stigstrombergsson

Det är onsdag och därför blogginläggsdags med ingen annan direkt motivering än vad som anges i slutet av denna textmassa. Innan jag når dit – alltså talar om hur länge det är kvar till 23.10 då kvällens avsnitt av LOST börjar i TV4 – kan det vara på sin plats att småskriva lite för att så fördriva tiden.

Småskriv 1

Till att börja med har en liten modifiändring ägt rum här å min blogg. Till höger ganska långt ner finns länkar till några bloggar och ett par hemsidor jag rekommenderar folk att klicka vidare till. Den principen jag följer när det gäller att avgöra vilka eller vad som finns på denna lista är varken ideologisk eller konsekvent utan präglas helt av godtycke och smakfullhet samt att jag inte vill ha för många länkar. Bloggarna är sådana jag läser varje dag. 

Länkarna står i alfabetisk ordning.
ANDRA BLOGGEN står således först. Den är min egen andra blogg och så beskaffad att det går att få dit filmsnuttar. Kanske skulle det gå också på denhär bloggen men om så är fallet har jag inte fattat hur. Innehållsligt är det mest korta filmer med barnbarnet Tyra som tittaren där kan njuta av.
Böcker om allt går till en webbfunktion med vilken man kan söka i alla universitets- och hög-skolebibliotek i hela landet. Utmärkt när man är nyfiken på något. Boken hittas sittandes vid datorn, lokalbiblioteket mailas i ärendet och en vecka senare kan jag ha boken i handen.
Folkhögskolan - dess hemsida ger en inblick i det viktiga sammanhang som arbetet utgör.
Kamrat Lestander är en kompis här i byn. Skriver om det mesta – politik, idrott, händelser.
Minstabröder är min blogglänkslistas enda utpräglade enfrågeblogg. Ägaren Egon Berglund skriver här bara om situationen i Palestina-Israel och söker se situationen ur regionens kristnas synvinkel. Informativ och med oerhört värdefull länklista den intresserade kan begagna för att fördjupa sig vidare. Ibland fylld med vettlösa kommentarer från personer som inte gillar Egons uppfattningar och faktapresentationer.
Pastorsbloggen är listans frikyrkliga inslag. Kustkyrkan i Jävres pastor skriver och får kommentarer med ömsomt jublande medhåll, ömsomt ifrågasättande kritik.
Pär Parbring är en yngre prästkollega nyligen omplanterad till Skellefteå. Skriver informativt och klargörande i olika kyrkliga frågor och då också ur katolsk synvinkel. Tidigare katolik.
Sandahl trampar på är den blogg kyrkoprofilen Dag Sandahl – också präst – skriver i tidningen Östran. Sandahl är väl listans enda kändis och då en så kallat högkyrklig sådan.
Sven-Bertil Grahn är kollega i Piteå – alltså också präst i Svenska kyrkan – och skriver om ditt och datt, kyrka, sport, musik, barn.
Tobbe Lindahl är min längsta kamrat. Med det menar jag inte centimetrar utan att vi varit kompisar sedan tioårsåldern. Också präst. Skriver om kyrka, motorcyklism och annat. Lite av varje alltså.
Tyra tales är bloggen mitt barnbarns mor då och då meddelar sig i. Detta är den enda familjerelaterade länken och jag funderade länge på om jag skulle ha med den men då den mestadels berör Tyras göranden och låtanden beledsagat med bilder för den vara med. Andra familjemedlemmars bloggar länkar jag dock inte till utan har på en mer privat länklista jag kollar av regelbundet.

Ylva Sarri är dagens nytillskott och orsaken till hela denna länkpresentation. Jag lade i morse till hennes blogg i min lista samt tog bort en lågfrekventskrivare. Ylva lärde jag känna mitten av 90-talet då vi gemensamt arbetade med saker kopplade till kyrka och turism. Identifierar sig som same och jag gissar – har inte kollat – att det stundom märks i hennes filosoferande. Dessutom - än så länge - enda kvinnan i min lista.

Småskriv 2

I tidigare inlägg har jag refererat till två viktiga dokument vad gäller situationen Palestina-Israel. De kristnas så kallade Kairos-dokument om situationen finns här i svensk översättning. Svenska kyrkans svar på dokumentet finns här. Läs och tänk!

Småskriv 3 och slutknorr

I förra inlägget nämnde jag att juni månad inneburit ett blogginlägg hart när varje dag. I vart fall lika många som månaden har dagar. Detta är det trettionde och avslutas med meddelandet att det nu återstår 94 minuter till kvällens avsnitt av LOST.

Nu är det den 29 juni 2010 och detta blir månadens 29:e inlägg. I morgon den trettionde kommer ett trettionde inlägg om inte annat så för att bara helt kort på onsdagars sätt berätta hur många minuter det återstår till den kvällens avsnitt av LOST. Dock är det en sak för i morgon. Idag är ju idag som är dagen efter igår.

Igår runt 11 om förmiddagen styrdes kosan norrut och hela resan hem var avklarad vid ½1-tiden på natten. Eller skall man räkna på kvällen? Sitter man uppe i andra ärenden till efter midnatt räknar man ju som mentalt uppesittartiden till föregående dygn och inte det kommande. Därför känns det mer naturligt att säga att vi kom hem sent igår kväll än tidigt idag – typ.

Resan gick således lätt. Matpaus i Sundsvall – det onödiga trafikhindret som verkligen var trafikproppen Orvar igår – och sedan intitt till min mammas yngsta syster strax norr om Övik. Två fotbollsmatcher i radio. Samt tidigare ett intressant Sommar-program.

Det var säkert Fantomen som väl tillbaka i sin dödskallegrotta efter att ha varit ute på nåt äventyr tillsammans med sin häst och sin varg kom att för Gurans förfaders små men uppsnappande öron mynta det gamla djungelordspråket Borta bra men hemma bäst. Från Bengalis djungler har det sedan haft 400 år på sig att från platsen bakom vattenfallet spridas över världen och erhålla en mer generell betydelse så att det kan gälla hemkomstkänslor i allmänhet – också min*. Helt OK med andra ord.

Ovan nämndes att juni kvantibloggitetiskt** – alltså vad gäller antalet skrivna inlägg – inneburit ett skriveri per dag. Kollade hasteligen igenom månaden och fann att spridningen i stort varit ganska jämn. Några dagar kan det ha varit ett par inlägg men då är ofta det ena skrivet strax efter midnatt (och således mentalt tillhörande dagen innan) och det andra hopsnickrat efterföljande kväll. 10 inlägg – 11 med detta – är av kategorin Allmänt vilket innebär just allmänt innehåll om ditt och datt. Politik får denna månad onormalt många inlägg – 9 – därtill fram-provocerat av de milt sagt spektakulära händelserna i månades början kopplade till Israels desperata upprätthållande av också de inhumana aspekterna av belägringen av Gaza.

Farfar funderar, Folkhögskola, Församling (alltså kyrkliga händelser), Predikan mm och Predikaren 12:12 (om böcker) når dominerat av det förstnämnda sammantaget 9 inlägg medans Exe-geten bräker, Lokalsamhället, Speciella resor och Studier inte omskrivits alls. Bloggens tittare har sammantaget gett 65 kommentarer men då är kanske ½dussinet av dem författade av mig själv som svar på kommentatörers och kommentatösers kommenterande.

Är detta ett lagomt bloggande?

Sannolikt kommer jag inte att skaffa mig ambitionen ett inlägg om dagen men lite kul har det varit att under denna månad kunnat nå den nivån. Trist nog var det situationen Palestina-Israel som satte trenden som skapade volymen men jag tror att om jag inte haft 9 inlägg att skriva i den saken hade jag kanske upplevt annat att skriva ett par tre inlägg om – lusten som finns att ta bort syndabekännelsen ur Svenska kyrkans gudstjänster till exempel. Bara SÅ vansinnigt. Och samtidigt blir sådant och annat internkyrkligt eller Sverigelokalt käbbel så trivialt i relation till 1,5 miljoner blockerade människor i Gaza, knappt 0,5 miljoner illegala kolonister på ockuperad Västbank etc. Skulle riktigt rätt vara rätt borde situationen i östra Kongo, Colombia och på många andra platser också ha trängt sig in både i medvetandet och på bloggen.
Att så inte sker kommer sig ju av att jag också har ett annat liv – nu en åttondelsfinal.

Bilden? Anknyter till rubriken! Vårt hus så som det syns i GoogleEarth.

Kollade i arla morgonväkten via nätet tidningen Haaretz och ser att tusentals människor ansluter till vad föräldrarna till den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit gör. Han som är 23 år gammal tillfångatogs av Hamas för fyra år sedan och har hållits gömd i Gaza sedan dess. Föräldrarna går nu från sitt hem till Jerusalem för att vädja till president Nethanyahu att växla deras tillfångatagne son mot ett antal Hamasanhängare som sitter i israelisk fångenskap. Tusentals människor sluter upp i deras marsch.

Jag tycker att Hamas skall frige gossen – sådan han nu är - alldeles gratis. Utan krav på utväxling. Att hålla en person fängslad utan rättegång, kontaktmöjlighet med omvärlden etc är inte humant. Naturligtvis har jag aldrig sett Hamas som en rörelse som låtit humant agerande stå speciellt högt på sin prioriteringslista och annat än en så lång fångenskap har väl aldrig varit att vänta men jag – om nu någon Hamasit läser detta – uppmanar ändå till frisläppande av krigsfången – av humana skäl.

