stigstrombergsson

Den rubriken trodde jag aldrig jag skulle skriva!

Inte heller säga eller ens tänka saken.

Ändå fann jag mig göra allt det denna onsdag i september.

Märklig känsla.

Efter frukost bakade jag brödet för Veckomässan i Älvsby kyrka ikväll klockan 18.30. Sedan den aktiviteten var bortstädad satte jag mig i TV-stolen för att via SVTplay ta del av ”debatten” mellan Trump och Biden den gångna natten svensk tid.

Biden uppträdde ganska hyfsat och var nästan bra. Talade inte bara för sig själv och till motståndaren utan vände sig också direkt till TV-tittarna i – som det heter i grammatiken – andra person både singular och plural.

Trump var enastående bufflig och gav inga argument. Han avbröt konsekvent både motståndaren och debattledaren och blev tillrättavisad av den sistnämnde flera gånger. Han talade bara om sig själv och till motståndaren men lite om väljarna och inte till dem.

Debattledaren Chris Wallace var svettig. Helt enastående i sin strävan att hålla de två men främst den ene - gissa vem - till den ordning bägge parterna godkänt. Fox News som jag inte ger mycket för kan vara stolta över att ha honom i sitt stall.

Jag får inte rösta i det amerikanska presidentvalet – naturligtvis.

Det är intressant i alla fall, både märkligt och ganska skrämmande.

Den sista juli slutade jag inlägget gemmologi med dessa ord:

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här?

Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än ”Det roar mig”.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

Rubriken antyder att det blivit om inte helt stopp så i alla fall si och så med det jag berättade om då. Läsningen av den stora kommentaren till Lukas berättelse om Jesus tog nämligen stopp efter sten 15.* Det betyder inte att inget annat lästs eller gjorts i den vägen de två sista månaderna. En del har hamnat på bloggen men timmar vid ett ganska meningslöst dataspel har jag valt att inte skriva om. Inte heller har jag nämnt ett par lite speciella serier jag sett på SVTplay och Netflix.**

Branden på Polarbageriet stoppade också upp de Bibelvetenskapliga hobbystudierna. Tankarna kom in på andra banor. Jag har tidigare berättat att präster kallades ut för att åtminstone i någon mån finnas med i krishanteringen vilket fick mig att (på nytt) fundera kring Kyrkans roller i tider av kris – förutom Coronan. Mina sökarögon for längs med ryggarna i bokhyllan efter den avhandling om ärkebiskop Oscar Romeros förkunnelse som jag läst ett par gånger förr. Jag skrev om den boken här och har då och då under bloggaråren anknutit till honom och hans synsätt. Skriv in Romero i sökrutan – om du sitter vid en dator – så levereras listan på mina inlägg. Den omläsningen branden ledde till har denna gång resulterat i följande refexion.

Ett vanligt synsätt hos människor är att den religiösa världen är rangordnad Jesus/Gud – präster – folk i gemen. Man agerar och tänker ett tripp-trapp-trull med någon sorts kyrkoelit som står närmare Gud än vad kreti och pleti gör. Svensson på gatan kan uttrycka den tanken. De flesta kyrkoanställda säger den (förhoppningsvis) inte men det betyder inte att synsättet inte kan finnas i praktiken och då helt oberoende av vilken kyrkosyn eller teologisk profil man anser sig ha. Det handlar om hur man outtalat ser på sig själv och sina uppdrag och hur man innerst inne och ytterst ute ser på folk och sig själv. Min slutsats blir att självrannsakan många gånger är på sin plats.

Romero vänder på tripp-trapp-trull. Eller stukar om kedjan.

• Naturligtvis är Jesus först – någon ordning måste det vara!
• Sedan kommer folket som genom dopet fogats till Jesus. I dopet har de fått Guds Ande. Deras liv underhålls och stärks av Nattvarden. De är nu Jesus kropp på jorden.
• Några i detta folk har på nivå tre uppdraget att betjäna detsamma med medlen för Guds nåd. I Romeros värld var det präster och kateketer, alltså de som i den kyrkliga organisationen undervisar och förvaltar sakramenten.

Den otänkta kedjan tripp-trapp-trull blir alltså tripp-trull-trapp! Helt rätt!

Självrannsakan är på sin plats!

Nu återvänder jag till The Gospel according to Luke I-IX som i två månader legat och väntat och längtat och trängtat. Jag återupptar mitt självskadebeteende på sidan 321 med avsnittet The Galilean Ministry of Jesus, sten 16.

* För att fatta sten 15 måste du, noble bloggläsius, ta dig till det tidigare inlägget – länk här.

** Dessa kan jag nämna i en fotnot. Den italienska serien Miraklet eller nåt sånt var intressant. En härva av politik, intriger, relationer och funderingar kring Gud och mirakler och rentav övertydliga cliff-hangers som slut på första säsongen. Riktigt underhållande klurig är A very secret service, den engelska titeln för den franska serien Au service de La France. Som agenthistoria är den inget vidare men underbar i sin drift med själva genren, töntiga byråkrater och fjantiga patetiska personer – allt under ett 1960-tal jag har en del minnen från. Bägge serierna kräver att jag läser textremsan.

Idag har sonen ”spikat” sin avhandling. Sådant förekommer i universitets-världen. När man där ”spikar något” betyder det inte att det spikade är självklart och gällande för alla och envar utan i stället att saken och tankerönen skall på ett begåvat sätt med fakta och argument stötas och blötas och diskuteras och avhandlas i den akademiska världen för att ta det sammantagna vetande framåt.

En av historiens mest berömda spikningarna torde vara Luthers hamrande i Wittenberg den gång det begav sig. Många tror att han då med snickar-verktygen hamrade fast hela det reformatoriska programmet när han egentligen anslog ett diskussionsunderlag kring avlaten, alltså frågan om hur syndare efter ånger, bekännelse och förlåtelse om möjligt skulle gottgöra vad som brutits.

Det sonen – den yngre av de två och han som fick smeknamnet Heffaklumpen när han var liten – under några år forskat kring kan jag inte redogöra för på ett ens till en bråkdel begripligt och rättvist sätt. Lite vet jag men ännu mindre begriper jag. Det handlar om växellådor i vindkraftsturbiner – tror jag. I alla fall är han klar för disputation vid Luleå Tekniska Universitet i mitten av nästa månad och idag ”spikade” lillkillen sin avhandling.

Bilden föreställer hans licentialavhandling från 2018. I mars det året bloggade jag i saken under rubriken maximalmallig och knappt ett år senare kom ett ett inlägg till med titeln jag ger upp!

Den slående rubriken slog mig. Jag hoppas den blir ett bättre anslag än det mer avslagna efter d-b 22 sep 20 som var mitt första uppslag när jag denna måndag satte mig ner för att skriva lite om Bibelstudie-träffen i kyrkan och kanske på distans för en vecka sedan. Rubriken är inte i sak fel och jag återkommer till just den saken längre ner i inlägget.

Regeringen ändrar sig inte. Året förändrar sig.

