stigstrombergsson

När jag nu lika har tröttat läsekretsen med texter från utländska tidningar om politik, rättvisa, fred osv kan jag lika gärna lägga en till lök på laxen nu när dygnet vänt och det blivit lördag. Texten är ledaren i den israeliska tidningen Haaretz den 28 april och handlar om effekterna av förändringar och oroligheter i Israels grannländer.
Bilden är en del av en duvflock jag plåtade i Jerusalem - en vit!


Israel behöver fred i Mellanöstern för att trygga sin framtid

Svagheten i freden med Egypten och Jordanien ligger i det faktum att freden bara har angått ett fåtal politiker, militärer, diplomater och grupper av affärsmän på båda sidor samtidigt som klyftan mellan folken har bestått.

I en opinionsundersökning gjord i Egypten av det USA-baserade Pew Research Center – som Natasha Mozgovaya rapporterade om i gårdagens Haaretz – stödde mer än hälften av de tillfrågade ett upphävande av fredsavtalet med Israel, jämfört med 36 procent som ville bevara det. Stödet för fredsfördraget är högre bland de egyptier som är välbeställda och de med högre utbildning medan oppositionen är utbredd bland de fattiga.

Resultaten tycks öka oron i Israel över att fredsavtalen saknar stabil grund och kan kollapsa på grund av regimskiften i grannländerna. En tvist har åter igen uppstått om huruvida stabil demokrati är en väsentlig förutsättning för fred. Utvecklingen i Egypten efter det folkliga uppror som innebar slutet för Hosni Mubarak långa regim leder till motstridiga slutsatser. Freden har överlevt också utan Mubarak. Gränsen förblir öppen och många israeler besökte Sinai under Påsken. Det finns ingen särskilda militär oro vid den södra gränsen och säkerheten består.

Vid Israels norra gräns är dock situationen annorlunda och oroande. Syrien är i öppen konflikt med Israel som ockuperar syriskt territorium i Golan. I avsaknad av fred, finns det ingen direkt dialog mellan Damaskus och Jerusalem. Eventuella framtida syriska härskare skulle kunna starta krig för att "återställa mark och ära" och i detta få både inhemsk och utländsk legitimitet. Det är mycket svårare att upphäva ett befintligt fredsavtal och betala det internationella priset än att vägra att ingå ett nytt avtal. Det är lärdomen från att ha missat tillfället till fred med Syrien.

Svagheten i freden med Egypten och Jordanien ligger i det faktum att freden bara har angått ett fåtal politiker, militärer, diplomater och grupper av affärsmän på båda sidor samtidigt som klyftan mellan folken har bestått. Den främsta orsaken till denna bristande koppling vidmakthåller allmänhetens kritik i arabländerna över hur Israel behandlar palestinierna i territorierna. De arabiska opinionerna bryr sig om palestinierna på samma sätt diasporans judar bryr sig om Israels välfärd, fred och välstånd. Israel har ett klart intresse av ett utvidgat internationellt offentligt stöd för fredsavtalen och att säkra deras stabilitet och utveckling. För att nå detta mål bör Israel också nå ett fredsavtal med palestinierna och bygga detta på en uppdelning av landet i två stater.

Följande text är en översättning av ledaren den 29 april 2011 i den Liberianska tidningen Daily Observer som jag skrev om i förra inlägget. Tänkvärt hur språket, tanken ledaren driver och tankegodset färgats av kristen tro i en vad jag fattat ”vanlig tidning”. Kanske ett talande exempel på hur den kristna trons tyngdpunkt flyttats från Europa och Nord-Amerika till vad vi brukar kalla ”tredje världen”.
Google gjorde en grovöversättning, jag putsade och originalet finns här.


Må Jesu vision förverkligas!

Igår firade Kristna över hela världen Påskdagen, årsdagen av Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Det är kyrkans viktigaste högtid eftersom Jesus uppstigande ur graven gjorde honom till segrare över synd och död.
Förra fredagen, som vi kallar Långfredag, mindes vi hans korsfästelse på korset på Golgata nära Jerusalem ca 2000 år sedan. Medan den judiska religiösa hierarkin såg till att deras vilja att Jesus skulle dödas genomfördes av de romerska soldaterna ropade Mästaren sju ord från korset. I det första sände han en rörande vädjan till Gud, Jesus himmelske Fader: "Fader, förlåt dem" .Kristus ropade: "för de vet inte vad de gör."
Innan han gav upp andan i och med det sjunde ordet, sade han i sjätte, "Det är fullbordat”. Vad var "färdig?" Svar: det arbete hans far hade sänt honom till jorden för att göra var klart. Han hade nu fullbordat sitt gudomliga uppdrag genom att dö på korset för att rädda människorna från deras synder, och så bana väg för deras frälsning.

Detta eviga löfte kristalliseras i Johannesevangeliet kapitel 3 vers 16: "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son så att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv."

Problemet med mänskligheten idag är att så många människor inte inser att Jesus kom till världen, led och dog inte bara för judarna, hans egen etniska grupp, eller bara för de kristna, som följde honom i Bibeln och de som följer Honom idag. Jesus kom för att frälsa hela världen från deras synder!
De exempel han gav och som berättas i Nya Testamentet finns där för alla att se och efterlikna dem. Vad finns mer för människa som levt så att han använt all den kraft han hade inte till förmån för sig själv utan för andra? Som Gud själv hade Jesus mycket mer makt än någon människa som någonsin vandrat på denna jord. Han hade makt även över döden, huvudfienden till den mänskliga rasen. Jesus bevisade den makten genom att väcka Lazarus och andra från de döda och senare, på Påskmorgonen, själv uppstå.

Vi har i detta land, Liberia, sett hur människor missbrukat och fortsätter att missbruka den lilla makt de har, inte för dig eller mig och vårt kära land utan för sina egna själviska, ekonomiska intressen även om det innebär att utrota andra för att behålla makten.
Titta bara på vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern där de som kallar sig ledare skjuter och avfyrar granater och kulor från stridshelikoptrar över sina egna folk bara på grund av skilda åsikter.
Närmare här hemma: se hur många människor som måste dö eller förflyttas i Elfenbenskusten eller längre bort bara för att en man var fast besluten att i det oändliga klamra sig fast den makt han redan förlorat.
Då en del människor tror att de är de som skulle styra Nigeria: se vad som hände häromdagen då de på grund av kärleken till makten skickade ut unga människor på gatorna för att döda och dödas, väcka etniska och religiösa spänningar och i processen släcka de små utvecklingsvinster landet gjort i ett turbulent halvsekel av självständighet.

Mitt i alla dessa mord och förödelser finns det dock ändå goda nyheter: Jesus dog och uppstod för alla i världen, och visade så oss alla hur man använder makt. Makt, menar han, bör användas inte för oss själva utan för andra. Han vill att vi lever inte för oss själva utan för andra.
Tänk hur världen skulle vara om alla följde Jesu undervisning och exempel på kärlek. Som profeten Jesaja förutspådde om Jesu återkomst: "Vargen skall bo med lammet, och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalven och det unga lejonet och gödboskapen skall vara sams, och en liten gosse skall valla dem. Och kon och björnen skall beta, deras ungar skall ligga tillsammans och lejon skall äta halm likasom oxar. Och spenabarn skall leka på huggorms hål och det avvanda barnet skall lägga sin hand på basiliskens öga. De får inte skada eller förstöra på mitt heliga berg, ty jorden skall vara full av Herrens kunskap, likasom vattnet fyller havsdjupet".

Gud give att det en dag blir så, också på denna syndfulla plågade jord.

Regelbundna följare av min blogg vet att jag stundom läser i utomländska tidningar – enkannerligen en sådan: den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Jag gör så för att jag tycker den är intressant – givetvis – och viktigt. Dessutom tränar jag min läsengelska. Ibland dristar jag mig att översätta något jag läst och publicera det här till läsarens upplysning, lärdom eller ytliga oengagerade överhoppning.

”Jag förstår inte varför en del lägger så mycket energi på konflikten Israel-Palestina! Det finns ju så mycket annat lidande i världen. Många har det minsann mycket värre än folk på Västbanken eller i Gaza.”

Repliker av ungefär det innehållet har jag hört och läst när situationen i Mellanöstern dryftas. Tanken är värd att fundera över lite grand.
Ibland sägs det av personer som är genuint och brett engagerade för mänskliga rättigheter, fred och annat både ute i världen i Irak, Egypten, Latinamerika – you name it! – och för utslagna, sjuka, flyktingar och så vidare här hemma. Bakom orden finns en äkta vädjan om en bredare mer vidsynt solidaritet. Sagt så respekterar jag uppfattningen.
Ibland kommer saken från människor som egentligen inte är engagerade i någonting utan bara vill ifrågasätta solidariteten med det ockuperade Palestina och att kritiken av ockupanten skall tystna. Men de maskerar sin sak med andra drabbades situation – som de inte bryr sig om heller. Den andan av missunnsamhet respekterar jag inte! Den påminner alltför mycket om vad som sades en annan gång när en person satsade till synes oproportionerligt för en i hennes tycke viktig sak: Varför slösar man så mycket dyrbar äkta nardusbalsam på honom? Det finns ju så många andra behov!*

Så jag fortsätter att titta i Haaretz. Och lägga ut en eller annan artikel här.

Samtidigt har tanken väckts att jag kanske skulle något bredda mitt läsande på nätet av engelskspråkliga tidningar. Det gör ju inte ont att försöka läsa sig om annat och skaffa inblick i ytterligare någon politisk, religiös eller social situation. Men vad? Vilken?

Ser jag till vad som kan komma ur arbetet på folkhögskolan saknas inte uppslag!
Ett gäng volontärer är nyligen hemkomna från Malawi – finns där något?
Eller Uganda, som snart två elever återvänder ifrån? Finns Kampala-posten?
Eller Manilla-kuriren om jag tänker på volontärerna som snart kommer hem därifrån.
Eller Hanoi-bladet? Eller något egyptiskt typ Pyramid-demokraten?
Läsaren ser att uppslagen är legio. Det gäller bara att välja.

Svenska kyrkan på nationell nivå har uppdragit åt Luleå stift och Älvsby folkhögskola att utveckla kontakter med den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Liberia och göra det för hela Svenska kyrkans räkning. Utifrån detta tog jag idag beslutet att leta upp en Liberiansk tidning att försiktigt bekanta mig med. I Google skrev jag in Liberia och newspaper och fick mig en lista till livs. Utan kännedom om någon av de nämnda blaskorna, deras politiska riktning, innehåll etc valde jag på måfå Daily Observer. Lät gediget på något sätt. Numera lagd som favorit i Outlook.

Tog mig en stund till att titta i den – främst ledarplatsens innehåll. Fann då en ledare jag översatt och publicerar i ett separat blogginlägg. Inte i detta som om så gjordes skulle bli olidligt långt. Men det kommer – ledaren från den 25 april med rubriken Må Jesu vision förverkligas!

Det skulle sitta som titel på ledaren i en svensk dagstidning.

OBServera hur titeln till detta inlägg påminner om rubriken på det förra. Skiljer sig bara åt vad gäller skiljetecknet – typ. Ett skiljetecken av vikt.

Om ?-tecknet antydde tveksamhet om sakernas verkliga tillstånd betyder !-ditot att jag är alldeles säker på att nuffrorna är rätt så långt jag fattat arrangemanget. Detta sista kursiverade är viktigt för jag kan ju ha gjort något misstag i nån bilaga till min äcklaration men jag är säker på att moralen i siffrorna jag redovisat är äkta! Inge medvetet ljug, fiffel eller försök att ställa saker i en annan dager än vad de skall ha. Även om formuleringen på heder och samvete försvunnit från äcklarationsblanketten anser jag sådana saker är viktiga. Vill inte ha liten heder och rymligt samvete utan hellre tvärtom – även om jag gissar att jag kanske tappat nån mygelmöjlig spänn i vevan.

Vårens hatgrej är i vart fall grejad.
Jag har äcklarerat!

Bloggerivärlden innehåller stundom en del obegripligheter. Här på denna min blogg är det nog mest jag själv som står för märkligheterna men ibland hjälper en och annan kommentatör eller kommentatös till. I denna vecka har jag dock blivit fundersam kring om det ändå inte hänt en konstighet av alldeles speciell natur.