Dessutom vore det smart, taktiskt och finurligt att göra så – om man skulle vilja vara cynisk. Opinion i Israel och annorstans får propagandaammunition av att Gilad Shalit hålls fången. Skulle han släppas faller ett av de argument de har för att blockera Gaza.

Dock – och detta fruktar jag – är pojken i sådan kondition att man inte vill släppa honom. Psykiskt bruten eller så. Och att ett frigivande inte skulle bli en akt av goodwill utan bara avslöja inhumanitet. Ungefär som om Eritrea skulle släppa svensken Isaak David. Som jag ändå tycker de skall göra.

Därför uppmanar jag: Frige Gilad Shalit!!

Tre andra – långa – intressanta artiklar i Haaretz är denna, denna och denna.

Att vara först uppe på morgonen är inte så dumt – faktiskt.
Eller kanske är det att vara ensam uppe som känns så skönt.
Alltså att ingen annan ännu vaknat eller att de som vaknat farit på jobb.

Tro nu inte att jag ogillar folk. Långt därifrån.
Man är mans gamman står det i det gamla isländska diktverket Hávamál.
Det är sant. Människans bästa vän är människan. Och samhörighet.

Ändå är ensamheten – och då inte påtvingad sådan – något jag kan finna oerhört vilsam. Liksom tystnaden. Det betyder inte att jag inte gillar ljud, musik, ett bra pratprogram på P1 eller så. Bara att det kan vara så skönt att vara ensam med sig själv och sina tankar. En stund. En timme eller två. På morgonen.

Varför gillar jag detta?

Dels är det alltså vilsamt. Batteriladdande.
Dels för att jag tycker jag blir så intelligent – faktiskt. Detta är egentligen ett riskfyllt påstående som öppnar för tanken att jag alltid upplever mig korkad bland folk. Så är det givetvis inte alls. Också bland människor känner jag mig – fast naturligtvis inte jämt – hyfsat smart. I alla fall någotsånär på banan. Men just i den tidiga** morgonen i ensamheten och i tystnaden blir mina tankar mina, opåverkade av andra, ostörda och därför rejält smarta – tycker jag.

Och påverkansbara av påverkan jag väljer att låta vara påverkande – exempelvis en god bok.
Några Psaltarpsalmer och ett av de kortare Paulusbreven i den Goda boken – typ.

Det är något för och ur en early morning brain när solen skiner.

I Norge firades den 24 juni Sankt Hans dag. En liknande sed berättade någon i går finns i Danmark. I inget de länderna firas de små grodornas helg Midsommar.

Vi smågrodade igår. Det var mitt livs första midsommar i Dalarna som ju skall vara midsommarfirandes gräddernas grädde*. Dock var vi inte på de stora smågrodorsarenor som finns i till exempel Leksand utan på en mer återhållen tillställning i det stugområde som innehåller svägerskans och svågerns lantställe.

Egentligen ganska mysigt. Och märkligt. Alltså detdär med skutt kring lövad stång. I det gamla agrara samhället gissar jag att det var tonåringar och unga vuxna som flitigast trådde danser som maiden, maiden, maide, maiden pink och three small laydies samtidigt som de var invecklade i någon form av tjäderspel med tillfällig eller (förhoppningsvis) varaktig parbildning som mål. Nu är det inte så. De nutida ringdansarna är föräldrar och far- och morföräldrar tillsammans med små barn som förvirrade inte alls begriper vad det handlar om men vars ära, glädje och gamman sägs vara motivet för hela härligheten.

Sedan blev det regn!! 

Midsommarmaten kunde dock ätas men inte som planerat ute i Guds knottiga natur. Fast inomhus fanns många av julbordets delikatesser på plats: sillar av olika smaker och karaktärer, likaså laxar, prinskorvar och köttbullar. Egentligen är det bara det på ett julbord som är direkt grisrelaterat som saknas. Samt tack och lov lutfisken! Den vidrigheten är något jag inte förstår hur någon någonsin kan uppleva avsaknanden av. Huvva!

Matmässigt är Midsommaren i Sverige alltså jul-lik. Liksom Sankt Hans dag i Norge att döma vad den yngre av döttrarna – Snorvan som liten – rapporterat. Fast inte lika våldsamt jul-lik. Bara römmelgröt och brus står på norrmännens meny. Det vill säga risgrynsgröt med socker och kanel nedspolat med läsk. Julgröt alltså den 24 juni – jul-likt.

24 juni var fram till 1953 oberoende av veckodag röd dag i kalendern. Sedan 1925 hade den hetat Midsommardagen och Johannes Döparens dag, innan dess bara det sistnämnda. Fokus var alltså på Johannes Döparen som enligt början av Lukas Jesusberättelse föddes ett halvt år före Frälsaren – och således firas hans dag motsvarande tidsmängd före kommande jul. Då Hans är en kortform av Johannes så det naturligt att dagen kallas Sankt Hans dag som således hör samman med julen. Därav maten gissar jag.

Men vi sjöng inte Snart är det juli igen, snart är det juli igen även om det kunde varit motiverat.

Jag brukar försöka undvika IKEA. Inte för att grejerna är dåliga men för att människors Å-nu-ska-vi-fara-till-Haparanda-å-gå-på-IKEA-å-handla-en-hel-underbar-dag-iver är så stark och varuhusen så bedrövligt stora. I en av sina romaner – minns inte vilken – beskriver Ulf Lundell helvetet under bilden av IKEA i Kungens kurva. Klarsynt.

Igår kastade sig dock IKEA över mig radiovägen. Bilkörning betyder radiolyssnande och radiolyssnande betyder i mitt fall främst P1. En utflykt till P4 för sport går också an.
I gårdagens nyheter meddelades då att IKEA i Israel inte levererar möbler eller annat till Betlehem eller Ramallah eller andra palestinska orter på Västbanken. Däremot levererar man utan vidare till de israeliska illegala bosättningarna på samma ockuperade Västbank*.

Agerar IKEA rätt eller fel?

Först så är det inte IKEAs fel att Israel inte tillåter fri passage av varor och tjänster till exempelvis Betlehem. Det är Israels apartheid- och ockupationsregim som bär ansvar för den situationen. En IKEA-jurist sa på radion att IKEAs policy är att följa lagar och regler där man verkar. Givetvis också internationella lagar och regler men det lokala betonades. Jag har förståelse för den hållningen. Klart att företag och verksamheter liksom människor skall rätta sig efter de lagar, regler och avtal som gäller där man befinner sig.

Men i och för sig vore det festligt om en IKEA-budbil lastad med bokhyllan Nisse – om den fortfarande finns – skulle försöka ta sig förbi vägspärrarna men risken nu blir väl bara att kunden inte får sin hylla. Jag funderar dock över om inte stora miljardföretag skulle kunna – rentav borde kunna – kosta på sig att visa lite civil olydnad och fredligt utmana korkade och orättfärdiga regler. Att sedan man meddelat världspressen provköra soffor och spjälsängar till Betlehem skulle så sett vara en spännande utmaning. Eller bombardera israeliska myndigheter med ansökningar att få leverera stolar till palestinska kunder.

Vara hur det vara vill med leveranser till palestinierna skulle det dock inte strida mot några regler och förordningar om IKEA vägrade leverera till israeliska bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem och motivera detta med: Tyvärr! Ni koloniserar ockuperad mark i strid mot folkrätten och Förenta Nationernas vilja och beslut. Till er kör vi inte! Det skulle vara helt lagligt och vara en bra markering.
Andra svenska och europeiska företag aktiva i Israel skulle kunna följa efter och agera likadant. IKEA som finns över hela världen skulle kunna gå före utifrån Bamseprincipen att Om man är stor måste man vara snäll. 

Då jag tematiskt befinner mig i området vill jag påminna bloggtittaren om de palestinska kristnas gemensamma KAIROS-dokument – här. Jag vet det är lång men ändå läsvärt om man är intresserad av en seriös teologisk reflexion och inte bara upprepa slagord. Nu har Svenska kyrkan gett en officiell reflekterande respons på palestiniernas upprop – hittas här när jag får fatt i länken.

Detta inlägg är inte alldeles helt seriöst
– i vart fall till sin formella uppbyggnad.

Till sitt innehåll håller det dock den vanliga allvarsamma informativa karaktär som i övrigt präglar skriverierna på denna blogg där också rent svammel mestadels sker på ett illmarigt genomtänkt sätt.
Vad gäller formen har jag valt att inte i löptexten utan i fotnoter meddela preciseringar, göra utvikningar samt ange fakta av underordnad betydelse. En del så kallat vetenskaplig litteratur som jag brukar läsa är uppbyggd på detta sätt. Att jag nu valt denna form beror inte på att inlägget håller vetenskaplig halt utan så har skett bara för att jag vill göra det besvärligt för läsaren. Denne måste tack vare notapparaten hela tiden flytta blicken från löptexten till fötternötterna nedanför. Viss förslitning i kotpelaren kan då uppkomma precis som sker när man läser böcker byggda på det sättet. I de så uppkomna atlaskotekramperna kan läsaren trösta sig med att det är ännu besvärligare när nötteriet inte förekommer längst ned på en sida utan i form av samlade slutnoter längst bak i en bok – något som inte är kopierbart på en blogg. Nämnas bör att vanligen brukar jag fotnotera med hjälp av en eller någta *-tecken. I detta inlägg numreras i stället med arabiska siffror som tyvärr inte kan göras små och upphöjda. Siffrorna är satta inom parentes.
Själva skriveriet påbörjades under besvärliga former på E4an strax söder om Ullånger och kom att färdigställas efterhand med ovanstående motivtext som förord.
Nu kommer här själva inlägget i två spännande relativt fristående delar.

