stigstrombergsson

Freedom writers heter en film jag just betittat väl inlånad från biblioteket. Det är för övrigt en eminent idé det där med bibliotek. Där finns ju böcker också - typ.

Nåväl! Filmen skulle jag vilja placera in i kategorin Döda poeters sällskap light. I den gruppen finns förutom själva ankaret med Keatings, alias Robin Williams, framfart på en fascistoid pluggskola i New England på 1950-talet många filmer. Mona Lisas leende med Julia Roberts - alltid behaglig att titta på - är en nästan exakt kopia vad gäller tid och miljö undantagandes att det där gäller en flickskola. För flera år sedan såg jag en film jag nu glömt vad den hette där liten knubbig lärare av US Army får uppdraget att förvara regementets dumskallar och så att säga förlöser dem med att låta dem spela Shakespeare. En svensk film i fängelsemiljö - titeln likaså glömd - slår på samma spik när det gäller drama och teaters sätt att skapa genombrott hos människor.

Givetvis är dessa filmer tillrättalagda och inte sällan försedda med romantiserande sidointrig. Ändå gillar jag dem skarpt. Utan att själv i min läraruppgift vara speciellt kreativ när det gäller pedagogik - långt därifrån - inspireras jag av gestaltningar av sådana som är det. Samt deras don Quixotefärgade engagemang mot ett auktoritärt dressyrsystem som ser anpasslighet, lydnad och instampat vetande som viktigare egenskaper än förmågan att tänka. Det jag gillar är alltså kreativitetens seger över konformiteten.

Då jag gillar sådana tankar blev jag givetvis glad som en speleman när jag i en artikel i gårdagens lokala världsblad läste att en lärare i Piteå fått ett erkännande för kreativ pedagogik. Hon har i en upplevd situation bytt arbetsmetod och arbetsmaterial för att på annat sätt än vanligt förlösa ointresserade till intresse. Grattis! säger jag. Och Tack för inspirationen!

På ett par av mina grannbloggar pågår - eller har just pågått - tankevärda kommentarsamtal. Inte så att jag tycker inläggen är speciellt tänkvärda utan snarare blir jag lite betänksam över hur starka reaktioner det kan bli i kristliga sammanhang kring en del saker.

Kamraten torbjörn lindahl har i ett par inlägg anspelat på TV-reklamen för ölet Norrlands Guld - det där med en slogan som när man vill vara sig själv eller nåt liknande. Tobbe har till och med felciterat parollen till när man vill vara för sig själv och då noterat att han inte väljer ölet. Eller att han på grund av ett restidsval inte med en god vän hamnat i läge att dricka en öl. Till detta iförbigåendeomnämnande brakar så stora anti-öl-kampanjen igång med moraliserande anklagelser och allt. Bara för att han nämnt pilsner! När det faktiskt var helt andra saker han skrev om.
Jag tycker det är märkligt att den frågan blir så het. I sanning märkligt!
Jag gav dock en kommentar i samtalet. Kanske en till.

På pastorsbloggen skapade ett inlägg om psalmer samma form av indignation. Bloggskrivaren skrev som den musikaliske allätare han är positivt om psalmer men bland kommentarerna går det igång. Någon invänder mot psalmer som tråkiga vilket inte gör någon förbittrad. Men när någon menar att en modernare musikskapare - jag måste erkänna att jag inte egentligen vet vem - inte är världsbäst utan står för en genre som ibland är ganska blajig - då brakar det löst. Med en väldig energi förs det musikaliska samtalet blandat med värderande av andlighet. Och andlighetsvärderandet tenderar i mina ögon vara ungefär: gillar man inte helt och fullt det nya lap-top-lanserande repetitionslovsångssjungandet fattar man inte vad anden vill.

Jag tycker det är märkligt att den frågan blir så het. I sanning märkligt!
Dock har jag inte lagt mig i den diskussionen.
I min kyrkliga småskurenhet har jag kanske inte riktigt fattat vad saken gäller.