stigstrombergsson

Jag skrev inget igår. Första april vill jag inte blogga då det kan få eventuella läsare att tro att jag inte menar det orden förefaller betyda. Nu är det andra april och då vågar jag yttra mig igen.

Både vad gäller nationella och internationella ting verkar det som om vi bara kan ha en eller två bollar i luften samtidigt. Ganska trist egentligen. Och korttänkt. Ingen funderar nu i media eller annat på Japan som för en tid sedan drog all vår uppmärksamhet från situationen Libyen – fast nu är Libyen tillbaka på tapeten eftersom svenskt stridsflyg skall dit. Elfenbenskusten kanske det börjar funderas kring men det är inte säkert.

Hemmavid är det samma sak. Sosseriet möblerar om i toppen vilket ger ny uppmärksamhet till inomsvenska politiska frågor. Sverigedemokraternas Jimmi Åkesson är inte den medialt mest intressanta politiska företeelsen längre. Juholt är nummer ett.

Att det i Sverige finns barn som växer upp i fattigdom – med svenska mått mätt – är en fråga som får mer uppmärksamhet. Helt rätt! Barn som far illa väcker indignation. Detta dels utifrån tankar på mänskliga rättigheter men också utifrån ett mer plumpt motiv: barnen representerar en kommande resurs som det gäller att inte slarva bort. Barnen behöver vårt stöd eftersom de kommer att producera. Gamla människor som far illa väcker samma känslor. De har kämpat, strävat, betalt skatt och har moralisk rätt till ett värdigt liv. Och så har de har ju varit en resurs som vi är moraliskt förpliktigade att hedra – typ.

Men de som inte bedöms kunna vara produktiva i framtiden eller inte varit nyttiga förr?
Räcker våra värderingar och vår solidaritet till dessa? Eller är vi så förbaskat nytto- och profitinriktade att vi låter visas kategorier falla av vagnen? Rentav knuffas av? Tendenser till sådant finns sannerligen!

Regeringens tanke att sjuka människor skall bli arbetsföra utifrån en tidtabell är tecken på att en sådan människoovärdig profitisk Mammondyrkan verkligen fått både säte och stämma. Är du inte så sjuk att du är helt oförmögen att arbeta skall du arbeta fast du är för sjuk för att göra det. Eller gå under – typ.* Dina rättigheter som människa finns inte! De är helt avhängiga av om vi tycker du är värd att satsa på, värd stödja. Ditt värde avgörs av din produktivitet.

Svenska kyrkans diakoner har fäst protestens uppmärksamhet på denna orättfärdighet. Sveriges Kristna Råd likaså. Och Biskopsmötet. Och det är bra. Samtidigt kan noteras att biskoparna dröjde ganska länge inna de tog bladet från munnen. Begripligt – men absolut inte bra – då de gissningsvis känner ett behöv av att snegla över axeln för att känna efter åsikter och attityder hos Kyrkostyrelse och kanske Kyrkomötet som i bägge fallen domineras av partikamrater till reichführer Freidrich Rheinfeldts politiska allians.

Ett intressant exempel på hur produktivitet och snöd penningfixering leder till att en person inte ges det personen enligt lag och beslut har rätt till kan läsas i denna artikel i Lokala Världsbladet. Intressant som exempel på det ovan nämnda. Och på hur man också i en sossestyrd kommun för reichführerns politik med lönsamheten som måttstock. Dessutom nämns i förbigående madammen i mitt liv som i sitt arbete har att backa upp personer som på detta sätt kommer i kläm av systemet.

I morgon drar vi till fjälls för en veckas sommarlov. Jodå! Rätt uppfattat! Då jag i sommar kommer att ha två veckors arbete med konfirmander under den tid då andra lärare njuter av sin i förväg inarbetade sommarledighet passar jag på att ledigförklara mig själv vecka 14. Bloggtystnad blir det knappast. Kanske snarare tvärtom. Läsa god litteratur och skriva sina tankar är två goda saker som väl kan kombineras med dagaktiviteterna skidor och friluftsliv.  

---

*  På ett profetiskt sätt poetade jag i inlägget moderat temperatur gör det kallt samma höst som reichführer Freidrich Rheinfeldt tillträdde som statsminister.