ska ses som min familjs eller min arbetsplats åsikter utan bara som mina personliga tankar. Jag representerar ingen utom mig själv!

Åsikter och tyckerier betyder just vad orden säger: uppfattningar och tyckande. Jag har inte ambitionen att i alla saker helt och fullt vara heltäckande och fullständig. Det finns viktiga saker i familj, värld, kyrka, arbete och samhälle som jag inte skriver om. Det betyder inte att jag anser sådant vara oviktigt, bara att jag inte skrivit om det. Ur vad jag inte skriver kan man alltså inte dra några slutsatser, bara av det jag skriver.

Kreativitet kan man givetvis ha olika åsikter om huruvida bloggen exponerar. Det skrivna resultatet må vara kreativt eller inte – det är inte saken. I stället är bloggens innehåll uttryck för en egen kreativ så kallad process hos mig själv. Jag tycker själva skrivandet är roligt, inte resultatet. Jag skriver inte primärt för läsaren utan för mig själv, för att formulera mina tankar för mig själv. I samma avsikt leker jag ibland med både tankar och språk. Jag gör inte så i första hand för att driva för vissa idéer eller tanker, inte heller verkar jag för att skapa nya ord till svenska språket eller att driva fram alternativa stavningar. Jag skriver för att det är kul, har det som hobby.

Mina skriverier delas för ordningens skull i några kategorier. Många inlägg kanske skulle kunna höra hemma i flera fack men de tilldelas en vistelseort utifrån sitt huvudsakliga innehåll. Kategorierna är:

Allmänt som handlar om vädret eller andra alldagligheter som inte naturligt hamnar under någon annan kategori.
Bloggpolicy är kategorin där detta inlägg som beskriver bloggen ligger – inget annat.
Exe-geten bräker innehåller artikelliknande stoff Bibel-forsknings-läsnings-atmosfär.
Farfar funderar glimmar till utifrån min relation till barnbarnet Tyra.
Folkhögskola är min arbetsplats och livet där tecknas bara sporadiskt på bloggen.
Församling är kategorin för kyrkligt nytt och debatt lokalt, regionalt och nationellt.
Lokalsamhället följer Älvsbyns utveckling när något sådant sker vart annat år.
Politik skriver jag bara lite om – då mest om Mellanöstern.
Predikan mm är platsen för vad jag säger när jag får sådana uppdrag.
Predikaren 12:12 kommenterar böcker jag läst och en och annan film.
Speciella resor blir i praktiken serier av i efterhand renskrivna dagboksanteckningar.
Studier för tentamen eller annan examination är ganska vilande.

OM KOMMENTARER:

Med det ovan redovisade synsättet på mitt eget agerande i bloggosfären inbjuder jag läsaren att ta del av innehållet i min blogg. Om han eller hon så önskar går det också bra att reagera på innehållet genom att ge kommentarer och på så vis delta i ett samtal. Jag har valt att inte förhandsgranska kommentarerna innan de får synas på bloggen utan inbjuder läsaren att agerande under ansvar.

Först skall då sägas att den som kommenterar på en blogg är gäst hos bloggaren – i detta fall hos mig. Det betyder att man, precis som när man annars är gäst hos någon, har att uppföra sig som den man besöker önskar. På nedan tecknat vis vill jag att den som gästar min blogg skall förhålla sig när han eller hon kommenterar:

1. Kommentarerna ska någotsånär följa det ämne mitt blogginlägg berör. Givetvis beror detta en del på ämnet.
2. Uppkommer diskussioner eller debatter i olika frågor är kritik riktad mot mina åsikter eller tankar hos andra som kommenterat ett inlägg helt legitimt – självfallet! Så är det ju när man sitter runt ett köksbord eller i ett vardagsrum.
3. Samtalet skall hållas i god ton utan oförskämdheter, vulgärt språk eller angrepp på någons karaktär och egenskaper. Det är åsikter i olika frågor som skall bytas och brytas med fakta och argument, inte personangrepp.
4. Jag vill inte att kommentarerna görs till alltför långa monologer – det är mitt privilegium på min egen blogg. Vill man kommentera flera saker i ett inlägg eller i en kommentarkedja är det bättre att skriva två eller tre kortare kommentarer om en sak vardera än en lång uppsats som innehåller allt.
5. Om man tycker att ett samtalsämne är för snävt tillskuret är det god ton att föreslå att ämnet vidgas eller att ett annat samtal i en viss fråga kan ske – alltså ett nytt ämne tas upp. Då kan det ske – kanske. Det jag inte vill är att man i kommentarer så att säga ”kapar” bloggen för att driva egna frågor utan att jag som värd på stället är med på noterna.
6. Generellt kommer jag inte att radera anonyma kommentarer men jag tycker det är eftersträvansvärt att man vågar stå för åsikter och yttranden. Använd därför för och efternamn eller en sådan signatur att åtminstone jag som bloggägare förstår vem som står bakom kommentaren – dock beror bedömningen av detta på vad som dryftas och tonläget i samtalsinläggen.
7. Jag har rätt att radera kommentarer jag inte vill ska stå på bloggen precis som jag har rätten att i mitt eget hem tysta sådant jag anser oacceptabelt. Därför kan jag också generellt avvisa den som upprepat trotsar det jag här angett som goda samtalsregler för kommentarer. Jag är herre i mitt eget hus!

Med detta sagt är det högt i tak, dörren öppen, trösklarna låga och väggarna vida.

VÄLKOMNA!!

Igår kväll när jag skrev om känguruer, björnar och äjliens nämnde jag inte en annan gladighet den gångna veckan. Jag kom att tänka på den när jag i dörren till en godisaffär stötte på en av de tjejer som konfirmerades för ett par veckor sedan som inte bara hälsade avmätt utan stannade till och pratade ett par minuter - undrade varför jag var i Luleå, typ. Och vilken film jag skulle se/sett.

För att kunna länka till den glada saken letade jag igår på Piteå-Tidningens webb men fann den inte – den till tidningen insända gruppbilden av konfafotbollisarna 2011.
Men i jobb-e-posten fanns de, de bilder som en av konfamorsorna* tog som ”officiella” gruppbilder. Jag valde en av de så kallade busbilderna och sände den till tidningen. Det finns givetvis också bilder som på ett mer vanligt vis är mer städade och uppsträckta men det blev denna som visar ett gäng som har kul tillsammans – och så var det.

I mitt liv händer och sker inte bara tankemässiga tungsintheter av typen funderingar kring reformert teologi eller situationen Israel-Palestina eller andra allvarligheter. Också alldagligheter av annat slag timar och äger rum.

Så var vi – madammen och jag – på gratiskonsert i Lomtjärnsparken igår kväll. Efter att i en gräsig nedförsbacke halkat och kört högernäven in i ett nässelsnår blev det trivsamt med mycket folk på plats. Höll man sig på avstånd från scenen kunde man ju dessutom prata med folk man kände. Musiken var väl inte riktigt mitt stuk men onekligen imponerades jag av vad jag såg. Fast jag begriper inte hur man kan hoppa omkring som en damp-diagnostiserad känguru hög på ecstasy samtidigt som man spelar saxofon utan att med instrumentet som redskap slår ut tänderna på sig själv.

Morgonbläddrandet i Lokala Världsbladet* avslöjade att en massa av mors lilla Olles kompisar strosar omkring i tätortsbebyggelsens absoluta och omedelbara närhet. Tjugo nallar inom fyra kilometers radie från Cooperativabutiken är inte illa. Läs gärna mer här.

Omflyttning av arbetstid denna fredag gjorde att vi under eftermiddagen kunde fara till stan** för att egentligen inte göra någonting speciellt – madammen och jag alltså. Köpte te, tvål, skosnören och en porträttram till en bild av lilla Tyra***. Och så åt vi på lokal samt gick på bio och såg en underhållande skitfilm: Kåobåjs & Äjliens.

Nu är ju världen så förunderligt vist ordnad att en dålig västern är bättre än ingen västern. På samma sätt är en dålig sajensfiksion bättre än ingen sajensfiksion . Dålig västern plus dålig sajensfiksion blir ju dåligt i kvadrat – så dåligt att det faktiskt blir bra. Är man ute efter filosofiska funderingar om universum och hur rymdtiden fungerar i maskhål enligt strängteorin eller moralistisk problematik kring förhållandet vita nybyggare och indianer eller hjältemanligt och kuttersmycketoppsnäckigt är den i kväll sedda filmen inget att ha. Vill man unna sig en stunds förströelse är den matinéaktigt åckej****.

Jag fick ingen ny dator idag. Dröjer till in i september.

Läsare som då och då återvänder till denna blogg märker att jag söker följa vad som sker i Mellanöstern och då och då skriver i saken. Intresset för området och händelser där har alltid funnits hos mig men fick en rejäl skjuts framåt när jag för några år sedan fick delta i en studieresa till Betlehem och Jerusalem och möta kristna – lutherska och andra – där.

Vad jag fattat retar sig då en del läsare på vad jag brukar skriva. De anser mig till och med israel-fientlig – trots att det ofta är israeliska artiklar och böcker jag refererar till. Andra tycker bara inläggen i detta ämne är jobbiga och hoppar över dem då de tycker situationen där är så sammansatt och tröstlös att de inte gitter läsa. Kanske det finns någon som tycker mina alster är informativa och tankeväckande – vad vet jag.

Återfallsläsare noterar också att jag inte sällan hemfaller till skriverier med anknytning till olika kristna ståndpunkter i olika frågor, inte minst Bibeltolkning som intresserar mig å det allra vanvettigaste. Gissningsvis väcker präntandet i sådana stycken också olika känslor av samma typ som ovan men inte nödvändigtvis hos samma personer.

Med detta inlägg skapas kanske en dubbel frustration. Texten som strax följer är ledaren den 25:e augisti i den israeliska tidningen Haaretz och berör både situationen i Israel-Palestina och de ”Bibeltolkare” som kallas och kallar sig "Kristna Sionister". Sådana finner man lättast bland evangelikala högerkristna i USA men de finns också i varierande grad här och var i svensk reformert frikyrklighet - apropå reformert hot.

Googles översättningsfunktion yxade fram en någotsånär svensk text som jag slipat och putsat. På engelska kan artikeln läsas om man klickar här.

DEN ISRAELISKA EXTREMHÖGERNS ALLIANS MED GALNINGAR

Under senare år har den extrema israeliska högern utvecklat en allians med ledarna för den evangelikala rörelse som definierar sig själva som Kristna Sionister. En del av dessa tror att en ny Förintelse av judarna kommer att säkra Jesu uppståndelse*.

Mot bakgrund av vad premiärminister Benjamin Netanyahu och hans talesmän kallar "delegitimiseringen" av Israel genomfördes en "support-händelse" i Jerusalem i går kväll ledd av den amerikanske TV-predikanten Glenn Beck. Beck åtföljdes av personer som förknippas med det republikanska partiets yttersta höger och en grupp krist-sionistiska evangelikala ledare.