Så kallat ”vanliga dagar” tittar runt 40 unika IP-adresser in på bloggen. Orsaken till det vet jag inte. Inte sällan är det färre och vad det beror på har jag inte heller någon aning om. Ibland – men bara då och då – går besökskurvan över 50-linjen vilket leder till att jag i en tabell skriver upp antalet, datum och tänkbar anledning. Genom detta förfarande finns nu en tabell med 54 rader sedan jag startade bloggen i juli 2005. Ingen imponerande lista alltså.

Fram till nyligen var de fem topparna dessa:

67 tittare 09-02-02: Lekenskolan brinner!
67 tittare 09-10-26: Efter kyrkomötesbeslutet om samkönade äktenskap.
67 tittare 10-09-21: Eftervalagitation – rekommenderad av döttrarna i Facebook.
65 tittare 09-10-25: Efter kyrkomötesbeslutet om samkönade äktenskap.
64 tittare 09-06-01: En parallelldiskussion till kommentarer på pastorsbloggen jag då länkade till.

60 tittare 11-03-04 var toppen detta år.

Men så slog det till och kurvan gjorde ett hopp uppåt men dagen efter var allt på ”normalnivå”.
11-04-26 visade kurvan 138 tittare.
Som tänkbar anledning skrev jag: Obegripligt!! Fel i bloggverktyget?? 

Jag misstänker alltså att det har varit nåt mackel med statistikfunktionen som rusat iväg och gett en annan bild än den sanna – alltså ett felande sken utifrån ett skenande fel. Typ.

På onsdagar brukar jag, av anledning som avslöjas nederst på sidan och bilden ledtrådar till, skriva inlägg där jag leker med ordet händelse eller ordet eventuellt – eller bägge. Detta inlägg handlar om händelsen över alla händelser – Jesu uppståndelse – och jag lockades till den genom Per Parbrings blogg. I inlägget Inspirerande Påsk fanns länkar till några webbartiklar att eventuellt ta del av. En av dem gjorde att det blev dags för veckans språkövningshändelse*. Jag kopierade texten – på engelska här – in i den översättningstjänst Google erbjuder och – simsalahoppsan! – ut kom en småklumpig svensk version som jag sökt höja till något som eventuellt skulle kunna beskrivas som bättre svenska.


Hur Påsken dödade min tro på ateismen

Tidigare i veckan presenterade humoristen Ricky Gervais sina argument för ateism och varför han trodde att han var en bättre kristen än många kristna**. I denna uppföljning ger författaren Lee Strobel sitt försvar av påsken.
Som ateist blev det den värsta nyhet jag kunde få när min agnostiska fru hade beslutat sig för att bli kristen. Två ord for genom mitt sinne. Det första var en svordom, det andra var "skilsmässa".
Jag trodde att hon skulle förvandlas till en självgod helighetsångvält men under de följande månaderna, blev jag fascinerad av de positiva förändringarna i hennes karaktär och värderingar. Slutligen bestämde jag mig för att ta min journalistiska och juridiska utbildning (jag var redaktör i lagfrågor för tidningen Chicago Tribune) och systematiskt undersöka om det fanns någon trovärdighet i kristendomen.
Kanske, tänkte jag, skulle jag kunna befria henne från denna kult.

Jag förstod snabbt att den Jesus påstådda uppståndelse var nyckeln. Vem som helst kan påstå sig vara gudomlig, men om Jesus påstående backades upp av att han återvände från de döda, vore det ett väldigt bra bevis att han talade sanning.
I nästan två år, utforskade jag i detalj historiska uppgifter om huruvida påsken var myt eller verklighet. Jag accepterade inte bara Nya Testamentet rakt av utan var fast besluten att enbart beakta uppgifter som var väl stödda historiskt. Vad efter min undersökning framskred började min ateism böjas.
Blev Jesus verkligen avrättad? Enligt min mening är bevisen så starka att även den ateistiska historikern Gerd Lüdemann sade hans död genom korsfästelse var "odiskutabel."
Var Jesu grav tom? forskaren William Lane Craig påpekar att gravens läge var känt både för kristna och icke-kristna. Om den inte varit tom skulle det ha varit omöjligt för en rörelse grundad på uppståndelsen att formligen explodera i tillblivelse i samma stad där Jesus hade blivit offentligt avrättad bara några veckor tidigare.
Dessutom erkände även Jesu motståndare indirekt graven som tom genom att säga att hans kropp hade stulits. Men ingen hade motiv för att ta kroppen, särskilt inte lärjungarna. De skulle inte ha varit beredd att dö en brutal martyrdöd om de visste att allt var en lögn.
Har någon se Jesus levande igen? Jag har identifierat minst åtta antika källor, både i och utanför Nya testamentet, som enligt min uppfattning bekräftar apostlarnas övertygelse att de mött den uppståndne Kristus. Upprepade gånger förblev dessa källor starka när jag försökte misskreditera dem.
Kan dessa möten ha varit hallucinationer? Inte en chans, säger mig experterna. Hallucinationer förekommer i enskilda hjärnor, som drömmar, men ändå, enligt Bibeln, visade sig Jesus för grupper av människor vid tre olika tillfällen – bland annat 500 på en gång!
Var det någon annan typ av vision, kanske föranlett av apostlarnas sorg över sin ledares avrättning? Detta skulle inte förklara den dramatiska omvandlingen av Saul, en motståndare till de kristna, eller Jakob, den en gång skeptiske halvbrodern till Jesus.
Ingen av dessa var i läge för att se syner, men var och en av dem såg den uppståndne Jesus och dog senare proklamerande att han hade visat sig för dem. Dessutom skulle, om det varit syner, kroppen fortfarande ha legat i graven.
Var uppståndelsen bara en omarbetning av antik mytologi, besläktad med fantasifulla berättelser om Osiris eller Mithra? Om du vill höra en historiker skratta högt så ta upp den typen av popkulturnonsens.

En efter en förångades mina invändningar. Jag läste böcker skrivna av skeptiker men deras motargument smulades under tyngden av historiska data. Inte undra på att ateister så ofta kommer till korta i akademiska debatter om uppståndelsen.
Till slut, efter att jag noggrant undersökt saken, kom jag till en oväntad slutsats: det behövs faktiskt mer tro för att behålla min ateism än att bli en Jesu efterföljare.
Därför firar jag nu min 30:e påsk som kristen. Inte på grund av önsketänkande, rädsla för döden eller behovet av en psykologisk krycka utan på grund av fakta.

Så långt om händelsernas händelse.
Nu är det 79 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.

Först tänkte jag att rubriken skulle vara smått å gott men si det passar inte alls helt och fullt till innehållet i detta inlägg. Vissa saker är inte små och andra är inte goda.

För att först göra helgen klar vill jag nämna att på Annandagen var det inte alls lika mycket folk i gudstjänsten som de tidigare dagarna. Detta är helt förväntat och egentligen lite trist. Påsken med Jesus uppståndelse är ju så central att den mycket väl kan få två dagar. Dock fungerar inte Annandagen riktigt så. Man har hunnit gå på Påskdagen och då får den andra dagen vara.
Än mer obalanserat blir när – som en del gör – verkar tänka: på Skärtorsdag-Långfredag-Påskdag-Annandag är det så huvvaligen många gudstjänster att jag nog kan gå på en – i alla fall. Men det räcker. Hur man än då prickar blir det liksom obalans i helgerna.
Absolut mest obalanserat är givetvis att under den långa ledighet man får sig till skänks inte gå i gudstjänst alls. På sin tid red Jesus på en åsna men nuförtiden blir det i många fall så att det är åsnor som rider på Jesus – de som fast de inte tror åker snålskjuts på Jesus genom att vara lediga i alla fall.
Ansvarig för gudstjänsten – dagens enda i samhället – var prästkollegan som har samma förnamn som jag men är yngre – jag är således Stig den tyngre. Han har lagt sin predikan på sin nystartade blogg så den kan läsas om man klickar här.

Sedan kan nämnas att älven har gått. Förstå mig rätt! Piteälven rinner kvar där den brukar rinna inom synhåll från vår balkong. Det är vinterisen på sagda vattendrag som av stigande vattenstånd lyfts upp och driver flak- och styckevis nedströms. Fenomenet uppträder varje år i slutet av april, är ett säkert vårtecken och fick bildpryda detta inlägg allra överst.


Vidare kan jag meddela läsekretsen att köksteknologin har tagit ett sort steg framåt! En i många år ouppfunnen mackapär har sett dagens ljus och kan köpas av hugade köksmanicksinhandlare som vill reducera antalet nödvändiga apparater i sitt kök. Jag sprang på det geniala teknologiska genombrottet när jag i Umeå för ett par veckor sedan fick korn på grejen över alla grejer: Brödrost med inbyggd radio!! Det ni!!

Protester runt om i landet mot sjukförsäkringssystemet är rubriken på en artikel i tidningen dagen apropå det så kallade Påskuppropet i (långt ifrån alla) kyrkorna i landet. Viktig artikel! Ledaren i dagens Dagen berör också ämnet och är riktigt bra.

I Libyen krigas det än!! Mohammar Khadaffi saknar haimgangshoov. Det märkliga dialektala ordet brukade min fader använda när folk inte fattade att deras närvaro inte längre var önskad och visade sig ha hov att gå hem – haimgangshoov på baklängesiska. Särskilt i staden Misratha bombarderar regimen både beväpnat motstånd och civila mål – som i Gaza ungefär för ett par år sedan.

I Syrien är det en annan genom åren situationsstabiliserande våldsdiktator som sätter in tunga vapen mot sitt folk. Demokrati- och frihetsdemonstranterna där har dock (ännu) inte likt sina libyska kollegor beväpnat sig ens för självförsvar så här blir det rågan om klockrena massakrer på civila. Jag tror inte Sverige handlar så mycket med Syrien men för vad det kan vara värt som markering: Bojkotta! Inför sanktioner!

Detta var alltså en del ditt och en del datt om lite av varje.
Ledigheten är slut, en ny vecka med bekymmer* och glädjeämnen** har börjat.

Inget förenar människor så mycket som fest – och sorg.

Som jag tidigare nämnt lades orden på det sättet av kompis som var på samma mandeiska bröllop som vi på Skärtorsdagskvällen. Då var det fest med folk från alla världens hörn. Rena FN faktiskt.
På Långfredagen återanvände jag repliken när jag på bloggen berättade om gudstjänsten i Älvsby kyrka. Då var det sorgen – eller rättare sagt: minnet av sorgen – det gällde.

Och så gick helgen vidare.
Långfredag tippade till Påskafton som vändes till PÅSK-dag.
Kompiscitatet blev sant en gång till. Eller två.

Sent på Påskaftonskvällen sedan barn och barnbarn valt att göra kväll gick jag och madammen i mitt liv till kyrkan för Påsknattsmässa ½12. väl komna dit fastnade vi utanför tillsammans med några andra runt en öppen eld. Fler anslöt, också de som i förväg gått in i den mörklagda kyrkan.

Och det var utomhus gudstjänsten började med att det stora Påskljuset tändes.
Våra små ljus tändes på detta och så gick vi in i helgedomen där vi firade en från ortodoxt håll inspirerad liturgiskt rik gudstjänst. Rökelse som bild för bönen, många textläsningar om Guds agerande i historien för att befria människor, Johannes uppståndelseberättelse på svenska, arabiska, kirundi och tigrinja, dukning av altaret, predikan*, samling kring dopfunten för förnyelse av doplöften, förbön för allt löst och fast utöver världen samt mässa och avslutningsvis växel-Påskropet Kristus är uppstånden!Ja! Han är sannerligen uppstånden! på ännu fler språk.

Och just detta med flera språk blir viktigt. Vi var inemot 60 personer i kyrkan. Kanske var 20 av oss födda i Sverige.** Olika hudfärger, språk, traditioner på nästan varenda bänkrad men samma jubel, gemensam glädje och förenad fest över att döden dödades och Livet har trätt fram i och med Jesus uppståndelse från de döda.

Hemma var vi strax efter klockan 1.

Påskdagens förmiddag ämnade på natten sovande familjemedlem sig till kyrkan och jag anslöt för att fira Påsk en gång till. Nu var det ljust och nästan sommarvarmt ute. Kosan styrdes – just som lilla Tyra med föräldrar avreste – till EFS. Alla församlingar på orten hade denna Påskdag lagt samman sina gudstjänster dit till en gemensam Påskmässa.

Det var också en förenande gudstjänst. Dels ekumenisk, dels multinationell. Beskedet om uppståndelsen på tiotalet språk. Inte speciellt fosterländskt alltså. Då gudstjänsten firades efter det skick och den fason som råder i missionshuset blev den liturgiskt betydligt ”magrare” än nattens. Så bads till exempel inga förböner för världen i denna gudstjänst. Egentligen tycker jag det är märkligt då Jesus ju dog och uppstod för världen. Hyfsat fullsatt dock. Drygt 100 personer men denna gång var nog vi barndomssvenskar i majoritet – faktiskt.

I morgon – eller senare idag – är det Annandag Påsk. En helgdag till alltså. Då firas en gudstjänst i samhället – i Älvsby kyrka. Vid ännu ett tillfälle får vi då möta budskapet om honom som uppstod från de döda efter att ha stötts bort av alla och gett sitt liv för människorna i allmänhet och de bortglömda i synnerhet. En särskild klang – fast jag vet inte hur det blir i Älvsbyn – får Annandagen detta år utifrån det så kallade Påskuppropet kommet av att diakoner i Svenska kyrkan under våren pekat på situationen för de som utförsäkras, de människor som den nuvarande regeringen klämmer sönder med sin kallhamrade sjukskrivnings- och arbetslöshetspolitik.

Innan jag griper mig verket an för att skriva mer om Påskhelgens gudstjänster och budskap sticker jag in ett inlägg om en annan icke obetydlig väsentlighet som kan beskådas å bilden härinvid som i sin tur är tagen från den film som sedan tidigare i kväll finns publicerad å den ANDRA BLOGGEN. Till filmen finns också där mer text och alltsammans nås om man klickar här.

Det förra inlägget avslutades med ett citat av en av gästerna på bröllopet. Samma ord få stå som inledning till detta inlägg:
Inget förenar människor så mycket som fest – och sorg.

Att fira Långfredagsgudstjänst är ju egentligen inte att sörja. Vi vet ju hur det gick. Jesus, vars död för att rädda mänskligheten Långfredagen koncentrerar oss på, uppstod ju ett par dagar senare. Det blir alltså i ljuset av uppståndelsen vi minns och fördjupar oss i när vi återuppspelar hans död. Inte direkt sorg, alltså. Men ett allvarligt minne av en sorg – typ.

Vi var många som firade återuppspelandet i Älvsby kyrka och fick ta del av texterna för dagen: profeten Jesaja kapitel 53 verserna 1-12, Hebreerbrevet kapitel 10 verserna 19-25 och Långfredagens händelse så som Johannes berättar den i kapitel 19 verserna 17-37.
Läs de avsnitten. Har du redan läst dem – läs dem en gång till. Och följ i tanken det offer han gjorde för vår – din och min – skull*. På dessa texter följde inte en utredande läropredikan utan snarare en del meditativa faktatankar som hjälpte att än mer förstå och leva sig in i Johannes-texten som sådan. Den tonen är den bästa för den dag som idag är. Dogmatiskt tugg om försoningen – som jag själv ofta producerat också på Långfredagar – är givetvis bra och nödvändigt men hör bäst hemma vid andra tillfällen. Långfredagens texter, psalmer och körsånger stämmer till meditation vilket dagens ”predikan” understödde.

Inget förenar människor så mycket som fest – och sorg sa min kompis igår kväll.
Idag var det sorgen – eller allvaret i minnet av sorgen – som förenade en gudstjänstfirande församling med folk från dussinet länder – Eritrea, Burundi, Etiopien(?), Irak, Palestina, Finland, gamla Sovjetdelar osv – och de fem kristna samfund och föreningar som finns på orten.

Efter gudstjänsten fortsatte kanske hälften av deltagarna sin Långfredag genom att förenade gå i procession genom samhället bärandes ett stort kors i täten av ledet**. Detta gjordes också förra året då tåget efter att ha haft tanke- och samlingsstationer längs vägen slutade med en gemensam andakt i Filadelfiakyrkan – som med Älvsby kyrka som utgångspunkt ligger i motsatt ända av tätortens mer centrala del.

Fest förenar. Och sorg – eller minnet av sorgen.
Och framför allt: Jesus förenar!!

I sig själv, i sin person och sin natur, förenade Han Gud och människa.
I och genom sin död – och uppståndelse – bröt Han bort spärrarna mellan Gud och mänsklig-heten. Förenade två parter som hamnat åtskilda. På så sätt skapade Han en möjlighet till gemenskap med Gud, något som annars inte är möjligt. Och i och genom sin död – och uppståndelse – bröt han ner skiljemurar mellan människor – judar och icke judar, slavar och fria, civiliserade och barbarer, män och kvinnor. Paulus skriver om detta i sina brev. Läs dem.

Bilden tog jag i Gravkyrkan i Jerusalem. Sprickan i berget är under den plats där man menar att korset var rest. Jag har skrivit mer om saken i inlägget palestina XI - gravkyrkan från vilket jag dock ändå citerar: Sprickan anses ha uppkommit vid den jordbävning som inträffade när Jesus dog. Genom sprickan rann då Befriarens blod ner på Adams grav – för han ansågs vara begravd där. Och detta får stå som bild för att Jesus död gäller hela mänskligheten.

Ditt blod, en dräkt i purpurrött, försoningstecknet för mig är.
Det är min död som du har dött, det är ditt liv du åt mig ger.
(Psalmboken nummer 145 vers 3)

Detta års Skärtorsdag gick i ett annat tecken än vad brukligt är. Som regel brukar vi söka delta i den speciella mässa som firas i kyrkan på Skärtorsdagskvällen med den fokusering den har på hur Jesus den natt då han blev förrådd tog ett bröd, tackade Gud, bröt det, gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er”. På samma sätt tog han kalken, tackade, gav åt lärjungarna och sa: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse”.
Efter mässan brukar sedan altaret kläs av alla ljus, dukar och annat och på så vis ställas i ordning för Långfredagens speciella gudstjänst om hur Jesus blev avklädd, torterad, korsfäst och begraven för världens och människans skull - apropå stollerierna jag berörde i förra inlägget.

Så blev det inte detta år. Visst blev gudstjänsten av – det är inte det – men vi var inte där utan på bröllop istället. Lite udda bröllopsdag kanske men det var ett mandeiskt bröllop – men utan de mandeiska vigselcermonier som hör till då sådana inte hålls här i norr. Om mandeismen kan man läsa här, mer utförligt men på engelska här och ännu mer utförligt - också engelska - här. I korthet kan den sägas vara något av en kusin-religion till judendom och kristendom med vissa gemensamma drag men också många olikheter. Antalet mandeer i världen är litet – kanske 70000 – och numera har de flesta lämnat Irak och flera har fått asyl i Sverige. Några – i själva verket en stor familj – har funnit vägen till Älvsbyn där både jag och madammen i mitt liv via våra yrken kommit i kontakt med dem – tillräcklig kontakt och vänskap för att vi skulle bjudas på bröllop! Och det var kul!!

Vid 16-tiden infann vi oss i brudens hem där hon satt uppklädd och vacker för att beundras av alla och för att vänta på att brudgummen skulle komma. Han kom och togs emot under jubelrop och med högt drillande kvinnoröster . Efter ett tag skulle det bära av till annan plats. Alla ut i bilarna för kortegefärd till Piteå. Då ett av fordonen fastnat i den av vårsmältningen uppblötta gräsmattan var vi flera som hjälptes åt att knuffa och då bar det sig inte bättre än att när han som satt bakom ratten tryckte gasen i botten så spann hjulen nåt alldeles jätteförskräckligt och jag sprutades ner med gegga från hjässan till fotabjället. Med lerinpackad kavaj, skjorta, byxor, slips, skägg, mustasch och pannlugg var det bara att tvärt fara hem för att hitta rena och snygga kläder. Fint sådana gånger med så stora barn att yngste sonens studentkostym kunde tas fram. Snabbt byte alltså och sedan iväg för att söka hinna ikapp karavanen.

Halvvägs till Piteå hann vi ikapp raden av bilar – då stående vid vägkanten.
Problem med något fordon? Inte en nyy fastkörning, va?
Nej! Men paus i körningen för dans på landsvägen.
Sedan vidare till stan vilt tutande. Ny paus för mer dans och jubel på Rådhustorget.

Så småningom var vi framme i den bokade festlokalen. Där mötte ännu fler människor upp. Säkert 15-talet nationaliteter på plats. Folk från Somalia, Irak, Syrien, Libanon, Burundi, Azerbajdzjan, Iran, Sverige, Finland, Thailand, ett par andra afrikanska länder och folk från andra stater som uppkommit ur gamla Sovjet. Vänner till brudparet från SFI och andra verksamheter i både Piteå och Älvsbyn. Samt tillresta släktingar. Mandéer, kristna och muslimer om vart annat. Pin livat!!

Musik och dans! Och mat. Och så mer musik och dans. Hela tiden. Högt. Till den arabiska musiken som i svenska öron är ganska gäll dansade man turer jag inte begrep. Män i grupper. Kvinnor i grupper. Män och kvinnor i turer huller om buller. Rena discot.
Alla hade jättekul och ingen hade druckit någon alkohol alls!!
Till skillnad från ett svenskat disco.

Så samlades alla kring bruden och unga kvinnor hjälptes åt att ta av henne hennes silversmycken – örhängen, halsband och ringar – som ersattes av guldsmycken som gåva till henne från honom. Mycket guld. Under en av två pardanser – typ bröllopsvals men inte vals – lyckades jag få bilden ovan av de armband hon fått.

Efter guldgåvorna bröllopstårtan! Och så mer dans, skratt och glädje. Tills vi bröt upp och for vid 20.30-tiden.

Givetvis tog vi betydligt fler bilder än de två som här kommit med. Ca 100 stycken som jag gärna skulle visa fler av om jag inte av princip undviker att på nätet lägga ut bilder av folk som inte vet om att jag gör så. Därför bara de två som kommit med.

Det var en fantastisk kväll! Kul att vara med!! Och riktigt kul också för att det var så många olika från så olika länder, språk och sammanhang som alla var så glada över att två unga funnit varandra och vill leva sina liv tillsammans. Min bordskompis som för flera år sedan kom som flykting från inbördeskrigets Libanon och som jag känt sedan dess sa ungefär:
Inget förenar människor så mycket som fest – och sorg.

Det är nog sant. Och ikväll var det fest – fast inte för mina byxor.

För en tid sedan drog en präst i Aspeboda församling, Västerås stift, igång ett debatthalligalli på webben och annorstans. I en ”debatt”artikel i Kyrkans tidning utgjöt hon sitt obehag över och sin otro på att Jesus lidande och död skulle inneburit försoning för människornas synder. Hon har sedan lagt ut texten ytterligare och är nu anmäld till Domkapitlet – den kyrkliga myndighet som ansvarar för att präster lär och församlingar fungerar rätt. Hon har också kallats till samtal med stiftets biskop. I dagens Kyrkans tidning dras saken ytterligare ett varv och prästen ifråga ges tillfälle att genom en lång intervju formulera ännu fler förnekelser av vad som enligt Kyrkoordningen är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Det är mycket i denna historia som förbryllar mig. Dit hör dock inte att Kyrkans tidning gör en stor artikel av eländet. Att uppmärksamma det onormala och avvikande är medias roll och naturliga sätt att reagera. Om en hund biter en brevbärare nämns det inte i pressen men för några år sedan kunde jag i Lokala Världsbladet (alltså Piteå-tidningen) läsa att en brevbärare bitit en hund – i Australien! Analogt med detta blir det medialt ointressant att porträttera präster som tror på förlåtelsen, försoningen, nattvarden, uppståndelsen etc men det blir ett scoop när man hittar någon som förnekar hela härligheten. Kanske skulle dock Kyrkans tidnings tajming varit bättre om man väntat till efter helgerna i stället för att publicera nu i Stilla veckan.

Många på nätet ställer frågor och formulerar kritik mot prästen ifråga. Många webb-funderar också över den utbildning och antagning som skett och som lett till detta resultat. Och flera funderar på hur biskop och Domkapitel i Västerås kommer att hantera läroavvikelserna.

Vad gäller utbildningsvägen prällaten genomgått kan jag ha några små aningar. Utbildningen av präster går så till om den följer normalvägen att den börjar med Svenska kyrkans grundkurs på någon av de folkhögskolor som har uppdraget att ge den. Sedan följer teologiutbildning på något statligt sekulärt universitet varvat med så kallad parallell kursverksamhet i kyrklig regi fram till en akademisk examen. Slutputsningen av kandidaterna – då antagna i något stift – sker sedan vid Pastoralinstitutet i Uppsala eller Lund.