Jag finner bägge sakerna fullt rimliga om än något senkomna.

Corona-smittan är i darrigt läge. Regeringsbeskedet förra veckan innebar inga lättnader i regler och rekommendationer. Det är fortfarande 50 personer som gäller när man samlas för olika aktiviteter och evenemang. Om man tidigare haft tankar på att inom idrott, kultur och då också kyrka med buller och baluns kunna starta om det man ställt om eller ställt in blev det ett rungande Pilutta dej.

Coronan är inte över. De omställningar – nu håller jag mig till kyrkosammanhanget – som ofta blev inställningar måste man nu hantera. Jag är väldigt glad att lokalförsamlingen i våras i huvudsak behöll fattningen och inte överdrev sin pandemi-anpassning. I främst sociala medier kan jag se hur man på många andra håll ställde om så till den milda grad att man faktiskt riktigt ställt till det för sig när det nu blev för en längre tid än man trodde. Inställda gudstjänster och Stopp i nattvardslivet kan vara något för en månad eller två men med längre åtstramningar sviker kyrkan sin Herre och sitt folk. Så var det sagt!

Sommaren är över även om september blev väldigt mild. De utomhusanpassningar av olika verksamheter som kändes naturliga den soliga vårvintern och mestadels varma sommaren blir nu allt huttrigare. Det känns som man mer och mer behöver krypa inomhus även om vi ännu inte haft en enda frostnatt. Sådant blir inte tvärenkelt vare sig lokalt eller på annat håll. Policyn Vi går ut tills det gått över! innebar på orten att barn- och ungdomsverksamheter har varit ute och Församlingsgården i princip stått tom. Vuxna har uppmuntrats att promenera enskilt och tillsammans. Spårbanor med funderingsstationer har ställts i ordning runt kyrkan. Man gick ut!

Jag gjorde inte det vad gäller de områden jag fått förtroendet att förvalta och söka utveckla – Bibelstudierna och Ovangelie-träffarna. Det sistnämnda har den korta tid de varit alltid hållit till i kyrkan och i mars gick också Bibelstudiet in i det stora rummet. Nu i höst har det fortsatt och kommer att fortsätta – Corona eller inte?

Tisdag förra veckan kom jag till helgedomen för närförberedelse av träffen med de där-varande. En viktig pinal var som bortblåst. White-board-tavlan var puts väck! Stulen – typ?

Planen att på den återrita brobilden i inlägget det fortsätter... för att denna gång ta upp trafiken från vänster mot höger sket sig alldeles – till att börja med. Jag fick uppfinna och bygga bron mellan Gud och människa på annat vis.

Bilden som blir större om man klickar på den visar resultatet. Längst till höger sitter en ACT-folder med texten Vi är alla tillsammans eller nåt ditåt – människans situation. Till vänster ett tänt ljus som symbol för Gud. Alltså samma bro men med andra grejer och en samling där bilen från småbarnens leklåda fick köra fram och tillbaka i bägge riktningarna som uttryck för kommunikation. Fånigt? Kanske. Men tydligt.

För personer som inte kunde vara där-varande fanns en ”lathund” att tillgå på nätet – här och här. Samlingen kom ganska exakt att följa lathunden men med ett tillägg: Kyrkan är stor och flera av de 10 närvarande har svag röst och tillika svag hörsel. Det och rummets atmosfär gör att det tippar lite mer än vad jag önskar åt att bli Bibelförklaringar från min sida. Det behöver inte vara det allra sämsta men är inte riktigt optimal pedagogik när man skall tänka tillsammans.

Om och hur ”lathunden” använts av någon har jag ingen aning om alls. Hur som helst avser jag att fortsätta göra sådana jyckar. Om de är till nytta för någon annan vet jag inte men det är stimulerande att försöka utforma dem.

Min pappa, född 1924, var noga med den saken – sabbatsböxern´.

Det handlade om att göra skillnad på dagar och dagar. Han var inte legalistiskt eller tvär men ville ha en rytm. Jobbet på kontor hade sina kläder, fritidböket i trädgårdsland och liknande sina och på sön- och helgdagar gällde sabbatsböxern´. Att han efter 30 år i företaget slutade på SSAB ändrade inte saken. Veckan hade sin rytm så det blev skillnad på vardag och söcken. Vissa helgdagar ännu mer – till exempel svart kostym på Långfredag även de sista åren när han satt i rullstol.

För fullständighetens skull skall nämnas att mamma som var ett år yngre var av samma ull. Under helgen bar hon kjol eller klänning men inte samma som i hemma-fru-vardagen – men absolut int´ nagger bööx.

Kanske är det numera runt 340 dagar under ett år som har jag Fjällräven-byxor. Jag har haft modet att låta det modet växa under flera års tid. Nu är det så kompakt att det händer, men sällan, att om vi blir bjudna någonstans ger Primärhustrun den skarpa anvisningen: Sätt på dig något utan benfickor! Då lyder jag om än motvilligt. Jag har brallor med varierande antal benfickor och tycker att de två med EN ficka är fina nog för de flesta tillfällen. De mer säckiga med SEX fickor fattar till och med jag kan vara alltför mycket i vardagskant för finare evenemang.*

Med detta sagt lyfter jag, noble Bloggläsius, ämnet från benklädernas varierande värld till tanken om att ha struktur på dagar och veckor. Sådant mår man bra av, också som pensionerad.

Vad gör ni, nu när ni bägge är lediga? frågar ibland folk.

Det är lördag hela veckan! svarar jag men kompletterar genast med: ...vad gäller frukosten.

Morgonrutinerna är varje dag som bara lördagarna var förr. Upp runt 8 och lugn och ro med P1 och lokaltidning utan att måsta iväg någonstans till något. Inga tider att passa! Som lördagarna var. Nu är det så hela veckan.

Det behövs (mer) struktur på dagar och veckor. Mat på något så när bestämda tider är självklart och vettiga sovtider. Samtidigt behövs också rytm som skiljer den ena dagen från den andra så att inte allt blir samma mos och moras – i värsta fall lördag hela veckan men med annan innebörd. Struktur och rytm måste planeras i betydelsen beslutas.

Det gäller att  tänka på vilodagen i förväg så att man helgar den som budet lyder.

Man ska vika den för att fira gudstjänst – om jag fattat Luther rätt.

Idag skolkade jag från (den flyttade) gudstjänsten men lite skillnad har det dock blivit. Till vardags bär jag multi-ficke-brallor men en-ficke-varianten är också idag mina sabbatsböxer.

* Nu torde någon fråga... var en fras som förr i världen kunde höras från predikstolarna i olika kyrkor mitt i olika resonemang. Naturligtvis stämde det aldrig. Ingen, eller i alla fall aldrig jag, hade den frågan eller undran förkunnaren sedan fortsatte med. Ändå lånar jag nu orden och säger Nu torde någon fråga hur dylika byx-vanor stämde med de klädstilar som nästan förväntas i de kyrkliga sammahang jag varit anställd i och fortfarande agerar i då och då.

Svaret blir enkelt och dubbelt: En-ficke-brallorna är propra nog och under alban kikar ingen.