Beck missar aldrig ett tillfälle att tala illa om USA:s president Barack Obama och att utmana hans ledarskap. Hans TV-program föll i onåd även hos det högervridna Fox Broadcasting som tog honom ur etern. För några veckor sedan fick Beck publicitet när han jämförde de norska ungdomar som dödades av en högerextremist med Hitler Jugend. Hundratals rabbiner i USA från alla judendomens fåror har uttryckt avsky mot Becks uppvigling i etern mot den judiska finansmannen George Soros och att judiska intellektuella "anklagats" för att hysa liberala, vänsterorienterade åsikter.

Under senare åren har den extrema israeliska högern utvecklat en allians med ledarna för den evangelikala rörelse som definierar sig själva som Kristna Sionister. National-religiösa rabbiner och politiker knyter an till dessa predikanter, inklusive dem som sprider tron på behovet av en ny förintelse av judarna i syfte att säkra Jesu uppståndelse*. Dessa rabbiner och politiker ta emot donationer från dessa predikanter. Det är märkligt att människor från Israels regeringsparti Likud, främst bland dem vice premiärminister Moshe Ya'alon och World Likud ordförande Danny Danon, har anslutit sig till kretsen av Beck-fans. Så också Atzmaut knessetledamot Einat Wilf.

Man kunde förväntat sig att regeringen och polisen förbjudit East Jerusalem Development Corporation (ett statligt kommunalt bolag) att tillhandahålla den arkeologiska parken i närheten av Al-Aqsa-moskén och Silwan-grannskapet för de exterma högeranhängarnas utfall. Dessa är onödiga och skadliga utfall som vittnar om Netanyahus förvrängda prioriteringar.

Det var bara några veckor sedan regeringen nekade dussintals fredsaktivister inresa till Israel. Dessa ville utan våld demonstrera sitt stöd för palestiniernas kamp för självständighet. Vid det tillfaället hävdades att det var en "provokation". "Support-händelsen" i Jerusalem var inte mindre provocerande.

PS vid lunchtid den 26 augusti: With friends like Glenn Beck... är en annan Haaretz-artikel jag nu råkade på. Översätter den inte men rekommenderar läsaren att ta del av den. DS.

Under några dagar har jag funderat kring hur en uppföljning av det förrförra inlägget det reformerta hotet skulle skrivas. Händelser, förkunnelse jag hört och hört om, rapporter kring gudstjänster (som ofta kallas ”möten” ) och annat har svävat i huvudet. Tankar om Bibelsyn och Bibelutläggning, lag och nåd, sakrament och lovsång, känslor och tillit har roterat men jag har inte hittat en tydlig struktur för vad jag skulle vilja skriva.

Och så blir det mig plötsligt givet!! – fint ålderdomligt formulerat.

I en kommentar till det tidigare inlägget bjuds jag och mina läsare på en artikel värd hur mycket guld som helst. Den är skriven av en dansk präst som på ett mycket bättre sätt än vad jag kunnat göra pekar på de viktigaste skillnaderna mellan reformatorisk-evangelisk förkunnelse och fromhet å den ena sidan och reformert-evangelikal å den andra. Artikeln är hela 11 sidor lång plus en sida med fötternötter men jag rekommenderar den i alla fall å det allra hetaste. Där framställer så bra vad jag också menar!! Läs den genom att klicka här!

Till denna artikels innehåll kan läggas några sångverser värda att begrunda kring samma polaritet – skrivna av Carl Olov Rosenius på hans tids klara men i vår tid lätt ålderdomliga språk.

På nåden i Guds hjärta, som Jesus åt oss vann,
då han för oss i smärta blev död på korsets stam,
jag nu allena bygger min tro och salighet
och lever därför trygger, den onde till förtret.

På nåden i mitt hjärta jag stödde mej en tid,
men då vid syndens smärta jag miste all min frid.
Så länge som jag rördes, så kände jag mej nöjd,
men all min ro förstördes när jag var mindre böjd.

Visst har jag ännu skiften, ja, känslan växlar om:
än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom.
Men nu jag lärt betrakta: det skiftar ej hos Gud!
Jag slipper då beakta min känslas alla ljud.

Den egendom som köptes med Jesu Kristi blod,
beseglad när jag döptes, blott den är fast och god.
Den ligger i Guds hjärta och i det gåvobrev
som under dödens smärta Guds Son med blodet skrev.

Nu är det väl därovan, hur än det skiftar här,
och given är nu gåvan av Gud, min Fader kär.
Den stund vi var ovänner försonade vi blev.
Om intet alls jag känner, jag tror Guds gåvobrev.

Skolan har startat. Alltså höstterminen vid Älvsby folkhögskola. Igår den 22:a var officiell terminsstart samtidigt som madammen i mitt liv fyllde år. Sakerna givetvis egentligen inte alls med varandra att göra.

De flesta kurserna startade igår – Allmänna linjen, Körkort, Möbel, Yrkesvägen och Volontär. Fast alla kommer som inte första dagen utan det droppar in folk lite efterhand. På onsdag – alltså i morgon – startar gymnasiet och in väller därmed de skidelever som bor och tränar på skolan men studerar i kommunal regi. På måndag i nästa vecka kommer Grundkursen och veckan därpå ansluter under en vecka i Jäkkvik den halv-farts-grundkurs som började sitt arbete strax efter nyår. Och så har SFI-verksamheten pågått i skolans lokaler sedan den 3/8.
De där människorna som skall studera kommer alltså i vågor. Jag får svårt att avgöra om jag är på gång eller inte – med elevkontakterna alltså. Att vi är på gång vet jag mycket väl. Vi har sjukskrivna medarbetare så det är hur mycket som helst att göra.

Till detta skolreportage skall också läggas upplysningen att arbetsplatsen planerar att utrusta mig med en ny bärbar dator. Den jag haft ett antal år går så sakta, så sakta, så sakta. I våras började den meta-tabletts-drivna apparaten ta 35 minuter på sig att komma igång och hitta nätverket. Jag slog alltså på det vid ½8-tiden, gick och tog en kaffe och sedan till skolans morgonbön. När allt det var klart var datorn klar. I arbetsdagens andra ända tog grunkan en kvart på sig att läsa in inställningar och sedan stänga av och vara möjlig att bära hem för att vara arbetsredskap någon stund på kvällskulan. Inemot en halv arbetsdag i veckan blev min väntetid på de arma maskinen.
Men nu ska jag få nytt. Nåt så in i själva hästvägen vasst, sägs det.

Vad är reformert – egentligen?

Den frågan fick jag för någon vecka sedan med tillägget: Beskriv det kort?
Frågeställarens önskan om kortfatthet berodde inte (enbart) på en (inte helt obefogad) fruktan att jag skulle bluddra på i tid och evighet utan fastmer på att svaret senare skulle kunna förmedlas till en annan yngre person som i sin tur sport frågaren Vad är reformert – egentligen?

Detta inlägg – eller kanske dessa inlägg – är inte ämnade att återge hur jag sökte besvara frågan. Inte heller har jag som mål att behandla ämnet fullständigt – som om det skulle vara möjligt i en blogg. Några funderingar kan jag dock dela med mig av i ett försök att vara saklig men utan att lova opartiskhet. I kommentarer är läsarna välkomna att invända, komplettera och diskutera. Rubrikens spetsiga formuleringen är främst till för att hetsa någon till läsning men antyder nog också en viss värdering.

Vad är reformert – egentligen?

Inte bara utifrån den ställda frågan utan också annars är temat aktuellt. Från och till finner jag att man mer noga än vad man brukar göra skulle fundera kring förhållandet reformatoriskt-reformert och evangeliskt-evangelikalt – detta inte minst i olika ungdomssammanhang men sannerligen inte bara där.

Börjar man med termerna kan man grovt säga att de kristna kyrkor och den fromhet som anknyter till den tyska reformationen på 14-1500-talen med Luther som reformator brukar kallas reformatoriska och evangeliska, inte de andra två termerna. Kyrkor, samfund och spiritualitet med Schweiz-rötterna i Zwingli och framför allt Calvin brukar ibland betecknas med samma ord men ofta i stället reformerta och evangelikala. Denna terminologiuppdelning används dock inte vattentätt och konsekvent. Förvirringen tilltar då många kyrkor, lokalförsamlingar och personer kan vara ganska mixade. Jag rekommenderar den nyfikne att googla på orden för att till exempel i Wikipedia läsa mer.

På svensk botten kan sägas att Svenska kyrkan till sin tro, lära och bekännelse uttryckt i hennes bekännelseskrifter är evangelisk och reformatorisk. Luthersk typ. Ett samfund som EFK (Evangeliska FriKyrkan) skulle nog inte skämmas för beteckningarna reformert eller evangelikal (även om man inte använt detta sista ord i sin samfundsbeteckning). En rörelse som EFS (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen) är till sin bekännelse luthersk – man är ju en rörelse inom Svenska kyrkan – men visar i praktiken ofta ganska reformerta och evangelikala drag.

Hur skall då sakerna beskrivas? Kanske värderas?
Först och främst rör det sig om inom-kristna tendenser och tolkningar. Det betyder inte att skillnader och olikheter är oviktiga och bara kan lämnas. Sådan läromässig ytlighet förekommer ibland men det är inte att göra saken rättvisa. Dock – skillnaderna till trots – är det frågan om en inomkristen debatt.

Tre viktiga punkter kan man börja med:

1: Reformatorisk-evangeliska kyrkor (Lutherska) har ofta – men inte alltid – behållit den struktur med vigda biskopar och präster som kyrkan hade vid reformationen och haft ända från sin början i Fornkyrkan. Reformert-evangelikala rörelser och kyrkor har oftast – men inte alltid – valt andra organisationsformer med en annan syn på ämbetet. I ekumeniska sammanhang får detta en betydelse främst i kontakterna med katolska och ortodoxa kyrkor där ämbetsstrukturen med vigda biskopar generellt ses som viktigare än bland protestanter i allmänhet.

2: Reformatorisk-evangeliska kyrkor lär att Kristus reellt är närvarande i Mässans bröd och vin. Kristus tas fysiskt och kroppsligt emot av den som tar emot sakramentet. Sedan Zwinglis dagar lär de reformert-evangelikala att Jesus är symboliskt närvarande och det är de rätt troende som tar emot honom andligt, andra tar bara emot bara bröd och vin. Denna fråga debatterade Luther och Zwingli och debatten lär ha slutat med Luthers ord: Vi har inte samma ande. Ganska allvarlig läroskillnad, alltså.

