stigstrombergsson

De inlägg som bär rubriken ”fjäll & tanke” är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det nionde och tionde av 10. Alla i serien är överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Onsdag 27 juli runt 23.00.

Mentalt håller semestern på att ta slut. Jag pratar semester då sommarlov i mitt fall, fast jag är lärare, är om inte ett helt bortglömt så i alla fall rejält naggat begrepp. Första veckan av det så kallade sommarlovet var jag i lärartagen då Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans hade en så kallad innevecka på skolan. Nu på söndag inemot tre veckor, i alla fall klart två, innan lovet upphör startar en annan kurs: konfafotboll 2011. Konfirmanderna kommer på söndagen men vi ledare samlas ett dygn innan. Dessutom skall jag predika i ett annat ungdomssammanhang på lördag kväll.
Som detta är planerat kommer fredagen denna vecka – i renskrivande stund alltså förra veckan – att bli något av en mellandag. Torsdagen – i morgon – blir resdagen härifrån Björkliden och hem. Det gör onsdagen till semesterns finaldag.

Som finaldag blev den vederbörligen firad. Först spatserade jag och madammen en knapp mil upp i Nissunvagge, åt lunch samt trampade hemåt igen. En jätteskön tur.
Med den i ryggen – eller snarare i fötterna – åt vi middag på hotellet tillsammans med den yngre dottern och hennes (pojk)vän. Trevligt och lagomt på alla vis. I väntan på bord 1½ god öl, sedan en Toast Skagen följt av röding nedspolad med jäst druvdryck av vitt slag. En god, trivsam och skön final på sommarledigheten – typ.

Men andra brevet till församlingen i Korinth??
Givetvis läst! Självklart! Mitt fjällsnabbläsningsprojekt av Paulusbreven i kronologisk ordning fortgår. Det är bara tankarna som formuleringsdröjer.


torsdag den 4 augusti 2011 strax före midnatt.

Nu har jag renskrivit det jag skrev under tiden vi var i fjällen. Övre halvan av detta inlägg var det sista. För att ge ett slut på serien kan jag nämna att vi på torsdagen styrde kosan hemåt i ett för fjällvärlden fantastiskt varmt sommarväder – plus 22. Stop i Kiruna och i Jukkasjärvi med hemkomst till Älvsbyn vid 19-tiden. Med den noteringen är väl alla fjälltampar uppknutna utom en som kommer nu.

Andra Korintherbrevet synes vara en uppföljning, bitvis fristående, till det första. I alla fall början. Och samma sak gäller som för andra brev: detaljerat tas upp då-dags-aktuella ting och resonemanget förs och motiveras med mer generella principer som underlag – dessa tillämpbara för andra tider och sammanhang.

En speciell sak i just detta brev som jag sedan gammalt har fastnat för är den tydliga formuleringen av både Försoning och Paulusauktoritet som finns i kapitel 5 verserna 17-21.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

Detta är ord och inga visor i en tid där röster hörs både mot att Jesus faktiskt gjorde något påtagligt försonande för oss människor och att Paulus och/eller någon annan apostel skulle ha någon form av auktoritet. Sådant hörs här och var, till och med från präster i Svenska kyrkan som i sin vigning svarat Ja på den Nicenska bekännelsens tal om en enda helig, allmännelig och apostolisk kyrka.