stigstrombergsson

Min upplevelse i tidiga barnaår var att jag regelbundet i småskolan utsattes för uppsatsämnet Min skolväg. Känslan är att promenaden skulle beskrivas varje år och såhär i efterskott kanske uppgiften skulle kunna gälla för någon form av nationellt eller centralt prov.

Omnämnande av detta för jämnåriga - inklusive den till höger länkande Torbjörn som var min klasskamrat från årskurs 3 i småskolan - visar att ingen utöver jag har detta traumatiska minne. En arbetskamrat menade i stället att det var den årliga teckningen av färgglad majbrasa som utgjorde det plågoris som i hennes fall aldrig ville förtäras av elden.

Vara hur det vill! Min skolväg var ett uppsatsämne jag kommer ihåg - sådetså!!

Den var inte så märkvärdig - Min skolväg. Den gick från ytterdörren ner till brevlådan där jag tog 90 grader höger för att strosa förbi Sörviksgatan 3 och Sörviksgatan 1 innan jag, efter att ha korsat Rödkallensväg, kallad asfalten alldenstund Sörviksgatan som vi kallade för våran gata och som dåförtiden till skillnad från asfalten var grusad med därtill hörande underbara gropar för kulspel, kom att klättra över ett staket och korsa en grusfotbollsplan för att slutligen gå in genom dörren och hitta mitt klassrum.

Som synes fick jag nu in hela Min skolväg i en mening och att vid 9 års ålder söka bygga en litterär framställning på denna 200meterspromenad har nog lämnat bestående men i mitt författande själsliv. Detta sår söker jag kanske bot för genom att i blogginlägg hålla fast vid ämnet och, knappt 55 år ung, än en gång fundera över den morgonpromenad som idag är Min skolväg. Att jag gör detta och finner Min skolväg så spännande beror nog också på min aktningsvärda ålder. En utgävningsledare jag mötte, när jag under min 40-års-sommar deltog i arkeologisk grävkurs i Vuollerim och därigenom blev diplomerad grävling, sade nämligen att ett säkert ålderstecken är att man börjar uppleva det mest välbekanta - till exempel vägen till jobbet - som enastående i sin skönhet och oerhört intressant beroende på årstidsväxlingarna.

Igår morse* ägnade jag särskild uppmärksamhet åt företeelser längs Min skolväg. Det var gråmulet, några plusgrader, grå snö i drivor, beiga sandade vägar, döda löv, brunt gräs, lera, skräp som tinat fram och egentligen ganska fult. Men snyggt.

Åsså såg jag en mask - prydligt nattihjälfrusen.
Och sedan en mask till. Lika död.

Och jag kände att det var vår i luften!!

Senare under dagen klarnade det upp och blev femton grader varmt. Och nu på Valborgsmässoaftonsmorgonen är det fint väder och 793 minuter kvar till det avsnitt av LOST som skulle sänts ikväll om det inte på grund av tidigare manusförfattarstrejk blivit LOST-löst.

Bibelberättaren Lukas är ensam om att berätta om Jesu himmelsfärd. Å andra sidan gör han det två gånger - dels som slut/höjdpunkt på sitt evangelium, dels som början på sin volym två, Apostlagärningarna. I och för sig nämns saken också i slutet av Markusevangeliet inom ramen för det så kallade oäkta Markusslutet (16:9-20)*.

Då man grovt hugget kan se näst intill alla brev i Nya testamentet som äldre än alla evangelier och man i breven finner anspelningar på himmelsfärden måste berättelsen om densamma anses som en del av den ursprungliga uppståndelseberättelsen**. Även om således varken Markus-Matteus eller Johannes nämner det kan man alltså helt rimligt anta att saken mycket väl kan ha funnits på bred bas hos de första kristna även om det inte nämns tydligt i hela Nya testamentet***.

Ändå ställer jag samma fråga som när jag arbetade med passionshistorien:
Varför berättar de olika? Eller rättare sagt: Varför är det bara en som berättar??

Åren mellan händelserna och skrivandet har naturligen lett till att olika berättelsestilar med olika berättelseinnehåll haft möjlighet att utvecklas utifrån olika församlingars behov, men samtidigt bör åren inneburit - då medelhavsområdet var samfärdselmässigt öppet och utbyte av varor och människor en reell företeelse - att berättelsesärarter utjämnats och blivit mer enhetliga - eller???
Uppenbarligen är i alla fall att både Markus-Matteus och Johannes utelämnar himmelsfärds-berättelsen men Lukas väljer av någon anledning att ha med den. På liknande vis valde Markus och Johannes att inte berätta om Jesu födelse medans de andra har var sin berättelse - olika.
Crux interpretata - svårt att förstå!

Och hur skall vi förstå själva himmelsfärden?
Ordet handlar om förflyttning i rummet och då uppåt. Andra ställen i Lukas-Apostlagärningarna som talar om var Jesus befinner sig, varifrån Anden sänds, varifrån Jesus skall återkomma osv visar dock att det är i härligheten hos Gud Jesus befinner sig, inte långt ut i rymden, andra vintergatan till vänster. Den härligheten hos Gud var dessutom Sonens urläge från vilket han antog mänsklig natur genom jungfrun Maria och det är till den härligheten Jesus - fortfarande människa - återvänder genom uppståndelse och himmelsfärd. Detta gör att Kristi Himmelsfärds dag blir den dag som fullkomnar Påsken.

*** En annan sådan sak torde vara självklarheten att också barn kan och skall döpas.

Nu är arbetsveckan slut, slut, slut.

Skolprästlärarn pustar ut, ut, ut

Jag, en kursmedverkarslav

stänger tankeflödet av

och stirrar tomt framför mig!

När jag är riktigt trött skriver jag dåliga rim - som synes.

Ibland när jag inte är trött och får ett anfall av poetik kan det också slöjdas verser. Då händer det - men inte ofta - att verserna når en högre kvalitet än poemet ovan som dock är ett gott exempel på den sortens rim som uppkommer då hjärnan inte bara ser ut som utan också känns lika alert som en portion havregrynsgröt. Jag gissar att det är denna djupsinniga erfarenhet hos andra personer som gett upphov till ordet gröt-rim.

Vad har då veckan inneburit?