3: Bland reformerta-evangelikala finns – men inte hos alla – en baptistisk dopuppfattning där bara det vuxna dopet är giltigt. Dopet uppfattas då ofta som en lydnadshandling hos personen, som en bekräftelse på en frälsning som redan skett hos honom eller henne. Reformatorisk-evangeliska lutheraner ser tillsammans med Bibeln och de andra så kallat historiska kyrkorna* dopet som den handling som viger – andra ord är: helgar, utkallar, avskiljer, fogar, inlemmar – den som döps in i Kristus, ger den som döps syndernas förlåtelse och den Helige Ande som gåva och att detta med Petrus ord gäller er och era barn, så många som Herren vår Gud vill kalla**. Detta är också en allvarlig läroskillnad som enligt min mening inte kan, som ofta sker, ignoreras.

Så här långt har inlägget behandlat tre viktiga läropunkter där reformert-evangelikal teologi radikalt skiljer sig från evangelisk.reformatorisk. Dop, Nattvard och Ämbete är centrala frågor för sammanhållningen i Kristi kyrka och har under hela den ekumeniska rörelsens historia varit föremål för överläggningar kyrkor och samfund emellan***.

Vad är reformert – egentligen?

I ett eventuellt kommande inlägg skall jag ta upp ytterligare några skillnader jag tycker mig se – men av mindre betydelse – för att fortsätta mitt försök att besvara den frågan.
 

Det är minsann inga skojiga nyheter som kommer in från Mellanöstern just nu. I Syrien fortsätter blodige Assad att på daglig basis skjuta på sin egen befolkning när de demonstrerar för förändring. Lite sent men ändå omsider har EU, USA m fl tagit bladet från munnen och kräver hans avgång. Också viktiga medlemmar i Arabförbundet har uppmanat honom att lägga av/ned. Dock sitter han – likt Libyens Khadaffi – kvar fast förankrad i sin egen världsuppfattning och syn på saker och ting och visar i allt på samma självfokuserade mentaltitet som verkar ha drivit den norrman som för fyra veckor sedan utifrån sen egen ensamma sanning massakrerade folk.

I slutet av September kommer den Palestinska Myndigheten att begär att FN skall erkänna ett suveränt Palestina inom (ungefär) vad som brukar kallas 1967 års gränser. Jag tycker det är en god idé och hoppas att Sverige och EU i höst skall ge Palestina samma erkännande som de gett Israel redan 1948. Alla gillar dock inte denna idé.

Bland ogillarna finns de som tänker Ja! Men inte nu! 

Många sådana hittar man givetvis i Israel - ganska naturligt. Utöver dessa är väl den främste ogillare av denna typ USA som i princip är för en tvåstatslösning, att ockupationen upphör och byggnationerna avstannar – någon gång vad det lider. Att verka för att det skall ske nu, att bestämt uttala en mening och sätta någon form av (politisk och ekonimisk) kraft bakom orden gör man dock inte i reltion till någon av parterna. I praktiken handlar man som det invanda status quo är det mest stabila, det man föredrar. Det är nog samma förändringsoro som gjort att man väntat tills nu med att uppmana Assad att avgå och att man tvekade länge innan man tidigare i år tog handen från Mubarak i Egypten.

Andra ogillare säger: Nej! Aldrig i livet!

Ett sånt gäng är åtminstone vissa delar av Hamas och andra extremistiska rörelser på den palestinska sidan. De fattar ju att ett utropande av ett suveränt Palestina med (ungefär) 1967 år gränser samtidigt innebär att ett suveränt Israel erkänns – dessutom med samma gränser. Och det vill man inte. De mest extremistiska (men de är få) menar ju att hela Israel som sådant är en ockupation. Alltså inte bara Västbanken. Inte heller bara Västbanken plus de områden som israelerna intog 1948 utöver det de skulle ha enligt FN:s delningsplan. Nej, dessa extremister menar att Israel som sådant är en ockupation och då blir ju allt som kan leda till fred – förhandlingar, statsutropning, annat som indirekt skulle godta Irsael – något man ogillar. Och saboterar.

Jag tänker att angreppet för ett par dagar sedan på en buss och på ett par andra fordon i södra Israel var ett resultat av denna tanke*. Blir det bråk blir det inget FN-stöd i september. Låtom oss därför bråka! Då slår Israel tillbaka med råge – vilket man redan gjort mot Gaza – och vi kan panga på mer – vilket skedde igår – och de slår tillbaka. Resultatet blir kaos och krig i september och därför inget av som ens kan lukta ett erkännande av Israel – typ.

Andra Nej! Aldrig i livet!-ogillare hittar man på den israeliska sidan bland dem som absolut inte vill att det skall bildas en palestinsk stat i det område man kallar Samarien och Judéen som man anser skall vara en permanent del av Israel. Det är väl inget tokdjärvt antagande att det bland de 400.000 israeliska medborgare som lever öster om 1967 års linje finns folk som inte helt plötsligt vill finna sig olovligen vistandes i ett självständigt av FN erkänt Palestina. Dessutom skulle ju då Israel faktiskt ockupera en stat, inte något man nu hävdar är ett statslöst territorium (som man alltså utifrån sin egen logik inte ockuperar, bara är i).

Israel har inte just nu direkt startat den spiral av våldsurladdningar som sker. Det skall sägas. Visserligen har Nethanyahu-regeringen hela tiden motsatt sig ett palestinskt utropande och erkännande i september och internationellt lobbat mot saken. På något förvänt sätt spelar därför upptrappningen och skjutandet den regeringen i händerna – tyvärr. Och att man inte tänker vara återhållsam i sina svar mot dem som man angrips av har premiärministern redan deklarerat – och flyget visat.

Det är alltså inga skojiga nyheter som kommer från Mellanöstern just nu. Hur spiralen skall brytas vet inte jag. Inte heller vilka som skall våga. Men ett vet jag:
Just nu är det extremisterna på bägge sidor som tjänar på saken.
Freden, folken och framtiden står som förlorare.

Landet skuttar och hoppar jämfota. Inte landet i sig men folket i landet.
Det svenska folket alltså. I vart fall de flesta.

Den ena orsaken till de hoppande och skuttande rörelserna är att det är vattenpölar överallt och regnet bara fortsätter att ösa ner. Igår stod det som spy i backen och idag har det varit på samma vis. Prognosen för imorgon lovar ingen lättnad här i norr och ännu mer skvalande och skvalpande i landets södra delar.

En andra orsak till gymnastiken är att det igår kungjordes att en ny generation Bernadottar är på G. Folkets bernadotter nummer ett – alltså kronprinsessan – befinner sig i ett välsignat tillstånd med beräknad nedkomst i mars. Saken intresserar mig egentligen inte alls men jag kan rimligen inte helt ignorera det hela eftersom media och andra går i spinn – jag vet inte hur många sidor nyheten upptog i det hyperrojalistiska Aftonbladdret.
Jag önskar naturligtvis detta barn och deras föräldrar allt gott. Också ordföranden i Republikanska klubben gjorde det med uttalandet att barn är det mest fantastiska som kan hända människor. Men hennes tillägg är också mitt: Det är fel sätt att utse en statschef.
Det lilla pyret kommer om kanske 50 år att ärva tronen efter sin mamma*. Född till detta. Snacka om att sex och makt hör ihop! Hon eller han kommer att ha tagit sängvägen till makten.
Pricken över allt är i alla fall att man i tyska medier diskuterar man var denna säng stod. Man har efter ivrigt matematiserande kommit fram till att själva görandet kan ha ägt rum när de blivande föräldrarna var på resa i Tyskland – fast man är oense om det var i Berlin eller Mũnchen det hände. Dragkampen mellan Preussen-Hannover och Bayern verkar ha fått nytt bränsle.

En tredje anledning till några människors studsande piruetter är till sist kanske att jag efter två dygns uppehåll kommit att skriva detta inlägg. Igår hann jag bara inte skriva – mycket på jobbet. Inte heller fann jag nåt viktigt att skriva om.
Denna regniga torsdagskväll vittnar detta inlägg om att jag nu väl hunnit, fast absolut inte funnit.

I förrgår var det konfirmation och hopplock – allt efterarbete dock inte klart – efter drygt 16 dagars intensivt arbete. Normalarbetstiden var 8-19 (ca) samt några kvällar och 3 nätter. Fast ska man vara noga blev det 14 dagars arbete eftersom jag ju fick en ledig dag under var och en av de två veckorna. Som framgått av tidigare inlägg upplevde jag konfafotbollen både inspirerande och meningsfull, nästan euforiskt, men onekligen blev gårdagen något av en bakis-dag.

Men idag var det dags att ta nya tag. Egentligen var det tänkt att jag skulle varit kompledig denna och nästa vecka och skolan skulle få ha sitt lärarrådslag och terminsstart utan mig. På grund av sjukledighet i arbetslaget måste jag dock ha kompen innestående ett tag till. Detta grämer mig inte speciellt mycket för egen del då situationen har helt legitima orsaker. Däremot bekymrar det mig ganska mycket att vi kommer att vara underbemannade i de uppgifter som ligger framför. En tredjedel av ”kyrk-sidan” blir frånvarande och det är definitivt inte tvärlätt att ersätta det bortfallet. Lite av vikarieroll kommer att åvila mig och jag ser inte konturerna av den situationen (ännu).

Då dagen var en regnig dag gick jag till skolan vid lunchtid för att böra försöka bena i saken. Jag var hemma vid 17 och fann mig efter 18-tiden ganska låg i humöret. Rejält bekymrad – faktiskt. Visste att jag borde satt mig med en stor bunt hemburna scheman och annat att konstruera om och göra men kom mig bara inte för. Kände bara den oöverblickbarhet som just nu finns.

Efter ett par timmars depp zappade jag håglöst bland TV-kanalerna och landade på i TV11 som för att lyfta mitt humör sände filmen Freedom writers. I maj för drygt två år sedan såg jag den och skrev om den i inlägget pedagogik+annat – läs där om filmen. Jag vet inte om den återkommer i 11an men annars finns den väl på bibliotek eller tillgänglig på annat sätt och jag rekommenderar den varmt. Gjorde mig på klart bättre humör, mer beslutsam och gav åtminstone känslan av att det här ska vi klara av med engagemang och hårt arbete.

Bra för i morgon har vi personaldagar...

Jag blir djupt rörd!
Kanske är det en överdrift att säga rörd men i alla fall är det kul att mer än 20 av de som konfirmerades igår har frågat om jag vill vara deras vän på Facebook. Och det har jag velat. Jag har till och med sorterat in dessa vänner under speciell nyskapad vänlista kallad konfa 2011.

Hur många vänner har du på Facebook? frågade en av konfirmanderna när jag i förbigående nämnde att jag är en Fäjsbåckare.
Vet inte! svarade jag.
Jag kollar! Jag är vän med dig! sa han som satt bredvid henne och pillade snabbt på sin ajfån eller vad det heter.
Hundrasjuttinie! sa han.
Oj! Det är mycket för din ålder! sa tösen – nästan imponerad.
Fast jag blev osäker på hur de orden skulle tolkas.