Om rubriken varit Unbyn 1920-2020 hade det låtit som en krönika som berört något seriöst och faktaspäckat. Det hade blivit lite missvisande även om lördagen 26 september var seriös, dock inte så faktaspäckad.

Barnbarnet Ava bor i Unbyn i grannkommunen där utöver henne talesättet säger att solen aldrig ler. Hennes morfar – d et är jag – och mormor reste dit för barnvaktstjänstgöring. Pappan hade haft ett nattskift och mamman skulle utöva sin veckliga rida-på-hästen-aktivitet.

Det är full fart när man är drygt två år. Välta grejer är kul inklusive det stora soffbordet i vardagsrummet. Hur hon gjorde för att skapa smällen förstår vi inte men ljudbangen var tydlig. Ingen skada dock vare sig på folk eller materiella ting.

Vi gick ut. Till lekparken. Där anslöt Holger på sin cykel. Vi gick veta att den i tidernas morgon varit hans pappas hoj men nu var den Holgers. På frågan hur gammal den samma-kvatersboende gossen var visade han upp tumvanten. Vi drog slutsatsen att svaret var fem år. Han visade sig vara en snäll lekkamrat, något som Avas mamma sedan också vittnade om.

Unbyn är en stilla liten gammal by med visst sentida villaintrång. Jag gissar att man för hundra år sedan också kunde hitta parkombinationen a’Ava & n’Holger – likt de två lekkamraterna.

Vi tog också med Ava på en biltur till kusinerna Tyra och Adrian inne i Luleå.

Busade. Fikade. Pratade.

Att leta former för gemensamma samtal och studier av Bibeln på distans är ett trevande letande som nu blivit lite annorlunda men ändå ganska likt.

Här på min egen blogg publicerar jag klockan 18.20 de kvällar när Bibelstudiegruppen är samlad en ”lathund” att använda på annan plats och/eller på annan tid. Till detta inlägg här länkar jag på min Facebook. Här på min blogg kan kan det sedan förekomma en del ”mellanskriverier” innan det är dags för nästa ”lathund”.*

Samma tid var annan tisdag blir en näst intill helt likalydande text synlig på församlingens hemsida – här. Vi har funnit att det är bättre att göra så och att det pålyses från församlingens Facebook i stället för att där hänvisa till en privat blogg med allsköns innehåll.

På bägge platserna är följande ”lathunden” för 22 september.

Först en tillbakablick på 8 sep – Människans rop till Gud

Det började med ungefär denna bild på tavlan. Vad den i all enkelhet söker illustrera är ett avstånd mellan människors situation och Gud (eller gudarna) och att det alltid finns någon slags bro som söker överbrygga avståndet. För två veckor sedan resonerade vi kring Människans rop till Gud”(eller gudar eller annat beroende på vart ropen riktas), alltså ”förbindelse-trafiken” från höger till vänster på bilden.

Människans ”rop” är av olika slag – tacksamhet, jämmer, panik, behov, omtanke, annat – men låter och har låtit ungefär likadant tvärs genom historien och i olika kulturer. De som var ”där-varande” i kyrkan kom med förslag på ”rop” så det blev en bild till på tavlan. OBS miniatyren i övre vänstra hörnet.

De ”där-varande” styr, inte bara ledaren och det som planerats. Resonemanget kom därför också att handla om en del annat – den gången om djävulens roll som anklagare eller anfäktare och Jesus som vår företrädare både mot djävulens sanningar och Guds påminnelser om våra brister.

Nu vidare till tankar som kan leda till en ny bild.

Hur är Guds svar på människans rop?

Hur är ”förbindelse-trafiken” från vänster tillhöger?

Fundera själv, om möjligt med någon. De där-varande i kyrkan gör det i smågrupper om 3. De med-varande på annan plats eller tid får gärna SMS-a till 070-6862466.

Kan man sortera Guds svar på några sätt? Förslag? Kanske är denna uppdelning vettig.

Gud svarar i Bibeln och erfarenheten på ett individuellt sätt – olika personers historier.

Exempel finns på bönhörelse, svar, hjälp osv. Stärker tro och tillit till tacksamhet och lovsång. Exempel finns också på tystnad, icke svar, fortsatt lidande osv.  Fördjupar tro och tillit i klago- och sorgepsalmer.

Gud svarar i Bibeln på ett övergripande sätt – det som kallas ”frälsningshistorien”.

• Abraham-Isak-Jakob-sönerna → blir ett folk i Egypten
• Moses-Josua-Domarna → ut ur Egypten till ett land och liv i lydnad. Gick sisådär.
• David m fl kungar → stad, tempel, land. Profeter och liv i slydnad. Också sisådär.
• Svekens konsekvenser: Assyrier+Babylonier → förlorar land, tempel, kung → Ordet, ”resten”, hopp.
• Fortsättningen: Perser-greker-romare → Ord, kamp och hopp.
• När tiden var inne, när riggningen var klar: Jesus – Guds svar på människors rop.

Vad händer när Jesus föds? Vad berättar Julevangeliet i Lukas kapitel 2? Vad sjöng änglarna utanför Betlehem? Och vad innebär det att Jesus är Guds svar/ingripande?

Detta repeteras varje söndag!

Människans rop till Gud sammanfattas i orden från Jeriko: Kyrie, Herre förbarma dig. Tiggaren Bartimaios påkallade Jesus uppmärksamhet med de orden. Kyrkan inleder sin Högmässa med samma ord – glöm för tillfället Beredelseord och Bön om förlåtelse som egentligen är en annan gudstjänst lite illa sammanfogad med Mässan. Kyrkan ger alltså, och skall ge, ord åt Människans rop till Gud.

Guds svar på människors rop proklameras i Gloria, i att repetera änglarnas sång när Guds föds som människa, kommer in i människornas värld. Och församlingen stämmer in i änglarnas lovsång.

Gudstjänsten innebär ”trafik-förbindelse” Gud – människa!

* Här på bloggen finns i inläggen inte jobba inte hemma, distans-bibel 8 sep 20, efter d-b 8 sep 20 och det fortsätter... texter som visar en del av hur september tänkts och gått.

Jag har just läst ut en bok på 100 sidor. Författaren var/är klämkäckt tonårsnaiv och ogenerat öppen till graden av självbekännelse med åtminstone en av de drifter som styrde (och sedan styrt?) hans liv. För en bredare allmänhet är alstret så gott som helt inaktuellt. För den begränsade krets jag själv tillhör är boken lätt roande. Hade det varit en ”vanlig bok” hade jag aldrig köpt den, inte läst den och definitivt inte anmält den här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12*. Som du ser, noble Bloggläsius, är det nu annorlunda.

Han heter Thommy Bäckström, han som har gett ut boken Resa i västerled – utan ISBN-nummer. I sin dedikation imitt ex skrev han: Bäste Stig, gamle kompis sedan ett halvsekel tillbaka (och mer därtill). Här kan du läsa hur jag och Lars-Håkan tog oss fram i Amerika 1972!

