flykt norrut - 3
Till skillnad från det två tidigare inläggen med snarlik rubrik publiceras detta inte under kategorin Speciella resor. Nedan kan i stället anas orsaken till varför Predikaren 12:12 i stället blivit aktuell.
I vart fall var vädret bra också idag tisdag, främst en bit in på dagen. Måndagens tredje vurpa hade dock medfört att det i vänster knä då och då under slalomåkning högg skarp smärta vilket gjorde att jag avbröt plankhasandet efter lunch för att i stället soffa mig* med en intressant bok: Skapandet av det Judiska folket av den israeliske historieprofessorn Shlomo Sand.
När vi för några år sedan var fullt upptagna med att sortera saker och ting mina föräldrar lämnat efter sig fann jag den lärobok i svensk historia som min hulda moder hade att hämta kunskaper ur på 1930-talet. Intressant läsning – i sanning. Utan någon som helst tveksamhet angavs historiestuderandets mål som – jag drar detta ur minnet eftersom boken befinner sig hemma i bostaden – att ge eleverna kunskap om och stolthet över det svenska folkets tidigare öden och äventyr, allt för att stärka en svensk identitet och nationalkänsla. Detta var ingalunda unikt i sin tid. Alla länders skolbarn – och äldre – fick det förflutna presenterat så att ett syfte för dagen skulle nås. Alltså skrivarens och läsarens idag.
Tidsanda och författarens intentioner styrde alltså vad av det förflutna som presenterades – och hur. Och detta var som sagt ingen märkvärdighet. I hela Europa fick sedan början av 1800-talet historieskrivningen gå nationalismens och nationalstaternas ärenden genom att ge nya stater och regimer historiska rötter bakåt. Den moderna nationalismen så att säga projicerades bakåt i tiden till och med på så sätt att bronsåldersfolk runt Mälaren kallades svenskar.
En gren på 1800-tals-nationalismens träd är den Sionistiska rörelsen. På samma sätt som den polska nationalismen är en grund för landet Polen och polackernas identitet – detta var ett exempel ur högen – kom Sionismen en tid senare att resultera i staten Israel med dess identitet. Och historieskrivningen präglades på likartat sätt vad gäller avsikt, urval och slutsatser. Historikerna konstruerade historien – typ.
Den israeliske historikern Shlomo Sands bok Skapandet av det Judiska folket kan sägas vara den judisk-israeliska** historieskrivningens historia. Förödande intressant. Men onekligen lite svår. Han moraliserar inte – kanske lite – men kartlägger desto mer. Berättelsen om hur vissa fakta lyfts fram eller rentav fabricerats medan andra saker medvetet eller omedvetet sorterats bort för att tjäna det sionistiska nationella projektet är tänkvärd. Mycket tänkvärd.
Några översättningsmissar stör dock framställningen. Så beskrivs till exempel Vandalernas rike i Nordafrika som ariskt när det skall vara ariansk, kyrkofadern Origines kallas Origen – så som namnet återges i engelsk litteratur – och en del andra saker av samma slag. Onödigt när det gäller en så tankeväckande bok.
Läs den! Och mer om den här.
* Att bänka sig anses vara ett adekvat uttryck för att slå sig ner i akt och mening att koncentrera sig på något speciellt. Att jag valde en annan möbel än bänk leder till ett annat möblifierat verb: jag soffade mig. För fullständighetens skull må nämnas att jag sedan även stolade mig ute i solgasset samt att jag ett par tidigare kvällskvistar sängat mig vid samma bok.
** Med judisk menar jag judiska historiker verksamma i Europa och USA företrädesvis före Andra Världskriget. Med israeliska avser jag historiker verksamma i Israel. Inget annat.
Hej!
Tittade just på din länk Voltaire där det står:
"...Boken ifrågasätter om det judiska folket verkligen skabetrakta sig själva som genetiskt åtskilda och identifierbara genom årtusenden?..."
Jag tycker det låter lite märkligt att tala om vad ett folk "ska" eller inte ska betrakta sig själva som. Nu med genome-forskning finns allt möjligt att luska ut:
http://www.nature.com/news/2010/100603/full/news.2010.277.html
Intressant att "the closest genetic neighbours on the European side being Italians, and on the Middle Eastern side the Druze, Bedouin and Palestinians."
Men utan någon som helst genome-forskning eller bok är det väl klart att judarna sett sig som ett folk, känt sig som ett folk, haft gemensamma språk som ett folk, haft gemensamma kulturyttringar, haft samma heliga bok. Bara så att rubriken inte blir missvisande: Judarna är ett folk som utvecklades liksom andra folk. Sands boktitel är "The Invention of the Jewish People", vilket somliga hoppar på som vore det bevis för att "judarna inte har något att göra i Mellanöstern', det gamla vanliga söndrandet.
Jag har läst bara lite kritik pro och con om boken och kommer att läsa mer. Hittills har jag rönt att en kritiker, Leon Hadar, skriver,
"...Therefore, I find Sand's preoccupation with the topic less than useful and some of his historical research less than convincing. He does not really prove that the Ashkenazi Jews are the descendants of the population of the kingdom of Khazaria, who converted to Judaism in the Middle Ages. And his dismissal of new genetic studies that try to trace the ethnic origins of contemporary Jews (and other peoples) is not persuasive..."
En liten tanke/fråga bara: Världen är ju så dålig med sina syndiga saker, varför inte bara dö (ta självmord) och komma till himlen? Vad är meningen med livet om det är till himlen vi vill? Gärna bra bibelverser till det. PS Jag är inte självmordsbenägen.
