stigstrombergsson

Tisdag i förra veckan när jag och min madam befann oss i fjällen fick jag ett telefonsamtal. Ärendet var att de som fredag till söndag anordnade ett ungdomsläger i KRIK-regi på Lillstrand just fått ett återbud och stod utan predikant lördag kväll. En undran lades fram om jag kunde tänka mig att dela med mig av några tankar – deras ord var predika – över temat Guds kärlek till oss. Då jag själv i våras med ganska kort varsel (ca 1 vecka) lämnat ett återbud till EFS och de så att säga hade ett inhopp att fodra svarade jag Ja.
Följande text är en för bloggen renskriven version av det handskrivna manus jag hade framför mig på lördagskvällen. Det blev ganska långt – typ +30 minuter.


Till att börja med
vill jag nämna att jag lider av av en hel del åkommor. En av dessa är telefonmisstänksamhet. Den har jag fått eftersom jag har fast telefoni. Minst en gång varje dag, ofta oftare, ringer det någon vars namn inte syns på dissplajen. När jag svarar blir det tyst en liten stund och sedan frågar de efter mig – eller min fru. Varje gång detta sker sitter vi och äter eller så är tajmingen dålig på något annat vis. Och alltid vill den som ringer erbjuda mig något: ett köksknivset, en ryggsäck eller nåt annat.
När de har gått an ett tag brukar jag avbryta och fråga Var är haken?
Det finns ingen hake! säger rösten.
Det måste det göra! svarar jag. Ingen ger bort något. Längst ner på ditt papper står det vad jag skall göra – haken. Vilken är den?
Och haken är givetvis att de vill sälja något åt mig – försäkringar, internetleverans, månadens kalsonger eller nåt annat jag inte vill köpa. Och detta har gett mig åkomman telefon-misstänksamhet som säger: Det är alltid en hake när någon ringer!

När jag då fick frågan om att prata i kväll kring rubriken Guds kärlek till oss slog dendär reflexen till. Var är haken? Var är rubrikens svaga punkt? Egentligen ganska orättvist – men jag kom på mig själv att fundera i den riktningen.

Gud kan inte vara den svaga punkten. Inte heller Guds kärlek. Inte ens med tanke på det som för en vecka sedan hänt i Norge – som nog kan få en att fundera både på Gud och Guds kärlek. Ändå är den svaga punkten inte där – men kanske i orden till oss. Där kanske finns en hake. Därför börjar jag där.

1: Gud älskar inte oss! Mitt första påstående. Gud älskar inte oss! Gud älskar världen!

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma detta. När vi säger att Gud älskar oss finns en risk att vi utan att tänka ändå lägger till tanken mer än andra. Att gud skulle älska en del mer eller mindre än andra. Och så är det inte.

Många har trott så då och då. Både Bibel och den kristna historien visar det. Man har tänkt att den duktige måste vara mer älskad. Eller vi troende, vi som är glada, vi som fattat hur det är, vi utvalda, de utvalda, det utvalda folket, präster och pastorer, munkar osv osv.
Och man har tänkt och känt motsatsen: den drabbade, den vanlige, de andra är mindre älskade av Gud. Och det är den tanken som är falsk – att Gud skulle älska olika mycket.
Den tanken är falsk eftersom det är världen som Gud älskar.

Guds kärlek är lika stor på samma sätt som föräldrar älskar sina barn lika mycket.
Gud älskar inte mer eller mindre men mycket väl en del på ett speciellt sätt – på samma sätt som föräldrakärleken blir speciell om ett av barnen till skillnad från syskonen har ett handikapp, ett funktionshinder. Eller att ett av barnen förbereder sig för en speciell uppgift eller roll i familjen.

På liknande vis verkar Guds kärlek vara speciellt inriktad på dem som behöver den mest, de som inga andra bryr sig om – de svaga och försvarslösa.
Och inriktad på dem Gud valt att vara redskap för Guds kärlek till världen – Abraham, profeter, apostlar osv.