Jag känner alltså författaren! Det gör att jag läst den. Och bebloggar den.

Varken dagligen, veckligen, månatligen eller ens årligen har vi den senare delen av det av honom nämda halvseklet träffats annat än då och då. Men kontakt har vi haft ända sedan vi som mellanstadieelever inte gick i samma klass eller ens på samma skola men väl kom att befinna oss i samma söndagsskolegrupp (bara pojkar), vara med i samma gäng, samma Kyrkans Ungdom, samma KGF-förening**, samma studentkorridor i Uppsala och så vidare. Som vuxna har vi levt livet lite mer avskilt, särskilt som Thommy bor i den avsides belägna avkroken Umeå. Där har han (till sist) som ett corona-isolerings-projekt renskrivit en dagbok från resan han gjorde 1972 med en annan då 19-årig gemensam kompis.

Resa i Västerled kan låt som en historia om Leif Eriksson på vikingafärd eller Columbus på väg till Ost-asien. Kanske skulle Thommys bok kunna fått en särskiljande undertitel typ Gnidiga tonåringar i buss eller liknande. Det är kul att följa trippen och noga uppdateras kring den snålhet som var driften kring måltidsval, nattlogi och mycket annat.

Boken finns nu i min bokhyllas avdelning Skrivet av folk jag känner.

Smittar skrivklåda? När man är pensionär? Det är inte utan...

• Samma titel Resa i Västerled skulle kunna lämpa sig för renskrivna anteckningar från den studieresa till Guatemala och El Salvador jag fick vara med om i början av 1990-talet – och senare tankar utifrån impulser där och då.
• Resa i Västerled men i plural skulle också funka kring de dagböcker som initialt skrevs när jag och min flickvän-fästmö-primärhustru årligen vandrade i fjällen. Det var innan barnen kom.
• Ska jag redigera om de olika bloggposterna från våren 2018 med rubriken p minus och ett nummer? De blev faktiskt en bok men bara i 10 ex men kanske skulle det vara nåt. Kanske då kompletterat med annat som här på bloggen hamnat i kategorierna Exe-geten bräker och Studier.
• Skulle min tre-betygs-uppsats på teologen kring fyra verser ur Hebreerbrevet samt den uppsats jag jag skrev för att om jag skulle vilja kunna titulera mig Teologie Magister ges ut av trycket i en volym med tråkig titel för att läsas av ingen?

Jag bloggar nog bara på...

* I Bibelns Gamla testamente finns boken Predikaren. En vers i den fick ge namn åt den kategori under vilken jag här på min blogg sorterar in skriverier om seriösa och tänkvärda böcker jag läst. I kapitel 12 vers 12 står: För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

** KGF betydde Kyrkliga Gymnasist-Förbundet. Vår lokalförening i Luleå hette Caritas.

Rubriken är dramatisk i överkant. Bilden likaså.

Jag skrev så för att väcka uppmärksamhet.

En sak av viss betydelse har nämligen hänt.

Läs vidare så blir du informerad.

Vad som skett är helt logiskt. Jag har inga invändningar men vill ändå ge dig, noble Bloggläsius, möjligheten att veta vad som inträffat och kanske vidta vissa mått och steg.

Som anställd i Svenska kyrkan har man tillgång till ett webbaserat internt kyrknät. Det innebär bland annat att man har en epost-adress byggd på förnamn – punkt – efternamn (i mitt fall inga prickar så ö blir o) – snabel-a – svenskakyrkan (ett ord) – punkt – se.

Det är detta som nu har upphört! Inget annat.

Jag pensionerades ju sommaren 2018 men efteråt har jag under terminerna varit anställd som vikarie på ½-tid fram till Lucia förra året. Därför har jag funnits kvar i systemet. Nu är jag inte längre anställd på tid utan bara aktiv med enstaka inhopp – förutom två vuxen grupper kring Bibel och tro. Det blir således helt naturligt att jag nu sent omsider plockas bort ur det interna systemet för anställda och förtroendevalda. Någon egentlig känsla av att vara utkörd ur kyrkan! finns inte alls.

Men om du, noble Bloggläsius, har min svenskakyrkan-epost i någon lista och vill behålla mig i den förteckningen behöver du ändra en och annan kontaktuppgift. Jag kan mailas på två adresser och OBServera att för- och efternamn skrivs samman och att ö är o:

• [email protected]. Här landar man i datorn hemma.
• [email protected]. Här landar man i min mobiltelefon.

Nu har det gått en vecka sedan inlägget distans-bibel 8 sep 20. Om en vecka är det dags för distans-bibel 22 sep 20. Jag avser att fram till jul var annan vecka fortsätta att göra motsvarande ”lathundar” tillgängliga för eventuella intresserade som av olika anledningar – geografi, tid, covid, skavsår – inte kan närvara just när Bibelgruppen samlas.

Jag gissar att du, noble Bloggläsiur, fattar att rubriken för detta inlägg egentligen borde vara efter distans-bibel 8 sep 20. Så är det som synes inte. Skulle så varit hade länken till inlägget i spalten till höger brutits över två rader och det gillar jag inte. Lämpligt blev då att banta distans-bibel till d-b.

Jag var – skall erkännas – ganska upprymd när jag kom hem på tisdagskvällen förra veckan. Euforin höll i sig på onsdag. Orsaken var att jag tyckte kvällen hade blivit bra och meningsfull – åtminstone för mig. Vi var 11 på plats* och efter lite välkommen och en presentationsrunda kom samtalet ganska exakt löpa i de spår som ”lathunden” i distans-bibel 8 sep 20 sökt dra upp.

Så är det inte alltid. Ibland fungerar inte alls planerade utkast och körscheman för samlingar och samtal. Snack och innehåll går andra vägar och det tänkta kompletteras och ibland ersätts med tankar från dem som är på plats. När så sker är det OK. En grupp måste ju inte, ska inte, följa ledarens planer. Det är ledaren som har att försöka följa gruppen och om möjligt lägga samman det hela något så när i den riktning han/hon avsett lotsa gänget. Ibland går det, ibland inte alls. Hur det blev i tisdags kan man alltså se i förrförra inlägget.

Men...

En sak till – en viktig – kom upp. En av deltagarna väckte frågan, andra hakade på. Det gällde Djävulen och en del av hans aktiviteter. Här avsågs inte ren terror eller annat tydligt djävulskap utan snarare rollen som Frestaren och An- eller Åklagaren, han som viskar för att intala oss att vi rätteligen inte bör eller ens ska kalla oss kristna eller mena oss på något vis tillhöra Gud. Vill man hugga till med ett ord som låter lite gammalt kan Anfäktaren kanske fungera som den som vill få oss att diskvalificera oss själva som Gudstillhöriga.**

När Anfäktaren – Åklagaren i Jobs bok – viskar att man är en dålig kristen skall man veta att han talar sanning. Djävulen ljuger inte. I alla fall inte om detta. Han säger ju just då samma sak som Gud säger när Gud genom sin Ande och sitt Ord – Lagen – påminner oss om sina bud och sin vilja. När Gud gör det är det för att väcka våra samveten och mosa den självgoda håll-ningen att vi kan vara ens något så när rätt färdiga för egen maskin.

