stigstrombergsson

Man kan aldrig veta.
Eller så kan man alltid veta att man att aldrig.
Blir klar alltså. Med jobbet. Typ.
Fast nu tror jag att det är dags för sommaruppehåll.
Förkortat.

Torsdag i förra veckan avslutades elevernas termin på folkhögskolan – vilket jag redan berättat.
Måndag morgon åttahundranollnoll samlades personalen till minst tre dagars tänkebänkande verksamhet kring alla möjliga ting. Mest gäller det rådslag och planering av framtiden på längre och kortare sikt.

Tre dagar drygt brukar detta ta.
En dag är med all personal kring skolans hela verksamhet med lokaler, kontorsrutiner, anat och sökt elevunderlag för kommande år, samarbete med kommunens skol- och näringslivs-avdelningar och en massa annat.
En annan dag med bara undervisande personal kring strategiska och allmänna frågor om kursutbud och dito upplägg, gemensamma undervisningsgruppsgränsöverskridande – härligt långt ord – frågor av olika slag samt om tiden medger – vilket den inte gjorde i år – sektionsvisa planeringar mer i detalj av schemakaraktär.
En tredje dag med mer av det allra sistnämnda samt samordnings- och koordinationsspörsmål.
Kanske en fjärde dag för att göra detta färdigt samt städa skrivbord, hyllor mm.

Det blev ungefär som det brukade bli. Fast jag har inte städat idag. Tycker pappershögarna skall få ligga till sig lite innan jag tar tag i dem innan höstterminens start. Dessutom kommer ju min hösttermin att starta tidigare då vi redan från första augusti skall ha två veckors konfirmandläger på skolan. Tillbringade i stället halva min fjärde dag i samtal som etisk rådgivare vid ett behandlingshem för missbrukare en bit från Älvsbyn.
Sedan för jag hem.

Nåväl. Lagarbetet på skolan denna vecka har dock gett:
Konfirmandlägret i augusti är färdigplanerat ganska i detalj.
Svenska kyrkans grundkurs kommande höst är också i stort färdigplanerad – schemat alltså.
Likaså Volontärlinjen där jag har en del undervisning.
Samt en ny experimentkurs där alla elever är på distans – fem på olika platser i Afrika och en i Göteborg – och inte ens kommer att studera samma sak.
Var i schemat det skall gå att ha Religion A på Allmänna linjen.
Funderingar kring att framledes - på sikt - söka ge kurser med inslag av distansarbete via nätet.
Och en massa annat som inte berör mig direkt men ändå är viktigt.

Är det klart nu? Kanske. Kanske inte.
Skolans verksamhet är så mångfaldig så att förändrade villkor eller förutsättningar i en ända påverkar allt i större eller mindre utsträckning. Precis så som jag vill ha det. Jag ogillar tunnelseende där man bara ser till en sak i en nära framtid. Finner det mer stimulerande att med hög lägga-näsan-i-blöt-intensitet söka se helheter och samband i både korta och långa perspektiv. Och med det synsättet kan man alltid veta att man aldrig blir klar...

I vart fall har det varit ett stimulerande arbetsår med framgångar, motgångar och lärdomar. Vi är ett bra lärargäng som sällan tycker och värderar lika utom i avseendet att det är för elevernas väl vi ska verka. Hur det bäst sker och vilka åtgärder och arbetsformer vi ska ha kan diskuteras både ivrigt och stundom fränt men förtroendet – i alla fall mitt – för kollegornas avsikter och eldsjäleri är stort, mycket stort.

Eleverna har dock varit stimulanspaket nummer ett. Jag vet inte vilka elevgrupper som är de guldstycken som så att säga ”ger mig mest”. Grundkursernas kyrkoinriktade elever är givetvis stimulerande. Det är med dem jag får användning för mina teologiska kunskaper och kyrkliga vitsar. Volontärlinjens också högpresterande unga vuxna är även en kittlande utmaning för både tanken och slagfärdigheten. Fast skall jag vara ärlig så är det nog min största glädje att få vara med och kanske vara ett verktyg när ungdomar och unga vuxna som i både egna och andras ögon nästan räknats bort, som har icke godkänt i ett eller flera ämnen på högstadiet, når godkänt eller höjer till ett väl godkänt i religion och andra ämnen. Att få vara med och kanske vara nyttig när det händer tycker jag är kul. Samt att de när vi möts i korridorerna hälsar med ett leende Hej gubbe!

Det som i världen var ringa, det utvalde Gud skriver Paulus i Romarbrevet – ungefär.
Det verkar som om Gud har ett speciellt öga till dem som räknas bort och räknar bort sig.
Jag förstår varför. De kallar ju också ofta Gud för Gubbe.