Del 1
Alldeles strax åker vi över Höga-kusten-bron(1). Nio mil kvar till Sundsvall(2) som vi inte tänker oss till utan bara avser att passera. Vi är jag själv och yngste sonen(3) på väg till släktingar och anförvanter nere i Swärje(4).
Den begåvade tittaren(5) inser härvid att det är sonen som kör(6). Själv har jag rattat hemifrån(7) fram till Ullånger där vi tog ett litet bräjk(8) för lunch. Nu går färden vidare(9) och som underhållning avnjuts nu Euskefeurats(10) senaste lätt vänstervridna(11) CD(12).

Del 2
Paus togs i skrivandet fram till dess vi ankom till destinationsorten(13) där min svärmor(14) bor. Alldenstund(15) dagen startades tidigt och nu helt är förliden(16) avslutar jag detta inlägg och överlämnar till bloggens tittare knäckeriet av den notapparat som till sin volym vida överträffar brödtexten.

Efterskrift
På grund av resa, fotbolls-VM och vistelseplats missades onsdagskvällens avsnitt av LOST(17)

Skrivandet av detta aktstycke påbörjades 08.42 tisdagen den 22 juni 2010. Platsen för författarens författande är stadsdelen Porsön i Luleå där Tyra bor tillsammans med sin mamma och pappa. För eventuellt nytillkomna tittare* meddelas att Tyra den första mars i år innebar att jag blev farfar.

Barnets bägge föräldrar jobbar denna förmiddag. Igår var det på samma vis men då barnets morfar också krävde en ensamdag med sitt första barnbarn blev det ingen resa då. 07.13 i morse riktades dock XYL252 mot Luleå för barntillsyn denna förmiddag. Just nu sover hon efter att ha haft ett par rejäla träningspass i sitt så kallade baby-gym. Work-out är en term som numera ofta brukar ersätta träningspass fast det är egentligen samma sak. Tyra värkutar – alltså tränar i sitt gym – i ett hörn av vardagsrummet vilket alltså måste vara hennes work-shop om man nu skall fortsätta prata trendig utrikiska. Liggandes på rygg fajtandes med plastpryttlarna låg – inte stod – hon i dialog med dem på bäjbisars vis – fullt surr inför och riktad till stum församling.**

Nu sover som sagt sötnosen och jag kan alltså skriva något jag dock inte publicerar förrän framåt eftermiddagen/kvällningen.
/Fast nu – strax efter ½1 – ser jag att det finns trådlöst min dator funkar mot. Alltså sker publiceringen tidigare/

Igår var det sommarsolståndet – ett magiskt dygn. Exakt 11.48 11.28 svensk tid stod solen rakt upp över områden så långt norrut som möjligt. Den linje som detta zenitläge skapar kallas Kräftans vändkrets då solen nu på himlavalvet har stjärnbilden Cancer som bakgrund – fast det inte syns på dagen.
Att 22 juni i horoskråckoskop tillhör Kräftan är av detta ett konsekvent genomfört faktum. Vidskepliga prognoser för 21 juni finns beroende på hur året indelats ibland under Kräftan, men oftast hittar de som är födda på årets ljusrikaste dag sitt öde under rubriken Tvillingarna. I enlighet med detta borde således Kräftans vändkrets ges ett nytt namn: Tvillingarnas dito. Och alla kartböcker skulle behöva göras om. Och en bok av Henry Miller måste ges ett nytt namn. Bland annat.
Bland alla olika knäppa så kallade grupper på Facebook skulle en grupp Ändra namnet på Kräftans vändkrets till Tvillingarnas! inte sticka ut nämnvärt. Vem vet – den kanske redan finns. Jag ids i alla fall inte lägga upp den. Och lika bra är att säga det – innan något av mina barn skriver en sakrastisk kommentar: Jag vet inte hur man gör.

På Facebook – notera denna snygga övergång – erhöll jag i går en strid ström glada hälsningar. De var olika varianter på Grattis på födelsedagen! Hoppas du får en fin dag! Grattis gubbe! (från en elev) samt Gott nytt år! – en grattisfras jag själv använt och nu får tillbaka. Summa 41 facebooksvänner gav detta tillrop och för detta tackar jag ödmjukast. Det gjorde min 57årsdag till en av de mest välgrattade födelsedagarna hittills. Naturligtvis ringde de bortaboende barnen samt madammen på resa. Tidigast ut bland gratulanterna var dock min 81 år unga moster som inte missar en födelsedag bland syskonbarn och syskonbarnbarn. Och sedan kom något SMS och ett telefonsamtal.

Görandes några ärenden på samhället ringde telefonen och det visade sig att jag hade besök hemmavid. Barndomskamraten Torbjörn Lindahl med MC hade anlänt och jag tänkte: Kör stollen till Älvsbyn på vinst och förlust för att gratta mig på en 57årsdag? Jag hade ju kunnat vara borta – barnvakt hos Tyra till exempel. Och 57 – vad är det? Enda skojiga är att det är jämnt delbart med 3 och då blir det 19 som är den mest meningslösa av alla födelsedagar om man får tro den yngre generationen***. Tredubbelt meningslöst således.
Nu visade det sig att han inte alls kört i enkom utan mer var på en liten omväg i en förbiresa. Kul i alla fall. Kaffe, ett par mackor och en snackstund, alltså.
Och han är tvilling – för att knyta ihop det hela med vad som skrevs tidigare i inlägget. Inte född i tvillingarnas tecken utan resultatet av en dublettgraviditet. Men ändå tvilling.

Därmed avslutas skrivandet – som avbrutits av några telefonsamtal och lite SMStrafik – och klockan är 10.22 – lägligt då det låter som om Tyra skall till att vakna och barnvaktandet då kommer in i en betydligt aktivare fas.

Och bloggläsbart blir detta senare idag – eller i kväll.
/Eller som synes strax före 13/

Princesseribrölloperiet har ju under några månader tagit människor och TV-tablåer i besittning i en utsträckning jag inte trodde var möjlig. Personligen har jag varit måttligt intresserad och tycker nog att media tagit i rejält i överkant men då det finns annat att göra har det varit annat jag gjort. Nogsamt har jag undvikit ämnet i min blogg med undantag för inlägget besegra victoria!! som jag skrev för på dagen en månad sedan.

En stund innan själva vigselgudstjänsten försoffade jag mig dock för att – kanske – beskåda densamma. Efterföljande kortege med roddriven slupfärd planerade jag dock att avstå. Men vigseln såg jag och innan den inspankulerandet i kyrkan.

TV1 gjorde detta riktigt bra. Det blev rena historielektionen om kungligheter och annat.
Nytt för mig var att det finns kungar som kom knallande över borggården fast de inte har något land att kunga i. Med till exempel Rumänien och Serbien är det på det viset. Det finns folk som kallar sig kung av dessa länder fast länderna inte längre är monarkier. Men det kungliga skrået är tydligen kungligt i alla fall fast de inte ens från ett liv i exil gör anspråk på tronen. Kunglighet är alltså något vissa har så att säga i sig själva. Det är som en oförstörbar karaktär i blodet, inte som jag trott en funktion man uppehåller på lite olika sätt i olika länder som fortfarande är monarkier.

Om brudparet valt att bjuda in dessa avdankade kungligheter för att de är släkt med dem tycker jag det kan vara OK. Många bröllop innehåller ju mystiska släktingar. Bjussar man aktuella grannregenter man är släkt eller kompisar med går också an. Men dessa föredettingar? För att de är kungliga och med på någon sorts otidsenlig rangrulla likt en frimurarloge. Märkligt. Att det funnits en kunga- och fursteideologi kring "krönta huvuden" som yttrat sig på så sått har jag vetat men att den fortfarande tydligen existerar i rangrullor och gästlistor trodde jag inte – i vart fall inte i Sverige som är en demokrati med monarkin som representativ funktion.

Och nu blev Daniel upptagen i detta blåblodiga sällskap. Han prinsades och knektades så att han skall passa in i de kungliga familjernas inbördes krets och inte längre vara en vanlig grabb av folket. Ungefär som Napoleon som var en man av folket men lät kröna sig in i den fina kretsen. 

Men visst var det ögongodis där på borgården! Klänningarna som många begapar intresserar mig inte. Jag tycker att i de flesta fall verkar vara krångliga att både få på, bära och komma ur. Ordnar och medaljer, diadem och tjolahopp fanns också. Alla hade gjort sig fina och TV1-folket berättade om de olika nipperdetaljerna på ett för en historieintresserad bloggare fängslande sätt.

Så blev det då Vigselgudstjänst!

På svenskt kompromissmanér möttes kungen och kyrkan halvvägs.
Majestätet bogserade inte bruden ända fram till altaret som han först tänkt utan gjorde halt ungefär där han skulle sätta sig. Brudparet skred sedan som kyrkan tänkt själva och tillsammans fram till altaret där de sammanvigdes av tre biskopar och en domprost.

Deras vigsel var precis som vilken vigsel som helst. Detta gladde mig.
Visst var den pampigare med kör å musik å grejer än när vi gifte oss*. Dock var orden, alltså det kyrkan påstår kring äktenskapet, desamma som när vem som helst gifter sig kyrkligt. Det som kyrkan levererar i sina officiella formuleringar ges jämlikt och klasslöst - om man så vill uttrycka det. 