När Gud och Djävul på det sättet samtidigt talar sanning finns inget annat försvar än vad några konfirmander för 5½ år sedan illustrerade med en bild – den ovan. Jag hade inte bilden i tisdags men kom ihåg den efteråt och tar med den här. Jesus kastar sig emellan!

Jesus säger till Anklagaren: Stick och brinn! Det låter lite finare än det helt adekvata Dra åt helvete! och Jesus fortsätter: Du har inget med honom/henne att göra! Ge dig på mig! Jag har dött och uppstått för alla – också för honom/henne. Piss off!

Till sin Fader talar nog Jesus mer hovsamt: Du har rätt, Abba. Han/hon är inge vidare men Jag som är din kärlek är det. Jag för hans/hennes talan, här på Din högra sida.

Om dialogerna mellan Jesus och Åklagaren och Jesus och Gud låter så – det konfirmanderna våren 15 illustrerade – kan man själv lätt formulera om orden och låna dem till försvar. Vi kan säga till Anfäktaren: Stick och brinn! Du har inget med mig att göra! Ge dig på Jesus! Han har dött och uppstått för alla – också för mig. Piss off!

Och till Gud och Guds Lag: Du har rätt, Abba. Jag är inge vidare men Jesus är det, han som är din kärlek. Han för min talan, där på Din högra sida.

Att kasta in Jesus emellan är att tro.

Bibelstudiet den 8:e september handlade om Människans rop till Gud.

Den 22:a blir temat Guds svar på människans rop.

PS: Arkivgnuggning visar att jag använt bilden förr och kommenterat den på ett liknande men ändå lite annorlunda sätt. Se inlägget visa-konfirmander-2 – klicka här. DS.

* Av oss 11 var 8 riskgruppsrymlingar 70+. I kyrkan är det inga problem att hålla 1 meter mellan varandra. De som parar sig hemma satt givetvis närmare varandra i par.

** OBServera att jag använder pronominet han om fanskapet och nämner som ett totalt sidospår i skrivande stund att Djävulen i bibliskt, kristet och kyrkligt språkbruk alltid är en han. Till denna notering lägger jag en mild ironisk förvåning att den moderna tidens kyrkospråkpoliser mig veterligt inte driver att man när det gäller Satan skall verka för ett så kallat inklusivt språk.

Så mycket blev det igår. 20 liter lingon till.

Vi var i Unbyn med en blandad avsikten att om vädret så behagade just kunna plocka lingon. Skulle det regna hade vi fått nöja oss med den behagliga sysslan att vara barnbarnvakter åt lilla Ava. Hennes pappa hade nattskift mot lördag- Mamman skulle genomföra sin veckliga ridning å hästkreatur. Är man i korvårsåldern behövs då andra entusiastiska vuxna att köra med. Mormor och morfar är som gjutna för ändamålet. Avas yngste morbror anslöt också.*

Lilla Ava är alltså i korvårsåldern. Den sammanfaller med tvåårsåldern. Det visade sig när vi picknickade i skogen. Meej kojv! skallade ropen tills kojven var slut och hon kunde gå över till haft och bylle. Påläggen från smörgåsarna hade då också försvunnit.

Vi plockade inte hur länge som helst men dottern och mågen alias systern och svågern ville bjuda på middag. Eftersom Gratis är gott! blev vi kvar utefter kvällen. I sin tur ledde det till att jag ”skolkade” från gudstjänsten idag. Jag ville att de hopsamlade bären skulle nå statusen rensat och packeterat skick. Rensningen innebar dessutom att ungefär en liter goda blåbär för ganska omedelbar förtäring separerades till en särskild liten bunke.

Ser jag tillbaka på de tre sista veckornas bloggande och icke-bloggande skapas denna lista:

• mån 24/8 kl 09.07: POLARBRAND!
• mån 24/8 kl 12.53: om jag skulle predika
• mån 24/8ckl 21.13: lätt utschasad
• tis 25/8: Ø
• ons 26/8: Ø
• tor 27/8: Ø
• fre 28/8 kl 16.21: s och c stänger kyrkan
• lör 29/8 kl 11.36: fader cortinas by
• sön 30/8: Ø
• mån 31/8 kl 14.53: kvartsbra bok
• tis 1/9 kl 10.17: en vecka senare...
• tor 3/9 kl 22.11 (i Jäggelouktta): polarisarnas läge mm
• fre 4/9 kl 22.32 (i Jäggelouktta): 45 tittare
• lör 5/9, publicerat sön 6/9 kl 00.46 (i Jäggelouktta): hur gick det sen?
• Sön 6/9 kl 22.22 (i Jäggelouktta): inte jobba inte hemma
• tis 8/9 kl 18.20: distans-bibel 8 sep 20
• ons 9/9: Ø
• tor 10/9: Ø
• fre 11/9: Ø
• lör 12/9: Ø

Som synes växlar ämnen och innehåll. Tecknet Ø avslöjar att flit och uppehåll i inläggandet varierar. När jag ser tillbaka märker jag rentav ett och annat hål av försummelse.

Onsdagen den 9 september var det 15 år sedan pappa hastigt. Det hade kunnat vara värt en notis. Sorgerna med sina faser av chock-reaktion-bearbetning-nyorientering efter åldriga föräldrar har naturligtvis haft sin gång sedan lång tid tillbaka men de finns liksom ändå kvar som en del av livet.

Att det samma dag var IBAPABD kanske också skulle ha nämnts med tillägget att jag uppvaktade fem men fick retur enbart av två kollegor. Jag ser likheter mellan IBAPÅBD och flitigt gudstjänstliv: om inte ens prästerna går in för det blir det ingen lekmannarörelse!

Den här veckan blev det som synes i alla falle en bloggpaus. Det var av några mer eller mindre vettiga inte familjebundna anledningar.

Jag tror att jag är och av mig själv och andra uppfattas som en ganska rationell typ. Stig fungerar mer utifrån tanke och argument än utifrån känslor av obehag eller liknande. Nu betyder inte detta inte att det då och då händer eller inte händer saker som får mig att känslo-reagera. Kraftigt. Till och med överilat.

Det sker sällan och jag blir själv förvånad när det händer. Jag blir också i eftertanken karga blekhet förbluffad över styrkan hos gamla tidigare erfarenheter när de egentligen är vad som kring en småsak framkallar tungsinne och/eller ilska. Jag anar att andra vid mina sällan förekommande känslo-ryck uppfattar mig som den vanlige agumentative Stig men nu i en (ännu) elakare form än vanligt. Kanske.

Och i det läget var det bäst att inte blogga.

Bättre att tänka och be en och annan oskyldig om förlåtelse.

* Lite i någon sorts limbo är han nu. Manus för hans doktorsavhandling vid Luleå Tekniska Universitet är sänt till trycket. Disputationen – som jag säkert likt avhandlingen inte kommer att förstå ett vitten av – skall ske senare i höst. Och lingon behöver ju han också.