Vänlistan konfa 2011 är alltså nyskapad.
Jag har fler sådana underavdelningar dit jag sorterar folk. Internationellt är en där det finns några vänner i Egypten, Latinamerika, USA osv . Fjolårets konfirmander och ledare finns i konfa 2010 och de nya (plus en och annan förälder) i den lista jag redan nämnt ett par gånger. Prästkollegor finns i listan prällar och personal och elever (också tidigare) i skolan. Den egna familjen, barnens kusiner, mina kusiner, en och annan svägerska och svåger huserar under benämningen släkt.

Det är bara sällan jag själv tar initiativ till denna Facebooks-vänskap. När det gäller släkten gör jag det men annars bara ytterst sällan och kopplat till skolan aldrig. Finner det inte lämpligt att jag som lärare tar initiativ till den kontakten med elever. När jag får förfrågan – alltså på deras initiativ – brukar jag dock svara Ja men läser sedan nästan aldrig vad de skriver att de gör sådär i allmänhet. Jag kollar inte heller på deras bilder eller forskar på annat sätt kring dem, ser vilka vänner de har osv. Skulle jag göra så vore det inte juste mot andra elever som inte är mina Facebooks-vänner eller kanske – men det verkar orimligt – inte ens är på Facebook.

Exakt den strategin har jag också vad gäller ungdomar på läger och naturligtvis också dem som konfirmerades igår. Vill de ha en som är på väg mot 60 som Facebooks-vän ställer jag upp. Jag tar dock inte själv initiativet till det. Men jag tycker onekligen att det är kul att så många frågat så snabbt och att en del redan satt sig själva i konfirmandkåpa som profilbild. Jag tolkar det som att de tyckte konfan var OK.

Och hag har nu över 200 vänner på Facebook!
Blir alltså yngre och yngre.

Att något är grymt eller någon är grym betyder numera inte alls samma sak som förr. Då var till exempel SS grymma i Auschwitz. Att låta folk svälta ihjäl var grymt. Förutom att grislätet kallades grymt. Så är det inte nu. Orden har fått en annan betydelse och då en positiv sådan.

Ni är grymma! betyder ni är bra, fantastiska eller nåt sånt. Pratar man om ett grymt läger betyder det inte nödvändigtvis Auschwitz utan kan lika gärna handla om ett konfirmandläger på Älvsby folkhögskola med lilla jag som lägerkommendant – eller i vart fall en av dem.

I två grymma veckor har vi haft ett grymt läger som avslutats idag med en grym gudstjänst i en grymt fullsatt Älvsby kyrka med ett efterföljande grymt fika med en grymt massa tårta som alla grymma konfirmander slogs om att få en grym bit till av. Grymt grymt alltså – eller lika gärna nöff, nöff.

Konfafotboll 2011 är över nu.

Alltså lägret och den intensiva delen. Uppföljning och fortsatta kontakter återstår givetvis. Men just nu, söndag kväll, sitter jag njutbart nöjd efter de två grymma veckorna.

Det var 34 konfirmander idag i Älvsby kyrka*. I Mässa med konfirmation i fullsatt hus. Nästan 400 och ett 110-tal valde att också kommunicera – alltså ta del av Kristi kropp och blod i Mässan.
Och det blev en tät gudstjänst – om läsaren förstår vad jag menar. Seriösa ungdomar som frimodigt visade sina anhöriga på personer ur Gamla testamentet, ett par av Jesus under i dramatiserad form och Jesus sista vecka i detalj – alltså hans lidande, död och uppståndelse.
Och sång!! av hjärtans lust och gamman.

Egentligen förvånar det mig att psalm 235 år efter år blir så populär bland tonåringar. Pärleporten jämt och ständigt! Fast lite upphottad blir den ju kul. Särskilt att upprepa ...så att jag kan komma in med ett till ...komma in – idag utvidgat till ...komma in till pappa**.

En kollega med tjänst i Älvsby församling – när hon nämns på min blogg brukar hon betecknas brunetten – coachade ungdomarna i själva konfirmationen och jag bar uppdraget att vara celebrant, alltså hålla samman själva Mässan.

Inför den i mitt beredelseord – detta skedde efter själva konfirmationen – anknöt jag just till den nyss sjungna 235an. Betonade att Jesus öppnat (pärle)porten för alla, för hela världen. Och gjort det med sin död och uppståndelse.
Gå in genom den trånga porten är då hans uppmaning till oss – faktiskt denna söndags evangelietext. Detta är viktigt eftersom Gud inte kollektivansluter folk till himlen utan bara ställer saken i ordning. Öppnar porten. Och så uppmanar oss att ta till vara detta. Ungefär som en spelare som gör den helt avgörande löpningen och sedan slår drömpassningen som man måste ta ner på bröstet – med hjärtat – och sedan sätta i mål.
Gå in genom porten är alltså ett val. Bekänna och be om förlåtelse samt ta emot Jesus kropp och blod är ett sätt att göra detta. Och det är öppet för alla.
Ungefär så sa jag.

Sedan efter gudstjänsten fika och kramring på skolan. 300 tårtbitar – typ. Och nu är konfirmanderna hemma och jag kan ärligt denna söndagskväll säga att jag nog blir lite trött av konfirmander – sex dagar i veckan och en och annan natt. Men jag blir inte trött på dom!! Trött av, inte på, alltså. Egentligen har jag nog ett av världens grymmaste jobb som innebär att jag fått ha med dessa ungdomar att göra – som helt enkelt är grymma.

Bilden? White-board-tavlan avfotograferad vid planeringen 10:e mars. Vi följde planen.

I arla söndagsmorgonväkten, innan jag pilar iväg till folkhögskolan och kyrkan och folkhögskolan igen, meddelar jag i all enkelhet den trogna och spontana läsekretsen, att om tre timmar skall i Mässa med konfirmation i nyss nämnda för gudstjänst invigda snart tvåhundra år gamla och idag troligen till bristningsgränsen fyllde kyrkorum, trettiofem vitklädda personer konfirmeras.
Om tolv timmar kanske jag återuppträder på bloggandets arena...

Det var ett tag sedan jag ägnade mig åt den språkövning som det innebär att med hjälp av Googles översättningsverktyg få en rå-variant lämplig att putsa till mer svensk svenska. När jag gör sådant brukar jag oftast använda mig av någon lämplig artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Så ock denna dag då jag fann tidningens ledare intressant och härmed överlämnar till läsekretsen. Vill man läsa på engelska kan det ske här.


ISRAELISKA LEDARE HYSTERISKA INFÖR SEPTEMBER

Den stora faran som hotar israelernas säkerhet är den palestinska ledningens beslut att låsa myndighetens portar dagen efter FN-omröstningen och kasta nycklarna på gatan.

När FN: s omröstning om palestinsk stat inom gränserna av den 4 juni 1967 närmar sig, visar Israels regering ökande symptom på hysteri. 

Först har utrikesministeriet mobiliserat en global diplomatisk skrämselkampanj som nyligen blivit en förebråelsekampanj mot länder som har lovat att stödja det palestinsk-arabiska initiativet. Sedan det visat sig att mer än 120 länder har för avsikt att rösta för initiativet hotade utrikesminister Avigdor Lieberman att Israel skulle dra sig ur Osloavtalet. Denna vecka gav Lieberman föreslaget att alla band med den palestinska myndigheten skall klippas för att föregripa den våg av våld han säger kommer att bryta ut dagen efter FN: s deklarationen.

Barak Ravid rapporteras i gårdagens Haaretz att andra ministrar i debatten på onsdag föreslog införandet av sanktioner mot den Palestinska Myndigheten (PA) som ett sätt att pressa dem till att stoppa aktionen i FN. Som exempel föreslog finansminister Yuval Steinitz att man skall avbryta överföringen av de skattemedel som Israel samlar för palestinierna. Förslaget påminner om det amerikanska hotet att straffa palestinierna för deras önskan om självständighet genom att stoppa finansiella bidrag till PA.

Det är svårt att tänka sig ett mer farligt och dumt drag än att förstöra PA och skära av försörjningen för tiotusentals säkerhetspersonal och tjänstemän som är beroende av den för sina löner. Som försvarsminister Ehud Barak sade i debatten, skulle detta leda till anarki i Västbanken och ge Israel ansvaret för 2,5 miljoner människors välfärd. Den Fatah-ledda myndigheten är den sista barriären som hindrar att Västbanken förvandlas till en Hamas-gren.

Den stora faran som hotar israelernas säkerhet är den palestinska ledningens beslut att låsa myndighetens portar dagen efter FN-omröstningen och kasta nycklarna på gatan. Sättet att stoppa en upptrappning efter Septemberomröstningen är att öppna fredsförhandlingar baserade på 1967 års gränser med vissa landbyten och en tillfällig frysning av byggandet i bosättningarna. Om Israels hysteriska reaktioner inte leder till en systemkollaps i de ockuperade områdena, kommer vägen då vara klar att föra sådana samtal med den nya staten.

I mitt bloggande anlägger jag en viss självcensur i en del stycken. Så skriver jag till exempel bara ytterligt sällan om familj eller släkt och då bara i informerande ordalag. Samtal och diskussioner i det sammanhanget för jag i det sammanhanget och inte på bloggen.
På liknande vis gör jag i en hel del som har med lokalförsamlingen och/eller folkhögskolan att göra. Jag har andra kanaler än min blogg för åsiktsuttryckande i de sammanhangen. För att vara extra noga utsträcker jag min självcensur till nästan allt som har med skolans arbete att göra, också sådant som inte speciellt berör mig. Men ibland händer for skolans räkning något speciellt som jag bebloggar. Idag är det en sådan dag.

Idag står det om upphandlingen i tidningen sade madammen då hon väckte mig i morse när hon gick till jobbet*. Hoppla! tänke jag och stapplade ur sängen. Nu ska vi se...

Min arbetsplats berörs på lokala världsbladets förstasida och sedan ett uppslag längre in i tidningen. Jag läste. Tänkte. Läste om. Tänkte. Tänkte bland annat: ska det som står där bebloggas?

Då jag gissar att en del av mina regelbundna läsare också läser Piteå-Tidningen vore det löjligt om jag inte skrev ens något om det jag i någon mån känner och har känt till och nu också ges allmän beskådan genom lokalpressens förstasida. Alltså kommenterar jag ytterst privat och i min mening återhållsamt dagens artiklar – som kan läsas här och här. Läs de artiklarna!

Såhär har jag fattat saken:

För drygt två år sedan var det stort halligalli i kommunen då man valde att rejält strama åt KomVux-verksamheten och flytta in den från självständighet till att sortera under gymnasieskolans ansvarsområde. Under ett antal år hade Vux gjort ett bra jobb både inom och utöver vad en kommun måste tillhandahålla men i åtstramningens tidevarv valde kommunen att krympa verksamheten till vad man är skyldig att ge medborgarna, bland detta Svenska För Invandrare (SFI).

En del tidigare Vux-anställda bildar då ett utbildningsföretag ”Framtid i Norr AB” som när kommunen gjorde en upphandling av tjänsten att på kommunens uppdrag ge SFI befanns ha inkommit med vad som av kommunen bedömdes vara det bästa anbudet. Folkhögskolan lämnade också anbud men fick inte uppgiften. Den gick till Framtid i norr på två år med möjlighet för kommunen att förlänga ett plus ett år. Det beslutet var det ingen – säger och skriver ingen – av ”förlorarna” som förde talan emot.

När de två åren börjar gå mot sitt slut väljer tydligen kommunen att inte utnyttja rätten till ett tredje och fjärde år utan gör en ny upphandling av nästan exakt samma slag**. Anbuden kanske blev annorlunda – vad vet jag? Denna gång bedömer de tjänstemän på kommunen som har uppdraget att göra upphandlingen att folkhögskolans anbud är det som bäst passar vad de vill ha utfört. Detaljer i detta är utanför min kännedom men jag konstaterar att skolan fick förtroendet och inriktade sig på att leverera SFI från och med första veckan i augusti.

Kommunens beslut överklagas!
Detta är tidningens nyhet idag men det gjordes och var känt (och självcensurerat) av mig innan sommaren. Det är det formella man överklagar, alltså beslutshanteringen. Givetvis står det en fritt att göra så om man anser att formella fel begåtts. Det är till och med rätt att göra så. Det ligger i rättssamhällets natur att man kan överklaga – om man har på fötterna.

Kanske har man på fötterna men i artikeln finns också en del rena barfotasaker. Som exempel på en sådan barfotasak framför representanter för Framtid i Norr tanken att anbudsförfarandet skulle vara riggat till folkhögskolans förmån redan från start. Detta sägs två gånger i artikeln men inga belägg ges för saken. Det bara påstås – barfota! Om den saken kan jag ärligt säga att vi på folkhögskolan innan och under hela upphandlingen var skitspända på hur det skulle gå. Vi hade ingen som helt förhandstrygghet. Många av oss trodde knappast att vi skulle ta hem anbudet. Detta tvivel kom givetvis inte av att vi skulle anse oss svaga eller så utan för att vi visste att vi i denna upphandling har konkurrenter som också är seriösa och kompetenta. Men denna gång bedömdes vårt anbud starkast och våra förhoppningar slog in: Två år med kommunal option på ett plus ett år.

Hur det blir får vi se. Kommunen verkar – vad jag fattat – göra en ctrl-alt-delete och starta om upphandlingen. En sådan process kommer att ta hela höstterminen. Under tiden bedriver kommunen SFI – som är ett kommunalt ansvar – med egenanställd personal men i lokaler man hyr på folkhögskolan. Varken folkhögskolan eller Framtid i Norr har alltså för närvarande uppdraget. Sista PT-artikeln är säkert inte skriven.

PS: En del av kommentarerna på PT:s webbsida är bara så sanslösa – som webbkommentarer är. Men så är det ju vanligen anonyma gnällspikar som figurerar i de sammanhangen. DS.

Jag är som tidigare nämnts fullt sysselsatt med konfirmander. Ibland är de bara så trötta att lite vilotid måste sprängas in. På det viset är det nu en stund varvid jag passat på att å den ANDRA BLOGGEN publicera en film med barnbarnet Tyra. Egentligen är det inte en film i ordet films rätta mening – alltså rörliga bilder. Det är mer av några bilder i svit.
Orsaken till detta filmfusk är att det om söndagen inte filmades och anledningen i sin tur till det var att farmodern som i farfaderns – alltså min – frånvaro var tillstädes föredrar att jobba med stillbildskameran. När sedan jag på måndagen var hemma med den lilla var vädret så illa att vi tvingades vara inne vilket innebar bara en kort filmad snutt då hon står och diskar – men sådant finns ju på en tidigare film. ANDRA BLOGGEN alltså – här.

Just det! Det är Bingi lut just nu. Lilla Tyra – vårt barnbarn – sover sin förmiddagslur.

På grund av Lule-kalas och arbete har den lilla sprallan varit hos farmor och farfar sedan fredag eftermiddag. Föräldrarna väntas på ingång under måndagens lopp för att antingen plocka hem det lilla yrvädret eller bli här ett par dagar. Ingen vet. Än. Det faktum att hon befinner sig i fastigheten räcker dock för att detta inlägg skall placeras i kategorin Farfar funderar.

Farmor jobbar idag men farfar – alltså jag – har en fridag från konfafotboll 2011 där han – alltså jag – tillbringat fredag kväll+natt+hela lördag fram till ca 18 samt söndagen inom samma tidsramar. Läsaren må begripa villket outsägligt offer detta har inneburit från hans – alltså min – sida. Att med barnbarnet i fastigheten vara hemifrån i umgänge med en massa andras om än äldre ungar visar på en arbetsmoral av stål och missionskaraktär av guld.


Att arbeta med konfirmander är kul och enormt meningsfullt. Så deltog hela lägret som gudstjänstfirare i Högmässan i Älvsby kyrka igår. Från lägret ca 40 stycken + en liten föräldrasvans och till dessa nästan runt 30 ”vanliga” gudstjänstfirare av regelbundet slag.

Det blev en stark gudstjänst. Oändligt tacksam är jag att de som vanligen firar gudstjänst och nu fick så många andra så att säga i knät – de ”skötte sig” alldeles utmärkt – vilket inte förvånar mig alls. Församlingen i meningen de regelbundna gudstjänstfirarna Älvsby kyrka är av den halten och ullen att de – hur skall jag uttrycka det? – ”ställer upp” när det in i kyrkan väller nya oerfarna unga människor. Man tar i och sjunger, agerar tydligt i liturgin och på alla sätt söker skapa en miljö – hittar inget bättre ord – som underlättar för de som på något sätt är ”gäster” eller ”nykomlingar”. Som ledare i verksamheten är jag bara så oändligt tacksam för detta aktiva stöd.

Och konfirmanderna?
Hallå! Det handlar om 34 fullt normala 14-15-åringar. Faktiskt bar de sig ganska onormalt åt. Det var inget strul alls. Inget snack. Inga stön – vad jag märkte. Inget larv. I stället uppmärksamhet och fokus, ambition att försöka hänga med i något som de allra flesta inte (ännu) är så bekanta med.
Kanske upp emot 30 av dem deltog även som kommunikanter – nattvardsgäster. Vi hade pratat om det innan och då blev sagt: det går inte att säga att ni ska delta, inte heller att ni inte ska eller får. Det är upp till var och en som är döpt. Just var och en. Däremot kan jag man säga att ni skall skita i grupptrycket. Snegla inte på andra utan bestäm själv. Och väntar du till nästa helg – konfirmationshelgen – är det inte alls fel. Kanske rentav lämpligt. 

Att tänka sig att 14-15-åringar inte är gruppberoende är ganska orealistiskt. De är det. Hör till åldern. Dessutom är detta lagidrottare. Men det var allvar, kanske lite pirrigt för en del men seriöst. De ”skötte sig” – även om jag egentligen inte gillar det sättet att uttrycka sig.
Att de sedan sjöng ikapp med församlingen – och volymvann – i slutpsalmen Pärleporten gjorde konfirmandledaren – alltså Tyras farfar alias jag – rentav tagen, rörd och stolt. Och församlingen lycklig över att ha förlorat matchen.


Barnbarnet Tyra sover alltså. Vi har lekt, läst, diskat och tittat på Bingi. Undrar läsaren vad det är går det bra att följa länkarna här och här till den lillas absoluta favoriter. Och när den njutningen är över slår hon ut med händerna och säger Bingi lut.

Bilderna? Farmor som har haft Tyra-monopol lördag och söndag kan också fotografera. Och jag har fotograferat av årets lägertröjas bakstycke, nedre delen.

I något av mina tidigare inlägg från fjällturen nämnde jag om en bok jag läste ut när vi var prydligt installerade i stuga 63. Det är verklige en intressant bok! Fast inte alla gånger lätt att följa tankegången i.

Jag gillar sådana böcker. Tankegympa är en kampsport som inte kan övervärderas. Israeliska och/eller judiska intellektuella som vrider och vänder på saker och ting blir i de sammanhangen riktigt bra. Inom judendomen finns ju tankegympans tradition. Ett exempel på detta är världens mest välkände judiske lärare – Jesus. I stället för att med enbart snärtiga propagandaslagord ur en maktposition slå fast några enkla sanningar vrider och vänder han på saker, ger oväntade infallsvinklar och bakvända slutsatser – jämfört med många i hans tid. Det är inte för inte det grekiska ord som vi oftast översätter med liknelse också kan betyda gåta. Allt detta sade Jesus till folket i gåtor, och han talade enbart i gåtor till dem skulle kunna vara en alternativ översättning av Matteus evangelium kapitel 13 vers 34 – typ.
En annan, Paulus, är kanske världens näst mest kände judiske tänkare. Han är ju också en tankevändare och synpunktsvridare av rang, något som var och en som ger sig i kast med hans brev snabbt märker.

Dessa två var inte i detta avseende unika ens i sin samtid. De står som värdiga representanter för en typisk judisk tankehållning som haft sin fortsättning både inom kristendom och judendom – kanske genom 2000 år mest inom den senare. Judendomen har nämligen i förhållande till sin storlek rikeligen och ständeligen försörjt västerlandet med filosofer, vetenskapsmän och mentala giganter, religiösa och sekulära. Lite enkelt kan man säga att de judiska kulturerna – det är rätt att tala i flertal – står för skalle till skillnad från att skälla med demagogiska sloganupprepningar, något som alltför ofta präglat den euroamerikanska kulturkretsen, framför allt de sista 150 åren.

Avraham Burg är i sin bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan en värdig representant för denna skallens tankevärld*. På ett klargörande, ibland oväntat, sätt behandlar han och föreslår alternativ till den nuvarande hållningen hos den israeliska regeringen, folkmajoriteten och politiken. Han menar kort sagt att det som nu råder är ett dåligt alternativ till vad judiskt tänkande och skrifttolkning skulle kunna vara. Jo, han tolkar skrift! Resonemanget anknyter ofta till det vi kallar Gamla testamentet men också till fortsatt judiskt tänkande i till exempel Talmud.

Lite orolig är han i förordet inför tanken i vad mån hans resonemang egentligen blir begripligt hos icke-israeler. Han har i viss mån rätt i sin förmodan då han då och då hänvisar till israeliska författare och debattörer som kanske mest är kända inom landet. Ändå är boken begriplig och klar och ett mycket intressant inlägg i debatten om situationen i Mellanösten av idag. Och visar på en väg frigjord från den gamla förintelsen för att förhindra eventuellt kommande.