I denna långa kedja måste då någonstans grumliga signaler sänts och då framför allt i den riktningen att blivande prästers egna föreställningar och tankar uppmuntrats så till den milda grad att Kyrkans lära satts i andra hand. Med det förhållningssättet blir det lätt så att församlingarna kommer att ses som tummelplats för prästernas individuella egenheter, inte prästerna som tjänare åt församlingarna. Ska jag vara ärligt tror jag att flera elever med svag kyrklig hemvist nog får sådana intryck framför allt i slutet av sin utbildning.

Men sedan då? Kanske var den nu aktuella prästen inte så förnekelsesäker under åren av förberedelse utan har nått sina uppfattningar längre fram. Intervjuartikeln antyder i den riktningen. Och då blir det ännu fler ”Varför?” från min sida.

Varför har hon inte själv insett att hon nu avviker så mycket från vad som förväntats och det hon lovat att det nu i respekt för avgivna prästlöften är dags att ta sin mats ur skolan? Alltså själv begära att bli befriad från att i uppdraget som präst representera Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära? Var är självaktningen?
Och var är moralen? För det kan väl inte vara rätt att lyfta lön när man inte gör sitt jobb utan sysslar med annan förkunnelse på arbetstid? Hur tänker hon själv?

Varför har inte hennes arbetsledare tagit tag i situationen och – i alla fall efter hennes debattartikel – rätt och slätt bänkat henne? Eller gett henne ickeprästerliga arbetsuppgifter? Det finns ju en kyrkoherde i pastoratet som har ansvar över att allt i församlingen följer Kyrkans tro och ordning.

Varför har inte de förtroendevalda, som sedan Kyrkan skildes från staten flyttat fram sina maktpositioner och bedömer sig vara goda uttolkare av och värnare om Svenska kyrkans karaktär av Evangelisk-Luthersk folkkyrka, tagit sitt ansvar som lokala arbetsgivare när en i personalen så flagrant uppträder illojalt mot ”företagets idéer och produkter”?

Man kan ösa galla över prästen själv och lite av den sleven är på sin plats. Men de systemfel som lett fram till läget måste också gallas. Den serie av försummelser och tillkortakommanden hos högre och mer centralt satta personer som lotsat fel eller inte lotsat alls behöver också avslöjas och klandras. Faktiskt.

Utöver detta har Dag Sandahl skrivit klokt i ämnet – här.

Idag är det Miðvikudagur – i alla fall om det sägs på isländska. Mittwoch på tyska. Mitt-i-veckan-dagen om jag skulle försvenska det hela. Kanske kommer jag att göra så framledes. Varför skall den gamle förbrukade as-guden Oden ligga kvar som ett enögt spöke i ett modernt samhälle där vi faktiskt inte längre tror på honom och hans mytologiska kumpaner. Vill folk ha en dag uppkallad efter honom får de väl ha det privat men jag menar – likt Humanisterna – att i det offentliga rummet hör han och andra religiösisar inte hemma.*

Saken skulle inte heller bli bättre om man flyttade utomlands. Jag kollade genom Googles översättningsfunktion vad onsdag heter på en massa språk och fann att as-Oden präglade språken i nordvästra Europa medans den romerska numera lika otrodde guden Mercurius har kopplat sitt grepp över språken i sydväst. Slaviska språks onsdagsnamn verkade likna varandra men jag begrep mig inte på ordet – särskilt som en del av språken har andra bokstäver än de jag är van vid. Samma sak givetvis också när det gäller till exempel arabiska eller språk längre österut. Obegripligt. Men det är säkert nåt religiöst-vidskepligt i alla fall. Liksom namnen på månader och planeter – för att inte tala om stjärnbilder. Här borde verkligen Humanisterna likt en Orion med jakthundar hugga in på både Lilla och Stora björn, Oxen, bägge Tvillingarna och Lejonet.**

Efter denna tankeurspårning tillbaka till huvudspåret att det idag är Miðvikudagur.
Vi är mitt i Stilla veckan – händelsernas vecka.

I ett kommande inlägg gissar jag att jag kommer att beröra orsaken till denna vecka – alltså händelserna kring Jesus och tankar utifrån dessa. Innehållet i detta inlägg liknar mer en storhetsvansinnig Facebooksstatusuppdatering i vilken jag nämner händelser kring mig och mitt eget lilla sammanhang.

Jag har alltså Påsk-lov och under två dagar har jag till en skön konst utvecklat min förmåga att inte göra någonting vettigt. Igår drack jag till exempel inte ens kaffe. Det är verkligen händelselöst och att inte göra någonting. Fast på kvällen blev jag klippt. Satt alldeles stilla likt ett lamm och lät annan agera och precis som att Jesus försoning på korset är en realitet med ett tydligt före och ett ändrat efter blir klippningen av mig något som gett tillvaron ny gestalt – se bilderna.

Idag miðvikudagur blir det mer ruschigt. Jag skall handla för helgen och byta hjul på fordonet samt se på TV. Dock är det inget avsnitt av The Event ikväll – överhoppat en vecka – men klockan 20.30 i svt2 sänds programmet Från Sverige till himlen. Ikväll möter programlederskan en person som för några år sedan var elev på Grundkursen vid Älvsby folkhögskola. Kommer säkert att bli intressant!

Imorgon ruschar det till sig alldeles! Äldsta dottern kommer hem för helgen. Yngste sonen likaså. Madammen och jag skall på ett mandeiskt bröllop i Piteå och på kvällen, medan vi är borta, anländer lilla Tyra med chaufför och hushållerska. Det blir kul.
Bröllopet innebär dock att Skärtorsdagens mässa kl 19.30 i Älvsby kyrka missas detta år. Trist – men helgen är mångfaldig med både Långfredag, Påsknattsmässa och/eller gudstjänst på Påskdagen. Samt Annandagen med manifestation för de som den nuvarande regeringens åtgärder korsfäst till ett utförsäkrat liv i förnedring och bortstötthet.

I sanning en händelsevecka.

Utifrån förra inläggets titel Blogghyfs? – med frågetecken – väljer jag för detta inlägg bloggfason! – med utropstecken. I övrigt anknyter de två inläggen inte så mycket till varandra. Men lite.

Förra och förförra inläggen med kommentarer plus en meddelandeväxling via epost fick mig att fundera över hur innehållet i min blogg ser ut och hur den kan uppfattas. Av kommentarer – en del arga – väcks på ett speciellt sätt min uppmärksamhet och jag blev osäker på till exempel omfattningen av inlägg med innehåll kring situationen Palestina-Israel och i vilken ton de ges.

Vad skriver jag om – egentligen? blev frågan jag undersökte.

Summa summarum finns 1275 inlägg. I en annan bloggportal startade jag i mars 2005 men efter ungefär tre månader flyttade jag det skrivna och mig själv hit. Detta blir alltså det 1276:e inlägget på snart sex år.

Efterhand kom jag att successivt dela in mitt skrivande i olika kategorier. Den sist tillkomna av dessa är Farfar funderar som faktiskt med bara drygt ett år på nacken redan har 42 Tyra-relaterade inlägg – förutom filmer och lite text på ÄNDRA BLOGGEN.

Den helt dominerande kategorin är givetvis Allmänt men 598 inlägg – plus detta – i de mest skilda ämnen från väderrapporter till kåserier eller annat av just allmän, inte specifik karaktär.

Några mer speciella och kanske överlappande sorter är Exe-geten bräker med sina 29 skrivningar om och runt Bibelvetenskap och Bibeltolkning, Studier – 24 inlägg – som också mest sysslar med Bibelvetenskap och de 59 inlägg som innehåller främst bokrecensioner under rubriken Predikaren 12:12.

Församlingskategorins 207 inlägg handlar om kyrkliga ting lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Att här på bloggen till exempel skriva kritiskt om sådant jag faktiskt i praktiken kan ta upp med människor på orten vore inte rätt och detta gör att jag, beroende på närheten till det jag berättar, anlägger en varierande grad av självcensur. På samma sätt blir det givetvis när jag berör sådant som anknyter till Folkhögskola – för närvarande 83 inlägg.

Då jag huvudsakligen på arbetet fungerar som lärare blir det bara sällan Predikan mm får någon text. 46 stycken har dock införts under åren. Speciella resor sker ju bara vid speciella tillfällen men jag tycker det för egen del då är kul att dagboka och det har lett till 77 rapporter från halvdussinet resor.

Minsta kategorin är Lokalsamhället med bara 13 inlägg som kanske lika gärna kunde ha satts in i den största gruppen – eller så inlägg därifrån till minstingen. Noteras kan dock att det är ett inlägg just under den kategorin som representerar ett av de tre datum min blogg fat sitt högsta besökstal – 2 februari 2009 när Lekenskolan brann.

Politik, till sist, med sina 97 inlägg visar sig vara en mindre kategori än jag trodde. Här finns en del kommentarer om svensk politik men också internationellt lite här och där. Onekligen är det dock så att jag i det internationella intresserat mig mer för situationen i Mellersta östern än på andra ställen. Detta är ett helt subjektivt val som beror på att jag för inte så länge sedan fick göra en resa dit – en resa som gav många intryck.
Skrivandet om konflikten Israel-Palestina innebär då och då läsarreaktioner av flitigare art från personer som är engagerade i frågan. En del tycker – försiktigt sagt – att jag är ensidig på något vis. Jag noterar den kritiken – som ofta men i sanning inte alltid är saklig – och vinnlägger mig därför om att vara noga med mina källor och ofta hålla en ganska frågande ton. Ett sätta att vara källnoga är att låta en hel del av inläggen vara översatta israeliska röster jag hittar i tidningen Haaretz som jag brukar titta till då och då. Dessutom ger det översättningsarbetet en god språkövning.

Vad är summan av detta allmänna inlägg?

Jo att Politik-inlägg är betydligt glesare än jag trodde och inget dominerande inslag i min blogg som till sin fason är – som det står högst upp – en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Signaturerna "Andreas", "Adler" och "Andreas" igen – gissar att det är en och samma person eftersom kommentarerna kommer från en och samma IP-adress – har i kommentarer till förra inlägget fyrat av tre kommentarer i rask takt – läs dessa.

Jag funderade på att helt sonika ta bort dem eftersom
1: de inte anknöt till inlägget de var satta under,
2: de verkade ansluta till en annan blogg och ett inlägg där,
3: de var i princip likalydande,
4: de hade en ”saklighetsgrad” jag inte önskar på min blogg.

Jag låter dock utbrottet stå kvar som exempel på den kvalitet som en del personer har när de kritiserar uppfattningar de ogillar. Min blogg har hitintills – peppar, peppar – varit relativt förskonad från inläggare som strör oförskämdheter omkring sig på det sättet. För alla som frestas att göda på med mer av samma slag säger jag bara: Jag kommer att ironisera över ert sätt att ”debattera” och blir det för mycket av skräpet tar jag bort kommentarerna. OBServera att detta i så fall inte är en åsiktscensur utan en fason-dito. Inget annat.

Jag lät alltså utbrottet stå kvar men har mailat följande text till honom: Kan du upplysa mig om varför du på min blogg till ett inlägg i en helt annan sak på fem minuter publicerar fem – fast här blev det fel: tre skulle det varit – likalydande oförskämda kommentarer. Vill du av mig och mina läsare anses som åtminstone LITE seriös bör du nog skärpa ditt uppförande något.

Själva saken det gällde är det brutala mordet på en israelisk familj i en bosättning på Västbanken. Jag har inte skrivit något inlägg i den saken men sviker mig inte minnet alldeles har jag nog skrivit en och annan kommentar när mordet och de efterföljande händelserna diskuterades på bloggen minstabröder.
När mordet hänt var många helt inriktade på att brottet hade politisk-terroristisk anknytning – även om man inte egentligen visste. Då utredningar och undersökningar gick framåt och man började veta mer kom tanken att mordet var en privat vendetta mellan familjen och någon thailändsk gästarbetare. Igår såg jag i tidningen Haaretz att utredningen lett till att man nu gripit två palestinska ungdomar som också erkänt dådet – den artikel den argsinte kommentatören länkar till.
Jag är glad över att mordet är uppklarat så de skyldiga kan lagföras och att inte en längre oskyldiga misstänks eller får sin vardag extra kringränd.