Så när jag sett vigseln och konstaterat att ärkebiskopen med assistenter skött sig gick jag och gjorde annat denna i Älvsbyn mycket regniga dag. Jag hoppas att de vackra ungdomarna som gifte sig så pampigt får ett bra liv tillsammans. Finns ingen anledning att missunna dem det. Tvärtom. Dock vill jag ändå säga att…

Jag tycker det är principiellt odemokratiskt att rollen av statsöverhuvud ska ärvas.
Jag tycker därför också monarkin är ganska överflödig.
Jag tycker monarkin i praktiken är ganska oförarglig – i alla fall i vårt land.

Bravo Israel!!

Jag gissar att det finns läsare som inte väntar sig de orden på min blogg. Därför upprepar jag dem. Bravo Israel!!
Och tillägger: Ser fram mot verkställandet!!

Igår nåddes världen av nyheten att Israel avser att lätta på blockaden av Gaza. Det var en god nyhet och inte har vi skämts bort av sådana de senaste åren. Hållningen i Israel har ju varit att i princip inget kan föras in i – för att inte tala om ut ur – Gaza med undantag för en del på en speciell lista tillåtna varor. Nu tänker man tydligen vända på kuttingen och i stället göra en lista över vad som är förbjudet och rimligen blir då resten tillåtet. Det tycker jag är bra om inte förbjudetlistan blir toklång och kommer att innehålla rena larvigheter. Rimligt anser jag det är att Israel inte tillåter införsel av vapen, ammunition och andra rent militära pryttlar – givetvis. Det råder nämligen inte fred i området. Civila varor så att det civila samhället kan börja fungera på nytt efter flera års strypgrepp är det däremot inte bara rimligt att öppna gränsen för. Det är bara anständigt. Sedan finns det jox som både kan ha civil och militär användning typ schaktmaskiner och kemikalier. De representerar en gråzon men det rimliga är att de betraktas som civila saker.

Men jag vill faktiskt se det innan jag riktigt tror det jag verkligen vill tro. Att jag än så länge är lite tvivlande beror på att jag i gårdagens Haaretz kunde läsa att meddelandet från Nethanyahus kansli om lättnader i blockaden bara fanns i en engelskspråkig version. Alltså den som utländska diplomater och media får del av. Den som är för utvärtes bruk. Den hebreiska versionen av samma meddelande – alltså det för invärtes bruk – är inte samma nyhet och säger inte samma sak. Där talas bara om att frågan dryftats men inget om att några som helst beslut i någon riktning skulle ha tagits.

Orsakerna till denna dubbelhet kan vara flera – tänker jag.
Nethanyahu - bilden - kan ha valt att bluffa för att utåt komma i bättre dager. Alltså taktiken att säga sig planera lättnader för att ändå inte verkställa dem och hoppas att världen den närmaste tiden skall få något annan nyhet att titta på och inte märka tricket.
Nethanyahu kan ha velat temporärt hålla tillbaka nyheten för en inhemsk opinion och för dem presentera lättnaderna i kombination med bravorop från USA, EU, FN och andra. Ett sådant rävspel kan jag ha förståelse för och vill ge Nehanyahu möjligheten att säga till ultrahökarna: Titta! Till och med Stig i Älvsbyn tycker jag agerar rätt! Om han skulle vilja det.
Nethanyahus kanslis översättare har gjort en teknisk tabbe – inte mer. Hoppas det.

Lika inne på Israel-Palestina-frågan vill jag hänvisa till denna intressanta debattartikel i Dagen om hur man styr och påverkar opinioner. Författaren är en (ö)känd teologiskt konservativ präst och författare.

Man kan aldrig veta.
Eller så kan man alltid veta att man att aldrig.
Blir klar alltså. Med jobbet. Typ.
Fast nu tror jag att det är dags för sommaruppehåll.
Förkortat.

Torsdag i förra veckan avslutades elevernas termin på folkhögskolan – vilket jag redan berättat.
Måndag morgon åttahundranollnoll samlades personalen till minst tre dagars tänkebänkande verksamhet kring alla möjliga ting. Mest gäller det rådslag och planering av framtiden på längre och kortare sikt.

Tre dagar drygt brukar detta ta.
En dag är med all personal kring skolans hela verksamhet med lokaler, kontorsrutiner, anat och sökt elevunderlag för kommande år, samarbete med kommunens skol- och näringslivs-avdelningar och en massa annat.
En annan dag med bara undervisande personal kring strategiska och allmänna frågor om kursutbud och dito upplägg, gemensamma undervisningsgruppsgränsöverskridande – härligt långt ord – frågor av olika slag samt om tiden medger – vilket den inte gjorde i år – sektionsvisa planeringar mer i detalj av schemakaraktär.
En tredje dag med mer av det allra sistnämnda samt samordnings- och koordinationsspörsmål.
Kanske en fjärde dag för att göra detta färdigt samt städa skrivbord, hyllor mm.

Det blev ungefär som det brukade bli. Fast jag har inte städat idag. Tycker pappershögarna skall få ligga till sig lite innan jag tar tag i dem innan höstterminens start. Dessutom kommer ju min hösttermin att starta tidigare då vi redan från första augusti skall ha två veckors konfirmandläger på skolan. Tillbringade i stället halva min fjärde dag i samtal som etisk rådgivare vid ett behandlingshem för missbrukare en bit från Älvsbyn.
Sedan för jag hem.

Nåväl. Lagarbetet på skolan denna vecka har dock gett:
Konfirmandlägret i augusti är färdigplanerat ganska i detalj.
Svenska kyrkans grundkurs kommande höst är också i stort färdigplanerad – schemat alltså.
Likaså Volontärlinjen där jag har en del undervisning.
Samt en ny experimentkurs där alla elever är på distans – fem på olika platser i Afrika och en i Göteborg – och inte ens kommer att studera samma sak.
Var i schemat det skall gå att ha Religion A på Allmänna linjen.
Funderingar kring att framledes - på sikt - söka ge kurser med inslag av distansarbete via nätet.
Och en massa annat som inte berör mig direkt men ändå är viktigt.

Är det klart nu? Kanske. Kanske inte.
Skolans verksamhet är så mångfaldig så att förändrade villkor eller förutsättningar i en ända påverkar allt i större eller mindre utsträckning. Precis så som jag vill ha det. Jag ogillar tunnelseende där man bara ser till en sak i en nära framtid. Finner det mer stimulerande att med hög lägga-näsan-i-blöt-intensitet söka se helheter och samband i både korta och långa perspektiv. Och med det synsättet kan man alltid veta att man aldrig blir klar...

I vart fall har det varit ett stimulerande arbetsår med framgångar, motgångar och lärdomar. Vi är ett bra lärargäng som sällan tycker och värderar lika utom i avseendet att det är för elevernas väl vi ska verka. Hur det bäst sker och vilka åtgärder och arbetsformer vi ska ha kan diskuteras både ivrigt och stundom fränt men förtroendet – i alla fall mitt – för kollegornas avsikter och eldsjäleri är stort, mycket stort.

Eleverna har dock varit stimulanspaket nummer ett. Jag vet inte vilka elevgrupper som är de guldstycken som så att säga ”ger mig mest”. Grundkursernas kyrkoinriktade elever är givetvis stimulerande. Det är med dem jag får användning för mina teologiska kunskaper och kyrkliga vitsar. Volontärlinjens också högpresterande unga vuxna är även en kittlande utmaning för både tanken och slagfärdigheten. Fast skall jag vara ärlig så är det nog min största glädje att få vara med och kanske vara ett verktyg när ungdomar och unga vuxna som i både egna och andras ögon nästan räknats bort, som har icke godkänt i ett eller flera ämnen på högstadiet, når godkänt eller höjer till ett väl godkänt i religion och andra ämnen. Att få vara med och kanske vara nyttig när det händer tycker jag är kul. Samt att de när vi möts i korridorerna hälsar med ett leende Hej gubbe!

Det som i världen var ringa, det utvalde Gud skriver Paulus i Romarbrevet – ungefär.
Det verkar som om Gud har ett speciellt öga till dem som räknas bort och räknar bort sig.
Jag förstår varför. De kallar ju också ofta Gud för Gubbe.

Ur bloggografisk synvinkel måste jag, om jag får säga det själv, påtala att juni månad hitintills varit ovanligt produktiv. Detta inlägg är det 17:e och det skrivs på kvällskvisten den 16:e – mitt i månaden. Dessutom skrivs det en onsdag – mitt i veckan – som är en av mina vedertagna bloggdagar av skäl som framkommer i slutet. Och av det sagda fattar läsaren rubriken.

Flera av inläggen har varit ganska långa och fler än vanligt (6) har sorterats in under kategorin Politik – däribland par översättningar av artiklar från en israelisk liberal dags-tidning. Ett par Predikningar mm redigerades till blogginlägg i sin egen kategori och en bok kommenterades i avdelningen Predikaren 12:12. Kategorin Allmänt kom att innehålla 5 skriverier om 32 års äktenskap, en begravning, en resa med tåg och studentexamen i familjen. Kring Folkhögskolan skrevs en gång och den viktiga kategorien Farfar funderar kom att innehålla ett inlägg på denna blogg men också inskott i form av film på ANDRA BLOGGEN.

Så nog har jag varit flitig!!
Om folk orkat läsa skiten vet jag inte. Politikhändelserna gav besöktopp men det säger ju egentligen inte att de långa draporna blev lästa. Kanske bara noterade att de var där och överhoppade med en suck. Predikningarna blev ju långa som halva förra vintern och knäckte folk redan i sin muntliga form*. Värt att notera är att det kortaste inlägget – tyra was here – ändå är det viktigaste.