• Den startade redan i söndags - söndagen är ju första veckodagen - med att jag fick leda gudstjänsten på EFS. Det jag predikade då samt andra funderingar knutna till samma Bibelavsnitt är redan utlagda å bloggen (exe-geten bräker - johannes 17:9-17 och femte söndagen i påsktiden)
• Måndag var jag på skolan strax efter 0700 för att kolla upp en del saker innan förmiddagens personalträffar som sedan under eftermiddagen åtföljdes av planering av en bunt lektioner senare under veckan.
• Tisdag landade Svenska kyrkans grundkurs östra Norrbotten (GrkÖN) på skolan för sina sista fyra kursdagar innan muck och sedan jag lektionerat och annat med dem var det - i och för sig icke jobbanknutet - kvällsträff med den socialdemokratiska kyrkofullmäktige-gruppen.
• Onsdag innehöll efter mässa 0800 fler lektioner med sagda grupp varvat med förberedelser samt en middag och samvaro om kvällen. Eventuella lektionshål fylldes av samtal med från huvudstaden utsänd utvärderare av GrkÖN.
• Torsdag undervisades det också både för- och eftermiddag och på kvällen ryckte trettiotalet personer knutna till gudstjänstutvecklingsprojektet Navet in på skolan - alltså ett kvällspass.
• Fredag förmiddag - efter mässa 0800 - grundkursens sista timmar samtidigt som verksamheten kring Navet roterade med ett allt högre varvtal som jag helt kunde ansluta till under eftermiddagen och kvällen.
• Lördag - alltså idag - har det sprungits vidare kring Navet och ur ekorrhjulet kunde jag kliva efter lunch.
• Nu - lördag runt två pustar jag ut med hjälp av ett tangentbord.

Bloggande är rekreation - har ni hört så konstigt??!!
I vart fall innebär det lite reflexion - alltså återtanke på det som skett.
Och innebär på så sätt något av en debrifande traumabearbetning.
 
Apropå psalm 61 i Psalmboken så klurade en Navetkursledningsstiftskollega i morse:
När slutar lågorna och var börjar ljuset?
När slutar grenarna och övergår i trädet?
Var är gränsen mellan gåvorna och Anden? tjänsterna och Herren?
Och var slutar en lem och var börjar kroppen?

Jag är med i en bokklubb: http://www.clio.se/
Ni vet - en sådan där historia som ungefär var sjätte vecka skickar en liten tidning i vilken man kan läsa om en massa böcker man kan köpa via klubben. Samt gör speciell reklam för någon bok som man måste avbeställa för att den inte tillsammans med en faktura skall befinnas liggande i brevlådan om ytterligare några veckor.

Oaktat det faktum att detta stundom inneburit otänkta köp av ickeannulerade erbjudanden finns många titlar som väcker intresse och som till syvende och sist hamnar i bokhyllan - lästa. En av de senare av dessa är den bok detta inläggs titel är titel på och som bilden - klicka - föreställer. Småtråkig men intressant - som all historia.

Vill man läsa om boken rekommenderas följande platser på nätet
http://www.bokus.com/b/9789127026872.html?pt=search_result
http://www.clio.se/cgi-bin/db2www/clio_v2/info/main?artnr=9209&view=1

Då jag regelbundet läser skapar jag nu en ny kategori till vilken detta - och en del tidigare inlägg - knyts. Kategorin kallas Predikaren 12:12 och kommer att innehålla just korta kommentarer om olika böcker som inte placeras under den mer ambitiösa kategorin Studier där främst Bibelvetenskaplig eller annan teologisk litteratur förekommer. Mestadels blir det under Predikaren 12:12 ändå frågan om faktaböcker med - gissar jag - tonvikt på historia och samhälle då jag bara mycket sällan läser skönlitteratur.

Strunt är strunt och snus är snus - om än i gyllne dosor

Nu har jag överväldigats av akut ilska-lust och känner att all konstruktiv faddhet som omger mig står mig upp i halsen. Alltid och överallt verkar människor vara så konstruktiva, så diplomatiska, så inriktade på att vi måste ju komma framåt att ingen längre säger som det är.

Detta yttrar sig bland annat så att folk på mellanlägen i organisationer och verksamheter tiger eller åläggs att tiga så att bara överlägare får uttala sig - om de vill. Toppar i patriarkala hierarkiska system lägger därigenom lock på, hänvisar till sekretesser eller att ärenden befinner sig i känsliga stadier, något som regel brukar betyda att det just nu är pinsamt just för övermäktigheten. Dumheter tillåts därför fira oanade triumfer och sanningens röst hörs inte på torgen - för att uttrycka sig Bibellikt.

Vad skapar detta utbrott hos mig?
Svar: flera saker.
Till att börja med en sak - en sak jag inte är mest ilsk över, bara lite gnällig.

I en artikel i förra veckans Kyrkans Tidning - länken nedan samt lösenordet blåsippa - debatterar (eller vad han gör) författaren så dåligt och faktagrundlöst att klockorna börjar gå baklänges. Han - Sven Hillert - påstår att det inte var politiska krafter som drev igenom beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor och motiverar i sin artikel det påståendet om ett historiskt skeende för femtio år sedan med en 25 år yngre lite särpräglad teori inom Bibelvetenskapen om att kvinno-apostlanamn maskuliniserats.

Hallå i holken!!

Att beslutet 1958 - som man kan gilla eller ogilla - var tvärtom mot kyrkomötesbeslutet året innan och att det förekom en gedigen massmediainsats och partipolitiska påtryckningar från riksdagen mellan mötena är en välkänd och väldokumenterad beskrivning av händelseförloppet. Att säga att det inte var så är fel!! Att missunderrättelsen finns hos och förmedlas av inte en vanlig menig kyrkotillhörig utan en prästutbildningsrektor gör det hela än mer anmärkningsvärt.

Att det kanske sedan var ett rätt beslut är en annan sak. Det är inte det jag skriver om här.

Den tankegång som ligger bakom teologie-doktorns resonemang hittar man till exempel hos författaren Elisabeth Schüssler Fiorenza i boken Hon får inte glömmas - kristendomens ursprung ur ett feministteologiskt perspektiv (Verbum 1983). Boken är viktig och ger intressanta kompletterande infallsvinklar kring hur Bibeltexter kan uppfattas men bygger samtidigt på ett något av ett - som jag fattat det - cirkelresonemang av följande art.

• Från början rådde hel könsjämlikhet hos de Jesustroende - en antagande grundtes.
• Skrifterna vittnade från början om detta.
• Nu tiger Bibeln om det hela.
• Det tigandet beror på att det som vittnade om könsjämlikhet medvetet rensats ut.
• Tystnaden tyder alltså på att det från början rådde hel könsjämlikhet hos de kristna.

Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor var något min mor brukar säga.
Emballage, prakt eller ställning styr inte halten är väl vad ordspråket betyder - typ.

http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/debatt/kyrkan_har_blundat_for_samhallsutvecklingen_0_5131.news.aspx
PS: Det lustiga året 2008 - fortsättning XIII på http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg behandlar samma artikel - kanske lite onödigt förklenande.

Av olika orsaker blev jag ombedd att hoppa in för att predika och leda Nattvardsfirandet på EFS i Älvsbyn denna dag. Varslet var relativt kort och jag kom därför att bearbeta en gammal predikan över samma text: Johannes 17:9-17. Jag brukar egentligen inte göra så utan tycker att söndagars predikningar inte skall utgöras av återanvänt material men då jag fann att den från 1999 var ganska lik det jag tänkt för den nya valde jag att spara skrivtid genom att ta fram en bearbetad upplaga - om någon vill läsa. I muntlig form blev den ungefär enligt det skrivna.

Att växa i tro är temat för dagen.

En text ur Johannesevangeliet är huvudtext för idag.

Det evangeliet skiljer sig från de andra tre. Det berättas inte att Jesus instiftade nattvarden kvällen innan sin död. Det berättar de andra tre. Å andra sidan berättar Johannes om att Jesus tvättar lärjungarnas fötter - något de andra tiger om. Johannes har ett långt tal Jesus håller samma kväll - inte de andra. Och som slut på det talet kommer i kap 17 Jesu förbön - saknas också hos de andra. Det är ur den förbönen texten jag snart skall läsa tagen.

Hur skall vi se på texten - som jag snart skall läsa?

Man kan se den som en exakt återgivning av vad Jesus bad kvällen innan sin död - som om Johannes haft bandspelare eller stenograferat den kvällen. Man kan se den så - alltså bokstavligt - men då blir den ju nästan ointressant. Den handlar den ju bara om att Jesus ber för de 11 lärjungar som är kvar sedan Judas gått för att göra det han ska. Och ingen av oss tillhör de 11.

Därför ska vi nog se texten som mer än ett referat, mer än en exakt återgivning av ord vid den sista måltiden.

Johannes skrev ju en lång tid efter händelserna med Jesus!

Han hade en lång tid att minnas, att tänka vidare på det han mindes, i kontakt med Gud.

Dessutom får han uppenbarelser, ser in i himlen och ser och hör speciella saker. Med dem fyller han en annan bok: Johannes Uppenbarelse.

Det kan vara så att han i uppenbarelsen såg Lammet - alltså Jesus - stå inför tronen så hörde han också vad Lammet/Jesus bad/sa. Men det berättar han inte i Uppenbarelseboken utan i stället i evangeliet kvällen före Jesu död.

Händelsen + 60 år av minnen + erfarenheter + eftertankar + uppenbarelser flätas samman i det Johannes skriver på 90-talet, mot slutet av sin levnad och vi får i kapitel 17 en inblick i vad Jesus alltid ber om och vad hans önskan alltid är.

Nu skall jag läsa texten - äntligen. Sidan 1-4-3-2 och 1-4-3-4 i psalmboken. Vi hör den som den bön Jesus idag ber inför Faderns tron i himlen. Och får en inblick i vad Herren vill/anser idag.

TEXTLÄSNING: Joh 17:9-17

Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig,
så att de blir ett, liksom vi är ett. (v11b)

Bevaras i Guds namn är att bevaras i Guds kraftfällt - och där kan tron växa!

Där ber Jesus Fadern att vi skall bevaras.

Där uppmanar han oss att vara.

För att bli ett. För att växa till ett.

Guds avsikt är alltså att ena människor,

att ena alla dem som tror, att de som tror skall växa samman.

Och detta till en enhet som motsvarar den enhet som är i Gud. Som Fadern och Sonen och Anden. Alltså som en verklig, reell, påtaglig enhet "på rikt".

Det är viktigt att veta att det är den enheten som är Jesu plan, bön, vilja. Så att vi inte nöjer oss med någon sorts läpparnas bekännelse till att "vi är alla kristna vänner och jobbar för samma mål" men i praktiken håller vi oss för oss själva.

En växande tro visar sig alltså i enhetsvilja och enhetsarbete, i tillmötesgående och ödmjukhet både mellan enskilda och mellan grupper. Partisinne, gruppuppdelningar och fasthållande vid gamla splittringar, ta ut nya avstånd, visar på krympande tro, inte växande.

I Guds kraftfält/namn växer tron. Kraftfältet når oss främst i Dopet, Ordet (som jag återkommer till), Boten och Nattvarden (som jag också återkommer till). Där ber Jesus att Gud skall bevara oss. Där vill han att vi skall vara.

Och när vi vill det vill vi det Herren vill. När vi inte vill det vill vi inte det Herren vill.

Att växa i tro sker i Guds kraftfält  till enhet - det första att minnas.

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen,
utan att du skall bevara dem för det onda. (v 15)

Jesus vill inte ta oss ur världen men ber att vi ska bevaras från det onda när vi lever i den.

Här är Jesus själv förebilden.

Världen har hatat dem säger Jesus i sin bön. På samma sätt som den hatade Jesus.

Men Jesus å sin sida hatade inte världen eller världsligheten - han älskade världen.

Och levde konstant i "dåligt sällskap", alltid med dem för vilka Gud och hans ord föreföll sakna betydelse - tjuvar, omoraliska, olämpliga "världsmänniskor".

Med det som mall verkar det som om Jesus vill att vi skall utsätta oss för tillvaron sådan den är, människor sådana de är och livet så som det är, och inte vända värld och människor ryggen för att isolera oss i fromma kotterier rädda för världslighet.

Den växande tron vänds alltså in mot världen, den värld Gud älskar på så sätt att han sänder sin Son in i den för att älska den tillbaka till sig själv. Den växande tron vänds än i denna dag in mot världen - den värld som lever i mörker utan kunskap om Gud.

Världsfrånvändhet, isolering och rädsla å andra sidan tyder på krympande tro, inte växande.

Att växa i tro sker i världen - det andra att minnas.

Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning. (v17)

Att växa i tro är att helgas - allt efterhand bli mer och mer lik Jesus i hängivenhet till Fadern och i kärlek till dem som föraktar honom. Guds ord, sanningen, åstadkommer detta.