Under det att jag skrivit detta inlägg  – med pauser för kaffe och telefonsamtal – ser jag att signaturen A-K Roth också gett en kommentar som talar om för den trefalt argsinte oförskämde felplaceraren hur han skulle agerat. I sakfrågor om konflikten i Mellanöstern hamnar A-K Roth och jag många gånger på motsatta sidor i samtalet men nu instämmer jag helt och fullt i hennes skrivning.

Bilden?
Jag är Påsklovsledig!
Slappar efter en helg hos dottern i Umeå.

Jag tycker teologi är intressant. Och ta del av olika teologiska tankar. Särskilt förtjust blir jag när det till exempel gäller Bibeltexter och trossatser och man inte bara ställer fram gammal skåpmat och i förväg anade tolkningar utan i stället i texten hittar ytterligare en vinkling. Självfallet kan vinkelavvikelsen inte då vara hur stor som helst. Att vrida Bibelresonemang så att betydelsen blir raka motsatsen till vad Bibeln vid första seriösa läsningen förefaller betyda tycker jag är skumt* men att man i texterna söker och finner kompletterande tankespår är intressant.

Så kallad Befrielseteologisk läsning av olika slag ger ofta sådana nya intressanta vinklingar. Det lilla jag läst skrivet av Latinamerikanska och Palestinska teologer har jag funnit mycket tankeväckande. De jag läst har alla varit kristna teologer men i morse snubblade jag i en artikel i tidningen Haaretz över något liknande men nu från den judiske teologen Donniel Hartman. Var han finns i den interna judiska teologiska debatten vet jag ingenting om – vet bara att jag fann hans resonemang intressant.

Artikeln Haaretz länkar till finns på engelska här. Googles översättningsfunktion yxade grovt och jag täljde till språket en del. Om Donniel Hartman kan man läsa här.

Minnet av Pesach: Berätta två berättelser.

Våra rabbiner lär att alla judar måste se sig själva som om de har tågat ut ur Egypten. Uttåget ur Egypten är inte en historia om ett avlägset förflutet utan ett levande minne som måste forma våra nuvarande liv och identiteter som judar.
Minnet är en svår sak där vi inte bara är passiva mottagare av tidigare händelser,. Vi är aktiva deltagare i att forma detta minne och bestämma dess egenskaper. Den avgörande frågan vi måste ställa oss är vilken historia vi väljer att berätta. Vad minns vi från Egypten? Och viktigast: vad tar vi bort från detta det minne som är grundstenen för judiskt liv?
Exodusberättelsen, som den återberättas i vår tradition, har många aspekter, som alla väver sin egen berättelse och får sin moraliska lärdom. Den mest dominerande och vanligaste skildrar vår befrielse från Egypten som en berättelse om ett utväljande av oss judar. Den berättar om vårt lidande i Egypten, om en Gud som minns sitt förbund med våra förfäder och som agerar med stark hand och uträckt arm och stora mirakler för att befria oss och göra oss till Guds egendom och utvalda folk.
När vi berättar berättelsen minns vi befrielsen och kan sola oss i ljuset av Guds kärlek och omsorg. Vi kan känna stolthet och värdighet över att vara Guds utvalda folk. Vi räknar, värderar, förstorar och mångfaldigar varje mirakel som bevis både på Guds unika kärlek till oss och som grund för löftet om sådant som komma skall.
Denna berättelse har tjänat oss väl, särskilt i de mörkaste stunder i exil då vi väntade på vår nästa befrielsehistoria. Den skapade en tillhörighetens stolthet även när vår osäkra samhälleliga ställning verkade tyda på att vi var det övergivna barnet. När vår frihet och makt ökade med återfödelsen av Israel och vår nyfunna acceptans i västvärlden kom stoltheten ur berättelsen att tjäna och tjänar som en pågående faktor för vårt folk att sträva efter högsta kvalitet och att definiera oss själva genom våra prestationer. Det är en berättelse som förser oss med en känsla av stolthet och ett värde i sig att vara jude. Att vara medelmåttig blir en motsägelse ovärdig det folk som Gud befriade från Egypten.
Denna historia kan dock och får ibland en mörkare sida. Stolthet kan bli modern till arrogans, och utvaldhet kan, istället för att tjäna som en faktor för prestation, läggas som grund för anspråk på exklusiv rätt. Berättelsen om Guds kärlek kan föda en känsla av överlägsenhet och nedvärdering av dem som inte är mottagare av denna kärlek.
I sanning kan denna mörkare sida återfinnas genom hela vår tradition, när Exodushistorien ibland används diskriminerande mellan Judisk och icke-Judisk. Den har även funnit väg in i slutet på den traditionella påsk-Haggadan** med ropet till Gud att utgjuta sin vrede över de nationer som inte känner Gud.
När vi berättar berättelsen är det är viktigt att vi känner till också denna mörka del. Ignorerar vi den delen blir det möjligt för den att gro och påverka vår själ. Det är först när ett symptom på en sjukdom erkänns som lämpliga handlingar kan vidtas för att hela.
En del av detta helande finns i en dimension av Exodus som sällan kommer med när historien berättas eller i den traditionella Haggadan, men som hade en betydande inverkan på den judiska moralkodexen. Det är den delen av historien som föregår befrielsen och som talar om vårt ödmjuka och lidande förflutna. Det förpliktar oss att använda detta minne som en anledning att ta ansvar för alla som är i liknande omständigheter.
Om den första berättelsen förenar oss med andra judar placerar den andra oss alltid mitt i gemenskapen av drabbade. Det kyler ner vår stolthet med ett mått av ödmjukhet för att säkerställa att arrogansen och tanken på de exklusiva rättigheterna aldrig blir vår arvedel. Det kanaliserar vår strävan att nå inte endast det som gagnar våra egna intressen utan behoven hos alla, särskilt de förtrycktas och glömdas.
Om bönen "Häll ut din vrede" personifierar vår mörka kommer Haggadans början – ”Detta är lidandets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla som är hungriga, låt dem komma och äta. Alla som är behövande, låt dem gå med oss ​​vid vårt bord” – att fungera som motgift.
Bägge delarna är närvarande i vår historia. Det kommer an på vårt folk, vars befrielseberättelse tjänar som en anledning till höghet, att inse att det är vårt ansvar att avgöra vilken sida av historien vi berättar och vilken sida vi tillåter definiera vår framtid som ett folk. Det är sant att vi en gång var slavar, men nu är vi fria. Som ett fritt folk har vi nu i våra händer makten att vara en kraft för det goda eller onda. Det är upp till oss att visa att judisk stolthet och en känsla av Guds kärlek till oss inte behöver leda till arrogans och blindhet för andras behov och rättigheter. Det är upp till oss att avgöra vilken berättelse som kommer att definiera oss som ett folk. Också i detta måste medelmåttighet och att vara jude vara en motsägelse i sig.

Detta inlägg hamnade i kategorin Allmänt. Det är för lite Bibeltolkning för att kvalificera för Exe-geten bräker och för lite Politik för att hamna där. Församling stämmer som inte heller eftersom jag där bruka ha skriverier kring kristet-kyrkligt innehåll - och detta är judiskt.
 

Direkt efter att ha publicerat förra inlägget om morgonens gudstjänst på folkhögskolan pekfingervalsar jag vidare på ett inlägg till – om annat som hänt idag.

Efter gudstjänster drack alla de närvarande kaffe för att sedan återvända till skolans kapell – men nu i omvänd riktning. Då fungerar kapellet som aula och vi undfägnades alla fram till lunch av det som fyra tidigare elever hade att berätta om sitt dryga halvår i Afrika. Förra läsåret gick de Volontärlinjen och i augusti reste de ut till Malawi. Väl hemkomna för en vecka sedan hade de mycket att berätta och lyckades på ett bra sätt sprida intresset till andra.

Geografisk spridning har drabbat familjen. Jag och madammen placerade oss i den nyåtgärdade bilen* och for till äldsta dottern i Umeå där detta skrivs. Yngste sonen får därför hemmavid ett servicefritt veckoslut – fast han vaktar huset.

Bloggandets vana eller ovana har spritt sig i bekantskapskretsen. Prästkollegan Stig Sundström – jag brukar nämna honom med omskrivningen Jag vet vad han heter och jag vet var han bor – är verksam i Älvsby församling och har nu blivit bloggare. För att han skall känna kraven starkare och de förpliktigande plågorna större länkar jag till honom nere till höger. Läs det han skriver.

Liten varning: Ganska långt inlägg!

Idag fredag före Stilla veckan var det folkhögskolans sista studiedag innan Påsklovet.* Som brukligt skulle därför första lektionen vara en gemensam skolgudstjänst för alla elever som valt att inte skolka dagen ifråga samt all personal som kunde gå ifrån sina arbetsuppgifter. Som skolpräst är det på mina späda skuldror uppdraget ligger att fundera över hur den samlingen skall läggas upp och vad den skall innehålla – i värdefullt samtänkande med en musikalisk arbetskamrat.

Jag upplever uppdraget ganska grannlaga. Den genomsnittlige folkhögskoleeleven är inte världens flitigaste kyrkbänksnötare om man uttrycker det lite omständigt. De flesta är inte ens sekulariserade eftersom – i var fall som jag upplever orden – sekulariserad betyder en ut- eller avveckling - alltså att man från att ha varit religionsfärgad tappat kulören. Faktum är ju att de flesta födda på 1980- och 1990-talen aldrig ens färgats och allts inte ens kunnat sekulariserats. Setta gäller svenska elever alltså. Med elever med invandrarbakgrund är det en helt annan sak. Deras religionmedvetenhet är betydligt starkare vare sig de är kristna, muslimer eller buddister. I relation till dem blir språket – inte obekantheten – den faktor som gör att uppgiften blir grannlaga.

Det finns alltså anledning att så att säga ”vara enkel”. Men samtidigt behöver ju gudstjänsten vara ”central till innehållet”. Vi står ju inför Stilla veckan med både Långfredagens och Påskens budskap – berättelsen om Guds mest bastanta insats för människornas skull!

Hur blev det då i morse?

Hade det varit en ”vanlig” gudstjänst i en ”vanlig” gudstjänstlokal med en ”vanlig” församling skulle jag haft ett skrivet manus jag nu bara enkelt skulle kunna kopiera in i här – möjligen lätt bearbetat. Men jag har inget sådant. Skrivet manus fungerar inte i skolgudstjänstsammanhanget – i vart fall inte för mig. Det som sägs behöver – vad jag menar – vara ”färskvara” och gärna i ett samtal eller en diskussion. Eller åtminstone i sådan ton. Det betyder inte att jag inte förbereder mig eller inte tänker i förväg dagarna innan, men det leder till att jag först på morgonen strax innan gudstjänsten ställer samman tankar och sånger till någon form av stolpanteckningar över vad jag sedan fri från manus vill berätta.

Jag valde att försöka berätta om Tre omvändelser.**

För det ändamålet behövde jag rekvisita och frågade efter två frivilliga statister. En elev anmälde sig och han fick uppdraget att välja ut en till. Dessa ynglingar placerades med ungefär tre meters lucka vända från varandra med uppdraget att se arga, besvikna och bistra ut men vara tysta. Andra skulle få prata och tänka högt. Förresten hade vi allra först sjungit Psalm 45, Jesus för världen givit sitt liv.

Vad behövs för att dessa två skall bli sams? sporde jag menigheten.
Tystnad följde. En stund. Och så kom förslagen:
De måste vända sig till varandra! var ett.
Vem vänder sig först? frågade jag då.
Den som mest vill vänskap! ledde tanketråden till.
Jag minns inte om det var jag eller någon annan som sa det.

Kommen såhär långt tog jag fram skyltarna. På en av den stod GOD och den hängdes på den ena statisten. Skylten MAN hängdes på den andra och beskedet var att texten var på engelska.

Väl så arrangerat vred jag GOD-statisten ett halvt varv och riktade honom mot MAN – som fortfarande stod med näsan i sin gamla riktning, på väg åt det håll sagda kroppsdel pekade.

Och så började jag berätta om den första omvändelsen – att Gud omvände sig till människan genom att själv bli en människa – Jesus.

Just då svimmade han som hade MAN-skylten. Pang i golvet! In under altaret.
Vit som ett lakan i ansiktet, stirrig blick, vid medvetande. Typisk stå-stilla-yrsel.
Paus i förkunnelsen alltså.

Sedan tumultet lagt sig, gossen rest sig samt satt sig på en stol – så ock den andre statisten – fortsatte jag mina tankegångar om hur GOD omvände sig och blev MAN. En GOD-MAN. Och som GOD-MAN blev Jesus GODMAN – ett nu svenskt ord som betyder ungefär ansvarig företrädare och representant – för alla individer i den mänsklighet som är vänd från Gud och rör sig i sina näsors bortvända riktning.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son... sammanfattar denna tanke.