Mångordigheten är mitt kännemärke!!
En prästkollega sa vid ett tillfälle: Du kan prata på både in- och utandning!
Fattas bara annat!! Jag är ju endabarn och därför från nappflaskestadiet bortskämd med att inte måsta tystna därför att andra vill snacka. Präst kan kallas ett kallande kall där orden skall yra som snö i storm och i kombinat med lärarrollen blir slutprodukten öronbedövande.
Åtminstone i mitt fall.
Att uttrycka sig på tangentbordiska ändrar inte detta faktum. Lika gärna som jag muntligt berättar vad som händer, vad jag känner och sånt jag tänker** kan jag tänka mig att skriva om det. Och juni månad har till nu inneburit mycket. Också detta inlägg: nummer 17.

Och nu mittveckodagens meddelande:
Av tiden för väntan på kvällens avsnitt av LOST återsår nu ca 9½ minuter.

För en och en halv vecka sedan skrev jag ett inlägg med rubriken att myta. I det inlägget problematiserade jag en del kring nyhetsflödet och halten av uppgifter i media efter det att israeliska styrkor på internationellt vatten bordade konvojen Ship to Gaza och nio personer blev skjutna i den allmänna villervallan. Detta med frågetecken i rubriken försedda inlägg ären fortsättning på det förra.
Nu har den nyheten i vart fall i svenska medier blåst över och ersatts av två eller tre andra nyhetsfokus: Kronprinsessans gängande med en man av folket, fotbolleriet i Syd-Afrika och vilken sida som leder vilka opinionsmätningar inför valet senare i höst.

Att intresse och uppmärksamhet är flyktiga företeelser tycker jag är trist men jag klarar som inte av att bli upprörd över att det är så. Marknaden styr och det ligger inte i lösnummerförsäljande tidningars intresse att mödosamt och tålmodigt över tid utreda sakförhållanden. Ärenden släpps och folket leds vidare till annat att begapa. Det som offras på den kommersiella rastlöshetens altare är insikten, förståelsen och sannolikt dessutom sanningen - eller viktiga delar av den.

Det nya som hänt kring angreppet på Ship to Gaza är väl just det att inget påtagligt har hänt – vad det verkar. Jo – en sak: Israel vägrar låta sitt agerande utredas av en oberoende kommission! Vill inte ens låta Turkiet medverka i en opartisk undersökning fast dödsfartyget var turkiskt och man räknar – kanske räknade – sig som varandras allierade.

Mitt intryck blir: Någon vill inte att saken skall belysas opartiskt!
Och min fråga blir: Varför? Folk med rent mjöl i påsen brukar ju kunna låta andra titta i den. I öppna demokratier som fungerar demokratiskt alltså.

I det tidigare inlägget beskrev jag mina intryck av saken på internet med Wikipedia som exempel. Jag har inte fortsatt analysera uppgifter på nätet på samma sätt – det är ju fotboll. Kollade idag bara hastigt vad man nu kan läsa om organisationen Insani Yardim Vakfi alias IHH på sagda Wikipedia. Jag fann att nu är artikeln mycket längre med många fler uppgifter om IHH:s terroranknytningar – och här åsyftar jag den engelskspråkiga, läsa amerikanska, versionen. Det har tillkommit massor av nyproducerat stoff och det förs en inte helt lättfattlig källkritisk diskussion på en talk page kopplad till artikeln. 

Läs själv – och tänk själv.

Om det fanns någon artikel om Insani Yardim Vakfi på svenska Wikipedia för en och en halv vecka sedan försummade jag att kolla då. Nu finns dock en som är mycket ensidigt pro-israel-propagandistisk. 

Vad som är sant och falskt om Insani Yardim Vakfi alias IHH tycker jag således är oerhört svårt att veta. Därav frågetecknet i rubriken. 
Vad som är lätt att veta är dock att en stor mängd negativa uppgifter som repeterar och hänvisar till varandra har sett nätets ljus efter det att de nio dödats.
Och leverantören av uppgifterna är - ännu - ensidigt den sida som sköt.
Och som inte spred uppgifterna innan blodsutgjutelsen.
Och som inte vill en oberoende utredning.

Så mina trogna läsare: Tänk själva!

PS: Bilden har jag lite olovandes tagit och beskurit gårdagens Norrbottenskuriren. Den + en till prydde en artikel om en av dem som var på samma resa som jag till Palestina och Israel i höstas. Kurirens fotograf Åse Lindstrand står för orginalet DS.

Mitt förra inlägg var innehållet i min predikan på Lillstrand lördag kväll. Detta inlägg är del två – en fristående fortsättning avfyrad söndag förmiddag. Som det förra inlägget är detta mitt manus, bara lätt bearbetat för läsning.

Nu är det söndag tidigt på eftermiddagen och jag har just kommit hem efter att ha fått förtroendet att predika och fira mässa på Lillstrands ungdomsgård som ligger en liten bit utanför Älvsbyn. Igår kväll predikade jag också där och detta inlägg är predikan från igår i den form den fanns i mitt manus. Nu är mina manus skrivna för att sägas och därför har jag lätt – men bara lätt – bearbetet det hela för att läsas.
Senare i kväll eller i morgon kommer fortsättningen – alltså den predikan det blev idag.

Så var det då studentat. Fjärde barnet alias yngste sonen och som liten kallad Heffaklumpen har nu muckat från gymnasiet under sedvanliga ovationer från familj, släkt och bekanta. Duktigt gjort!! Goda betyg dessutom vilket ju är ett extra plus. Bilden föreställer det mjukdjur sonen fick vid sitt utspring. Den med Nalle Puh bekante läsaren ser genast att det just är en Heffaklump vi fått tag i. Med studentmössa. Passande!

Studenteri i Piteå är egentligen ingen vilodag. Stök och bök, köra och ratta, parkera och leta, snören och skylt, blommor och fotograferande, mat och dryck, kaffe och tårta – de sista fyra sakerna dock hemma i Älvsbyn. Men kul och meningsfullt, högtidligt och stoltigt.

Stundande veckoslut blir inte heller någon sinekur. Troligen – men jag är inte säker – får jag ärende till Stiftskansliet i Luleå i morgon på förmiddagen. En delegation från Norwich stift är på plats bland annat för att övervara kommande söndags prästvigning. I morgon skall de sitta i diverse överläggningar bland annat kanske i ut- och fortbildningsfrågor. Ett utbyte kunna ske i sådant mellan folkhögskolan och stiftets vänstift skulle om det gick att genomföra vara intressant på många sätt.
I ett svagt ögonblick lovade jag dessutom för en tid sedan att medverka med predikan lördag kväll 19.00 samt söndag förmiddag 11.00 på Lillstrand strax utanför Älvsbyn*. På söndag firas gudstjänsten med mässa.

Helgen har kyrk-temat Kallelsen till Guds rike** och utifrån det temat finns i Psalmbokens Evangeliebok lämpliga Bibeltexter föreslagna just för denna helg. Nu är det så att man på Lillstrand har den förra upplagan av psalmböcker vilket innebär att man också har den tidigare upplagan av Evangelieboken. I den varianten var andra årgångens text denna söndag ett avsnitt från Lukas Jesusberättelse, närmare bestämt berättelsen om när Jesus kommer till Jeriko och stöter på den kortväxte Sackaios som innan händelsen är över har blivit en lärjunge – blivit typ kallad till Guds Rike***. I nuvarande Evangeliebok är den texten dock flyttad till långt senare under året och satt under rubriken Samhällsansvar. Det fanns säkert en poäng i att göra så och då denhär söndagen i stället fick ett annat avsnitt om när människor börjar följa Jesus har egentligen ingen skada skett - men inte heller någon direkt vinst.

Jag kommer dock att predika utifrån Sackaiostexten både på lördag kväll och på söndag men under olika aspekter. Lördag kväll kommer att handla om sökande och kallelse, om hur människor som söker av Gud ges positiva erfarenheter av att Gud finns, de själva är viktiga och det mesta är härligt. Alltså en sökandets sötma jag tror också Sackaios fick erfara.
Samtidigt kom han i det att han fann vad han sökte att radikalt modifiera sitt liv. Gissningsvis skedde utifrån ett samtal han och Jesus förde men som Lukas på det här stället inte berättar vad det innehöll. Men något tog tag i Sackaios och det blev sälta i sökandet.

Och det får bli mina två teman för predikningarna:
Sökandets sötma på lördag. Sökandets sälta på söndag.
I vart fall är det så jag tänker och planerar ganska sent på fredag kväll.

Idag läser jag i artikel i Lokala Världsbladet* att Lunarstorm läggs ned och vad det har att göra med min tågresa Stockholm tur och retur skall nu i detta inlägg omständligen förtäljas.

Ändamålet med min resa var en samling för projektledare från folkhögskolor och studieförbund. Dessa projektledare är ett antal personer som på en skala från gladlynt entusiasm till butter motsträvighet detta läsår fungerat som sammanhållare för olika projekt inom fältet Flexibelt lärande. Flexibelt lärande handlar i sin tur om kurs- och studieverksamhet helt eller (för det mesta) delvis med internet som arbetsverktyg och då i större eller mindre utsträckning på distans.

Var jag ligger på skalan gladlynt entusiasm – butter motsträvighet beror lite på dagsformen men säkert är nog att jag just nu drar mer åt gladlynt än butter. Jag tror att det på nätet har öppnat sig nya och fungerande vägar för kommunikation och tankebyte och därför är det rimligt att kurs- och utbildningsproducenter som till exempel Älvsby folkhögskola funderar över hur internet kan användas för att stimulera kunskaps- och erfarenhetsutbyte människor emellan.