Vem är Avraham Burg? Faktiskt inte vilken tyckare som helst. Hans pappa var minister i den israeliska regeringen på 1960-talet så han hade politiken och tänkandet i hemmet. Själv har han varit talman i Knesset – Israels parlament. Värd att läsa och lyssna till.

Om boken kan man läsa mer här.

När skrev jag detta – jag som är på konfirmandläger?
Svar: När konfirmanderna arbetade självständigt med sitt repetitionsblad. Och efteråt.

Just nu fylls tiden och engagemanget av årets upplaga av konfafotboll. När ett och annat avhopp skett landande vi på 34 konfirmander och sju ledare under lite drygt två veckor på folkhögskolan.
Det blir långa dagar. Och ganska tröttande för både deltagare och ungdomar. Fyra timmars konfa och fyra timmars fotbollsträning varje dag är grundschemat*. Det blir intensivt hela tiden. Och kul.

Det är ett bra gäng ungdomar. Surriga givetvis! Surriga är nog bara förnamnet. Men de är roliga, positiva, trevliga på alla sätt. Lite speciella är de nog då de i flera år hållit på med lagidrott och har det som brinnande intresse. Det innebär att de är mycket fysiskt aktiva men framför allt att de fungerar mycket bra i grupp. De kan sätta laget före jaget – typ. Ta instruktioner. Samarbeta. Sådant är det minsann inte alla tonåringar (och vuxna) som kan.

Ledarteamet är också bra sammansatt för både avancerad fotbollsträning i teknik och taktik, omväxlande fritidsaktiviteter och konfatid med vad jag skulle vilja kalla rejält och centralt innehåll. Två veckoslut under våren har det varit och nu drygt två veckor i sommar.

Jag tycker det är både inspirerande och meningsfullt. Lite får man dock stå ut med. Så blev jag till exempel för ett par kvällar sedan när en uteaktivitet innebar en lagtävling i att få fram vissa saker tvärt rekryterad av en av grupperna till att vara deras trädgårdstomte. Vi är ju i trädgården och du ser… – resten fattar läsaren. Dessutom fick de gruppen med mig som insamlat objekt också ett armbandsur på köpet.

Nu när jag skriver detta har vi haft en timmes så kallad lektion – om födelseberättelserna i Matteus respektive Lukas evangelier. Jag har sedan konfirmanderna gått till träning passat på att fixa ett repetitionsblad om Gamla testamentet, Buden, saker som hände kring och med Jesus och en del om vad han sa, bönen Vår Fader samt inledningen på Trosbekännelsen. Det bladet skall tillsammans med en annan genomgång drabba dem i ett par timmar efter lunch innan det är dags för nästa fotbollspass. Och så gör vi undervisningsfinal för dagen mellan 18 och 19 – kommer då att se närmare på den gudstjänst vi ansluter till i Älvsby kyrka imorgon klockan 11.

Slitigt? Jo, faktiskt lite. Långa dagar (och nätter ibland) med möjligheten att (kanske) ta en ledig dag i veckan. Jag erkänner att jag nog blir lite trött av dem – men inte på dem. De är ju så härliga att ha att göra med – tycker jag som stillsamt närmar mig 60-årsstrecket.

De inlägg som bär rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det nionde och tionde av 10. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Onsdag 27 juli runt 23.00.

Mentalt håller semestern på att ta slut. Jag pratar semester då sommarlov i mitt fall, fast jag är lärare, är om inte ett helt bortglömt så i alla fall rejält naggat begrepp. Första veckan av det så kallade sommarlovet var jag i lärartagen då Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans hade en så kallad innevecka på skolan. Nu på söndag inemot tre veckor, i alla fall klart två, innan lovet upphör startar en annan kurs: konfafotboll 2011. Konfirmanderna kommer på söndagen men vi ledare samlas ett dygn innan. Dessutom skall jag predika i ett annat ungdomssammanhang på lördag kväll.
Som detta är planerat kommer fredagen denna vecka – i renskrivande stund alltså förra veckan – att bli något av en mellandag. Torsdagen – i morgon – blir resdagen härifrån Björkliden och hem. Det gör onsdagen till semesterns finaldag.

Som finaldag blev den vederbörligen firad. Först spatserade jag och madammen en knapp mil upp i Nissunvagge, åt lunch samt trampade hemåt igen. En jätteskön tur.
Med den i ryggen – eller snarare i fötterna – åt vi middag på hotellet tillsammans med den yngre dottern och hennes (pojk)vän. Trevligt och lagomt på alla vis. I väntan på bord 1½ god öl, sedan en Toast Skagen följt av röding nedspolad med jäst druvdryck av vitt slag. En god, trivsam och skön final på sommarledigheten – typ.

Men andra brevet till församlingen i Korinth??
Givetvis läst! Självklart! Mitt fjällsnabbläsningsprojekt av Paulusbreven i kronologisk ordning fortgår. Det är bara tankarna som formuleringsdröjer.


torsdag den 4 augusti 2011 strax före midnatt.

Nu har jag renskrivit det jag skrev under tiden vi var i fjällen. Övre halvan av detta inlägg var det sista. För att ge ett slut på serien kan jag nämna att vi på torsdagen styrde kosan hemåt i ett för fjällvärlden fantastiskt varmt sommarväder – plus 22. Stop i Kiruna och i Jukkasjärvi med hemkomst till Älvsbyn vid 19-tiden. Med den noteringen är väl alla fjälltampar uppknutna utom en som kommer nu.

Andra Korintherbrevet synes vara en uppföljning, bitvis fristående, till det första. I alla fall början. Och samma sak gäller som för andra brev: detaljerat tas upp då-dags-aktuella ting och resonemanget förs och motiveras med mer generella principer som underlag – dessa tillämpbara för andra tider och sammanhang.

En speciell sak i just detta brev som jag sedan gammalt har fastnat för är den tydliga formuleringen av både Försoning och Paulusauktoritet som finns i kapitel 5 verserna 17-21.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Detta är ord och inga visor i en tid där röster hörs både mot att Jesus faktiskt gjorde något påtagligt försonande för oss människor och att Paulus och/eller någon annan apostel skulle ha någon form av auktoritet. Sådant hörs här och var, till och med från präster i Svenska kyrkan som i sin vigning svarat Ja på den Nicenska bekännelsens tal om en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

De inlägg som bär rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det sjunde och åttonde av inemot 10 stycken. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Måndag runt 20.00.

Idag när vi gick en dagsvandring på ca 4 km tur och retur kom jag på titeln till den blogginläggsserie som skapas när mina dagboksanteckningar bebloggar under kategorin Speciella resor. Rubriken kommer att vara fjäll & tanke och en siffra. Kanske blir förkortningen f&t också aktuell. Det känns som ett bra tema eftersom fjällvistelse för mig alltid innebär tid att tänka*.

Vi sov gott i vår stuga natten mot idag och vaknade tidigt. Det blev en dagstur i mulet väder men uppehåll. Skönt, vilsamt, stärkande. Väl hemma i stugan, efter en måltid och stort nyhetsintag – händelserna i Norge dominerar – har jag läst it en mycket tänkvärd bok jag rekommenderar å det allra hetaste. Boken ifråga kommer att få sig ett eget inlägg unde kategorin Predikaren 12:12 men redan nu kan jag avslöja titeln: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan. Författaren är israelen Avraham Burg.

När vi går i fjällen är madammen parets botaniker och detta år ävenledes ornitolog. Fjällvråksbilden i förra inlägget tog hon igår. Blombilden som pryder detta inlägg är också tagen tidigare. Liksom nästa bild.


Efter tisdagen – ca ½2 på natten.

Tisdagen innebar också en dagsvandring till hälften i regn – plus en kvällspromenad i betydligt bättre väder. På dagen åkte vi västerut till Katterjåkk och gick därifrån söderut 4 km till Katterjaure. Där fikade vi och fikandes som värst började det regna. Alltså trippade vi tillbaka till vår bil och for tillbaka till Björkliden.

När man går i regn funderar man inte så mycket. Bara lite. Om det som drabbat i Norge, om den stundande helgens arbete, om predikan på lördag kväll, om ditt och om datt.

Jag visste inte att Torne träsk är landets 6:e största sjö och Europas största med odiskutabelt dricksvatten överallt och året runt. Nu vet jag det. i alla fall vad det vad som stod på en skylt jag läste när jag och madammen kvällspromenerade ned till Silverfallet. På vägen dit besökte vi dotterns lya – typ studentboende – och jag kunde kolla min blogg och en del annat på nätet. Fann att minst en längtar efter mina skriverier**.

Lapportsbilden som pryder alla fjälltursinläggen togs under kvällspromenaden.

De inlägg som bär rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det sjätte av inemot 10 stycken. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Söndag – strax före 22.00.

Det är inte klokt vad man är off när man går i fjällen!
Tillbaka i Björkliden möts vi av det som gastkramat folk hela veckoslutet – vansinnesdådet i Norge. I och för sig hörde vi ett rykte igår i stugan. När de många dyvåta personerna kom och en man svarade på frågan om han visste något om det kommande vädret – främsta samtalsämnet – nämnde han att när han tidigare och närmare civilisationen med sin mobil sökt information om sådant hade han gått bet på uppgiften. Däremot hade han sett en notis om ett attentat i Oslo mot några regeringsbyggnader och något kopplat till ett ungdomsläger – inte mer.
Nu när vi är ute ur mediaskuggan och har kunnat bli uppdaterade vad gäller det fruktansvärda att en skruvad person med skruvade idéer i ett angrepp på ett öppet demokratiskt generöst samhälle dräpt inemot 100 personer. Idioti! Från början till slut!

I morse vaknade vi strax före 6 efter 8 timmars sömn. Inget regn men ganska låga moln innebar marsch tillbaka samma väg som den vi gått om fredagen. En god tur med blommor, vyer, fjällvråkar och annat. Vid 15-tiden var vi tillbaka i Björkliden och är nu duschade, mättade och installerade i stuga nummer 63 där vi konsumerar nyheter. Ute är det mulet, lite blåsigt och ungefär 10 grader.

Paulus första brev till Korinth läste jag igår kväll i pannlampans skarpa sken. Till skillnad mot det nyligen omberättade Romarbrevet bygger breven till Korinth på att Paulus har en personlig tidigare relation till sina adressater. Det präglar resonemanget när han skriver till dem om en massa olika saker. Lite rörig blir faktiskt hans framställning eftersom han i kapitel 5 vers 9 hänvisar till ett tidigare brev som antingen är borttappat eller inbakat i något av de brev vi har. Gissningsvis finns en uppsjö av teorier om den saken men jag känner till väldigt lite om den saken och det jag en gång vetat har jag glömt.

Det är många skilda praktiska saker som Paulus tar upp, allt aktuellt för de kristna i Korinth då. Därför är det nog många saker i brevet som de förstod bättre eller annorlunda än vad vi gör, vi som senare tjuvläser den post de fick. Samtidigt blir intrycket att Paulus i detta brev ändå argumenterar mer generellt, som om han tänkte: ”Kopierar folk detta brev till andra skall dessa kunna ha nytta av resonemangen”. I de ännu senare breven av hans penna blir denna tendens ännu tydligare.