Efter psalm 38 verserna 1-3 växelagerade jag själv i statisternas positioner för att illustrera människan gensvar på Guds tillvändhet. Alltså den andra omvändelsen. Det var den första, och är den givna, uppmaningen beskedet om Guds omvändelse ledde och leder till. Omvänd er! Fler ord i saken – givetvis – innan summeringen från andra halvan av Johannes evangelium kapitel 3 vers 16: ...för att var och en som tror på honom – det är omvänder sig till – inte skall gå förlorad – fortsätta i näsans riktning – utan ha evigt liv.

Därefter en solosång av den musikaliska arbetskamraten.

I resonemangets tredje del tog jag startpunkten i den naturliga omsorg och oro alla kände när statisten dråsade i golvet. Naturligt för människan egentligen. Men samtidigt är det också så att vi mycket väl kan låta bli att engagera oss för människor som drabbas. Eller är sjuka. Eller fattiga. Därför omvänder Gud oss till varandra, vill att vi omvänder oss till våra medmänniskor – så att vi följer Gud i att omvända sig till folk. Och detta är den tredje omvändelsen.

Sedan bön, Vår Fader, Välsignelsen och tre verser på psalm 729.

Och till sist Påskdagens berättelse hos Johannes. Kapitel 20 vers 1-8.

Ibland brukar man säga: Idag har absolut ingenting hänt!

Ser man noga på det påståendet är det en självmotsägande orimlighet. Själva satsen är en logisk kullerbyttagroda av högsta grad. Det händer ju alltid något – egentligen och i värsta fall är det just att en händelselöshet blir händelsen för dagen. Och då hände det ju något – fast det känns som inget hände. Typ.

Att en dag kan kännas händelsefattig är liksom en annan sak. Då menar man visserligen att det hänt något, men bara litet. Också det påståendet är i och för sig lite märkligt. Som regel betyder det inte att händelserna varit få utan bara att de varit ungefär av samma slag som andra dagar. Brist på variation alltså. Inte nödvändigtvis brist på antal – det fattigdom brukar betyda.

Just att monotona händelser ses som brist på händelser ses av exemplet att när solen går upp på morgonen räknar vi inte det som en händelse fast det händer varje dag. Skulle det hända sig att den inte gick upp en morgon skulle det å andra sidan betraktas som en förfärligt anmärkningsvärd händelse – fast det då inte hänt något.

Vad har hänt som gör att jag trasslar in den här typen av händelsefunderingar? Svar: Platt intet!
Inget speciellt har hänt idag. Arbete på skolan, kursplaneringar, undervisning över internet, en lektion, mer kursutveckling. En absolut vanlig dag då det varit något hela tiden men ändå har liksom inget påtagligt hänt.

Eller i vart fall inte mycket som hänt utöver att fyra av förra läsårets elever på Volontärlinjen kom till skolan efter att ha varit i Malawi sedan augusti förra året. Det var i och för sig en icke daglig händelse som hände. Men i övrigt hände – och händer – bara vanliga saker typiska för händelselösa onsdagar.Och det är nu händelsevis kvar 7 minuter tills kvällens onsdagshändelse händer: ett avsnitt av serien The Event.

Detta är tionde inlägget – och sista – kopplat till den nyss genomlevda fjällveckan i Björkliden. I tidigare inlägget flykt norrut – 7 nämnde jag i förbigående att barnbarnet Tyra också befann sig i Björkliden en del av den tid vi var där. Dessutom beledsagades det inlägget av en väl prickad prickig bild på henne som den äldsta fastern i en kommentar kallade pulktjockis.

Tyra bodde inte i samma stuga som jag, madammen och vår yngste son. Hon delade i stället logi i en annan stuga med sin far och mor, morbror och mormor och morfar. På grund av sin ringa ålder var hon inte heller med i slalomåkande och andra hurtigheter så många bilder blev således otagna med henne som motiv. Det blev inte många filmminuter heller. Men några minuter kan i redigerat skick beses på ANDRA BLOGGEN – alltså här.

Ingressen i förra inlägget om flygförbudet – 1 är också ingressen till detta som då mer tar upp två tanketrådar som väcks av kommentarer från Janne L till inlägget ett flygförbud till? – observera frågetecknet. Nu handlar det om alltså om Bibeltolkning och då hamnar inlägget under kategorin Exe-geten bräker – med tillhörande bild på en get.

Min mer generella hållning till hur jag menar att man skall förstå profetior i Gamla testamentet skall jag inte ta upp plats med här. Jag hänvisar Janne L och andra till några tidigare blogginlägg då jag berört frågan.

Den 28 juli 2009 skrev jag om en bok av den palestinske kristne teologen Stifan Ateek. I det inlägget som har rubriken rop hörs i Rama 1 diskuterar jag en del principer för bibeltolkning.
Dagen efter – 29 juli 2009 – gick jag vidare i egna funderingar på hur Bibeltext skall förstås. Då det skrivandet var en direkt följd av det tidigare kom inlägget att få rubriken rop hörs i Rama 2.
Inlägget ”ja” på bägge! skrivet 31 juli 2009 tillkom då jag i en kommentar till nämnda 2a fått en fråga av en god vän.
Ungefär nio månader senare pågick en Israel-debatt på en numera avsomnad blogg i min regionala närhet. Jag fann mig föranledd att den 6 april 2010 skriva inlägget bibelvidrigheter? som också kan belysa hur jag menar att texter ur Gamla testamentet skall tolkas – och inte.

Till detta kommer annat jag skrivit här på bloggen. Inlägg under kategorierna Exe-geten bräker, Församling och Predikan mm kan nog ge läsare en aning om hur jag läser och söker förstå Den Heliga Skrift.

Nu till Lukasevangeliet 13:6-9 om fikonträdet i vingården och hur jag uppfattar den texten.

När Lukas satte samman sin skrift lät han mycket av den Jesus-undervisning han kände till återberättas under det att Jesus och hans lärjungar förflyttar sig från Jesus hemtrakter i norr söderut upp mot Jerusalem. Avsnittet om fikonträdet i vingården placeras då av Lukas i ett sammanhang av omvändelse- och avgörelseberättelser, både liknelser och händelser. Det sammanhanget ger vägledning till vad Lukas – och Jesus – har i fokus med avsnittet: maning till eftertanke, omvändelse, att se till att man är på rätt väg.

Vingård är en från Gamla testamentet väldokumenterad bild för Guds folk, alltså israeliterna. Det finns ingen anledning att tro att Jesus inte skulle ha knutit an till den bilden. Vingården låter jag därför stå för folket, dels Jesus samtida landsmän men också i vidareförd mening alla sentida efterföljare. Alltså de som tror på honom.

Med fikonträdet är det lite marigare. Bilden är inte lika vanlig. Evangelisten Markus berättar i kapitel 13 om att Jesus när han är på väg in i Jerusalem förbannar ett fikonträd så att det totaltorkar – och aldrig mer skall få liv. Matteus som har Markus som förlaga när han skriver berättar samma sak i kapitel 21. En klassisk tolkning av den episoden är att de två evangelisterna avser Jerusalem och/eller ledarna för det judiska folket – på Jesus tid. Alltså de som inte burit rätt frukt. Lukas å sin sida utelämnar dock den episoden när han, också med Markus som förlaga, skriver sitt evangelium. Det verkar därför som om Lukas vill tona ner förkastelsen av det som fikonträdet kan tänkas representera.  

Sett så skulle alltså Lukasevangeliet 13:6-9 med liknelsen om fikonträdet i vingården handla om hur Gud ger en ny chans, en ny – nu kommer ett gammalt ord – nådatid åt det ledarskap i folket (och det folk, jag och läsaren) som hitintills svikit och inte burit rätt frukt. Och att det naturligtvis då blir frågan om att ta vara på den nådatiden, omvända sig och tro.

Det nämnda är alltså vad jag läser i och ur texten utifrån sammanhanget och vad orden bör ha betytt för dem som först hörde Jesus berätta liknelsen. Och för dem som hörde Lukas text läsas upp. Och hade texten den innebörden då har den väl rimligen en liknande innebörd nu – den text som är Guds Ord.

Att söka hitta en betydelse av denna text på den nuvarande politiska situationen i Mellanöstern tycker jag lätt blir att i stället in i texten läsa sådant man själv av andra skäl anser – men som faktiskt inte står där. Det tycker jag är ett sämre sätt att läsa Guds Ord.

Mitt förrförra inlägg ett flygförbud till? – observera frågetecknet – väckte ett par kommentatorers uppmärksamhet. Deras och mitt skrivandet där leder till två nya inlägg – detta och ett till – i vilka jag skall försöka precisera mina uppfattningar. Det blir två inlägg eftersom A-K Roth och Janne L inte argumenterar på samma vis. I detta inlägg vill jag förtydliga mig i förhållande till A-K Roths uppfattning att jag inte fördömer Hamas klart och tydligt, att jag är orättvis på något sätt och uppfattas ensidigt Israelkritisk. I ett andra inlägg ska ja ta utgångspunkten i de Bibel-tolkningsfrågor som väcks av kommentarerna (och anklagelserna) från Janne L.

Raketangrepp på civila är terror.
Det är ett odiskutabelt faktum. Värt all fördömelse!
Detta är den uppfattning jag har och alltid har haft – så är det sagt!

Hamas har inte tydligt tagit avstånd från sådant. Militanta delar av Hamas – och andra fraktioner i Gaza – skjuter utan att stoppas av mer moderata krafter i folkrörelsen. Givetvis också värd all fördömelse. Självklart!! Både de som aktivt skjuter och de som passivt inte stoppar skjutandet skall klandras! Och klandras till den grad att både EU, som jag är medborgare i, och USA genomför sanktioner mot remsan och folket som bor där. De sanktionerna är jag en del av. Jag kan tycka att det är en felaktig, och definitivt kontraproduktiv, åtgärd att kollektivt bestraffa en befolkning – men jag är en del av det som EU-medborgare.

Jag kan konstatera att effekten av den fördömelsevärda beskjutningen från Gaza tack och lov är väldigt låg. De israeliska områden som ligger inom räckvidden slås inte ut eller ens skadas i stor omfattning. Människorna störs givetvis. Och upplever situationen hotfull – självklart. Men områdena fungerar då effekten är så dålig. Och jag önskar i sanning inte att den skulle bli högre!

Till detta kommer att ibland skjuter Israel tillbaka. Då träffas också civila mål. Både infrastruktur och människor. Och då faktiskt med oerhört mycket större resurser och mycket högre verkningsgrad. I inlägget ett flygförbud till? – observera frågetecknet – redovisade jag de senaste siffrorna: 17 döda mot 1 – och barn på bägge sidor.

I inlägget, som baserar sig på uppgifter i tidningen Dagen, konstaterar jag också att den demokratiskt valde premiärministern i Israel verkar tycka att 17-1 är rimliga siffror. Jag ser också att var tredje Dagenläsare uttryckt glädje över detta.
Nu kan man givetvis säga att man inte skall fästa så stort avseende vid de markeringar som läsare kan ge en artikel på nätet. Men ändå ger tidningen den möjligheten så det måste ju betyda något. Då jag dessutom har förförståelsen att Dagens läsekrets är ganska frikyrkligt kristen måste jag nog erkänna att så många blodtörstiga pingstvänner provocerade mig att skriva inlägget. Och att Dagen aldrig, eller åtminstone fruktansvärt sällan, problematiserar över att en så stor del av läsarna uttrycker krigsjubel.

Och då blev det oproportionaliteten i Israels svar jag kritiserade.
Och både A-K Roth och Janne L tyckte att jag var ensidig och borde vara mer rättvis.

Hur då? Hur ser den rättvisan ut?

Skall jag skriva: Nu har Hamas dödat en? Och sedan: Nu har Israel dödat en?
Då måste jag väl i rättvisans namn fortsätta skrivandet: Nu har Israel dödat en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till?
Visst blev det sjutton?

Och på samma sätt: Nu har Hamas skjutit en raket. Och en till, och en till, och en till...
Och Israel har fällt en bomb. Och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till...

Hur ser rättvisan i kritik enligt A-K Roth egentligen ut? Och inte bara enligt A-K Roth utan enligt många som kommenterar i Dagen, skriver på egna bloggar eller andras och tillsammans ger mig intrycket att de anser det vara palestiniernas eget fel att de blir beskjutna och näst intill förtjänar förlustsiffrorna 17-1.

