exe-geten bräker - johannes 17:9-17
Under denna rubrik delar jag med mig av en del Bibelvetenskapliga - exegetiska - funderingar kring olika texter. Givetvis blir det aldrig frågan om några tillnärmelsevis fullständiga utredningar utan mer små tankegryn. Kanske blir grynen guldkorn för någon, kanske sten i skon för någon annan.
I slutet av Johannesevangeliets kapitel 12 sker en form av summering kring temat tro-otro, något som på ett eller annat sätt varit på tapeten i tidigare berättelser om händelser kring Jesus och hur människor som han möter reagerar. I 13:1 går författaren över till något helt annat och inleder evangeliets andra och avgörande del med orden: Det var strax före påskhögtiden....
Det avsnittet börjar med måltiden tillsammans med lärjungarna (utan instiftelse av nattvarden), fottvättningen, förklaring av denna samt ett resonemang kring Judas förräderi.
Därefter - fortfarande inom måltidens ram - inleds i 13:31 ett tal av Jesus - evangeliets sista och största undervisande block. Framställningen förefaller vid första anblicken enormt rörig och verkar vandra näst intill planlöst från tema till tema, från tankespår till tankespår. Paradoxalt nog är dock avsnittet 13:31-16:33 som verkar så rörigt mycket drivet sammansatt och innehåller många på fiffigt sätt sammanflätade trådar och bör anses som författarens sätt att presentera "Jesu testamente". Det är nog så talet - likt hela evangeliet - måste uppfattas: primärt som författarens ord till dem som är samtida med hans skrivande på 90-talet.
Varför? Jag tänker på detta vis:
Att Jesus ungefär år 30 skulle hållit talet i 13:31-16:33 (och författaren 60 år senare ordagrant återgett det) är inte troligt då ett så laddat tal sista kvällen rimligen borde fått nedslag i något eller några andra evangelier, vare sig vi tänker på de tre som kom att ingå i Nya testamentet eller andra som lämnades utanför när man i kyrkan bestämde vilka skrifter som skulle bli kanon och så vara rättesnöre och måttstock. Min slutsats blir därför att Jesus-talet främst är författarens ord till sin samtid och formats utifrån hans intryck av vad Jesus i flera sammanhang gjort och sagt 60 år tidigare samt den reflexion författaren sedan själv gjort under ett halvsekel. Att detta kan vara helt OK visas ju av talets tal om Hjälparen (kapitel 16) som så att säga i och genom författaren gått vidare och gör att han - författaren alltså - kan säga det han säger som om det var Jesus som sagt det.
Jesu bön i kapitel 17 är givetvis av samma slag: författarformuleringar lagda i Jesu mun.
För tydlighetens skull släpper jag fram en invändande fråga:
Bad alltså inte Jesus bönen i kapitel 17?
Är bönen inte vinstockens bön? - om vi lånar en bild ur kapitel 15.
Mitt svar: Knappast!
Men med bilden av vinstocken är Jesu bön egentligen Grenarnas bön som i efterskott framställs som Jesu bön - helt naturligt eftersom grenarna och vinstocken hör ihop.
Efter bönens slut går handlingen vidare i kapitel 18 med att sällskapet lämnar måltidssalen.
För egen del - och jag är osäker på om min uppfattning är intressant, då jag inte är exeget utan kyrkohistoriker (men det är inte i den egenskapen jag uttalar mig här utan som präst och bibelläsare) - har jag svårt att tro att evangelisten komponerar helt fritt. Även om det inte finns med i de övriga evangelierna är det inte orimligt att tänka sig att en del av den undervisning vi får i Jesu avskedstal verkligen gavs den sista kvällen. Att Johannes här som på andra ställen väver samman sina egna kommentarer med vad jag tror är äkta Jesusord (och därmed lägger dem i Jesu mun) betraktar jag däremot som helt ofrånkomligt. Men det ser jag inte som något problem. Hela Bibeln är Jesu ord - det är kyrkans klassiska syn (inte att förväxla med amerikansk fundamentalism).