Splittring, sexualitet, församlingsliv i olika aspekter blir sådana mer eller mindre generella saker som Kristusombudet Paulus undervisar om – generellt för oss, speciellt för Korintherna någon gång starx efter år 50.

De inlägg som bär denna rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det femte av 6-8 stycken. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Lördag kväll – strax efter 21.00.

Såja! Nu har vi gjort dagens sista tur till stugan. Ätit soppa. Druckit te. Träffat några.
När många blöta skall torka sig och sitt pick och pack i ett vedkamineldat rum blir det varmt. Glasögon och kameralinser immar igen omedeldirekt.
Nu tillbaka till tältet för nattsuss. Tidiga kvällar blir det när man varken har TV eller dator.
Och det har slutat regna!!

De inlägg som bär denna rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det fjärde av 6-8 stycken. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Fortfarande lördag (23 juli) – nu runt 19.00.

Det regnar fortfarande! Utanför tältet.
Inne i detsamma är det (ännu) torrt men allt känns lite smårått. Utetemperaturen är ca 10 grader och det har regnat i 15 timmar fast prognosen för lördagen – SMHI – sa goda chanser till sol, en och annan regnskur. Det har varit mer än en och annan – en lång en.

Vad gör man då när man ligger still förutom att tugga snus? Svar: nästan inget!

Då och då har vi tupplurat, då och då har vi gått in i STF-stugan för att kunna sitta som folk. Då har vi också passat på att koka kaffe, tillaga vår middag och träffa folk. Dyvåta vandrarsällskap har efter hand troppat in, dränkta som katter. Tapprast av alla var nog paret med den fyraåriga flickan. Alltså flickan var tapprast. Blöt, kall, frusen, blå, hungrig och trött.

Mellan stugbesöken och tupplurarna har jag läst en del. I sträckläsningen av Paulus brev i kronologisk ordning har jag nu lagt Romarbrevet i ryggen. Liksom Galaterbrevet anses det skrivet i början av 50-talet men med ett helt annat syfte. Inget speciellt har hänt som provocerat fram brevet. Snarare är det något som skall hända som får igång hans skrivklåda. Paulus tänker mellanlanda!
Han befinner sig någonstans kring Egeiska havet – jag minns inte på rak arm var – och planerar att sedan han snäppat förbi Jerusalem i ett ärende styra kosan mot Spanien och då stanna till i Rom, imperiets centrum, där det redan fanns kristna. De var inte en frukt av Paulus arbete utan andra hade grundat församlingen/arna – kanske judar från Rom som enligt Apostlagärningarna kapitel 2 fanns på plats i Jerusalem redan den första pingsten och där satt sin tro till Jesus som Kristus/Messias.

Det blir huvudutredningsämnet i brevet: förhållandet mellan Israel – judendomen som den var då – och kristustroende judar och icke-judar. Hur ska dessa olika ”släktingar” se på varandra? På vad sätt skall de räkna varandra? Vad är likheter och skillnader? Varför tror inte alla judar att Jesus är Messias/Kristus/Herre? Hur blir det för dem? Vem eller vilka är Abrahams avkomma – egentligen? Hur har Gud agerat, utvalt, handlat?

I 12 kapitel utreder Paulus sådana saker och ger på så sätt de Rom-kristna en introduktion i sin lära. Tankegången är inte alltid lätt att följa men inte så svår som man kan tro. Det går faktiskt lite lättare om man snabbläser.
Efter det tolvkapitliga läroblocket går Paulus över till praktiska förmaningar och goda råd mot bakgrund av det han tidigare skrivit.

Romarbrevet är kanske det Paulusbrev som genom den kristna historien transponerats mest. Brevets situation med en blandförsamling av Jesustroende och icke Jesustroende judar samt Jesustroende icke-judar är ju minsan inte för handen alltid och överallt. Därför har man ofta – och detta behöver inte vara fel – transponerat brevet genom att plocka länkar i författarens argumentation och förstått dem som bärare av mer generella sanningar. Att den rättfärdige skall leva av tron är ett exempel. Att vi genom dopet dött och uppstått med Kristus är ett annat.
Att göra de nämnda sakerna till huvudsanningar är som sagt inte fel men det kan vara värt att notera att i brevet som sådant är de sakerna argument i en annan speciell sakdiskussion.

Andra argumentationslänkar i brevet har man också gett större betoning än de har i brevet som sådant, och i en del sådana fall kanske man kan vara mer tveksam till transponeringarna. Den så kallade ersättningsteologin som ser Judendomen som passé och helt ersatt av den kristna Kyrkan som Guds folk är nog ett exempel på en övertolkande generalisering av delar i Paulus resonemang. På samma sätt blir det en övertolkning när man av brevets resonemang gör tidsprogram för händelser vid tidens slut. När man gör så tappar man inte sällan bort att de verser man jobbar med är länkar i ett resonemang med ett annat huvudtema: Frälsningen.

Vad gör man då när man ligger still förutom att tugga snus? frågade jag i början.
Som synes finns också ett annat svar: Skriver!

De inlägg som bär denna rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det tredje av 6-8 stycken. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.

Previous in this series: hunger och törst, fjäll & tanke – 1, fjäll & tanke – 2

Om serien fjäll & tanke är intressant att läsa vet jag inte. Av kommentaren till inlägget hunger och törst av den 28/7 kan man ana att alla inte tycker så utan menar att ”...denna ibland intressanta blogg skulle fyllas med en handfull fjällinlägg vilka fullständigt saknar intresse för den som befunnit sig i civilisationen”. Då jag väl känner kommentatören ifråga vet jag att det inte menas så bryskt som det kanske kan låta – jag skriver detta så att han inte missuppfattas av andra läsare. Dessutom har han ju komplett fel och uppvisar samma tankemönster som Egyptens farao som hela tiden befunnit sig i civilisationen måste haft när Moses kom dragande med sina ödemarkserfarenheter – inga jämförelser i övrigt.
Här följer, denna lediga dag, i alla fall fortsättningen på mina skriverier.


Samma regniga dag (lördag 23 juli) en stund efter 14.00.

Jag tupplurade en aning och var sedan akut kaffesugen. Kosan styrdes således till stugan invid vilken vi har vårt tält. I stugan är det möjligt att sitta utan att vara hopvikt som en tumstock, laga mat, elda i en kamin osv samt språka med andra fjällisar. Det gjorde vi ganska länge – över två timmar.

Nu sitter jag i tältet igen och har just läst igenom Galaterbrevet som jämte Romarbrevet och de bägge breven till Korinth brukar räknas som Paulus huvudbrev. Vad som kvalificerar dem för den beteckningen vet jag egentligen inte. Kanske är det att de är de längsta breven och har en undervisande ton i vitt skilda ämnen.

Galaterbrevet är raseriets brev och det andliga ursinnet epistel, klart bestämt av en specifik historisk situation. På samma sätt som breven till Thessalonikerna behöver det därför transponeras, värderas och tolkas för att vara brukbart för oss i en senare tid.

Och det är ju poängen! Skulle den kristna Kyrkan bara ha ansett brevet bara vara en försändelse från en argsint Paulus i en unik situation skulle det ju inte ha kommit med i kanon – de rättesnöreskrifter man bestämde att jämte judarnas heliga skrifter skulle läsas i den kristna gudstjänsten. Oaktat att just galaternas specifika läge – utsatta för personer som påstod att kristna också skulle omskäras och som judar lyda lagen – inte var för handen i samma mån som när brevet skrevs behövdes dess radikalitet också framgent för besläktade situationer. För galaterna var det tron på Kristus och judiskhet det gällde. I andra lägen kan det vara tron på Kristus och den rätta bekännelsen, Kristus och den rätta Bibelsynen, Kristus och miljöansvaret, Kristus och grupptillhörigheten eller Kristus och något annat som det hela handlar om. Kristus och något annat är det grundtokeri Galaterbrevet bemöter.

Argumentationen i det bemötandet är bland annat ett resonemang som visar på tron på vad jag ibland brukar kalla den accelererade uppenbarelsen. Abraham ur Första Mosebok och att i hans avkomma välsignelsen skall ges används i argumentationen. Tydligt sägs då i polemiken mot judaiserande tendenser hos galaterna att med avkomma avses inte många, alltså folket som man tidigare tänkt, utan i stället en: Kristus. Och i den nödvändiga tron på denne avkomling blir de döpta Abrahams (rätta) barn, avkomlingar. En accelererad tolkning alltså från som man trott innan Kristus till som man tror på grund av Kristus. En ny fascinerande tankebro – därav bilden.

Jag ser två dagslägen som Galaterbrevets hållningar behöver transponeras in i. Minst två.
Det ena är de Kristus-och-mentaliteter som finns och poppar upp där man minst anar det.
Det andra är den inte-ens-Kristus-är-nödvändig-hållning som en del välmenande men teologiskt förvirrade personer då och då artikulerar.
I bägge dessa lägen blir Kristus som den unike Abrahamsättlingen genom vilken världen ges välsignelse ett riktmärke.

Fy vad det regnar! Alltså utanför tältet!

Tisdag i förra veckan när jag och min madam befann oss i fjällen fick jag ett telefonsamtal. Ärendet var att de som fredag till söndag anordnade ett ungdomsläger i KRIK-regi på Lillstrand just fått ett återbud och stod utan predikant lördag kväll. En undran lades fram om jag kunde tänka mig att dela med mig av några tankar – deras ord var predika – över temat Guds kärlek till oss. Då jag själv i våras med ganska kort varsel (ca 1 vecka) lämnat ett återbud till EFS och de så att säga hade ett inhopp att fodra svarade jag Ja.
Följande text är en för bloggen renskriven version av det handskrivna manus jag hade framför mig på lördagskvällen. Det blev ganska långt – typ +30 minuter.


Till att börja med
vill jag nämna att jag lider av av en hel del åkommor. En av dessa är telefonmisstänksamhet. Den har jag fått eftersom jag har fast telefoni. Minst en gång varje dag, ofta oftare, ringer det någon vars namn inte syns på dissplajen. När jag svarar blir det tyst en liten stund och sedan frågar de efter mig – eller min fru. Varje gång detta sker sitter vi och äter eller så är tajmingen dålig på något annat vis. Och alltid vill den som ringer erbjuda mig något: ett köksknivset, en ryggsäck eller nåt annat.
När de har gått an ett tag brukar jag avbryta och fråga Var är haken?
Det finns ingen hake! säger rösten.
Det måste det göra! svarar jag. Ingen ger bort något. Längst ner på ditt papper står det vad jag skall göra – haken. Vilken är den?
Och haken är givetvis att de vill sälja något åt mig – försäkringar, internetleverans, månadens kalsonger eller nåt annat jag inte vill köpa. Och detta har gett mig åkomman telefon-misstänksamhet som säger: Det är alltid en hake när någon ringer!

