stigstrombergsson

Att vara först uppe på morgonen är inte så dumt – faktiskt.
Eller kanske är det att vara ensam uppe som känns så skönt.
Alltså att ingen annan ännu vaknat eller att de som vaknat farit på jobb.

Tro nu inte att jag ogillar folk. Långt därifrån.
Man är mans gamman står det i det gamla isländska diktverket Hávamál.
Det är sant. Människans bästa vän är människan. Och samhörighet.

Ändå är ensamheten – och då inte påtvingad sådan – något jag kan finna oerhört vilsam. Liksom tystnaden. Det betyder inte att jag inte gillar ljud, musik, ett bra pratprogram på P1 eller så. Bara att det kan vara så skönt att vara ensam med sig själv och sina tankar. En stund. En timme eller två. På morgonen.

Varför gillar jag detta?

Dels är det alltså vilsamt. Batteriladdande.
Dels för att jag tycker jag blir så intelligent – faktiskt. Detta är egentligen ett riskfyllt påstående som öppnar för tanken att jag alltid upplever mig korkad bland folk. Så är det givetvis inte alls. Också bland människor känner jag mig – fast naturligtvis inte jämt – hyfsat smart. I alla fall någotsånär på banan. Men just i den tidiga** morgonen i ensamheten och i tystnaden blir mina tankar mina, opåverkade av andra, ostörda och därför rejält smarta – tycker jag.

Och påverkansbara av påverkan jag väljer att låta vara påverkande – exempelvis en god bok.
Några Psaltarpsalmer och ett av de kortare Paulusbreven i den Goda boken – typ.

Det är något för och ur en early morning brain när solen skiner.

---

*  Bakgrund för titeln är den gamla truddilutten Early morning rain som allsjöngs till spontankompande gitarrer i ungdomslägersammanhang runt 1970.
** Tidig och tidig? Just när dessa ord skrivs är klockan ½10 och det är ju inte speciellt tidigt i en absolut mening. Men det är relativt tidigt eftersom alla andra sover samtidigt som jag har duschat, druckit en kopp Earl Grey och har en snus under läppen.