stigstrombergsson

Under några dagar har jag funderat kring hur en uppföljning av det förrförra inlägget det reformerta hotet skulle skrivas. Händelser, förkunnelse jag hört och hört om, rapporter kring gudstjänster (som ofta kallas ”möten” ) och annat har svävat i huvudet. Tankar om Bibelsyn och Bibelutläggning, lag och nåd, sakrament och lovsång, känslor och tillit har roterat men jag har inte hittat en tydlig struktur för vad jag skulle vilja skriva.

Och så blir det mig plötsligt givet!! – fint ålderdomligt formulerat.

I en kommentar till det tidigare inlägget bjuds jag och mina läsare på en artikel värd hur mycket guld som helst. Den är skriven av en dansk präst som på ett mycket bättre sätt än vad jag kunnat göra pekar på de viktigaste skillnaderna mellan reformatorisk-evangelisk förkunnelse och fromhet å den ena sidan och reformert-evangelikal å den andra. Artikeln är hela 11 sidor lång plus en sida med fötternötter men jag rekommenderar den i alla fall å det allra hetaste. Där framställer så bra vad jag också menar!! Läs den genom att klicka här!

Till denna artikels innehåll kan läggas några sångverser värda att begrunda kring samma polaritet – skrivna av Carl Olov Rosenius på hans tids klara men i vår tid lätt ålderdomliga språk.

På nåden i Guds hjärta, som Jesus åt oss vann,
då han för oss i smärta blev död på korsets stam,
jag nu allena bygger min tro och salighet
och lever därför trygger, den onde till förtret.

På nåden i mitt hjärta jag stödde mej en tid,
men då vid syndens smärta jag miste all min frid.
Så länge som jag rördes, så kände jag mej nöjd,
men all min ro förstördes när jag var mindre böjd.

Visst har jag ännu skiften, ja, känslan växlar om:
än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom.
Men nu jag lärt betrakta: det skiftar ej hos Gud!
Jag slipper då beakta min känslas alla ljud.

Den egendom som köptes med Jesu Kristi blod,
beseglad när jag döptes, blott den är fast och god.
Den ligger i Guds hjärta och i det gåvobrev
som under dödens smärta Guds Son med blodet skrev.

Nu är det väl därovan, hur än det skiftar här,
och given är nu gåvan av Gud, min Fader kär.
Den stund vi var ovänner försonade vi blev.
Om intet alls jag känner, jag tror Guds gåvobrev.