När jag då fick frågan om att prata i kväll kring rubriken Guds kärlek till oss slog dendär reflexen till. Var är haken? Var är rubrikens svaga punkt? Egentligen ganska orättvist – men jag kom på mig själv att fundera i den riktningen.

Gud kan inte vara den svaga punkten. Inte heller Guds kärlek. Inte ens med tanke på det som för en vecka sedan hänt i Norge – som nog kan få en att fundera både på Gud och Guds kärlek. Ändå är den svaga punkten inte där – men kanske i orden till oss. Där kanske finns en hake. Därför börjar jag där.

1: Gud älskar inte oss! Mitt första påstående. Gud älskar inte oss! Gud älskar världen!

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma detta. När vi säger att Gud älskar oss finns en risk att vi utan att tänka ändå lägger till tanken mer än andra. Att gud skulle älska en del mer eller mindre än andra. Och så är det inte.

Många har trott så då och då. Både Bibel och den kristna historien visar det. Man har tänkt att den duktige måste vara mer älskad. Eller vi troende, vi som är glada, vi som fattat hur det är, vi utvalda, de utvalda, det utvalda folket, präster och pastorer, munkar osv osv.
Och man har tänkt och känt motsatsen: den drabbade, den vanlige, de andra är mindre älskade av Gud. Och det är den tanken som är falsk – att Gud skulle älska olika mycket.
Den tanken är falsk eftersom det är världen som Gud älskar.

Guds kärlek är lika stor på samma sätt som föräldrar älskar sina barn lika mycket.
Gud älskar inte mer eller mindre men mycket väl en del på ett speciellt sätt – på samma sätt som föräldrakärleken blir speciell om ett av barnen till skillnad från syskonen har ett handikapp, ett funktionshinder. Eller att ett av barnen förbereder sig för en speciell uppgift eller roll i familjen.

På liknande vis verkar Guds kärlek vara speciellt inriktad på dem som behöver den mest, de som inga andra bryr sig om – de svaga och försvarslösa.
Och inriktad på dem Gud valt att vara redskap för Guds kärlek till världen – Abraham, profeter, apostlar osv.

Det handlar om samma kärlek – sett till volymen – men på olika sätt.
Det är olika kallelser men samma kärlek.
Om vi är speciellt älskade av Gud, alltså annorlunda älskade, är det för att Gud har en avsikt med oss, inte för att vi är älskade mer. Och Guds avsikt med oss är att vi ska vara till nytta och befrielse för den värld Gud älskar, inte för oss själva.

2: Guds kärlek är i Kristus! Det är mitt andra påstående.

Om jag använde Johannes 3:16 när jag sa att Gud älskar världen är det samma Bibelställe nu – men ni ska få höra det på ett par andra språk.

I en norsk Bibel står det: For så høyt har Gud elsket verden at han gav sin Sønn, den enbårne, for at hver den som tror på ham, ikke skal gå fortapt, men ha evig liv.
I en dansk lyder samma ställe: For således elskede Gud verden, at han gav den sin enbårne søn, for at enhver som tror på ham, ikke skal fortabes, men have evigt liv.
Och den svenska: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Det är lite skillnad. Framför allt mellan den norska och danska. For så høyt har Gud elsket verden talar om volym, storlek. For således elskede Gud verden berättar om sätter, metoden. Och den översättningen är bättre*.
Så – på så sätt – älskade Gud betyder att Guds kärlek är Kristus.

Detta är viktigt!
Guds kärlek till världen är ingen vag välvilja eller allmänt överseende tolerans, inte heller en kul miljö eller en mysfaktor. Guds kärlek är en person. Den är Gud själv i mänsklig form. Jesus visar hur Guds kärlek är. Hur Gud är. Jesus är den sanna Gudsbilden – om man vill uttrycka det så.

Såhär ser Guds kärlek ut. Eller kan se ut.

Bilden är av en Kristusskulptur i Argentina – tror jag.
Och skulptören har själv suttit i tortyrcell.
Bilden visar det mäktigaste kärleksuttrycket av alla: in-lidandet**.

Dels visar denhär bilden hur stor, hur uppoffrande Guds kärlek är. In i lidandet, in i döden, in i förnedring – för världen, för oss, för dig. Det kärlek som gjorde detta för dig måste vara enorm!

Dels visar bilden hur allvarligt det är, att det för rättvisans skull måste detta ske.
Den tanken är lite svår men bilden visar att världen är så illa, du, jag, vi, är så beskaffade att detta måste till för rättvisans skull. För rättvisa är viktigt. Vi människor kräver rättvisa. Röster hörs om stränga straff för norrmannen som sköt på Utøya. Ingen mer än han själv anses att han inte skall straffas utan man menar att han skall sona sina brott.
Och just den tanken på rättvisa, att man skall sona, är en del av att människan är Guds avbild. Det skall vara rättvist. Och ondska, förtryck, våld, kärlekslöshet, lögner, feghet osv behöver att man sonar sina brott. Och det sonandet gjorde Jesus för världen, för dig och på det sätt bilden visar. Det behövdes för att sona ditt. Och dig. Guds kärlek i Kristus - korsfäst.

Som avrundning:
Jesus har segrat! Han är kung, glädje, ljus för oss och världen, världen framför oss.
I sin kärlek älskade Gud världen som bilden visar.
I kraft av det får vi tro ondskan vara avplanad, får vi tr synderna förlåtna. Just detta – syndernas förlåtelse – är den väsentligaste kärlekseffekten för oss. Vi får tro det eftersom – och nu lånar jag orden från Nattvarden – Kristi kropp utgavs, offrades, för dig och Kristi blod utgjöts – offrades – för dig.
I den tron är Guds tanke att vi i efterföljelse – temat för i morgon – skall leva för världen, den värld Gud älskar.

Vi sjunger Psalm 38 i Psalmboken.

Idag, söndag, startade årets upplaga av konfafotboll med att alla (som inte var kvar i finalspel i Umeå-cupen) firade gudstjänst i Älvsby kyrka. Jag predikade i den gudstjänsten och resten av inlägget är mitt manus – lätt bearbetat för blogg.


Evangelietext Lukas 9:51-62

Tre Bibeltexter är lästa – liksom i alla gudstjänster.
En ur Gamla testamentet – händelser före Jesus, om två profeter.
En ur ett av Nya testamentets epistlar – brev där kallas så och handlar om anvisningar för att vara kristen.
Och sist, avsnittet jag läste när alla stod, ett avsnitt ur ett av Evangelierna i Bibelns Nya testamente – ord om och eller av Jesus. Den viktigaste texten.
Jag lämnar nu de texterna för ett tag då jag först vill fundera över en och annan annan sak.

Norrmannen som för drygt en vecka sköt vilt omkring sig och dödade en massa människor menar i sina förvirrade tankar sig slå ett slag för ett kristet Norge där han anser att muslimer, de med religionen Islam, inte hör hemma. För honom är Kristen och Norsk ganska samma sak. Det finns flera som anser samma sak även om de absolut inte tar till våld. Kristen och norsk – eller hos oss att vara svensk – sammanfaller.
Det är en betydelse en del lägger in i ordet Kristen – att man lever i ett samhälle färgat av 1000 års kristen kyrka med Jul, Påsk, Söndag som arbetsfri dag mm. Och visst hör Jul, Påsk, Söndag ihop med att vara kristen – men det är inte att vara Kristen. Det finns ju massor med kristna som inte är svenskar. Att vara Kristen är nåt annat.

Andra tänker att om man är Kristen handlar det om att göra en massa, att inte göra annat och över huvud taget vara på ett visst sätt. Man tänker på att be, läsa Bibeln, fira gudstjänst, vara hygglig, ärlig, skötsam, nykter och så vidare. Och visst hör sånt ihop med att vara kristen – men det är inte att vara Kristen. Det är nåt annat.

En del menar att när man är Kristen betyder det att man tycker och anser speciella saker. Att Gud finns – naturligtvis. Och Jesus och under och mirakler och allt möjligt. Och visst hör olika åsikter ihop med att vara Kristen. Att tycka är dock inte att vara Kristen – för si det är nåt annat.

Vad är det då?
Vad är det då att vara Kristen?
Om det inte är vara svensk, att vara på ett speciellt vis eller att tycka vissa saker?

Berättelsen jag läste ger ledtrådar:
Den handlar om när Jesus var på väg från norra delarna av nuvarande Israel upp till Jerusalem – man säger upp eftersom höjdskillnaden är stor.
Jesus var på väg – och folk följde honom.
Det är vad Kristen handlar om: att följa Jesus.
Därför har den här söndagen rubriken Efterföljelse.

Vara Kristen är alltså knutet till en person. 
Det är knutet till Jesus. Inte till beteende, åsikt eller annat.
Det är att följa.

Att följa någon kan man göra utan att känna de personen. Man lär ju känna den det gäller när man följs, byter tankar, har med varandra att göra.
Att följa någon kan man göra utan att vara speciellt lik den det gäller. Men man tar ju intryck av, påverkas av och börjar likna den man följer.
Så är det människor emellan.

Så är det också i förhållandet människa Gud – eller lika gärna: Jesus.

I berättelsen gavs flera följe-exempel:
Några som faktiskt inte ville följa – innevånarna i den samariska byn.
Några okontrollerat ilskna – lärjungarna som ville dra ner Guds straff över de ovilliga samarierna. Och tillrättavisades av Jesus.
En entusiast som verkligen vill – Jag skall följa dig vart du än går – och som får beskedet om att det nog inte bara är en dans på rosor.
Ett par som av olika anledningar vill skjuta upp när Jesus säger Följ mig.
Och så slutar avsnittet med ett ordspråk som handlar om beslutsamhet:
Den som ser sig om när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.

Om du är kristen eller inte vet bara du – kanske.
Men det handlar inte om vilken kultur du tillhör, vad du gör, vilka vanor du har, vad du tycker eller anser – det handlar om din riktning, vem du följer. Därför är man kristen eller inte – inte mer eller mindre.

En sak till:
Ordspråket Den som ser sig om när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike liksom de andra två texterna handlar om beslutet att följa och seghet, uthållighet i följandet.

Sådant är ju viktigt.
Man automat-följer inte Jesus.
Som litet döpt barn – Ja! Småbarn automatföljer ju alltid.
Men som vuxen och som hålla-på-att-bli-vuxen är beslutet viktigt.
Inte bara ett beslut en gång för alla utan också ett dagligt beslut

Jag vill följa Honom – Jesus – som jag ännu inte känner!
Jag vill följa Honom – Jesus – som jag känt i åratal en bit till!
Och de besluten är var och ens egna!

Vi bekänner tron – det är ett sätt att formulera sitt beslut. och gör det stående.