stigstrombergsson

Princesseribrölloperiet har ju under några månader tagit människor och TV-tablåer i besittning i en utsträckning jag inte trodde var möjlig. Personligen har jag varit måttligt intresserad och tycker nog att media tagit i rejält i överkant men då det finns annat att göra har det varit annat jag gjort. Nogsamt har jag undvikit ämnet i min blogg med undantag för inlägget besegra victoria!! som jag skrev för på dagen en månad sedan.

En stund innan själva vigselgudstjänsten försoffade jag mig dock för att – kanske – beskåda densamma. Efterföljande kortege med roddriven slupfärd planerade jag dock att avstå. Men vigseln såg jag och innan den inspankulerandet i kyrkan.

TV1 gjorde detta riktigt bra. Det blev rena historielektionen om kungligheter och annat.
Nytt för mig var att det finns kungar som kom knallande över borggården fast de inte har något land att kunga i. Med till exempel Rumänien och Serbien är det på det viset. Det finns folk som kallar sig kung av dessa länder fast länderna inte längre är monarkier. Men det kungliga skrået är tydligen kungligt i alla fall fast de inte ens från ett liv i exil gör anspråk på tronen. Kunglighet är alltså något vissa har så att säga i sig själva. Det är som en oförstörbar karaktär i blodet, inte som jag trott en funktion man uppehåller på lite olika sätt i olika länder som fortfarande är monarkier.

Om brudparet valt att bjuda in dessa avdankade kungligheter för att de är släkt med dem tycker jag det kan vara OK. Många bröllop innehåller ju mystiska släktingar. Bjussar man aktuella grannregenter man är släkt eller kompisar med går också an. Men dessa föredettingar? För att de är kungliga och med på någon sorts otidsenlig rangrulla likt en frimurarloge. Märkligt. Att det funnits en kunga- och fursteideologi kring "krönta huvuden" som yttrat sig på så sått har jag vetat men att den fortfarande tydligen existerar i rangrullor och gästlistor trodde jag inte – i vart fall inte i Sverige som är en demokrati med monarkin som representativ funktion.

Och nu blev Daniel upptagen i detta blåblodiga sällskap. Han prinsades och knektades så att han skall passa in i de kungliga familjernas inbördes krets och inte längre vara en vanlig grabb av folket. Ungefär som Napoleon som var en man av folket men lät kröna sig in i den fina kretsen. 

Men visst var det ögongodis där på borgården! Klänningarna som många begapar intresserar mig inte. Jag tycker att i de flesta fall verkar vara krångliga att både få på, bära och komma ur. Ordnar och medaljer, diadem och tjolahopp fanns också. Alla hade gjort sig fina och TV1-folket berättade om de olika nipperdetaljerna på ett för en historieintresserad bloggare fängslande sätt.

Så blev det då Vigselgudstjänst!

På svenskt kompromissmanér möttes kungen och kyrkan halvvägs.
Majestätet bogserade inte bruden ända fram till altaret som han först tänkt utan gjorde halt ungefär där han skulle sätta sig. Brudparet skred sedan som kyrkan tänkt själva och tillsammans fram till altaret där de sammanvigdes av tre biskopar och en domprost.

Deras vigsel var precis som vilken vigsel som helst. Detta gladde mig.
Visst var den pampigare med kör å musik å grejer än när vi gifte oss*. Dock var orden, alltså det kyrkan påstår kring äktenskapet, desamma som när vem som helst gifter sig kyrkligt. Det som kyrkan levererar i sina officiella formuleringar ges jämlikt och klasslöst - om man så vill uttrycka det. 

Så när jag sett vigseln och konstaterat att ärkebiskopen med assistenter skött sig gick jag och gjorde annat denna i Älvsbyn mycket regniga dag. Jag hoppas att de vackra ungdomarna som gifte sig så pampigt får ett bra liv tillsammans. Finns ingen anledning att missunna dem det. Tvärtom. Dock vill jag ändå säga att…

Jag tycker det är principiellt odemokratiskt att rollen av statsöverhuvud ska ärvas.
Jag tycker därför också monarkin är ganska överflödig.
Jag tycker monarkin i praktiken är ganska oförarglig – i alla fall i vårt land.