Men det är inte lätt och fallgroparna är många och en massa utbildningsaktörer söker begagna sig av nätet. Inte minst högskolor och universitet. Många gånger rör det sig då om något slags digitalt Hermods där lärare till elever levererar material elever individuellt skall reflektera över och producera rapporter kring. Den formen av nät-arbete framstår inte som ett ideal för den så kallade folkbildningen – alltså folkhögskolor och studieförbund. Den blir för likt mycket av studier på grundskola, gymnasium eller universitet som ofta präglas av en hållning uppifrån och ned där läraren-är-en-expert-som-levererar-till-eleven-som-är-okunnig-det-som-läraren-eller-någon-annan-bestämt-att-den-okunnige-eleven-skall-lära-sig-för-att-bli-konform-med-det-som-de-som-bestämmer-bestämt. Full hink som fyller tom bunke – typ. Givetvis har sådant kunskapande sin plats men risken blir att den som utbildar sig bara förväntas att individuellt ta emot och svälja, inte reagera och reflektera, än mindre organisera, gruppera sig för att förändra tillvaron.

Folkbildningens ideal – detta liksom det nyss sagda är lätt överdrivet för tydlighetens skull – är egentligen det omvända. Bygger inte på läraren eller stoffet som man individuellt skall ta till sig av utan snarare på att okunniga sluter sig samman för att tillsammans i grupp skaffa sig insikter de inte tidigare hade. I det sammanhanget är en eller ett antal ledare eller lärare inte primärt kunskapsleverantörer utan snarare någon form av lärande-coacher. Och hur detta på en massa olika sätt kan fungera och utformas med hjälp av internet var ämnet för projektledarträffen.

Mitt första taffliga försök att ta det internet elever faktiskt vistas på till studieverktyg och samtalsforum skrev jag om den fjärde mars detta år med orden: För ett antal år sedan blev jag en på Lunarstorm. Utlösande faktor till detta var några elever med mycket trasiga hög-stadie-betyg och eftersom de som mest ”var på lunar” skaffade jag mig också en identitet där och med Lunarstorm som överenskommet arbetsredskap baxades dessa elever till godkänt i religion. Detta var mitt första försök att delvis arbeta med hjälp av så kallade sociala medier.
Att en av de aktuella eleverna vid utvecklingssamtal sa till en kollega Religion, det var roligt! blev lönen för mödan.

Nu har alltså nätet flyttat sig. Lunarstorm går i graven – jag använde det bara den gången. Andra kommunikationsverktyg på nätet tas nu i bruk för lärande, samtal och undervisning: Facebook, Skype, bloggar och en massa annat i all oändlighet. Projektet på vår skola – det jag fått förtroendet att försöka hålla samman – har främst gällt sådant man kan läsa om här med tillhörande länkar. För den som är intresserad.

I övrigt kan sägas att tågresan hem liknade den ner med samtal i restaurangvagnen. Samt att tåget var i tid så jag han till den skolgudstjänst som inledde vår terminsavslutningsdag. Och det var en riktig gudstjänst med psalmsång, prat om Gud och Gud som människan Jesus, sång, bön, Vår Fader och välsignelsen + mer sång. Både rätt, rimligt, själklart och tillåtet när avslutningen sker i invigt kyrkorum.

Och inga ateister protesterade. Ingen av muslimerna heller – naturligtvis. Vilken Muhammed som helst är ju mer religiöst vidsynd än Förbundet Humanisterna eller Skolverket.

Förra inlägget slutade i Jörn. Väl utrullade därifrån trippade jag genom tåget till restaurangvagnen för att där inmundiga den i förra inlägget och i rubriken till detta inlägg omnämnda läskedrycken. Som så ofta förr innebar besöket i den vagnen ett intressant möte.

Jag satt vid mitt bord med min bok och min läsk. Vid bordet satt redan en uniformsbeprydd karl och vid alla andra bord satt det också en, två , tre eller fyra personer. Efter en stund reste sig lövhögen och min soldaat återvände till sin plats nå-ågonstans i tåget.
En stund gick innan en gentleman med sympatiskt utseende ungefär i min ålder med min kropps-byggnad tillika skägg fast med kaffe i stället för läsk frågade om de tre andra platserna vid bordet var lediga och om det gick bra att han slog sig ner.
Javisst! svarade jag, varvid mannen satte sig.
Vad skulle egentligen hända om man säger nej när någon frågade din fråga? frågade jag honom.
Svaret är ju som väntat när det finns tre lediga stolar.
Och självklart. Skulle bli intressant stämning.
Han höll med om att det skulle vara ett intressant projekt att studera.

Vi kom att prata om både ditt och datt i gott och väl en dryg timme.
En bit in i timmen, sedan han berättat att han var på väg till Örebro efter att i Norrbotten besökt sitt barnbarn, frågade jag vad han arbetade med. Jag har kyrkligt arbete sade han. Vilket samfund då? blev min fråga. Svenska kyrkan. Jag är präst sade han. Jag också sa jag.

Vad är sannolikheten för det? Två civilklädda prällater på samma tåg som av ”en slump” hamnar samtidigt vid samma bord i en restaurangvagn. Hade ett annat bord varit tomt hade vi inte hittat varandra. Eller om jag varit läsk-sugen en timme senare.

Det blir bättre. Mycket bättre.

Trots att han var en i ett mellansvenskt stift inflyttad dansk visade det sig att vi hade ett antal levande och döda gemensamma bekanta, till och med nära bekanta.
Dessutom hade han de senaste åren – var precis i tjänstbyte nu – arbetat med kulturmöten, invandrare, diakoni, integration mm i dialog och stor kontakt med tre olika (etniska) muslimska församlingar samt en orientalisk kristen – syriansk – dito. Fast nu skulle han bli komminister.

Vid tillfälle skulle du ju kunna kombinera ett barnbarnsbesök med att dela med dig av dina erfarenheter på skolans Volontärlinje och Grundkurs sade jag – jag hade berättat om dem tidigare i samtalet. Rentav kanske få resan sponsrad, åtminstone till en del fortsatte jag.

Skulle vara både möjligt och trevligt var innebörden i hans svar varvid vi bytte adressuppgifter och gick var och en till sin egen kuppe. Och vem kunde tro att jag på läskjakt skulle kunna rekrytera möjlig föreläsare till vår skola.

Klockan 18.12 denna onsdag rullade tåget från Stockholm.
Nu har vi lämnat Uppsala och jag skall leta mig en läsk*.
Och tågresan denna natt innebär att jag missar kvällens avsnitt av LOST.

Det är tisdag kväll och jag har äntra tåget med avgångstid från Älvsbyn 17.51. Målet för min resa är Stockholm som jag beräknas nå i morgon bitti. 06.45 om man får tro prognosutsagan på biljetten. Orsaken till denna min resa samma vecka som skolterminen slutar och yngste sonen – som liten Heffaklumpen – också tar studenten är Folkbildnings-rådet som är den myndighet under vilken folkhögskolor och studieförbund dväljes och blir statsbidragade – om jag fattat ekonomivillkoren rätt.

Vad har du där att göra? torde någon undra – eller så inte.
Jo det skall jag tala om fast det inte alls är intressant.

Jag är där för att säkra hem 84.000 svenska slantar till min skola. Enkronorsslantar alltså. Och detta på betald biljett av dem som jag skall säkra hem slantarna från. Därför – eftersom andra pröjsade resan – spände jag bågen lite extra och önskade om möjligt enbäddskuppe i sovvagn eller om det skulle ställa sig för kostsamt vanlig liggvagn. Men inte sittplats! Sitta hela natten ned genom landet är bara för träligt.
Jag fick min enbäddare! Inte bara ensam i kuppen utan faktiskt i hela vagnen. Än så länge.

Jag tycker det är vilsamt att åka tåg. Finns inget att göra förutom att skriva, läsa, ta en öl, mumsa en banan, läsa, skriva och bara låta sig transporteras. Som buss ungefär men med tillgång till servering. Alternativet hade varit att snällt sussa i den egna slafen hemma och stiga upp innan tuppen skott sig för att bilpila till Luleå för flygbefodran samt i stress och tidsnöd resa vidare till den adress som är målet för trippen. Motresa hem skulle då ske senare om eftermiddagen och kvällen för att sent kunna sussa i egen slaf några timmar innan torsdagen som är sista arbets- tillika avslutningsdagen med eleverna. Nu kommer jag i lugn och ro borda tåget i morgon kväll för att – om tåget håller tabellen – vara framme i god tid till skol-avslutningsgudstjänsten på torsdag morgon. Och skulle tåget vara sent får väl rektorn som också är präst prästa för glatta livet. Då folkhögskolan har kyrkan som huvudman för all sin verksamhet behöver vi inte tjafsa och vara försiktiga för att i alla lägen skona ateister med religionsfobisk beröringsångest från allt vad religion heter och vilken av oss prällater som prällar är av ganska underordnad betydelse.

Fast den yttersta orsaken till att jag nu tågar finns på Island. Resan bokades då flygtrafiken var över-ask-ad och fast inget då gick att säga om det nu som då var mycket senare valde jag att säkra min hemkomst till Heffaklumpens student på så sätt att jag inte skulle askas fast nere i Swärje.

Hade du bara inte kunnat hoppa över resan? kanske någon frågar – eller så inte.
Hade inte varit bra med tanke på de 84.000 som ligger i potten för ett projekt vi fått beviljat. Och där jag utsetts att vara projektledare – typ. Visst är det nu en gång så med många projekt, för vilka olika aktörer från andra aktörer kan erhålla extra medel, att de genomförs med armbågen (eller knappt den) bara för att man skall kunna få in pengarna. Jag – och alla berörda på skolan – tycker dock sådant är dålig moral och har därför lagt både tid och kraft åt att försöka genomföra det utvecklingsarbetet projektpengarna gäller. Och det är slutfasen innan rapportskrivningen som skall dryftas i morgon i Stockholm. Dit jag åker tåg.

