stigstrombergsson

Vad är reformert – egentligen?

Den frågan fick jag för någon vecka sedan med tillägget: Beskriv det kort?
Frågeställarens önskan om kortfatthet berodde inte (enbart) på en (inte helt obefogad) fruktan att jag skulle bluddra på i tid och evighet utan fastmer på att svaret senare skulle kunna förmedlas till en annan yngre person som i sin tur sport frågaren Vad är reformert – egentligen?

Detta inlägg – eller kanske dessa inlägg – är inte ämnade att återge hur jag sökte besvara frågan. Inte heller har jag som mål att behandla ämnet fullständigt – som om det skulle vara möjligt i en blogg. Några funderingar kan jag dock dela med mig av i ett försök att vara saklig men utan att lova opartiskhet. I kommentarer är läsarna välkomna att invända, komplettera och diskutera. Rubrikens spetsiga formuleringen är främst till för att hetsa någon till läsning men antyder nog också en viss värdering.

Vad är reformert – egentligen?

Inte bara utifrån den ställda frågan utan också annars är temat aktuellt. Från och till finner jag att man mer noga än vad man brukar göra skulle fundera kring förhållandet reformatoriskt-reformert och evangeliskt-evangelikalt – detta inte minst i olika ungdomssammanhang men sannerligen inte bara där.

Börjar man med termerna kan man grovt säga att de kristna kyrkor och den fromhet som anknyter till den tyska reformationen på 14-1500-talen med Luther som reformator brukar kallas reformatoriska och evangeliska, inte de andra två termerna. Kyrkor, samfund och spiritualitet med Schweiz-rötterna i Zwingli och framför allt Calvin brukar ibland betecknas med samma ord men ofta i stället reformerta och evangelikala. Denna terminologiuppdelning används dock inte vattentätt och konsekvent. Förvirringen tilltar då många kyrkor, lokalförsamlingar och personer kan vara ganska mixade. Jag rekommenderar den nyfikne att googla på orden för att till exempel i Wikipedia läsa mer.

På svensk botten kan sägas att Svenska kyrkan till sin tro, lära och bekännelse uttryckt i hennes bekännelseskrifter är evangelisk och reformatorisk. Luthersk typ. Ett samfund som EFK (Evangeliska FriKyrkan) skulle nog inte skämmas för beteckningarna reformert eller evangelikal (även om man inte använt detta sista ord i sin samfundsbeteckning). En rörelse som EFS (Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen) är till sin bekännelse luthersk – man är ju en rörelse inom Svenska kyrkan – men visar i praktiken ofta ganska reformerta och evangelikala drag.

Hur skall då sakerna beskrivas? Kanske värderas?
Först och främst rör det sig om inom-kristna tendenser och tolkningar. Det betyder inte att skillnader och olikheter är oviktiga och bara kan lämnas. Sådan läromässig ytlighet förekommer ibland men det är inte att göra saken rättvisa. Dock – skillnaderna till trots – är det frågan om en inomkristen debatt.

Tre viktiga punkter kan man börja med:

1: Reformatorisk-evangeliska kyrkor (Lutherska) har ofta – men inte alltid – behållit den struktur med vigda biskopar och präster som kyrkan hade vid reformationen och haft ända från sin början i Fornkyrkan. Reformert-evangelikala rörelser och kyrkor har oftast – men inte alltid – valt andra organisationsformer med en annan syn på ämbetet. I ekumeniska sammanhang får detta en betydelse främst i kontakterna med katolska och ortodoxa kyrkor där ämbetsstrukturen med vigda biskopar generellt ses som viktigare än bland protestanter i allmänhet.

2: Reformatorisk-evangeliska kyrkor lär att Kristus reellt är närvarande i Mässans bröd och vin. Kristus tas fysiskt och kroppsligt emot av den som tar emot sakramentet. Sedan Zwinglis dagar lär de reformert-evangelikala att Jesus är symboliskt närvarande och det är de rätt troende som tar emot honom andligt, andra tar bara emot bara bröd och vin. Denna fråga debatterade Luther och Zwingli och debatten lär ha slutat med Luthers ord: Vi har inte samma ande. Ganska allvarlig läroskillnad, alltså.

3: Bland reformerta-evangelikala finns – men inte hos alla – en baptistisk dopuppfattning där bara det vuxna dopet är giltigt. Dopet uppfattas då ofta som en lydnadshandling hos personen, som en bekräftelse på en frälsning som redan skett hos honom eller henne. Reformatorisk-evangeliska lutheraner ser tillsammans med Bibeln och de andra så kallat historiska kyrkorna* dopet som den handling som viger – andra ord är: helgar, utkallar, avskiljer, fogar, inlemmar – den som döps in i Kristus, ger den som döps syndernas förlåtelse och den Helige Ande som gåva och att detta med Petrus ord gäller er och era barn, så många som Herren vår Gud vill kalla**. Detta är också en allvarlig läroskillnad som enligt min mening inte kan, som ofta sker, ignoreras.

Så här långt har inlägget behandlat tre viktiga läropunkter där reformert-evangelikal teologi radikalt skiljer sig från evangelisk.reformatorisk. Dop, Nattvard och Ämbete är centrala frågor för sammanhållningen i Kristi kyrka och har under hela den ekumeniska rörelsens historia varit föremål för överläggningar kyrkor och samfund emellan***.

Vad är reformert – egentligen?

I ett eventuellt kommande inlägg skall jag ta upp ytterligare några skillnader jag tycker mig se – men av mindre betydelse – för att fortsätta mitt försök att besvara den frågan.
 

---

*  Med historiska kyrkor brukar avses de ortodoxa kyrkorna, den Romersk-katolska, de Lutherska samt den Anglikanska kyrkan, inte kyrkobildningar från 17- och 1800-talen eller ännu senare.
** Apostlagärningarna kapitel 2 vers 38-39.
*** Kyrkornas Världsråds viktiga så kallade Lima-dokument från 1982 handlar om detta, heter Baptism, Eucharist and Ministry - Faith and Order paper No.111, och kan läsas här.