Den 6 september gav jag i inlägget inte jobba inte hemma en presentation över en del av höstens Bibel-och tro-verksamhet i Älvsby församling som går under rubriken Gud och människa. Ta del av det för helhetens skull. Det som nu kommer är något av en ”lathund” för dem som är med-varande på annan plats eller annan tid.

Människans rop till Gud

1: Introduktion.

När man söker utröna när människan blev människa jobbar paleontologer och etnologer med olika tecken. Att använda elden är ett. Verktyg och redskap ett annat. Språk. Samarbete och ta hand om svaga. Hannens roll utöver befruktare av honor i löpen. Abstrakt tänkande på sina tankar. Konst. Annat. Inget av dessa och inte heller sakerna tillsammans ger knivskarpa gränser men de flesta är ändå överens om att till att vara människa hör sådana faktorer.

Någon form av andlighet verkar också vara ett mänskligt drag. När forskare gräver och försöker förstå det de hittar – med betoning på försöker – verkar det vara så att människan och definitivt den moderna typ vi tillhör har och har haft föreställningar om makter och liknade. Gravskick och annat tyder på att man haft tankar på en efter-tillvaro och icke synliga ting att ha relation till genom gåvor och annat inför jakt, barnafödande etc.

Från när människan blev mer bofast finns mer att finna och fundera över. Arkeologer gräver fram tempel, hittar bilder och annat. Från när man börjar skriva blir det än tydligare även om det bara var en liten minoritet ekonomer, härskare, religiösa funktionärer och krönikörer som behärskade tecknen och bokstäverna.

Slutsatsen rent vetenskapligt kan inte bli en annan än att var och när vi än mäter har man ropat till sina gudar eller sin Gud i stort och smått. Faktum är att det är bara i vår sekulära tid som välmående människor i sekulära miljöer inte gör så. Majoriteten i världen också idag ropar till gudar/Gud. Människans rop till Gud är därför ämnet för denna första gång.

2: Enskilda tankar/samtal i smärre sammanhang.

Fundera själv eller om möjligt med någon – de som är där-varande i kyrkan gör det i smågrupper om 3. Försök släppa – så här långt – frågan om till vilka gudar ropen är riktade. Det är människans rop vi har i fokus.

• Hur tänker du/ni att ropares rop lyder i vår tid, här och nu?
  Äldres? Medelålders? Ungas? Hur ser deras längtan ut? Vad är deras behov?
  Vilka situationer leder till att de ropar?
• De som inte ropar/ber – hur skulle deras rop/bön se ut om de haft förstånd att ropa/be?
• Skriv dessa tänkta rop/böner i stolpform! Eller fulltext!

• Ta nu frågeställningarna ett varv till men lyft blicken ut i världen. Hur lyder andra människors rop? Syriska flyktingars i ett läger i Jordanien? Barnarbetare i Indien? Offer för trafficing och sexhandel? Andras?
• Sammanfatta alla människors rop till gudar eller Gud i en mening!

3: Dela med sig.

De där-varande i kyrkan: De olika smågrupperna delar med sig. Samtal.

De med-varande på annan plats eller tid: SMS-a gärna till 070-6862466.

4: Input från Bibel och Kyrka för vidare samtal och fundering.

• I Bibeln i Markus berättelse om Jesus (kapitel 10 verserna 46-52) ropar den blinde Bartimaios. Matteus och Lukas berättar samma sak (20:29-34 respektive 18:35-43). Det finns fler händelser när människor ropar om hjälp och förbarmande och uttrycker människans rop till Gud. Jesus gensvar visar att Gud hör människans rop till Gud och bryr sig.
• I de så kallade historiska kyrkorna (ortodoxer, katoliker, lutheraner, anglikaner m fl) inleds gudstjänsten nästan alltid med Kyrie Eleison, Herre förbarma dig. Det är ett av Kyrkans sätt att göra sig till tolk för världen och för alla formulera människans rop till Gud,

5: Avsluta med att ropa till Gud för världen, Kyrkan, ditt/dina sammanhang och dig/er själv/a.

Jag jobbar inte – är ju pensionerad sedan ett par år tillbaka.

Jag är inte hemma – är som jag tidigare berättat i Jäggelouktta.

Men jag har pysslat där jag befinner mig.

Jag är ombedd att söka hålla samman höstens vuxenverksamhet vad gäller Bibel och tro. Därför har jag knypplat med en del tanke- och skrivjox och landat i en text jag strax skall skicka som SMS till dem jag har på listan över Bibelstudiedeltagare från i våras. Inget hindrar dock att du, noble Bloggläsius, får ta del av SMS-et. Du kan också känna dig inbjuden att denna höst vara där varande och/eller med varande. De mystiska ny-orden får sin förklaring i texten som nu kommer.

Gud och människa

Denna Corona- och Polarbrandshöst 2020 har jag – Stig Strömbergsson – tagit mig friheter. Utan att höra vad de som tidigare funnits med i Bibelstudierna tycker har jag på egen hand gjort en ”studieplan” för åtta tisdagar i udda veckor fram till jul. Det blir lite olikt tidigare terminer och utgår inte från en Bibelbok eller andra direkta Bibeltexter utan i stället från olika teman kopplade till huvudrubriken Gud och människa.

Våren förändrades av pandemin med fortsatta träffar – Älvsby kyrka – för dem som kunde vara med och ”lathundar” via internet för dem som valde att vara hemma, Vi är fortfarande i Coronatid och skall följa Folkhälsomyndighetens olika anvisningar. Det innbär att man kan delta som där-varande och/eller med-varande – och växla emellan.

Man är där-varande när man är där på tisdagarna udda veckor klockan 18.30-20.30. Med där menas i första hand Älvsby kyrka. Den är så stor att 50 personer där kan hålla Tegnell-avstånd utan problem.

Utan att vara i Älvsby kyrka kan man ändå med-vara på annan plats och/eller annan tid. Klockan 18.30 de aktuella tisdagarna kommer jag på internet lägga ut en introduktion till kvällens tema samt några tankegångar att fundera kring. Som med-varande kan man vara ensam eller – vilket kan vara en bra idé – vara det tillsammans med några andra när och där man än är. Det som lagts ut på nätet kommer att finnas kvar på min personliga och privata blogg www.stigstrombergsson.blogg.se som jag till en början kommer att ”låna ut” för ändamålet

Vill man få introduktioner och tankegångar på annat sätt än via internet – SMS? Vanlig post? – behöver jag få veta det. Skicka i så fall ett SMS eller ring 070-6862466 eller epost till [email protected].

”Studieplanens” 8 teman jag preliminärt valt är:

8 september Människans rop till Gud

22 september Guds svar på människans rop

6 oktober Guds förberedelse och effekten

20 oktober Guds mest bastanta insats – del 1

3 november Guds mest bastanta insats – del 2

17 november Människans svar

1 december Människans väg in och till

15 december Människans väg vidare och mål

Första gången för både där- och med-varande blir alltså på tisdag.