Umgänge färgar!
Efter 20 år i Stockholm bleknar Pitemålet och man börjar tala som det talas runtomkring. På samma sätt är det med förhållandet till Guds Ord - Bibeln. Med den, i umgänge med den präglar den oss, helgar den oss. Utan den blir det bara de andra rösterna som påverkar.

Naturligtvis handlar detta inte om att "prata bibliska", säga hugsvala i stället för trösta eller något annat banalt. Det handlar om att vara "ordets hörare och görare". Och det är något mer, något djupare som inte är bara är upprepning utan en karaktärsomvandling.

Ordet är redskapet för detta - Guds redskap och vårt.

Den växande tron är därför vänd in i Ordet, i studier, samtal, funderingar, brottningar, tolkningar, bön.
Utan brottning med Ordet från Gud krymper tron.

1. Att växa i tro sker i Guds kraftfält till enhet var det första att minnas,
2. Att växa i tro sker i världen var det andra
3. Att växa i tro sker i Ordet blir det tredje vi minns från Johannes berättelse om vad Jesus ber sin Fader om.

En sak till:

Jag sa i början att Johannes inte berättar om Nattvarden kvällen före Jesu död.

Det är i stället i det 6:e kapitlet vi finner Johannes nattvardsavsnitt så det är utanför texten. Men inte utanför tankar kring en växande tro. Och så skall vi ju fira nattvard strax.

Jag är det levande brödet... Den som äter av det brödet skall leva i evighet.
Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (Joh 6:51)

Brödet! Ett bröd. Inte bröden.

Brödet delas - Jesu kropp ges ut - för att ena, föra samman människor med Jesus och varandra. För att sammanfoga kroppen där var och en är kroppsdelar - om vi tvärt byter Bibelbild.

För den växande tron är Nattvarden/mässan därför gödningen.

Inte för den färdigvuxna - som om den fanns. Men för den som vill växa. Ihop med Jesus. Ihop med andra. För dig gäller då löftet:

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv. (Joh 6:54)

Amen.

Under denna rubrik delar jag med mig av en del Bibelvetenskapliga - exegetiska - funderingar kring olika texter. Givetvis blir det aldrig frågan om några tillnärmelsevis fullständiga utredningar utan mer små tankegryn. Kanske blir grynen guldkorn för någon, kanske sten i skon för någon annan.

I slutet av Johannesevangeliets kapitel 12 sker en form av summering kring temat tro-otro, något som på ett eller annat sätt varit på tapeten i tidigare berättelser om händelser kring Jesus och hur människor som han möter reagerar. I 13:1 går författaren över till något helt annat och inleder evangeliets andra och avgörande del med orden: Det var strax före påskhögtiden....

Det avsnittet börjar med måltiden tillsammans med lärjungarna (utan instiftelse av nattvarden), fottvättningen, förklaring av denna samt ett resonemang kring Judas förräderi.

Därefter - fortfarande inom måltidens ram - inleds i 13:31 ett tal av Jesus - evangeliets sista och största undervisande block. Framställningen förefaller vid första anblicken enormt rörig och verkar vandra näst intill planlöst från tema till tema, från tankespår till tankespår. Paradoxalt nog är dock avsnittet 13:31-16:33 som verkar så rörigt mycket drivet sammansatt och innehåller många på fiffigt sätt sammanflätade trådar och bör anses som författarens sätt att presentera "Jesu testamente". Det är nog så talet - likt hela evangeliet - måste uppfattas: primärt som författarens ord till dem som är samtida med hans skrivande på 90-talet.

Varför? Jag tänker på detta vis:

Att Jesus ungefär år 30 skulle hållit talet i 13:31-16:33 (och författaren 60 år senare ordagrant återgett det) är inte troligt då ett så laddat tal sista kvällen rimligen borde fått nedslag i något eller några andra evangelier, vare sig vi tänker på de tre som kom att ingå i Nya testamentet eller andra som lämnades utanför när man i kyrkan bestämde vilka skrifter som skulle bli kanon och så vara rättesnöre och måttstock. Min slutsats blir därför att Jesus-talet främst är författarens ord till sin samtid och formats utifrån hans intryck av vad Jesus i flera sammanhang gjort och sagt 60 år tidigare samt den reflexion författaren sedan själv gjort under ett halvsekel. Att detta kan vara helt OK visas ju av talets tal om Hjälparen (kapitel 16) som så att säga i och genom författaren gått vidare och gör att han - författaren alltså - kan säga det han säger som om det var Jesus som sagt det.

Jesu bön i kapitel 17 är givetvis av samma slag: författarformuleringar lagda i Jesu mun.

För tydlighetens skull släpper jag fram en invändande fråga:
Bad alltså inte Jesus bönen i kapitel 17?
Är bönen inte vinstockens bön? - om vi lånar en bild ur kapitel 15.

Mitt svar: Knappast!
Men med bilden av vinstocken är Jesu bön egentligen Grenarnas bön som i efterskott framställs som Jesu bön - helt naturligt eftersom grenarna och vinstocken hör ihop.

Efter bönens slut går handlingen vidare i kapitel 18 med att sällskapet lämnar måltidssalen.

Idag har jag egentligen inget riktigt genomtänkt att skriva. Spydiga personer kan givetvis då invända med Det verkar du inte haft tidigare heller!! men när sådana här före-komna kommentarer förekommer tar de inte bort vare sig min skrivlist eller min skrivlust, sa det så!!

Bilden invid fotograferades i går morse vid temperatur minus 11 grader. Exakt ett år tidigare skrevs följande på min blogg: Vädret idag är här i samhället inte längre vårvinter. Det är mer vår-och-inte-mycke-vinter-kvar med halva gräsmattan snöavtäckt. Temperaturen är +11,6 enligt den vid datorn belägna termometern. Fast nu far täcket illa på dagarna. Trots att nätterna är kalla.

SM-slutspel i ishockey pågår på övervånningen - alltså i TV. Smockan ligger i luften men annars är det ganska ointressant. Att Luleå missade slutspelet var ett sorgeämne jag inte ens nämnde på bloggen - tror jag. Att nästfavoriten Skellefteå gick på pumpen kommenterade jag inte heller. Modo torskade mot Timrå som sedan föll ur och då finns det inget lag som direkt har mina sympatier - som som synes går i nordsydlig riktning.

