stigstrombergsson

I morse när vi skulle fira mässa å folkhögskolans kapell läste jag ånyo första årgångens evangelietext för Kyndelsmässodagen – alltså text för i förrgår*. Det aktuella Bibelavsnittet var ur Lukas evangeliums andra kapitel och handlade om hur Maria och Josef bar Jesus-babyn till templet och där stötte på tvenne duktigt ålderstigna personer med sakkunskap om vem barnet innerst inne var – eller är. En av dem – Symeon – säger till Maria att också genom hennes hjärta skall det gå ett svärd…

Och då kom jag att tänka på en bild jag har** från gravkyrkan i Jerusalem. Och sedan på det faktum att jag fortfarande har intryck jag inte här på bloggen ännu berättat från resan i månadsskiftet oktober-november förra året. Mer kommer alltså nu.

Den Heliga gravens kyrka är byggd så att den innesluter både en plats för Jesu kors och hans grav. Själva korsplatsen når man genom att gå upp för en smal trappa upp på den klippknabbe som finns under golvet i kyrkan. Där uppe finns ett altare och under altaret ett hål genom vilket man kan känna ett hål i vilket den lodräta delen av ett kors kan ha varit placerat. Att nå fram dit är ganska marigt eftersom det är trängsel och packat med folk. Dock finns det ”vakter” som ser till att bedjare inte försjunker i en alltför djup kontemplation som stoppar upp köerna. