2 särskådandets sälta

Mitt förra inlägg var innehållet i min predikan på Lillstrand lördag kväll. Detta inlägg är del två – en fristående fortsättning avfyrad söndag förmiddag. Som det förra inlägget är detta mitt manus, bara lätt bearbetat för läsning.



Kallelsen till Guds Rike
är temat för helgen.

Igår pratade jag en del om det med utgångspunkt i berättelsen om när Jesus i Jeriko kommer i kontakt med Sackaios och lotsade honom till tro. Jag fortsätter med temat och med samma text. Sidan 1128. Nu står vi i aktning för Jesus som evangeliet innerst inne handlar om: Lukas 19:1-10.

Först en kort tillbakablick till vad jag sa igår.

När Jesus kommer nära börjar Sackaios söka. Det är ett exempel på sanningen att det alltid är Gud som börjar. Det är Gud som söker genom att göra sig sökbar. Människans sökande är alltså ett gensvar på och ett tecken på att hon är sökt.
Jesus uppsöker sökaren Sackaios där och sådan han är. Ger också Sackaios erfarenheten av att vara sedd, godtagen, accepterad trots att omgivningen grymtar. Sackaios erfar sötman av att vara sedd.

Sötman av att vara sedd
skapar samtalet med mer påverkan. Mer allvar som troligen blir närgånget eftersom Jesus vill något med Sackaios – fast det berättar inte texten utan det måste man sluta sig till av annat.

Hur kan han umgås med sådana?
frågar sig ju folk i allmänhet enligt texten.
Jag tänker mig att Sackaios ställde samma fråga:
Hur kan du vilja ta in här? Tycker inte du att jag lever fel? Hur tycker du jag bör leva? Egentligen?
Jesus kan ha svarat: Vad sa Johannes? – alltså döparen. Du tror väl inte jag tycker annars än han?
Driv inte in mer än vad som är fastställt! minns Sackaios. (Luk 3:13)
Och Sacakios, handen på hjärtat: Vad säger buden och profeterna om korruption, ocker, utsugning? Tror du jag tänker annorlunda än Gud bara för att jag sitter här?
Du tror väl inte jag tillåter – när det är förlåter jag gör?

Ungefär här tror jag samtalet mellan Sackaios och Jesus tog en intressant vändning. Sackaios måste ha känt sig utmanad, avslöjad, genomskådad. Särskådad om man tar ett gammalt svenskt ord. Det sved!! Som salt i sår ungefär.

Jag tror detta är viktigt att greppa detta rätt:
Det finns inget i Nya Testamentet som säger att Jesus som accepterar människorna sådana de är accepterar att de förblir sådana de är. Utan några som helst problem beskriver i stället Jesus i evangelierna tullindrivarna som syndare – alltså som personer som lever och gör fel. Att Jesus söker upp dem i alla fall har inte med saken att göra.

Detta visar oss något om Kallelsen till Guds Rike:
Den innebär sötman i att vara sedd och sältan i att vara särskådad.

Sackaios sitter kvar i samtalet. Det är bra. Han hade kunnat säga: Nu får du gå, Jesus.

Många gör så. Det är ungefär i detta läge många sökare brukar backa – ta ett steg bakåt. Både ”nya” sökare och rutinerade sökarrävar. Backar när sötman försvagas och det blir närgånget.

Därför varnade jag igår för sockerberoende – i det här avseendet.

En del sockerberoende sökare har så fäst sig vid sötman i att vara sedda i sitt sökande att de när det saltar till backar ur för att börja söka någon annanstans. I någon annan form av andlighet där de på nytt upplever en belönande sötma i att vara sedda. Själva sökandet blir deras grej, inte att hitta.

Andra gottegrisar väljer att, när det blir allvar, kanske lite tråkigt, dra vidare till någonstans där tidiga känslor kan få en ny injektion. Där lovsången är ännu innerligare, intensiteten ännu starkare, allvaret ännu starkare, läran ännu renare. Eller åtminstone lika som det var när man inte ännu var van.

Några snaskpellar och snaskpellor tar så fasta på känslan att vara älskade och godtagna sådana de är att de väljer att förbli sådana de är. Detta framför att låta Gud så sakteliga väcka insikter och peka på vad som bör förändras. De missuppfattar att vara älskad och mottagen med att vara bedömd helt OK och färdig. Och mot Guds formande förändringsarbete försvarar de sig till och med med sanningar som Det är ju tron det handlar om, inte prestationer.
Och allteftersom de både tagits emot och tagit emot sådana de då var tror de att det alltid kan vara sådana de är. Och när de då får nya idéer eller möter nya situationer så måste ju Gud, i deras ögon, acceptera det – eftersom de ju är älskade sådana de är just då. På så sätt blir det de som sätter ribban för livet – inte Gud. Inte Gud som formar dem till sin sons avbilder (Romarbrevet kapitel 8) utan de som formar Gud till sin.

Och dethär kan gälla vadsomhelst. Trossanningar, moralfrågor, ekonomi.
I allt där känslan tillåts styra över vad Gud/Jesus säger och visar.
Man skaffar sig en tillåtande Gud i stället för en förlåtande.
En Gud som bara ger seendets sötma, inte särskådandets sälta.

När Jesus kallade Sackaios till Guds Rike sitter Sackaios kvar och låter sig särskådas. Vägledas. Rentav förebrås. Tar till sig det salta.
Och reagerar: Hälften av vad jag äger.......
Han nöjer sig inte med att av Jesus/Gud vara älskad som han är!
Han vill följa den som älskar honom – Gud/Jesus. Och formas av Honom.

Och det gör att Jesus ställer diagnosen: Idag har frälsningen nått detta hus!

Idag kallar Gud dig till sitt Rike. För vilken gång i ordningen spelar ingen roll.
Hur du reagerat tidigare spelar inte heller någon roll.
Ta hela kallelsen!! Inte bara sötman i att vara sedd.
Också sältan i att vara särskådad.
Av honom som förlåter.
Amen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0