Igår och idag var jag och en arbetskamrat undervisandes i Kalix och det var sista resan inom ramen för den förkortade och utlokaliserade försöksgrundkursen som vi bedrivit i Haparanda-Kalix-området. Nästa vecka kommer eleverna till Älvsbyn och vi gör de avslutande fyra dagarna på folkhögskolan.
Om denna försöksgrundkurs kan sägas att den - alltså vårt försök - är det enda försök som genomförs i landet inom ramen för en planerad bred försöksverksamhet i olika regioner och med många olika aktörer i samverkan. Varför sör-svenskarna inte fått till det vet jag inte men lite malliga är vi allt på vår skola.

Om det ikväll hade sänts ett avsnitt av LOST - fortfarande något sorts uppehåll - hade det nu varit 1 minut kvar till nedsläpp.

minambitionvarattunderrubrikenexegetenbräkervarjeveckalevereraåbloggenliten reflexionkringnågonavdebibeltextersomärpågångkommandehelgsamtgöradettas åtidigtunderveckanattkamraterochkollegorsomomsöndagarharattmedkraftutlägga skriftensordskullekunnahanågonomänlitennyttaavvadjagskrivittillfrommafördeförs amlingsborsomvarhelstdebefinnersigigudsstorarikesomomspänneralltfrånösterti llvästernorrochsödersamlatstillgudstjänstgudtillära.

Ungefär på detta sätt ser antika handskrifter ut - också de från fornkyrkan och som ligger till grund för alla senare Bibelöversättningar. Inga uppehåll mellan orden och inga skiljetecken - vore de på hebreiska skulle det inte heller finnas vokaler.

Det som nämndes i den ovanstående harangen - som läsaren alltså bör se till att dechiffrera - har av olika skäl inte förverkligats ens den första veckan och kommer givetvis inte att kunna levas upp till framöver heller. Men då och då och kanske för sent kan det bli något. Som nu.

När Judas hade gått sade Jesus:

"Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom.

Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma.

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."

Detta var tredje årgångens evangelietext för idag. I den gudstjänst jag firade - familjemässa - valde dock kollegan att som utgångspunkt för sin predikan - som var bra - ta texten ur Gamla testamentet om molnstoden om dagen och eldstoden om natten. Det var ett vettigt val eftersom denhär texten inte är så enkel så att det blir självklart att använda den vid familjemässa eller dito gudstjänst.

Sammanhanget är Jesu måltid med lärjungarna där Johannes inte berättar om Nattvarden - något han förefaller i stället ha gjort i kapitel 6. I stället berättar han att Jesus tvättar lärjungarnas fötter - något de andra inte berättar - och klargör också betydelsen av det som hänt. Direkt i samband med detta förutsäger, rentav uppmanar, Jesus Judas att göra det han skall, och när Judas gått börjar textavsnittet. Verserna blir då en början på ett jättelångt sammanhang som sträcker sig till och med kapitel 17 och innehåller Jesu avskedstal och hans avslutande bön.

Ingen av de andra evangelisterna har något som ens påminner om Johannes bordssamtal sedan Judas gått och innan Jesus och de andra lärjungarna lämnar måltidssalen. Johannes är helt unik och det ställer åtminstone mig inför några mer principiella frågor om hur jag skall se på texten.

• Refererar Johannes - 60 år efteråt - vad Jesus faktiskt sa till honom och de andra?
• Eller skriver Johannes ihop ett Jesustal som inte egentligen hölls utan författas som lämpligt för dem han tänker sig skall läsa det han skrivit?
• Eller är det en mix?

Effekten blir att koret tippar åt höger!!
Kanske i flera avseenden...

Älvsby kyrkas kor är egentligen charmigt felvänt. Sett nerifrån kyrkan finns predikstolen till höger om altaret, inte till vänster som brukligt är*. Mitt emot på andra sidan finns både dopfunt och orgel. Mitt mellan dessa nämnda bastanta sidogrejer finner ögat ett fristående altare. Detta står alltså inte står kloss mot väggen men är sedan några år av anledning jag inte förstår dock draget extra nära väggen - alltså nästan så långt bort från folket som möjligt. Tidigare - när andra liturgiska ideal tilläts råda - stod altaret något närmare folket och syntes bättre.

Ett kyrkorum berättar alltid en eller flera historier, poängterar saker, kan till och med sägas ha en teologi. Utifrån detta skapar det visuella intrycket Altare - Predikstol en bild av hur förhållandet Bordet - Ordet eller Måltiden - Predikan är tänkt. Gamla medeltidskyrkor hade inga predikstolar alls eftersom de gudstjänster man firade ställde Mässan i centrum. 16-17-1800-tal innebär gigantiska predikoholkar från vilken Läraren - tillika Konungens och Guds talesman - med Ordet skulle tilltala och instruera den råa hopen, allmogen i vadmal. 1900-talets ny- och ombyggnationer, främst under seklets senare fjärdedel, har lyft fram altaren till att ofta bli nya helt fristående sådana nästan i centrum av kyrkan samtidigt som man bantat förkunnelseplatsens volym till mindre format, ofta rentav ersatt den med en enkel pulpet, en så kallad Ambo. Det kan alltså åtminstone i dessa avseenden konstateras att storleken har ansetts ha betydelse.

Baldakinen i Älvsby kyrka får till effekt att Ordets plats framhävs mer. Givetvis är det bra då Ordet är viktigt och Gud är stor. Den samtidiga effekten blir dock att Bordet blir förminskat i jämförelse då allt ju är relativt och ögat mäter skillnader. Och detta - att ensidigt pampa upp pratplatsen - förmedlar, även om man inte avser det, förutom ett budskap om Gud också ett budskap om mänsklig över- och underordning, om auktoritet och underkastelse, om herrskap och tjänstefolk. Det förstärker att pampar pampigt pratar på de pantade där nere.

Bordets budskap är ett motgift mot allt mänskligt pampvälde. Där delar alla på samma nivå samma bröd och samma bägare och Han som är pamparnas Pamp, konungarnas Konung och herrarnas Herre möter de utpumpade och ger sig själv och det Liv som bara Han kan förmedla till var och en som väljer att inte vara uppumpad utan i stället önskar pumpas upp.

Att baldakinen nu är uppe har sina rutiga skäl och sina randiga orsaker, sina motiv och sin moral. Den får också effekten att korets tyngd vickar åt höger och altaret till vänster om predikstolen reduceras. Min förhoppning är att detta kommer att kompenseras genom

• att altaret flyttas in mot folket åtminstone den ½meter som är helt problemfri
• att mässan firas med altaret mellan prästen (vänd mot folket) och församlingen
• att man restaurerar den ordning som innebär att man i en kristen församling firar mässa varje söndag

* Detta och en hel del annat har sin bakgrund i kyrkans restaureringshistoria som i sig är ett intressant kapitel men faller utanför vad som i detta inlägg behöver berättas.

