unga intryck
Nästan alla elever på folkhögskolan är yngre än vad jag är. Inte alla men de allra flesta. Läsare som noga känner korridortillvaron på min arbetsplats vet vem som gömmer sig bakom ordet nästan.De flesta på skolan är dock egentligen inte ungdomar – hur den gruppen nu egentligen ska avgränsas. Mina föräldrar kunde med kumpaner i samma generation tala om folk i min generation som ungdomarna även när vi ungdomar gott och väl var 40 fyllda. Jag föredrar att isolera begreppet till tonåringar, egentligen tonåringar som inte blivit myndiga. Myndiga tonåringar samt den flock som passerat 20-årsstrecket de senaste åren söker jag se och benämna unga vuxna. Jag försöker också bemöta dem som unga vuxna. Om jag i gyllene ögonblick lyckas må andra bedöma.
Idag har jag varit med en grupp unga vuxna som jag är stolt att ha fått lära känna och bli länkad* till. Vi var på begravning i Älvsby kyrka och satt längst bak. Den avlidne var också en ung vuxen – något år äldre än min äldsta – som under ungefär 10 års tid successivt brutits ned av en sjukdom och nu avlidit. Han och hans familj var inte obekant för mig – Älvsbyn är ju litet – och ett Tjenare Stig! Hur är läget? samt en kort pratstund fanns alltid så länge sjukdomen tillät honom att röra sig i samhället.
En syster är elev på skolan. Hon är en ung vuxen – fast jag minns när hon var pyttepyttteliten. Idag sjöng hon solo på sin bros begravning. Ofattbart! Fruktansvärt! Alltså inte sången. Tvärtom var den klockren, vacker, passande – you name it! Men att hon kunde. Så starkt. Så rätt.
En del av hennes Volontärlinjeklasskompisar – som i de flesta fall inte ens träffat brodern – fyllde två bänkar. Jag fick sitta tillsammans med dessa unga vuxna som valt att för sin kompis skull gå på kompisens brors begravning. Det är stort. Och sedan växla några ord med den avlidnes tidigare kompisar som kom till begravningen trots att sjukdomen inneburit att man under ett antal år inte kunnat hålla utan rentav tappat kontakten.
Och som en gammal man säger jag:
Med sådana unga vuxna blir det aldrig riktigt farlig!
Jag är stolt över att känna dem. Och att de vill känna mig.
* Anledningen till valet av bild.
Kommentarer
Postat av: Tobbe
Förstår att det var en fin stund på många sätt. Själv har jag många gånger tyckt att de mest gripande begravningarna är med just ungdomar i gänslandet äldre tonåringar - unga vuxna.
När du berättar om hur systerns klasskamrater kom med så berör du en viktig sak: man går inte på begravning bara för den avlidnes skull utan även för de anhörigas vilket kan göra det naturligt att gå även om man har starkare relation till någon anhörig än till den avlidne.
Trackback