Det handlar om samma kärlek – sett till volymen – men på olika sätt.
Det är olika kallelser men samma kärlek.
Om vi är speciellt älskade av Gud, alltså annorlunda älskade, är det för att Gud har en avsikt med oss, inte för att vi är älskade mer. Och Guds avsikt med oss är att vi ska vara till nytta och befrielse för den värld Gud älskar, inte för oss själva.

2: Guds kärlek är i Kristus! Det är mitt andra påstående.

Om jag använde Johannes 3:16 när jag sa att Gud älskar världen är det samma Bibelställe nu – men ni ska få höra det på ett par andra språk.

I en norsk Bibel står det: For så høyt har Gud elsket verden at han gav sin Sønn, den enbårne, for at hver den som tror på ham, ikke skal gå fortapt, men ha evig liv.
I en dansk lyder samma ställe: For således elskede Gud verden, at han gav den sin enbårne søn, for at enhver som tror på ham, ikke skal fortabes, men have evigt liv.
Och den svenska: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Det är lite skillnad. Framför allt mellan den norska och danska. For så høyt har Gud elsket verden talar om volym, storlek. For således elskede Gud verden berättar om sätter, metoden. Och den översättningen är bättre*.
Så – på så sätt – älskade Gud betyder att Guds kärlek är Kristus.

Detta är viktigt!
Guds kärlek till världen är ingen vag välvilja eller allmänt överseende tolerans, inte heller en kul miljö eller en mysfaktor. Guds kärlek är en person. Den är Gud själv i mänsklig form. Jesus visar hur Guds kärlek är. Hur Gud är. Jesus är den sanna Gudsbilden – om man vill uttrycka det så.

Såhär ser Guds kärlek ut. Eller kan se ut.

Bilden är av en Kristusskulptur i Argentina – tror jag.
Och skulptören har själv suttit i tortyrcell.
Bilden visar det mäktigaste kärleksuttrycket av alla: in-lidandet**.

Dels visar denhär bilden hur stor, hur uppoffrande Guds kärlek är. In i lidandet, in i döden, in i förnedring – för världen, för oss, för dig. Det kärlek som gjorde detta för dig måste vara enorm!

Dels visar bilden hur allvarligt det är, att det för rättvisans skull måste detta ske.
Den tanken är lite svår men bilden visar att världen är så illa, du, jag, vi, är så beskaffade att detta måste till för rättvisans skull. För rättvisa är viktigt. Vi människor kräver rättvisa. Röster hörs om stränga straff för norrmannen som sköt på Utøya. Ingen mer än han själv anses att han inte skall straffas utan man menar att han skall sona sina brott.
Och just den tanken på rättvisa, att man skall sona, är en del av att människan är Guds avbild. Det skall vara rättvist. Och ondska, förtryck, våld, kärlekslöshet, lögner, feghet osv behöver att man sonar sina brott. Och det sonandet gjorde Jesus för världen, för dig och på det sätt bilden visar. Det behövdes för att sona ditt. Och dig. Guds kärlek i Kristus - korsfäst.

Som avrundning:
Jesus har segrat! Han är kung, glädje, ljus för oss och världen, världen framför oss.
I sin kärlek älskade Gud världen som bilden visar.
I kraft av det får vi tro ondskan vara avplanad, får vi tr synderna förlåtna. Just detta – syndernas förlåtelse – är den väsentligaste kärlekseffekten för oss. Vi får tro det eftersom – och nu lånar jag orden från Nattvarden – Kristi kropp utgavs, offrades, för dig och Kristi blod utgjöts – offrades – för dig.
I den tron är Guds tanke att vi i efterföljelse – temat för i morgon – skall leva för världen, den värld Gud älskar.

Vi sjunger Psalm 38 i Psalmboken.

---

* Fast ännu bättre är den svenska tolkningen som lämnar öppet för både och – liksom den grekiska grundtexten.
**  I renskrivningsögonblicket kommer jag onekligen att tänka vidare på hur olika man i kristna och kyrkliga sammanhang kan se på Gud och på kyrkans roll. Ofta in-lindar vi vårt och andras onda i ursäktande bortförklaringar och/eller välvilliga ord. Men Gud in-lindar inte. Gud in-lider.