Av förra inlägget kan anas en del av hur Styrning och Ledning, när det kommer till kritan, bakom all retorik valt att sina göra satsningar och prioriteringar. Detta i sig kan givetvis sägas ha moraliska nyanser, men utöver detta finns en del att säga om ekonomiska moraliteter knutna till baldakinen - och andra frågor.

Förstå nu detta rätt!
Givetvis har det inte fuffats i ekonomin på något sätt! Det vore främmande för alla inblandade eftersom alla beslut har gått rätt till och all ekonomi är helt genomskinlig så som ekonomi skall vara. Men moral i ekonomi handlar inte bara om frågan hederligt-ohederligt utan har också att göra med på vad sätt man är hederlig och vilka av olika möjliga hederliga ekonomiska val och prioriteringar man gör. Och där har moralen varit dålig - tycker jag.

Kostnaden för att följa biskopens icke protokollnoterade utrop beräknades tidigt bli ca 100.000 slantar. Sådant kan få den tuffaste att kippa efter andan men då det fanns utsikter att till projektet få bidrag utifrån - så kallad kyrkoantikvarisk ersättning - började dollartecknen lysa ur ögonen på folk som börjar mumla, likt ett mantra:
Vi kan få bidrag - ungefär hälften!! Det får vi inte missa!!
Insats ur egna medel?? JoJoJo!! Men vi kan ju få bidrag!!

Så summan av kardemumman blir att församlingen fixar till och upp baldakinen till en kostnad av 50.000 egna pengar och 60.000 utifrånslantar. I församlingens budget är 50 papp givetvis inga belopp att hosta över. Det som får mig att moralhicka är dock att samma gäng som ihärdigt agerat för dessa utgifter klassade mitt förslag i och genom (s)-gruppen som ekonomiskt ansvarslöst och ett budgetmässigt risktagande av första magnituden. Mitt förslag de ratade handlade om att vika 1% av de pengar kyrkoavgiften ger - alltså knappt 100.000 - för bistånd via Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission.

Sådana prioriteringar visar på en jävla moral - om uttrycket tillåts!!

PS: Ett par riktigt gamla blogginlägg - rentav från första tiden - handlar om detta. Se
en sann saga inlagd 13 juli 2005 (från gamla bloggen 24 mars), samt
sagan sagolikt sann inlagd samma dag (gamla bloggen 23 april).

En predikstolsbaldakin är den typ av tak - ofta välvda - som finns ovanför predikstolar. Nu har en 65-årig sådan i faner monterats upp i Älvsby kyrka - som bilden visar.

Fult blev detta icke! Konserveringen och vården klenoden är också väl genomfört.
Det är motiven, moralen och effekten av hela härligheten som gör att jag djup beklagar att kyrkan nu invärtes ser ut som den gör.

Motiven

Vid biskopsvisitation 1998 hittades i ett kallförråd ett stycke predikstolsbaldakin och ett stycke hästdragen katafalkvagn - dock utan häst. Biskopen lär ha undsluppit sig ungefär: Den här bör ni ta till vara och sätta upp. Om sagda pinaler finns dock ingenting noterat i visitationsprotokollet. Där finns i stället mycket annat intressant som biskopen tyckte vad gäller utvecklingen och framtiden i församlingen. Några saxade citat i kursiv stil och mina kommentarer med raka bokstäver och ord :

• Efter en kort rundvandring i (gymnasie-)skolans olika lokaler avslutas besöket med ett samtal, där skolans rektor och församlingens kyrkoherde är överens om att öka samverkan och samarbetet mellan skola och församling. Inget tydligt paket med åtgärder finns eller har funnits.
• Eftersom församlingen nu har samtliga prästtjänster tillsatta räknar man med att öka arbetsinsatserna inte minst på ungdomssidan. OBServera motiveringen. Ingen präst av fyra är de senare åren vikt in mot ungdomssidan.
• Biskopen ... betonar vikten av att nå ut till den stora gruppen kyrkotillhöriga - för närvarande 93,4 % - samt utmaningen att behålla alla dessa in på 2000-talet. Inga speciella åtgärder vidtas.
• Kon­firma­tionssedens svaga ställning måste förbättras. ... Ett ökat samarbete med EFS kan vara en viktig faktor i detta arbete. Inget målmedvetet samarbete finns idag.
• Måldokument för församlingsarbetet finns men är väl kortfattat och behöver därför ytterligare bearbetas. I snart två mandatperioder har jag tjatat om detta som faktiskt berördes redan vid visitation 8-10 år tidigare. Revisorerna har vid upprepade tillfällen ordat i samma sak.
• Ekumeniken är en utmaning för kyrkorna idag. Kyrkohistoriskt kan man tala om det första årtusendet som "Tillväxtens tid" och det andra årtusendet som "Splittringens tid". Inför det tredje årtusendet ligger utmaningen i ord som "Enhet och Ekumenik". Här ser Biskopen inte minst ett utökat samarbete med EFS, som en viktig utmaning för församlingen. Inga initiativ till utökad ekumenik har tagits. Församlingens ekumeniska intresse och engagemang är näst intill obefintligt.
• Pitedalens (numera Älvsby) Folkhögskola med Luleå stift som huvudman, är en naturlig samarbetspartner i Älvsbyn. ... här bör ett utökat samarbete gagna arbetet i både församling och folkhögskola. Inget organiserat kontinuerligt samarbete sker.

Församlingens Styrning (Kyrkorådet) och Ledning (chef eller chefer med ansvar) fick utifrån visitationen således en gedigen lista saker att åtgärda. Min uppfattning är att det enda fält där man förefaller att ha tagit uppmaningar på riktigt allvar var i den muntliga kommentaren om predikstols-taket samtidigt som man låtit de andra viktigare sakerna bero. Motivet att restaurera historien har alltså varit viktigare än lusten att skriva historia. Att titta tillbaka har varit viktigare än att bygga framåt. Vad gäller konservering av och restaurering till det förgångna har (c)-gruppen varit ivrigare än (s) men vad gäller framtiden - alltså mål och sådant - har ingen nomineringsgrupp egentligen varit het.

Så nu är den baldakin uppsatt som konstruerades i samband med renovering av kyrkan på 1940-talet och togs bort vid nästa renovering i skarven 60-70-tal och sedan dess inte saknats av någon. Och motivet var väl att man ville göra något, bygga något, visa ett resultat. Goda motiv som borde tillämpats på saker av vikt - se listan ovan.