A-K Roth:
Lär boken! Inte bara för och emotdebatter. Jag fann den intressant - alltså "historien om hur judiska och israeliska historiker skriver historia", vad de prioriterar, vad som lämnas obeforskat osv.
Politiskt intressant blir det naturligtvis om man ställer resonemang som detta: Rätten till inflyttning till Israel vilar på att man genetiskt härstammar från de som fördrevs från landet för 1900 år sedan ut i en förskingring. Tänk då om en sådan folktömning faktiskt inte ägde rum utan att de många i diasporan härstammar från lyckad judisk missionsverksamhet i södra Arabien, Nordafrika och norr om Svarta Havet. Då tappar ju "blodet" den betydelse det haft som en sionistisk idé.
Med detta ifrågasätts inte Israels rätt att existera, bara på vilka grunder man kan hävda den rätten. Ras-tanken om blodets samband, gemensamma egenskaper osv som var allmängods när den sionistiska rörelsen uppstod är ju i internationell jämförelse hopplöst föråldrade idéer - bildligt talat gasade i Auschwitz. Fortsätter man att hävda ras-faktorn för medborgarskap, rättigheter i staten etc kommer ju olika innevånare i samma land att få olika ställning - knappast förenligt med en mogen välutvecklad demokrati.
Många tankar kommer ur boken. Jag är definitivt inte färdigfunderad. Läs den!
Kristen 18-årig tjej:
Sor fråga du lyfter. Känner bara spontant att poängen med kristen tro inte FRÄMST är att komma till himmelriket utan att leva i tro på och lydnad för honom som kom med Himmelriket - Guds kärlek, nåd, förlåtelse osv - hit till vår av synd och ondska fallna värld. Det är Jesus jag pratar om.
Jag menar att om Han älskade världen så att han valde att leva i den och tjäna den är det ju åxå vår uppgift. Att leva i världen och söka göra den lite mer "himmelsk", inte rymma ur den.
Drar mig till minnes att jag skrivit om detta vid ett tidigare tillfälle. Vill därför rekommendera det inlägget som "lite mer svar" på din fundering. Återkom gärna!
http://stigstrombergsson.blogg.se/2010/january/tio-over-ett.html
Tack för svar. Man ska givetvis läsa boken men tills det är gjort är det nyttigt att läsa kritik av den. Lite läsning visar att Sand politiskt inte vill ha tvåstatslösning, vill inte ha en judisk stat och en palestinsk. Så har han ett agenda? Hans boktitel säger mig, akta, akta. "The invention(!) of the Jewish people"? Det judiska folket existerar och har existerat och behöver inte "uppfinnas".
En författares politiska övertygelser kan ibland bidra till hur dennes forskning drivs och hur presentationen görs, så man läser med kritiska ögon. Sand har kritiserats för "icke övertygande" historisk forskning och för hans "bortviftande" av nya genetiska studier som vill spåra nutidens judars ursprung. Se mitt citat i förra inlägget.
Premissen du ger, "...Rätten till inflyttning till Israel vilar på att man genetiskt härstammar...". tycker jag inte visar verkligeheten i vilken ingen behöver visa nån genetik eller ens vara jude för att flytta in i Israel.
Sen tycker jag det inte är nån bra ide att dra upp Nazisterna, rasism etc i samband med arab-israeliska konflikten. Det leder bara mina tankar till Stor-Muftin. :) Jag upplever inte att "blodet" har haft med saken att göra; det är sammanhållningen hos det judiska folket, som har precis samma rätt att se sig som ett folk som alla andra folk. Det är ju så enkelt: den som ser sig som jude är en jude. Ska omvärlden betvivla det?
Läs bara inte boken som absolut sanning för nån sån torde inte finnas. Men fundera är bara bra.:)
Givetvis har A-K Roth rätt i att det judiska folket existerar och inte behöver uppfinnas. Självklart! Liksom det svenska eller amerikanska.
Men ändå är det intressant hur något som existerar ko att existera. Hur amerikanerna blev de amerikaner de är. Eller hur de som idag kallar sig judar blev det de är.
Om tvåstatslösningen - om jag inte missminner mig - står inget negativt i boken. Författaren polemiserar inte mot den. Men han berör ockupationen - givetvis. Dock grundar han Israels rätt att existera - som han tydlig bekänner sig till - inte på rättigheter utifrån en påtvingad exil (som han söker kartlägga) utan utifrån FN-besluten 1947. Ingen exklusiv religös eller genetisk rätt utan en folkrättslig - liksom alla andra länder och folks.
Som sagt: Läs boken som ett inlägg utan att FÖRST värdera en författare du inte läst. Att döma i förväg leder ju bara till för-domar - om ordleken tillåts.
Visst ska jag läsa boken. Men jag brukar ofta läsa kritik på Amazon.com etc på böcker jag är intresserad av. Och så är det så att rekommenderas en bok starkt av grupperingar i Sverige som medvetet och med starka för-domar och visad illvilja ser Israel som illegitim statsbildning, då tassar jag försiktigt. Shades of Pappe! Rekommenderas den av, säg Per Garthon, Mattias Gardell eller G-d hjälp mig, Jan Guillou?
Det är alltid hjälpsamt att känna till en författares politiska inställning när man läser en bok. Då ökar förståelsen. För mig skulle det vara av vikt att veta om en författare som skriver om politik var medlem av någon invandrarfientlig, rasistisk eller antisemitisk grupp.
Har du läst Alan Dershowitz "The Case for Israel"?
