stigstrombergsson

Den sista juli slutade jag inlägget gemmologi med dessa ord:

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här?

Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än ”Det roar mig”.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

Rubriken antyder att det blivit om inte helt stopp så i alla fall si och så med det jag berättade om då. Läsningen av den stora kommentaren till Lukas berättelse om Jesus tog nämligen stopp efter sten 15.* Det betyder inte att inget annat lästs eller gjorts i den vägen de två sista månaderna. En del har hamnat på bloggen men timmar vid ett ganska meningslöst dataspel har jag valt att inte skriva om. Inte heller har jag nämnt ett par lite speciella serier jag sett på SVTplay och Netflix.**

Branden på Polarbageriet stoppade också upp de Bibelvetenskapliga hobbystudierna. Tankarna kom in på andra banor. Jag har tidigare berättat att präster kallades ut för att åtminstone i någon mån finnas med i krishanteringen vilket fick mig att (på nytt) fundera kring Kyrkans roller i tider av kris – förutom Coronan. Mina sökarögon for längs med ryggarna i bokhyllan efter den avhandling om ärkebiskop Oscar Romeros förkunnelse som jag läst ett par gånger förr. Jag skrev om den boken här och har då och då under bloggaråren anknutit till honom och hans synsätt. Skriv in Romero i sökrutan – om du sitter vid en dator – så levereras listan på mina inlägg. Den omläsningen branden ledde till har denna gång resulterat i följande refexion.

Ett vanligt synsätt hos människor är att den religiösa världen är rangordnad Jesus/Gud – präster – folk i gemen. Man agerar och tänker ett tripp-trapp-trull med någon sorts kyrkoelit som står närmare Gud än vad kreti och pleti gör. Svensson på gatan kan uttrycka den tanken. De flesta kyrkoanställda säger den (förhoppningsvis) inte men det betyder inte att synsättet inte kan finnas i praktiken och då helt oberoende av vilken kyrkosyn eller teologisk profil man anser sig ha. Det handlar om hur man outtalat ser på sig själv och sina uppdrag och hur man innerst inne och ytterst ute ser på folk och sig själv. Min slutsats blir att självrannsakan många gånger är på sin plats.

Romero vänder på tripp-trapp-trull. Eller stukar om kedjan.

• Naturligtvis är Jesus först – någon ordning måste det vara!
• Sedan kommer folket som genom dopet fogats till Jesus. I dopet har de fått Guds Ande. Deras liv underhålls och stärks av Nattvarden. De är nu Jesus kropp på jorden.
• Några i detta folk har på nivå tre uppdraget att betjäna detsamma med medlen för Guds nåd. I Romeros värld var det präster och kateketer, alltså de som i den kyrkliga organisationen undervisar och förvaltar sakramenten.

Den otänkta kedjan tripp-trapp-trull blir alltså tripp-trull-trapp! Helt rätt!

Självrannsakan är på sin plats!

Nu återvänder jag till The Gospel according to Luke I-IX som i två månader legat och väntat och längtat och trängtat. Jag återupptar mitt självskadebeteende på sidan 321 med avsnittet The Galilean Ministry of Jesus, sten 16.

* För att fatta sten 15 måste du, noble bloggläsius, ta dig till det tidigare inlägget – länk här.

** Dessa kan jag nämna i en fotnot. Den italienska serien Miraklet eller nåt sånt var intressant. En härva av politik, intriger, relationer och funderingar kring Gud och mirakler och rentav övertydliga cliff-hangers som slut på första säsongen. Riktigt underhållande klurig är A very secret service, den engelska titeln för den franska serien Au service de La France. Som agenthistoria är den inget vidare men underbar i sin drift med själva genren, töntiga byråkrater och fjantiga patetiska personer – allt under ett 1960-tal jag har en del minnen från. Bägge serierna kräver att jag läser textremsan.