Om moralen och effekten ber jag att få återkomma i senare inlägg.

Idag åktes inte slalom utan i stället gick vi på tur på vanliga löparskidor. Målet var Låktatjåkko fjällstation 1228 meter över havet - Björlidens stugby som vi bebor ligger på drygt 500m. Anledningen till denna 700metersstrapats - 9 km vågrätt - var att äldste sonen med sina beväringskamrater planerades anlända till Björkliden med 1205tåget och sedan de liftlyfts till 800m åka på arméns primära ovanpåsnönhjälpmedel vita blixten till Låkta för att där gräva bivack och sova ett par nätter. Vi ämnade alltså skapa ett möte med den tappre soldaten men av det blev intet. Om jag i ett tidigare inlägg sagt att det böste hund och katt handlade det idag om vargflockar och sabeltandade tigrar. Vi vände ½framme så det blev inge av med det mötet.

Bastu och dusch efter en sådan tur känns helt OK och då vi ikväll beställt bord på ett lokalt näringsställe men inte kunde komma för innan klockan 8 gör det ingenting att LOST denna onsdag utbytts mot något annat program - fast det nu när detta skrivs - om än inte när det publiceras - är 236 minuter kvar till den tiden det skulle sändas om det skulle sändas vilket det inte ska.

Bilden är från där vi vände.

Jag blir så arg på Vädret!! Alltså inte på vädret i sig då det båtar föga, alltså inte gör någon nytta, att låta humöret gå ut över vare sig sol, vind och vatten. Det jag är arg på är presentationen av vädret i vilken TV-kanal som helst. Irriterat mig har det alltid gjort men nu, när jag befinner sig nästan så långt norrut i folkhemmanet som det går att komma vill humöret brusa upp lite extra. Varför?

Jo - det är så att prognosören alternativt prognosösen som regel inleder sitt anförande med en allmän orientering om vilken besvikelse man känner över att det kommer snö i landet och avser då med landet givetvis inte hela landet utan bara den södra halvan. I och för sig kan jag väl köpa det, tillvand som jag är på den eviga Mälardalscentreringen som alltid har dominerat svensk verklighetsuppfattnng men det som sedan följer är egentligen ganska fantastiskt - som om Nils Horgersson faktiskt fortfarande var i livet!!!

Med start i trakterna kring Ystad arbetar väderhonan/väderhannen (genusmässigt korrekt uttryckt med plus) sig sakta norrut likt Akka, alltså Selma Lagerlöfs fiktivt litterära gås. Och som TV-tittare, ivrigt väntande på det väder som intresserar mig, blir jag en Nils-Holgersson-gestalt som bara har att följa med och vänta - utan vinkande kung när vi passerar Stockholm*. 

Att statsministern igår och kanske idag med sina nordiska kollegor befinner sig i Riksgränsen bara någon mil härifrån leder inte till någon ändring. Givetvis önskar jag inte en statsledarkult likt NordKorea eller VitRyssland där nyheterna alltid handlar om vad överhövdingen håller på med men som undantag vore väl vädret där Fredrik är en intressant vinkling - i alla fall nu**.

Dessutom: Vi läser faktiskt uppifrån och ner!! Då borde vi göra det med kartor åxå!! Eller!!

* Kungens farfar - alltså Gustav VI Adolf - medverkade i filmen jag och mina jämnåriga vid flera tillfällen under barndomsåren fick se för att bibringas kunskaper i fosterlandets geografi. Att kungen var med var unikt då det var den enda underhållningsgrej han medverkade i. Härmed skiljer han sig radikalt från sentida TV-soffe-intresserade kändisar och ledande personer.

** Att koppla väder till statsledning gjordes en gång av tant Vasti (omnämnd i inlägget prästmöte i Luleå 3 - deus grammatikalis av den 2:a september 2007). Hon var vi ett tillfälle rejält förgrymmad på vår Herre då det regnat vid konungens besök vid Storforsen - här gäller det Karl XVI Gustav.

Lite aktning borde faktiskt Herren visat! Han är ju i vart fall majestätet! var åsikten.

Men det är klart: tant Vasti var en för-post-modern människa vars relation till Gud var till en Gud på avstånd. Var detta obegripligt så läs det nyss inom () angivna inlägget.

Idag var vädret helt perfekt!!!

SMHI och andra förståsigpåare hade profeterat att måndagen skulle vara ½bra och tisdagen helmulen men gissa om de bedrog sig. I och för sig har de nog haft rätt för stora delar av Norrbotten - så förtäljde hitresenärer att det idag varit grått och snö från Älvsbyn nästan till Abisko - men vad gäller den plats vi befinner oss på hade de alltså helt fel.

Solen har således bestrålat ansiktet och backarna gjort benen värkligen kännbara. Dottern som arbetar här säger att det är jättemånga turister här just nu men det märks inte i liftar och backar där det är gott om plats och inga köer alls. Det betyder att man åker och åker och åker eftersom det gäller att få valuta för liftkortskostnaden.

Bilden är tagen från en ganska odefinierad plats vid slutändan av en av liftarna.

Pust och Phu!! Seckna backar!!

Om vi igår i ganska grådaskigt blåsväder kunde prova backarna lite var det idag dags att verkligen nöta snö. Vädret visserligen fortfarande blåsigt men idag mestadels soligt vilket gör att ansiktets hy formlien blästrats av vindflyttande snö samt solen utan skyddande ozon - vad det känns.

Jag är inte hemma utan befinner mig på fjällsemester i Björkliden. Den yngre av de två döttrarna vårvinterjobbar här och vi - inte hennes storasyster och inte hennes lumpande lillebror men resten av familjen - har hyrt en stuga här för en knapp vecka. Detta kommer jag inte att skriva om på bloggen medan vi är här eftersom det skulle avslöja att huset där det står där hemma är tomt och därmed lättare att robba. Alla Björklidenlidande inlägg kommer därför att skrivas och bildsättas här men publiceras retroaktivt där - efter hemkomsten. Om gästinternetkapacitet utnyttjas kommer jag i så fall att publicera inlägg som lämnar läsaren i vantron att jag inte befinner mig här utan där jag brukar vara annars - alltså i bostaden eller på arbetsplatsen*.