Om nu läsaren läst såhär långt och undrar när jag skall börja berätta något viktigt eller något intressant vill jag bara nämna att ny kör tåget in i den stora staden Jörn och att detta blogginlägg därmed tar slut och det är dags för en pilsner i restaurangvagnen.

Att börja på en bok man finner intressant men börjar tycka är seg när ungefär en fjärdedel återstår är ganska frustrerande. Den glömda armén – Norge-Sverige 1939-1945 av Anders Johansson är en sådan. Intressant men förödande detaljrik. Nu är de 550 pocketsidorna ändå genomlästa och kan bokhyllas. 

Förutom ren upplysning om hur det var då – givetvis intressant – gav den mig parallella funderingar kring flyktingskap, sorgen över vad man förlorat, lusten att fara tillbaka för att göra sitt land fritt, önskan att knäppa en fiende osv – alla känslor naturliga när man flytt. Och känslor intakta efter flera år i flykt. Samt behovet att få utlopp för sina känslor i förberedelser för det återvändande man drömmer om. Och jag tänker:

För norrmännen tog det 6 år. Andra har varit flyktingar i 60 år – och längtar än.
Ingen ifrågasatte norrmännens rätt att återvända – många ifrågasätter andras rätt.
Varför är det så? Varför är det inte som det var?

Men det är som sagt mina sidofunderingar. Åter till boken lyder baksidestexten:

Under andra världskriget flydde drygt 20 000 norska medborgare till Sverige och värvades till militär utbildning i hemliga läger. En upprustning av flera bataljoner – dolda bakom det vilseledande namnet ”polititroppene” – började 1943, inledningsvis bakom ryggen på den svenska samlingsregeringen och militärledningen.
En av hjärnorna bakom den militära utbildningen var kriminologen Harry Söderman, allmänt kallad ”Revolver-Harry” – en man som hade det mod,och den fräckhet som krävdes för att mitt under brinnande krig upprätta en hemlig armé på neutral mark.
Vid krigsslutet i maj 1945 stod cirka 13 000 norska soldater redo på svenska sidan av gränsen till Norge. De behövde aldrig slåss, men fick säkra lag och ordning då ockupationen avvecklades och Norge återupprättades som fri och suverän stat.

Anders Johannson har varit journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter, bland annat som tidningens första utrikeskorrespondent i Afrika. Tillbaka i Sverige, i jobbet som riksredaktör i Mälardalen, fick han upp ögonen för en befrielsekamp som försiggått på betydligt närmare håll. Vid Mälsåkers slott fick han sin första kontakt med norska veteraner som i hemlighet fått en militär utbildning där. Han hittade även sabotörsskolor på Ekerö och i Dalarna. Upptäckterna växte till en fantastisk historia, som hittills varit mestadels fördold.

Läs den!

I mitt förra inlägg, ädle Bloggläsius, talte jag om den läraktiga och för egen del insiktsgivande situation jag å arbetet befinner mig i. Så kom jag om fredagens första lektion att av en ungdom* erhålla det för mig nya verbet myta** . Ordet betyder bland annat fabulera, skarva, hitta på, dikta samman, ljuga – omedvetet eller medvetet.

Då det nu gått snart en hel vecka sedan israeliska styrkor på internationellt vatten kapade fartygskonvojen på väg mot Gaza och i tumultet dödade 9 personer – eller 15 om de sex saknade också är döda – kan det vara på sin plats med ett litet skriveri till i ämnet – och då under rubriken att myta. Inlägget behandlar nu inte övergreppet i sig utan om orden, beskrivningarna och propagandan.

Strax innan och under operationen störde israelerna ut satellittelefoner och radioutrustning. Telefoner, kameror, datorer och andra manicker konfiskerades – eller kanske stals – från internationella journalister och andra och har ännu inte återlämnats till sina ägare. Väl iland i Ashdod fängslades eller på annat sätt förvarades besättningar och passagerare i ungefär ett dygn. Detta innebär åtminstone 48 timmars israeliskt totalt informationsmonopol där bara en version av händelsen, så när som en liten filmsnutt, kunde delges världen. Mankell, Gardell och alla andra L var isolerade. Svenska UD tyckte det gick trögt att få fram information om dem, än mer komma i kontakt, men vad det led verkade israelerna vilja släppa alla dessa heta potatisar som fick resa hem – 9 i kistor. Genom de hemkomna börjar så sakteliga den andra sidans uppgifter komma fram – obduktionsprotokoll, intervjuer etc – men än är det faktiskt främst vad Israels försvarsmakt och regering velat visa som vi fått ta del av.

Innan fiaskot cirkulerade i media möttes jag inte av några mediauppgifter om den turkiska organisationen Insami Yardim Vakfi, vanligen kallad IHH. I alla fall inga allvarligt nedsättande uppgifter. När organisationen nu i veckan nämndes som islamsk eller islamistisk – ger en litet annan och värre klang än muslimsk – googlade jag nyfiken som jag är och hamnade – nämns alltid först – på Wikipedia där jag kunde läsa en del. För den som inte vet kan sägas att Wikipedia är ett användarskapat internet-lexikon där den som önskar kan skriva artiklar och lägga ut information andra kan bygga vidare på och diskutera. Jag finner det vara väldigt bra till mycken faktainhämtning men man bör hålla ögonen öppna och vara källkritisk.

Som hyfsat välstuderad exeget är jag tränad i textanalys. Med ganska övat öga ser jag i texter skarvar, olika stilar och liknande.  Redan vid första koll tyckte jag mig ana två stråk i Wikipedias text om Insami Yardim Vakfi. Ett stråk – inledningsvis – var en översiktlig presentation av rörelsens bakgrund och verksamhet med en notis om att man i mitten på 90-talet på ett ställe i organisationen hittat ett tecken på en möjlig koppling till al-Quaida men att det inte ledde till något åtal eller vidare utredning av turkiska myndigheter som då var helt sekulära och rejält al-Quaida-fientliga.
Efter detta kom så ett annat stråk som detaljerat handlade om IHH:s anknytningar till diverse terrororganisationer med Hizzbollah och Hamas i första rummet. Framställningen var styrkt med fotnötter till artiklar och sagesmän och alla de fötternötterna var daterade – notera detta – sistlidna vecka! Alltså 31 maj och framåt – typ.
Med det säger jag inte – ännu – att uppgifterna är falska. Jag säger inte heller, och kommer inte att säga, att det är fult gjort eftersom det är Wikipedias idé att samla vetskap på det sättet. Jag säger bara att det är nödvändigt med källkritik. Och att jag blir kritisk. Och anar myteri, alltså att man mytar.
I det jag anar vara efter-kapningarna-tillägg finns länkar till olika organisationer, institut och annat som anges som källor för IHH:s terrorkopplingar. Internet är en kul sak och alltså klickade jag mig till ett par av dessa – en dansk och en amerikansk – och skrev: Insami Yardim Vakfi i search-funktionen på respektive webbplats. I den danska kom svaret no result och i den amerikanska en kort notis daterad den – gissa nu! Japp – 1 juni 2010. Färska uppgifter hos dessa källor borde väl finnas där - eller?

Nu drar jag inte en fast slutsats av detta – kan ju ha missat nåt – men jag får intrycket att kopplingen mellan Ship to Gaza och diverse terrororganisationer uppkommit, eller i vart fall lanserats, efter det att israeliska styrkor ägnat sig åt piratverksamhet i östra Medelhavet. Och jag påstår: Israel mytar! IDF står för myteri!
Det mytologiska monstret växer. Igår kallades IHH-aktivisterna av president Nethanyahu för legosoldater. Det innebär en ganska snabb utveckling från att för en vecka sedan vara känd som en humanitär hjälporganisation. Alltså mer mytande?

En oberoende allsidig undersökning av angreppet på Ship to Gaza är på sin plats för att bägge parter skall kunna höras. Om sanningen kommer fram skall lämnas osagt med åtminstone ges då alla tillfälle att berätta och myta. Det gäller då som alltid att förhålla sig källkritisk och söka avmytologisera*** de uppgifter man möter.

Naturligtvis finns annat som inte har att göra med det jag den senaste veckan mest flitigt bebloggat. Jag har också ett annat liv även om jag gissar att någon enstaka person kan tro att jag bara fylls av intresse för situationen i Palestina-Israel. Ett litet inlägg om sådant annat kan kanske därför vara på sin plats.

32 år
har madammen i mitt liv och jag denna dag varit gifta. Det har varit 32 trevliga år. Vi har skonats från större motigheter under resans gång och definitivt har vi inte mött motigheter som frestat på relationen. De negativa saker vi mött har främst varit våra föräldrars åldrande och att tre av dem nu är döda och de skeendena fungerade väl närmast som sammansvetsning. Vi har fått vara friska och både hon och jag har hela tiden haft jobb. Fyra barn har varit friska och skötsamma och är källor till stolthet och glädje även om ett och annat raseriutbrott skett under årens gång. Denna vår har så ett barnbarn blivit rosen på tårtan. Största problemet är väl – och har under många år varit – att vi har mossa i gräsmattan och att ett par av rummen skulle behöva nya tapeter.
Goda 32 år alltså. Kanske lite fantasilösa men goda. Åtminstone som jag ser det.