Rubriken är min ivriga fråga?

Och Varför? om frågan får sitt svar. Eller frågorna.

Jag har denna spöregniga dag läst ut två böcker. Båda skapar rubrikfrågan.

Den ena som jag främst nu skall berätta om och fundera utifrån är den jag köpte på Silvermuseet när vi reste upp i förrgår – det är efter midnatt mot söndag jag skriver. Titeln är lång och lyder Arjeplogsväckelsen 1905 - I same- och nybyggarland med Svenska kyrkan och EFS i samverkan 1889-1916. Författaren är Karl Axel Lundqvist med – vad jag tror – vissa rötter eller anknytningar till området och nyckelpersoner i skeendet. Boken är på drygt 200 lättlästa sidor.

En lokal väckelse i ödemarken för mer än hundra år sedan?

Vad är poängen? Vad ger det? Tiderna är ju annorlunda nu!

Så kan man tänka och svaret blir: Massor med funderingar!

Förutom regionkunskap och lokalhistoria som ju alltid är intressant.

Strax före sekelskiftet 18-1900 bodde i Arjeplogs socken, numera både församling och kommun, på en yta stor som Skåne och Blekinge tillsammans, ca 2½ tusen personer i ca 200 byar och nybyggen. Det var fifty-fifty mellan bofasta svensktalande och nomadiserande samer med sitt språk. Väg ner i landet fanns inte, inte ens till Arvidsjaur. Fattigdomen var stor men man kunde ändå leva på vad landet gav. Alltså en helt annan tid.

Studien – det är en faktabok – tar sin början det år en ny kyrkoherde tillträder och slutar med att EFS inviger sitt bönhus på "Plassen" dvs i själva Arjeplog som bara något år tidigare fått sin första telefon. Tidsavgränsningar av den typen skapar alltid frågan i rubriken.

Men vad kan man dra för lärdomar? Nu?

Folk bodde glest då och kom glest i kontakt med kyrkan och hennes budskap. Nu bor man ingenstans i Sverige så glest men för de flesta är det likt fördärvat glest med kontakten med kristen tro. Alltså olikt och likt.

Många kunde inte läsa då eller tala svenska. Nu kan alla vuxna läsa men de flesta är i alla fall analfabeter vad gäller Bibel och tro. Olikt och likt.

Så betingelserna för väckelse, andliga genombrott, behöver inte uppfattas så vanvettigt annorlunda, särskilt som man kan jämföra med tidigare och senare väckelser lite överallt. Det är alltid tre faktorer som överlappar varandra som återkommer.

• En ihärdig iver att bland unga och vuxna sprida kunskap om vad tro och Bibel går ut på. Den nutida Kyrkoordningen kallar det Undervisning, förr benämndes det Predikan. I tid och otid där och när folket befann sig. I mer än 15 år gnodde präst och kolportör i väglöst land och predikade/undervisade praktiskt taget 5-6 gånger i veckan var – i snitt.
• Mission/evangelisation både inom- och utomlands var viktigt också i lappmarkens isolat. Man nöjde sig inte med sitt eget sammanhang utan tog in och spred hur tro och liv fungerade och växte bland andra fattiga och behövande också på andra håll. Intresse och driv för att de som inte hade nått en personlig tro skulle nå dit var ledmotiv. Omvändelse alltså.
• Som är den tredje faktorn: Omvändelse till att inse sig mottagen av Gud och förlåten på grund av vad Jesus gjort, inget annat. Andra saker som att man var döpt och allmänt hygglig var bra i sig men en personlig omvändelse och bekännelse stod i fokus.

Dessa tre faktorer menar jag gäller än!

En kyrka och/eller församling med sina präster och andra medarbetare som inte trycker på dessa ting har ingen väckelse att vänta vare sig på kort eller lång sikt.

Trycker man på sakerna kan det som i Arjeplog för mer än 100 år sedan i alla fall ta 10-15-20 år. Uthållighet krävs! Och ihållighet utan fjäskande ihålighet för att bli populär.

Boken slutar 1916 och svarar inte på rubrikens fråga – tyvärr!

Jag har också i regnrusket läst om en annan bok, egentligen ett litet häfte med titeln Kyrka för folket- latinamerikansk befrielseteologi. Jag har läst de 60 sidorna förr för flera år sedan men en relectura* var på sin plats. Häftet gavs ut 1985 så frågan hur gick det sen? har inställt sig även där.

* För befrielseteologerna är begreppet relectura viktigt. Det handlar om att läsa om Bibeln och dess innehåll med sammanhangen då och nu medvetet för ögonen – ur de fattigas, drabbades och förtrycktas synvinkel.

Så berättar Facebook att det är. 45 personer har noterat att jag som en händelse nämnt att jag bloggat det förra inlägget. Dock sägs inget om de 45 läst blogginlägget eller inte, bara att de sett det. Det brukar vara så när jag via Facebook medelst att jag bloggat. Runt 40-50 har sett det – minst.

Jag är inte naiv. I alla fall inte helt korkad. Hoppas jag. Jag kan se vilka dessa 45 på Facebook är och vilken blandad kompott de utgör. Deras ”läsgrad” av själva blogginlägget kan jag dock inte utröna. Jag gissar att den varierar beroende på vad mitt bloggande verkar handla om. Jag är till exempel tämligen bombsäker på att om jag skriver om samvaron med barnbarnet Lisa som jag är morfar till så kommer tösens farmor att läsa ett sådant blogginlägg från början till slut. Skriver jag om nåt kyrkligt kommer någon annan garanterat att läsa det i sin helhet. Om fotbollskonfirmander för tio år sedan eller ungefär 50 år gamla tidigare aktiva i Älvsby församlings ungdomsarbete på 1980-talet läser igenom de blogginlägg jag ser att de noterat har jag ingen aning om. Jag kan alltid hoppas att de ger mig och mina funderingar någon minut – men jag vet inte. Det jag i alla fall nyss såg var att

Hursomhelst såg jag för någon timme sedan att 45 personer åtminstone noterade att jag bloggade igår – vad det då kan ”vara värt”.

Vi är i Jäkkvik, Primärhustrun och jag. Eller i Jäggelouktta som det heter på samiska. Det braiga med samiskan är att man slipper käbbla om Jäkkvik skall stavas med dubbel-k eller med c-k. Jäggelouktta löser åtminstone det problemet.

Vädret är inget vidare. Kompakt molnlock över fjäll, sjö, skog och myr. Tidvis regn. Alltså trivsamt och prestationslöst. Idag traskade vi i alla fall efter Kungsledens för oss nya sträckning en knapp halvmil norrut till Lövmokks gamla kapellplats – och tillbaka. Det blev lite över en mil.

Områdets gamla lokal- och kyrkohistoria är intressant. Kapellet i Lövmokk – om jag minns rätt – skapades på 1600-talet i samband med gruvdriften i Nasa men kapellplatsen kom med tiden att flyttas till Jäggelouktta. En husgrund med ett kors på sniskan är vad som återstår.