Resan anträddes 0740 om söndagsmorgonen. Den yngre sonen kunde inte tåla sig utan reste medelst järnbana redan i svinottan om lördagen för att gästa sin syster men jag och madammen tog bilen på söndag eftersom stugan var bokad från den dagen och dotterns rum bara mäter 6 kvadrat. Vädret vid avresan var grått, fuktigt med någon enstaka minusgrad - alltså skittrist. Knappt fem mil hemifrån sprack molnen upp och vi hade fint väder från Storforsen, över Jokkmokk och Gällivare till Kiruna där ovädret föll över oss. Som läsaren noterar använder jag de traditionella svenska namnen på alla orter fast de ofta är flerspråksskyltade med både svenska och samiska namn men då dessa stundom är långa som halva fjolvintern brukar jag svenskan - eller i många fall den ganska olyckliga försvenskningen.

I Kiruna föll som sagt ovädret över oss. Snö, snö och ännu mer snö. Det var alldeles vitt så vitt vi såg vilket medförde att hastigheten togs ner betydligt för att klara kryssandet mellan i plogkarmen stående röda pinnar. Strax innan Abisko slutade det dock snöa och vädret blev hyfsat vilket innebar att vi hann med ett par timmars utförsåkning i alla fall. Dock blåste det både hud och katt - märkligt förresten att det i Sverige blåser hund och katt när det i England is raining cats and dogs.

Bloggläsaren märker att detta inlägg egentligen inte är intressant alls utan är ett typexempel på slå-ihjäl-tiden-skrivande när man inte har annat att göra och är för trött för att läsa.

Bilden är tagen genom vindrutan ett par mil väster om Kiruna strax innan vi hann ikapp plogbilen.

*Alla vänner av Fem myror är fler än fyra elefanter vet att här är där man är, där är där man inte är.

Jag vet inte om jag med detta skapar ett nytt projekt och om det i så fall egentligen innebär att en annan blogg skulle skapas. Tills vidare låter jag dock idén utgöra en speciell kategori i denna blogg och ha vidstående bild som logotyp.

Bakgrunden till idén är Hannas fundering om bloggläsare som församling.  Om det nu är så att hon och andra som flockar sig på min blogg utgör någon form av församling - vad finns då speciellt som jag skulle kunna eller vilja överantvarda - underbart gammalt ord - till den flocken? Att dessutom några av dem är yrkesverksamma i kyrkan eller studerar för att bli det ger en extra nyans åt frågan Vad kan jag bidra med?

Bibelvetenskap är mitt huvudämne inom teologin - sagt många gånger tidigare!! På teologiskt finspråk heter Bibelvetenskap exegetik. Under rubriken Exe-geten bräker kommer jag därför framgent att mer eller mindre regelbundet söka ge analyserande kommentarer till olika Bibeltexter eller angränsande ämnesfält. Som primör i den planteringen därför några funderingar över 1 Petrusbrevet 5:1-4. Den texten är tredje årgångens Epistel på tredje söndagen i Påsktiden och lyder:

Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras: Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Textavsnittets sammanhang är ganska enkelt att se. I 4:11 avslutas nämligen ett resonemang med en lovprisning krönt av ett Amen. En nystart sker i 4:12 som inleder ett nytt sammanhang som i sin tur slutar med ytterligare en lovprisning följt av ett nytt Amen i 5:11. Avsnittet mellan 4:12 och 5:11 där textavsnittet 5:1-4 finns innehåller olika råd och anvisningar från brevets författare till de kristna gällande olika situationer de möter och kan komma att möta.

Det finns flera - enligt min mening - intressanta associationsmöjligheter utifrån olika ord i texten. Jag återger dem på grekiska men med våra bokstäver:

• äldste - presbyterous är ett ord som lånats in som vårt ord präst. Ordet kan betyda gammal men också ange en ledarfunktion i församlingen. Att funktionen är viktigare än åldersaspekten i den här texten framgår av den uppmaning till hur ledarskapet skall fungera som de äldste får.
• jag som själv är en av de äldste - bara ett ord sympresbyterous, alltså ungefär medpresbyter/medpräst.
• vittna - martys. Handlar om att ge besked om vad man sett och erfarit. Först så småningom kommer martyr att betyda blodsvittne, den som dödades på grund av vad han/hon vittnade om.
• var herdar för - beskrivs med ett ord poimavate som ordagrant skulle översättas herda, hjorda, alltså valla hjorden (poimnion på grekiska). Givetvis är det denna mening som gett texten dess plats just på denna söndag.
• vaka - episkopuvtes som inte handlar om att vara vaken utan istället betyder tillse, be-vaka. Ordet ligger bakom vårt biskop som har funktionen att utöva tillsyn, övervaka.
• Uppträd inte som herrar - katakyriuontes betyder ungefär över-herra och är sammansatt av prepositionen kata som kan betyda nedåt/mot och kyriuontes, vara herre. Kyrios är för övrigt ordet för herre i Nya testamentet och kan betyda allt från ungefär engelskans "sir" till att beteckna Kristus och/eller Gud.
• föredömen - typos, alltså mall, exempel.
• ärekransen - stefanon betyder krans. Observera namnet på den församlingsledare som blev den förste kristne martyren i en helt annan Bibelbok, Apg kap 6-7.

Vi läser texten som epistel till hela församlingen på söndag. Dock är det tveksamt om den gudstjänstfirande menigheten som helhet är den målgrupp Petrus avser. Jag finner att han i de aktuella verserna mer tilltalar eller omtalar just församlingsledningen och hur den skall fungera. På det upprepande sätt som är vanligt hos semiter, som ofta låter samma sak sägas två gånger på ett snarlikt sätt, ställer Petrus tydligt drivkrafterna tvång och vinningslystnad mot självmant och hängivet. Detta gör att texten mer än ett församlingstilltal än i denna dag kan vara utgångspunkten för prästers - och andras - självrannsakan vad gäller vilka drivfjädrar vi har för vårt arbete. Jag tycker polariteten ännu är aktuell då jag ofta och i många olika sammanhang funnit att just de som ser sitt arbete som tvång och som ett måste brukar vara ihärdigast när det gäller att tillskansa sig favörer av olika slag samtidigt som de som självmant och hängivet går till sina uppdrag inte förefaller vara lika näriga. Eller??

På morgonen Annandag Påsk den 4 april 1983 föddes vårt första barn.
Kvällen innan när vi skulle åka och var på väg ut tittade den blivande modern tillbaka in i hallen och sade: Nu blir det här aldrig mera sig likt.
Så sant! Så sant!

Grattis på födelsedagen Snuppan.
Tack för att vi fått ha dig i 25 år!!