Arbetsterminen
på skolan drar mot sitt slut. Torsdag i nästa vecka firar vi skolgudstjänst och sedan alla efter detta förfikat sig vidtar sommarledighet för eleverna och vi lärare ansluter till den en bit i veckan därpå. Det har varit ett gott läsår och även om mycket av arbetet och verksamheterna kan utvecklas är vi hyfsat nöjda men de prestationer vi på olika sätt fått stödja eleverna till.
Det där sista var lite omständigt uttryckt men gömmer en principiellt viktig sanning:
Lärare kan aldrig lära elever något.
Bara elever kan lära sig men lärare kan stimulera det lärandet.
Kunskaper, insikter och färdigheter är barn som föds av en moder – alltså eleven.
En lärare fungerar i sammanhanget som en barnmorska som inte föder men i goda lägen underlättar förlossningen.

Bloggandet
må väl egentligen andra utvärdera. Tycker fortfarande det är kul att försöka ge ord åt vad som händer, vad jag känner och hur jag tänker. 40-talet personer dagligen har inget vettigare att göra än att kolla efter vad jag kanske har skrivit. Mestadels är denna läsekrets – som troligen består av både tillfällighetsläsare och rena kroniker – ganska stum att döma av att kommentar-funktionen bara sparsamt används.
Tyvärr har bloggen dessa sista dygn fått betydligt fler läsare än vad den brukar ha. Jag anar att det är på grund av händelserna i Mellanöstern som folk som då och då läst min blogg vet engagerar och intresserar mig. Jag kan tänka mig att en del sådana nu när det hettat till i området oftare kollar av vad jag skriver och att det blir orsaken till besöksökningen på bloggen - en ökning som alltså inte skett om de nio döda fått leva.

Barn och ironi är knepiga kombinationer. Därför skall vuxna inte använda ironi med barn. På lek gjorde jag dock det när barnen var små men sa alltid: Nu ska pappa prata tvärt-om-prat. Brata taklänges kom det att heta. Och så sagt förstod barnen att när jag sa att spagettin med köttfärssås som vi åt smakade bajs tyckte jag att det var smarrigt värre. Nu är barnen vuxna och förstår ironi också när den inte tydligt annonseras. De inser att den är en del av (den allvarliga) humorns register och kan använda ironi själva.

Ändå är ironi marigt. Att tala uppskattande så att åhöraren hör att man menar motsatsen är svårt. Eller att tala klandrande men mena beröm. Därför skall man vara försiktig med ironi när man talar. Och i skrift blir det ännu svårare, kanske omöjligt.
I dagens Haaretz skriver den avbildade kolumnisten Gideon Levy* ironisk text. Med hjälp av Google fick jag fram en råöversättning som jag finputsat till nedanstående – som sagt är ironisk. På engelska kan texten läsas här.

De senaste dygnen har min internetuppmärksamhet varit riktad åt det håll de senaste inläggen bär vittnesbörd om. Jag har försökt följa nyhetsflödet i radio, tv, press och givetvis på nätet. På nätet finns möjligheten att läsa alla möjliga utländska tidningar i deras engelska versioner samt via länkar och kommentarer ta del av alla möjliga fantastiska åsiktsyttringar. Och fanatiska åsiktsyttringar som här och var skiner igenom.

Källkritik är en viktig sysselsättning jag upplever att en del inte ägnar sig mycket åt. Jag försöker vara källkritisk och välja mina källor samt fundera över vilka motiv en skribent eller journalist kan ha för att berätta det han eller hon berättar. Därför har jag läst till exempel tidningen Haaretz på nätet. Den är israelisk och meddelar därför – helt naturligt och inte på något vis klandervärt – de uppgifter som försvarsmakten, regeringen och soldater som varit där presenterar. Den är också analyserande och reflekterande på ett bra sätt.

Intressant att notera är då att Haaretz och många andra israeliska medier är betydligt mer kritiska mot landets agerande än vad en del så kallade Israel-vänner i Sverige är. En del av dessa – antimuslimska Sverige”demokrater” eller bara kristna sionister – glömmer helt bort eller väljer att helt se bort ifrån ett par grundläggande fakta i målet:

• Israelerna hade inte någon som helst rätt att ingripa där och så som de gjorde.
• Alla dödsoffer var passagerare på båten.
• Israel gjorde sig faktiskt skyldig till både kapning och kidnappning – ett par klassiska arbetsmetoder terrorister brukar begagna sig av.

Många skriver att motiven hos resenärerna var skumma. Det begriper jag inte att man kan påstå eftersom Ship to Gaza aldrig hymlat om att man hade minst dubbla motiv. Varor till Gaza var ett. Att vända världens ögon till att se belägringen av Gaza och befolkningens utsatta läge var ett annat. Att gå förbi Hamas och distribuera hjälpen genom andra kanaler kan nog sägas vara ett tredje.

Kanske trodde någon ombord att de skulle få tuffa igenom spärrarna. De flesta väntade sig dock säkert att israeliska flottan skulle ingripa men hade då nog vad som visade sig vara en naiv förhoppning: att det skulle ske strax utanför Gaza där Israel har rätt att inspektera fartyg. Att det skulle ske i dagsljus ör att undvika panik på alla sidor och att det skulle ske under lugna former och inte genom en bordning i mörker.

Att medveten och obeväpnad i humanitärt syfte utmana militärmakt brukar jag anse som hedervärt i andra sammanhang och gör det därför också nu men jag är inte så naiv att jag tror att Ship to Gaza inte kunnat bli infiltrerat av en och annan som kunde tänka sig att slåss. Den sortens helgardering kan ingen ge. Det ändrar dock inte min värdering i sak. 

Sedan mina landsmän genom kapningen kidnappats ställdes de inför att skriva under en bekännelse att de illegalt sökt ta sig in i Israel och så deporteras eller att ställas inför rätta för "brottet". Detta ter sig märkligt och desperat långsökt. Båtarna med last och passagerare var ju inte alls på väg Israel! När sedan Mankells oanvända rakhyvel klassas som skarpladdat vapen – även om man kan skära och än mer skära sig själv med den – blir israelernas försök att rättfärdiga aktionen både patetisk och löjligt skrattretande. Nio döda får dock skrattet att fastna i halsen.

Nu är en båt till på väg och närmar sig Gaza framåt helgen.

Palestinas kristna vädjar extra om vår bön denna vecka.

Det återstår 12½ minut till kvällens avsnitt av LOST.

PRISET FÖR BRISTFÄLLIG POLITIK
Förbindelserna med Turkiet kommer troligen att ytterligare försämras och det kan till och med leda till allvarliga skador på officiell nivå. 

När en reguljär, väl beväpnad och väl utbildad armé går i krig mot en "frihetsflottilj" civila fartyg lastade med civilister, mat och medicin kan resultatet förutsägas och det spelar då ingen roll om konfrontationen uppnått målet att hindra flottiljen att nå Gaza. Den våldsamma konfrontationen, vare sig den var en följd av dålig militär planering eller ett dålig genomförande, nådde sitt resultat på grund av bristfällig politik, prestigekrig, och en djup missuppfattning om konfrontationens betydelse och konsekvenser.

Att konfrontationen gjort allvarlig politisk skada är bara alltför tydligt. Förbindelserna med Turkiet kommer troligen att ytterligare försämras, och det kan till och med bli allvarliga skador på officiell nivå. Närmande-samtalen med palestinierna, som börjat lamt och med låga förväntningar, får problem att komma vidare nu när Israel har angripit fartyg avsedda att hjälpa Gazaborna som försmäktar under en fyra år lång belägring. Hamas kunde proklamera en enastående seger utan att behöva lossa en enda raket och Egypten har ställts under dubbelt tryck att häva belägringen genom att öppna Rafah-övergången. Det är rimligt att anta att Europa och USA inte kommer att kunna låta Israel slippa undan med bara en tillrättavisning.

Denna nya utveckling överraskar ingen, och borde därför inte heller överraska de politiska beslutsfattarna i Jerusalem. Ändå verkade ingen där kunnat motstå frestelsen att visa upp det israeliska försvarets styrka på en plats där stridskrafterna över huvud hade att göra. Frågan var ju inte vem som skulle vinna konfrontation utan vem som skulle vinna flest poäng hos den allmänna opinionen. Här misslyckades Benjamin Netanyahus regering helt. Israel lät sin politik för att upprätthålla belägringen av Gaza blir en existentiell fråga. Denna politik slog tillbaka och kostade Israel dess internationella legitimitet.

Beslutsfattarnas vårdslöshet hotar israelers säkerhet och Israels ställning i världen. Någon måste hållas ansvarig för detta skamliga misslyckande. Det finns inget sätt att övertyga Israeliska medborgare och Israels vänner runt om i världen om att Israel beklagar konfrontationen och dess resultat och lär sig av sina misstag, annat än att man tillsätter en statlig utredning för att undersöka beslutsprocessen och bestämma vem bör betala priset för denna farliga politik.

Nu utmanar jag dem som vanligen säger så att skriva det igen! I sina bloggar. I kommentarer.
Jag utmanar dem att skriva tydlig och klar kritik utan förmildrande omständigheter.

Gör ni så – bloggare och kommenterare – blir ni i mina ögon trovärdiga vänner till Israel.
Till och om vänner vågar man ju säga sanningen – eller?
Om man nu talar sanning när man säger: Nog gör Israel också fel…

Vänner behöver man inte alltid värna till varje pris. Riktiga vänner vågar nämligen se sanningar om dem de är vänner till. Idoler i betydelsen avgudar och egna fantasifoster drivs falska vänner att alltid värna – med sanningen som offrer.

PS: Här ger en verklig Israelvän och folkrättsexpert sin syn. Läs! DS