Och så då ett läsförsök som blev helt misslyckat. Orden – på engelska – ville bara flyta ihop och meningarna lös med sin obegriplighet. Kommer att återkomma till boken ifråga som är mycket intressant när huvudet någotsånär är på skaft. Kanske blir jag skaftigare i morgon då vädret enligt prognoser kommer att vara blåsigare, snöigare och mulnare än idag. Men man kan ju aldrig veta.

Så skrev jag för ett par dagar sedan som slut på inlägget flykt norrut – 6. Den skrivningens i morgon är utifrån just nu igår då som berättat i seriens sjunde inlägg det stormade och blåste alldeles förfärligen.* Enligt här i fjälltrakterna arbetande dotter skulle stormandet sluta vid fyratiden i natt. Tio över fyra ville det kvällste och dito pilsner jag tidigare spolat nedför strupen ut ur kroppen och den vevan av sovpaus** kollade jag genom fönstret om hennes prognos slagit in. Och det hade den. Nu när uret närmar sig ½ 8 på morgonen är det fortfarande lugnt. Visserligen mulet men med mycket höga moln som ger förhoppning om åtminstone tidvis sol. Kommer att innebära några timmar skidåkning innan resan hem anträds.

Blev det då bättre igår med orden som ville bara flyta ihop och meningarna som lös med sin obegriplighet? Blev huvudet någotsånär på skaft när jag instormad i stugan läste ut de 130 sidorna i boken No salvation outside the poor – prophetic-utopian essays?

Skallen var nog lite mer på skaft – kanske. För boken är inte enkel. Dels är engelskan ganska svår, bitvis mycket svår. Dels är sakerna författaren Jon Sobrino driver inte alldeles enkla. Han är rotad i verklighetens och fattigdomens El Salvador och har ambitionen att koppla samman det sammanhanget med Bibel och kristen teologi. I korthet – om jag fattat saken rätt – menar han att Gud blev människa i Jesus Kristus för att genom sin förkunnelse, sitt handlande, sin död och sin uppståndelse bryta igenom alla gudsfientliga krafter och etablera Guds rike, Guds verkande, i en värld fylld av gudsviljefientliga förhållanden. Detta är ju ingen märkvärdighet i sig. Klassisk kristen tro – typ. Sedan går dock Sobrino ett steg till och gör en särskild poäng av att när Gud blir människa blir han en fattig människa som särskilt möter fattiga människor med sin makt och sin upprättelse. De fattigas och förtrycktas situation är alltså i Guds fokus. Var det så då är det väl rimligen så också nu. Eller?

Här avslutade jag mitt morgonskrivande. Familjen vaknar. Vi skall frukosta, packa, städa och idka friluftsliv innan vi beger oss hem. Jag får skriva färdigt sen.

Nu återupptar jag skrivandet efter mer än femton timmar. Sitter hemma i Älvsbyn i mitt eget ägandes kök. Hemkommen för ett par timmar sedan eftar sex timmar i bil. Innan dess ett tags skidåkning i kraftigt blötsnöfall i backar där inte en skugga eller en endaste liten kontrast gjorde det möjligt att se hur underlaget var beskaffat. Är i alla fall hemma nu i södern efter en god för tidigt uttagen sommarlovsvecka.

Nu tillbaka till Sobrino och hans bok No salvation outside the poor – prophetic-utopian essays.
Sobrino skriver alltså om hur Gud blev människa i Jesus Ktristus och då en fattig sådan med fattigas situation och armod i fokus. Slutsatsen han drar är – en av dem – att just de fattiga på ett speciellt sätt är bärare av och förkunnare av Frälsningen. Han spetsar rentav till det genom att påstå: Utanför de fattiga finns ingen frälsning.

Jesus samtids ekonomiska, politiska, kulturella, teologiska och intellektuella maktbärande sammanhang slog tillbaka – dödade – honom som utmanade alla slags gudsviljefientliga förhållanden. Så gjorde de också mot hans efterföljare som fortsatte hans verk. Och så sker än idag - menar Sobrino.

Jag fann Sobrinos bok – ehuru svår – mycket tänkvärd. Utmanar mig som då jag är en europeisk man i medelklassen klart lever på livets solsida – både globalt sett och i mitt eget samhälle. Fattar inte utifrån denna bok hur det kommer sig att Vatikanens trospolisiära myndighet betraktar hans undervisning som skadlig för kristna. Jag finner den inte skadlig. Bara profetiskt obehaglig. Alltså nyttig.

Om Sobrino kan man på Wikipedia läsa här. Om boken mer här.

Sverige deltar med stridsflyg tillsammans med NATO för att skydda civila i Libyen undan Khadaffis krigsmaskin. Helt rätt tycker jag. På samma sätt tycker jag det är rätt att några stora starka på en skolgård ingriper när någon annan stor och stark spöar skiten ur någon som är mindre och klenare.

Mina tankar börjar då vandra när jag i tidningens Dagen på webben läser artikeln Israel dödade befälhavare i Gaza – länk här. En bit in artikeln kommer texten Därmed har 17 palestinier dödats i israeliska hämndattacker mot Gaza för att en israelisk tonåring skadats svårt när en raket som avfyrats från Gaza träffade en skolbuss i torsdags och rapporterandet slutar med Elva militanta och civila palestinier dödades i israeliska flyganfall på fredagen, bland dem en 11-årig pojke och en vuxen som hittades söndersprängda vid en kyrkogård i den tätbefolkade staden Gaza.

Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu verkar 17-1 vara en rimlig balans när det gäller döda. Var tredje Dagenläsare verkar också tycka det eftersom 30% har markerat att artikeln gör dem glada.
Undrar hur folket i Gaza tänker. Och NATO. Är det inte snart dags att proklamera en flygförbudszon över Gaza för att skydda civila från militärmaskinellt övervåld??

Nu är det bara eftermiddag men jag sätter mig ändå ner för att skriva lite – mest för att jag nu är en gömd asolsökande som dragit mig för att gå ut. I alla fall har jag undvikit skidåkning. Varför? Jo det blåser en och en halv rackare. Och snöyr ganska duktigt. Inte så mycket ny snö som gammal som blåser omkring. Alla liftar är dock stängda utom två knappdito i barnbackarna. Kort promenad bara.

Likt alla andra gånger jag bloggar skrev jag igår en notis på Facebook om att jag bloggat. Som reklam – typ. Vad det får för effekt vad gäller läsare vet jag inte men jag gör så – sådetså. Ibland uttrycker då folk att de gillar min länk – alltså länken till bloggen – och då och då kommer kommentarer på Facebook rörande blogginläggets innehåll. Så blev det också i fallet flykt norrut – 6. Tyras faster i Umeå samt en tös som jobbar här i Björkliden ifrågasatte i skarp förebrående ton avsaknaden av så kallade Tyra-bilder i inlägget.

Nu skall i sanningens namn sägas att så många Tyra-bilder inte blev tagna igår. Vi slalomade men det är hon lite för liten för. Var med sin mamma - som inte heller slalomar - hela dagen. På kvällen spelades en filmsnutt in men i en i hemmet lämnad dator finns redigeringsmöjligheterna. Resultatet kommer att kunna betittas först någon gång åt veckan.
I blåst och snödrev strävade jag i vart fall tidigare idag upp mot hotellet för att med madammen – som åkte i barnbacken – äta mig en lunch. I motlutet mötte jag då hon som onekligen sätter prick på tillvaron. Och mobiltelefonbild kunde plåtas. Och beses härinvid.
Räcker för att inlägget hamnar i kategorin Farfar funderar.

Ikväll är jag alldeles för trött för att läsa – tror jag. I alla fall något mer avancerat än Bamse och eftersom barnen är stora och Tyra ännu jätteliten finns inga Bamsar i närheten.

Tröttheten kommer av att vädret denna dag varit toppen. Samt att det blev sent igår kväll. Andra slutspelsmatchen Skellefteå-Färjestad blev nästan fem perioder lång innan Schtaan kunde kvittera till ett ett i bäst av sju. Och så i morse blåste det inget och solen gassade från en klarblå himmel. Temperaturen rörde sig kring nollstrecket så det var bar att ge sig ut i backarna för dag tre av de fyra vi löst liftkort för. Ganska billigt förresten. Fyra valfria dagar för tusen spänn. För de som räknar dåligt kungör jag den övertydliga sanningen: tvåhundrafemti slantar per dag. Mycket billigare än till exempel Kåbdalis och mycket mer sluttningar att huvudstupa kasta sig utför i.

Mer folk än tidigare i veckan men långt ifrån mycket. Inga liftköer. Alltså inga påtvingade pauser med håglös väntan. I stället upp mot höjderna och ner. Och sedan upp igen. Och ner. Hela dagen. Bilden – inte den av Lapporten – togs ett tidigare år men det var samma sak idag. Bara lite mindre snö.

Väl inne efter det att lifteriet slutat uppförsläpa oss åt vi middag innan vi strosade iväg till en annan stuga där vi skulle fika med Tyra, hennes föräldrar, morföräldrar och morbror. Sedan hem för att å radio lyssna till slutet av kvalet till Elitserien som innebar att Modo hankar sig kvar och Södertälje ramlar ner.

Och så då ett läsförsök som blev helt misslyckat. Orden – på engelska – ville bara flyta ihop och meningarna lös med sin obegriplighet. Kommer att återkomma till boken ifråga som är mycket intressant när huvudet någotsånär är på skaft. Kanske blir jag skaftigare i morgon då vädret enligt prognoser kommer att vara blåsigare, snöigare och mulnare än idag. Men man kan ju aldrig veta.

Så går dagarna. I morse när vi vaknade var det alldeles vitt så vitt vi såg. Och inte var det särskilt vitt. Bara 30 meter. Allt bortanför var insvept i dimma.

Nu är det lustiga med fjällen att det mycket väl kan vara strålande sol på höjd samtidigt som det är mulet och dimmigt nere i dalgångarna. Någon gång av de tidigare gånger vi varit här har vi varit uppe åt Låktatjåkko-hållet har vi njutit av skenet från solsystemets centralkropp samtidigt som vi blickat ner på molnen över Torne träsk med Björkliden invid.

Stärkta av denna tanke tog madammen och sonen vid 11-tiden sig före att åka upp till nyss nämnda Låktatjåkko med tillhörande fjällstation 1228 meter över havet. Ungefär en mil är det dit och de beräknades vara borta hela dagen. Själv stannade jag kvar i den diminsvepta stugan. Vid ½1-tiden fick jag anledning att undra: Vem är det som klampar på min bro?? Det var de bägge skidåkarna som efter en timmas åkning befann sig fortfarande förblivande i dimman varvid de lappkastade om åkverktygen och for tillbaka.

Någon timme senare hade dock solen brutit igenom och det blev också för ögat njutbart att ge sig ut. Jag tog de turskidor sonen hyrt och åkte uppåt fjället ett tag. Bara för att vara ute och svetta ner kläderna lite.

Hade allt fungerat som det skulle ha fungerat skulle lilla Tyra nu varit framme. Men så ha det inte funkat. Lavin och/eller rasrisk på norska sidan gjorde att SJ valde att låta Tyra med föräldrar och morbror stanna i Kiruna i väntan på en buss. Ganska nyss ringde Tyras pappa och sa att bussen nu rullar västerut. Så om en timme – drygt.

På radio debatteras vilka bemärkta personer som skall figurera på konungariket Sveriges framtida sedlar. Märklig debatt. Jag föreslår temat mördade statschefer: Engelbrekt, Gustav III och Olof Palme räcker inte till alla valörer men Erik XIV som förgiftad och han som åt ihjäl sig på semlor och varm mjölk kan kanske bli aktuella. Annars kan Ragnvald Knaphövde, Sverker den äldre, Erik den helige, Magnus Henriksson, och Karl Sverkersson komplettera listan över avlivade statschefer.
Länk till sedelaspiranter enligt mitt kriterium hittas här.

Vad det är för väder hemma och nere vid kusten har jag ingen aning om. Dessutom är det inte intressant eftersom jag ju inte är där. Det är ju här jag är – i fjällen med ett par plusgrader, massor med snö och växlande molnighet med svag vind. Livet är som vi brukade säga: Bara bulla! 