Detta leder naturligtvis omedelbart tankarna till Kyrka och församling av idag. Dels måste den likt Lövmokk följa sin tid och var folket är mycket mer än vad stela strukturer och invanda synsätt och beslutsfattare är beredda till. Dessutom: Om korset – alltså centrum i Kristus och vad han gjort och gör – hamnar på sniskan till förmån för lagiska slogans om ”människors lika värde” eller nåt sånt väntar bara ruin.

På vägen hit igår stannade vi i Arjeplog för att besöka Silvermuseet – googla! Jag köpte en bok som jag kommer att återkomma till*. Nu säger jag bara att den berättar om en väckelse i Arjeplog för 120 år sedan och är intressant både historiskt och nutidsaktuellt. Betingelser för andliga genombrott, inte väckelsers uttryck, är nämligen evigt och tänkvärt desamma. Återkommer.

* Om jag köpt den via Luleå stifts mest förnämliga bokbord i Arjeplogs kyrka hade jag sparat nästan 70 spänn. Det bokbordet rekommenderas!

Det gäller att betona rätt. Man skulle kunna tro att rubriken syftar på polarkalotten och vad som händer med polar-isarna där. Så är det inte. Det jag syftar på är läget för dem som har anställning på Polarbröds just nedbrunna fabrik här i Älvsbyn – alltså helt andra polarisar.

131 stycken varslades igår. Det är hela golvet. När och för vilka varslet leder till uppsägning är oklart men alla är varslade och fick info om det på förmiddagen. Klockan 13 var det dags för tredje skiftlaget att möta oss präster för någon form av debriefing-samtal. De andra två lagens samtals-tillfällen har jag berättat om.

Det var annorlunda jämfört med måndag denna vecka som var olika måndagen det brann. Nu var man nästan tillbaka på ruta ett. Men eljest då det på något vis var väntat. Vemod rådde med olika känslor, situationer osv beroende på ålder, kynne och annat.

Fackklubbens ordförande intervjuades i TV. OBServera var intervjun skedde och textremsan innan ljudet kommer. Klicka här.

I dagsläget är konsekvenserna för de direkta polarisarna och samhället som helhet svåra att överblicka – annat än att det är en käftsmäll för individer och hela konkarongen. Flyttar de unga nu? Hur attraktiva är 50+på arbetsmarknaden? Och var? Och...?

Folket är min profet lär den salvadoranske biskopen Oscar Romero ha sagt – han som mördades vid altaret av militärjuntans dödspatruller. Med folket menade han alla döpta som ju genom dopet fått Den Helige Ande. Anden talar till församlingarna står det i Uppenbarelseboken. Anden talar, profeterar, genom folket som är grunden för församlingen-Kyrkan. De kyrkliga hierarkierna och strukturerna skall ge akt på vad Anden säger.

Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön sa han också, den där Romero. Det har jag vetat sedan jag var i El Salvador för många år sedan men har påmints extra om det nu. Det misären ropar skall Kyrkan i sin gudstjänst ge ord åt i bön. I gudstjänster och annars skall skall man be misärens människors böner eller de böner de miserabla skulle bett om de haft vett att be.

Ett sätt att ”få till” detta är att medvetet formulera om bönerna. Det kan handla om Syndabekännelser och annat men kanske främst om de så kallade förbönerna i gudstjänsterna. I Veckomässan igår kväll ändrade jag i den förbön som finns i (och enligt min mening alltid skall finnas i) Nattvardsbönen. Formuleringar som vi ber för dem som blablabla blev vi ber med dem som blablabla. Naturligtvis innehöll bönepunkterna andra od än blablabla.

Idag reste Primärhustrun och jag till fjälls. Vi är i Jäkkvik några dagar. Boken om Oscar Romeros förkunnelse är med och skall om-läsas.

Huset hemma bevakas av reslig granne.

Det har gått en vecka sedan bageriet brann ner. Coronan och Coviden trycktes undan som näst främsta samtalsämne bland folk – åtminstone dem jag möter.* Vidden och omfattningen börjar kunna skönjas liksom vissa konturer för framtiden.

I inlägget lätt utschasad nämnde jag att det skiftlag som var på plats i fabriken när det började brinna samlades på eftermiddagen dagen efter till debreifing-samtal. Sedan har viss kontakt skett mellan församling och företag och anställda men jag har inte varit inkopplad. Det man beslutat är dock att även de andra två skifteslagen skall ges tillfälle att mötas för (åtminstone) ett ordnat samtal. Igår blev det då dags igen även för mig. Och i morgon med tredje laget.

Ett välkänt mantra är krisens olika faser – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Förra veckan gällde chock, alltså den förvirring och vanmakt man känner inför en påtaglig förändring. Det, förutom ren fysisk trötthet då det för de flesta varit si och så med sömnen natten mot förra måndagen, märktes tydligt. Igår märktes lika tydligt att chocken om inte helt släppt så i alla fall för de flesta glidit över i reaktion. Orden flödade som champange på en Formel-1-prispall både om vad som hänt och vad som kan tänkas hända.

Givetvis kan det finnas folk som känner panik inombords men allmän uppgivenhet har inte inställt sig. Man – det är golv-folk jag skriver om – har tilltro till sitt företag parat med insikten om att det bara gått en vecka och att det finns många beslut som skall tas och att en uppbyggnad kommer att ta tid. Man är fattade och grundtrygga och vill hjälpas åt.

Statsministern kom igår. Och industriministern. De kan naturligtvis inte heller trolla fram en fabrik eller 250 jobb över en natt, inte ens till vare sig första oktober, november eller december. En del trycker på för att regeringens långbänk vad gäller att starta en dag-brotts-gruva i Laver nu skulle behöva komma till ett beslut (om öppning) men det skulle inte heller betyda något snabbt. Det tar tid att starta gruvor och jag tror att en sådan sak hur som helst bara bli en halv åtgärd. Arbetsstyrkan på Polarbageriet är fifty-fifty vad gäller honor och hannar men gruvisar är enligt mina fördomar mestadels manfolk. Dessutom ogillar jag i grunden tanken på nya stora – nu snackar vi STORA! – miljöfarliga ökenhål i Norrbotten. Bilden som blir större om man klickar på den är från Aitik utanför Gällivare. Den gropen – har jag hört – är lika stor som Stockholm innanför tullarna. Googla Aitik för bilder och kartor får du se.

Som jag ser det löser ett eventuellt och tveksamt Laver inte situationen nu. Utbildningar och andra åtgärder är bättre med trygghet rent ekonomiskt som grundbult. Fast anställd personal har ännu inte permitterats eller sagt upp utan får sina löner. Så bör det förbli. Att sänka A-kasse-nivåer som Centerpartiet tror är världens bästa kur mot allt inklusive fotvårtor hoppas jag verkligen Socialdemokraterna inte går med på i budgetarbetet. Det vore fel. Dessutom politiskt självmord. Bättre är då att säga att ”Januari-samarbetet” Annie-nglöst av-Lööf-ats och utlysa extraval.

* Främsta samtalsämnet är den goda tillgången på blåbär och lingon.