visa konfirmander 2
Idag fick jag (äntligen) tid att fira gudstjänst. Du kan, noble Bloggläsius, se i det förra inlägget hur söndagligt arbete den sista tiden omöjliggjort detta – alltså att gå i kyrkan som en vanlig människa. Det är ju sånt, alltså att gå i kyrkan, som är att fira gudstjänst. Leda gudstjänst eller medverka i gudstjänst blir inte riktigt samma sak. I vart fall inte för mig*.
Kyrkoherden var liturg/celebrant. Den i höstas tillträdde församlingspedagogen förkunnade sakligt, kärnfullt, redigt och bra – vilket inte förvånade mig ett dugg. I sin predikan kring Den kämpande tron refererade han ett nattsamtal förra veckoslutet med några av konfirmanderna. Tyvärr var inga konfirmander där men det var ändå bra att så visa konfirmander och deras tankar för andra och ge en inblick i hur visa konfirmander kan vara.
Både förra och förrförra helgen gjorde jag samma sak i de gudstjänster jag fått förtroendet att agera i. Både på Fastlagssöndagen i kyrkan och i gudstjänsten på EFS valde jag att med ett och samma redskap men på olika sätt visa visheten.
Tidigare under konfatiden har gruppen i ett par omgångar i små grupper funderat över olika händelser och textavsnitt samt hur de med kritor skulle kunna illustreras. På ett jättelångt papper hade vi ledare markerat var olika ”bilder”skulle kunna ritas in. Resultatet blev en drygt fyra meter lång rulle med händelser i Nya testamentet som bildserie**.
På Fastlagssöndagen som i år också var Pensionärernas dag fanns ungefär ett dussin av ungdomarna i kyrkan oförberedda på att de skulle hamna i fokus. Några av dem snabb-rekryterades att hjälpa till med att hålla upp sin långa banderoll för det 100-talsom i övrigt var där så att alla skulle kunna se illustrationerna från när Jesus döptes i Jordan till Uppenbarelsebokens nya himlar och en ny jord. Hela den Jesusstoryn proklamerade jag som Guds kärleks väg till och för oss.
Inbladat i agendan*** fanns bilden ovan som är en detalj från fyra-meters-linjen. Den är några konfirmanders illustration till Paulus sammanfattande tanke i brevet till de kristna i Rom kapitel 3 verserna 23-25. Till den bilden som då alla hade refererade jag vad ”konstnärerna” sagt under lektionen veckan innan, ungefär detta:
Figuren längst ned som säger ”Jag tar en godis” är en som gör fel. Just ”en godis” är ett exempel som kanske i mänskliga ögon nog inte är världens värsta synd men i princip är det fel. Det får stå för allt som inte är som Gud vill. Gud regerar på sånt med ilska – blixten. Och Jesus kastar sig emellan och tar smällen.
Komna så långt i lektionen – jag berättade detta i gudstjänsten – sa en ungefär:
Det här får jag inte ihop. Alltså att Gud är arg – men är inte Jesus Gud?
Detta nämnt gick jag vidare i gudstjänsten och berättade hur vi summerade det hela under tisdagssamlingen:
Just precis! Människan lever inte upp till vad Gud önskar. Vi hatar när vi skulle älska. Naturligtvis hatar då Gud hatet – annars vore Gud inte kärlek. Och Gud dömer det onda – blixten. Men blir människa och tar själv sin egen smäll. Det är ett sätt att beskriva Guds kärlek. Det är ett sätt Bibeln beskriver vad som kallas Försoningen. Inte det enda – men ett. Det är Guds kärleks väg till oss. Vägen som heter Jesus!
Jag sa mer i förkunnelsen på Fastlagssöndagen men berättar det inte här. Men detta berättade jag för att jag då ville och nu vill visa konfirmander – och hur visa konfirmander kan vara.
En vecka senare på EFS hade jag också med mig fyra-meters-rullen. Inga konfirmander alls var där – de var ju på läger i Vidsel. Jag visade inte heller hela rullen. Berättade bara kort om den och rullade fram början med Johannes Döparen och Jesus dop samt bilden av Bröllopet i Kana, det första tecknet Jesus gjorde. Där emellan fanns en lucka, ett tomt fält. I det fältet skulle precis händelsen evangeliet på Första söndagen i Fastan kunna ritas in: Hur Jesus efter sitt dop frestades av djävulen i öknen. Och sedan förkunnade jag utifrån den texten.
Men visa konfirmanderna hade jag gjort också i Missionshuset.
* Jag vet att många människor, också präster, tänker att om man jobbar med gudstjänster så fylls behovet för egen del. Jag tror inte det är så. Det första är väl rimligen att jag som präst firar gudstjänst, inte bara leder den. Att leda är en andrahandsfråga. Nöter jag inte kyrkbänk vet jag ju inte hur folk drabbas när jag och kollegorna nöter kormatta – typ.
För en tid sedan berättade en relativt nyutexaminerad kollega – inte verksam där jag bor – att man av lärare i prästutbildningens slutfas till och med rekommenderas att som ”färdig präst” helst inte alls skall fira gudstjänst när man är arbetsuppgiftsfri – och om man gör det i alla fall inte i den församling som betalar ens lön. Befängt! Det synsättet är så i grunden korkat att klockorna stannar! Som om kockar inte skulle äta när de är lediga utan nöja sig med kaloriintaget de får när de provsmakar vid byttor och kastruller. Hur länge pallar de då för både liv och yrke?
De drygt två årtionden jag var stiftsadjunkt och folkhögskolepräst gav mig en nyttig – och kanske för präster unik – erfarenhet jag unnar andra. Arbetstiden var så vardagskoncentrerad att jag kom att fira mångdubbelt fler gudstjänster än jag hade att leda. Mer bänk än matta,alltså. Med det i bagaget tänker jag att säg vart sjunde tjänsteår för en präst skulle vara just vardagsförlagt men med tilläggsbetinget att fira huvudgudstjänst minst två sön- och helgdagar i månaden, tre i december och april.
** De har gjort motsvarande vad gäller Gamla testamentet. Sex meter!
*** Agenda betyder i sammanhanget Gudstjänstprogram.