Liftar och backar fick vara ifred idag. I stället spändes löparskidorna fast under fossingarna och jag och madammen kajkade iväg längs Rallarvägen mor Tornehamn och kapellet där. Märklig tur. För två år sedan gjorde vi samma resa. Då hade det kommit en massa nysnö vilket gjorde att vi fick spåra och fann att allt underlag frysfastnade under skidorna. Idag fastnade inte ens en kvadratcentimeter av skidorna mot underlaget. Slint och halk hur klistriga skidorna än gjordes.

Dock kom vi framåt. Nådde Tornehamns kyrka och konstaterade att en massa snö blockerade dörren. Nederbörden röjdes undan med hjälp av på platsen befintlig spade. Då kyrkan likt alla goda Gudshus var olåst kunde vi således inträda i densamma och där bland annat förtära vår mjölkchoklad.

Väl hemma dusch och väntan på middag på hotellet kl 18.00. En av dagen händelser alltså.

Andra händelser har vi hört på radion.
Vi skall få nya slantar med nytt folk på sedlarna. Garbo, Bergman, Astrid Lindgren med fler bemärkta svenskar skall ersätta döda kungar och andra herremän. Bra. Visst hade man kunnat tänka sig andra typer men det viktiga är att monarkin inte längre ges smygreklam – typ.
En del Centerpartister önskar att Maud Olofsson skall avgå – vilket vore en händelse att se fram emot. Hennes kritiker menar att senaste valet gick dåligt eftersom hon – och andra – inte lyckades föra ut partiets politik. Så tror inte jag. Centerns katastrofval berodde på att de fick ut sin ”politik”. De gjorde sig tydliga som håglöst stödparti till Moderaterna och då kastade många trotjänare in handduken.

I morgon eftermiddag kommer Tyra!
Det, mina vänner, är en händelse!!!

Och ikväll är det ett avsnitt av The Event. Om 272 minuter.

Till skillnad från det två tidigare inläggen med snarlik rubrik publiceras detta inte under kategorin Speciella resor. Nedan kan i stället anas orsaken till varför Predikaren 12:12 i stället blivit aktuell.

I vart fall var vädret bra också idag tisdag, främst en bit in på dagen. Måndagens tredje vurpa hade dock medfört att det i vänster knä då och då under slalomåkning högg skarp smärta vilket gjorde att jag avbröt plankhasandet efter lunch för att i stället soffa mig* med en intressant bok: Skapandet av det Judiska folket av den israeliske historieprofessorn Shlomo Sand.

När vi för några år sedan var fullt upptagna med att sortera saker och ting mina föräldrar lämnat efter sig fann jag den lärobok i svensk historia som min hulda moder hade att hämta kunskaper ur på 1930-talet. Intressant läsning – i sanning. Utan någon som helst tveksamhet angavs historiestuderandets mål som – jag drar detta ur minnet eftersom boken befinner sig hemma i bostaden – att ge eleverna kunskap om och stolthet över det svenska folkets tidigare öden och äventyr, allt för att stärka en svensk identitet och nationalkänsla. Detta var ingalunda unikt i sin tid. Alla länders skolbarn – och äldre – fick det förflutna presenterat så att ett syfte för dagen skulle nås. Alltså skrivarens och läsarens idag.

Tidsanda och författarens intentioner styrde alltså vad av det förflutna som presenterades – och hur. Och detta var som sagt ingen märkvärdighet. I hela Europa fick sedan början av 1800-talet historieskrivningen gå nationalismens och nationalstaternas ärenden genom att ge nya stater och regimer historiska rötter bakåt. Den moderna nationalismen så att säga projicerades bakåt i tiden till och med på så sätt att bronsåldersfolk runt Mälaren kallades svenskar.

En gren på 1800-tals-nationalismens träd är den Sionistiska rörelsen. På samma sätt som den polska nationalismen är en grund för landet Polen och polackernas identitet – detta var ett exempel ur högen – kom Sionismen en tid senare att resultera i staten Israel med dess identitet. Och historieskrivningen präglades på likartat sätt vad gäller avsikt, urval och slutsatser. Historikerna konstruerade historien – typ.

Den israeliske historikern Shlomo Sands bok Skapandet av det Judiska folket kan sägas vara den judisk-israeliska** historieskrivningens historia. Förödande intressant. Men onekligen lite svår. Han moraliserar inte – kanske lite – men kartlägger desto mer. Berättelsen om hur vissa fakta lyfts fram eller rentav fabricerats medan andra saker medvetet eller omedvetet sorterats bort för att tjäna det sionistiska nationella projektet är tänkvärd. Mycket tänkvärd.

Några översättningsmissar stör dock framställningen. Så beskrivs till exempel Vandalernas rike i Nordafrika som ariskt när det skall vara ariansk, kyrkofadern Origines kallas Origen – så som namnet återges i engelsk litteratur – och en del andra saker av samma slag. Onödigt när det gäller en så tankeväckande bok.

Läs den! Och mer om den här.

Telefonkontakt med hemorten avslöjade regn därstädes.
Ha! Här har det varit mestadels soligt.
Bara lite moln ibland och ett par plusgrader.

Flykten norrut för att söka asol har alltså hitintills varit lyckad. Prima väder och härliga backar. Lite hårda kanske eftersom det varit nattkallt men helt OK. Och jag som inte ramlat i slalombacke på tre år stod på arschlet vid tre tillfällen idag. Ett par stilla glidare då skidorna for i förväg nedåt och jag försökte bromsa genom att köra ner naglarna i pisten. Den tredje vurpan blev mer spektakulär, Trodde faktiskt jag rentav skulle ramla ur kyrkboken alldeles. Gick dock bra. En skida och en stav blev kvar en god bit upp i backen men en medåkare förbarmade sig, plockade upp pinalerna och tog ned dem till mig.

Detta med att ramla när man utförsåker skidor avslöjar i vilken av livets fyra åldrar man befinner sig. I mitt fall är det den tredje åldern. Första åldern är när man tycker det bara är kul att stå på öronen. Barn är sådana. Bara skratt och nya tag. Under andra åldern är det också ohämmat och kul när man ramlar men man söker ändå undvika det eftersom det är pinsamt när någon eller några bevittnar eländet. Tredje ålderns män och kvinnor undviker vurpor då varje sådan ger tanketillägget Jag gör väl inte illa mig nu! Kommen in i fjärde åldern undviks rammelbuljong till varje pris då man faktiskt på goda grunder funderar på om man kommer att kunna ta sig upp igen. Sett så är jag en trea – typ.

Efter skidåkningen blev det en stunds after ski. Och dusch, middag samt TV-programmet Big Bang Theory på kanal 5. Själv lätt smånördig – teolog, bloggare, exe-get mm – är det upplyftande att se ett program med verkliga nördar. Vardagskvällar 18.30 – 19.00. Rekommenderas.

Till sist men absolut inte av minst betydning är att det idag är 28 år sedan jag för första gången blev pappa. Fjärde april 1983 föddes Snuppan som i nyfödd form kan beskådas härinvid. Snart är hon färdigutbildad skolfröken i engelska samt svenska språket och litteraturen. Inte illa.

I morse var det 6 grader varmt!
Mulet med regn i luften!
Dax att fly norrut!

Vi flydde undan den annalkande smutsgrå trista slaskvåren genom att köra bil i sex timmar för att strax efter två på eftermiddagen komma fram till vårt vårvintersmultronställe. Fast så kan man inte uttrycka sig egentligen. Det kan väl inte finnas något vårvintersmultronställe. När det är vårvinter finns ju inga smultron. Och 5½ timme norrut från Älvsbyn är det knappast smultrigt på sommaren heller. Det är som för fjälligt – typ.

Vi är alltså i Björkliden. Vilken vårvinter i ordningen vet jag inte men några har det blivit. Åxå på sommaren brukar vi passera här men vårvintern är nog ändå bäst. Utsikten från vårt fönster ser läsaren ovan. Jag har liknande bilder från tidigare år men detta är Lapporten årgång 2011.

Åxå här är det blidväder men till skillnad mot i morse hemma är det strålande sol. Gissningsvis blir det kallt i natt. Det finns massor med snö, fina spår för löparskidor, många backar för slalom och bandvagnspistade leder för turåkning. Det är bara vattenskidåkning som inte kan praktiseras. Än.

Vecka 14 skall vi vara här.* I förra inlägget nämnde jag att det rör sig om en sommarlovsvecka i förskott. Eller i efterskott från förra sommaren. Kan vara bägge. Och vi ska vara ute och göra vad vi vill. Bara väder och håg avgör.

Madammen han inte mer än få in grejerna i stugan så stack hon för att testa ett preparerat spår.
Och jag som inte skäjtar ska ta mig en promenad.

Jag skrev inget igår. Första april vill jag inte blogga då det kan få eventuella läsare att tro att jag inte menar det orden förefaller betyda. Nu är det andra april och då vågar jag yttra mig igen.

Både vad gäller nationella och internationella ting verkar det som om vi bara kan ha en eller två bollar i luften samtidigt. Ganska trist egentligen. Och korttänkt. Ingen funderar nu i media eller annat på Japan som för en tid sedan drog all vår uppmärksamhet från situationen Libyen – fast nu är Libyen tillbaka på tapeten eftersom svenskt stridsflyg skall dit. Elfenbenskusten kanske det börjar funderas kring men det är inte säkert.

Hemmavid är det samma sak. Sosseriet möblerar om i toppen vilket ger ny uppmärksamhet till inomsvenska politiska frågor. Sverigedemokraternas Jimmi Åkesson är inte den medialt mest intressanta politiska företeelsen längre. Juholt är nummer ett.

Att det i Sverige finns barn som växer upp i fattigdom – med svenska mått mätt – är en fråga som får mer uppmärksamhet. Helt rätt! Barn som far illa väcker indignation. Detta dels utifrån tankar på mänskliga rättigheter men också utifrån ett mer plumpt motiv: barnen representerar en kommande resurs som det gäller att inte slarva bort. Barnen behöver vårt stöd eftersom de kommer att producera. Gamla människor som far illa väcker samma känslor. De har kämpat, strävat, betalt skatt och har moralisk rätt till ett värdigt liv. Och så har de har ju varit en resurs som vi är moraliskt förpliktigade att hedra – typ.

Men de som inte bedöms kunna vara produktiva i framtiden eller inte varit nyttiga förr?
Räcker våra värderingar och vår solidaritet till dessa? Eller är vi så förbaskat nytto- och profitinriktade att vi låter visas kategorier falla av vagnen? Rentav knuffas av? Tendenser till sådant finns sannerligen!

Regeringens tanke att sjuka människor skall bli arbetsföra utifrån en tidtabell är tecken på att en sådan människoovärdig profitisk Mammondyrkan verkligen fått både säte och stämma. Är du inte så sjuk att du är helt oförmögen att arbeta skall du arbeta fast du är för sjuk för att göra det. Eller gå under – typ.* Dina rättigheter som människa finns inte! De är helt avhängiga av om vi tycker du är värd att satsa på, värd stödja. Ditt värde avgörs av din produktivitet.

Svenska kyrkans diakoner har fäst protestens uppmärksamhet på denna orättfärdighet. Sveriges Kristna Råd likaså. Och Biskopsmötet. Och det är bra. Samtidigt kan noteras att biskoparna dröjde ganska länge inna de tog bladet från munnen. Begripligt – men absolut inte bra – då de gissningsvis känner ett behöv av att snegla över axeln för att känna efter åsikter och attityder hos Kyrkostyrelse och kanske Kyrkomötet som i bägge fallen domineras av partikamrater till reichführer Freidrich Rheinfeldts politiska allians.

Ett intressant exempel på hur produktivitet och snöd penningfixering leder till att en person inte ges det personen enligt lag och beslut har rätt till kan läsas i denna artikel i Lokala Världsbladet. Intressant som exempel på det ovan nämnda. Och på hur man också i en sossestyrd kommun för reichführerns politik med lönsamheten som måttstock. Dessutom nämns i förbigående madammen i mitt liv som i sitt arbete har att backa upp personer som på detta sätt kommer i kläm av systemet.

I morgon drar vi till fjälls för en veckas sommarlov. Jodå! Rätt uppfattat! Då jag i sommar kommer att ha två veckors arbete med konfirmander under den tid då andra lärare njuter av sin i förväg inarbetade sommarledighet passar jag på att ledigförklara mig själv vecka 14. Bloggtystnad blir det knappast. Kanske snarare tvärtom. Läsa god litteratur och skriva sina tankar är två goda saker som väl kan kombineras med dagaktiviteterna skidor och friluftsliv.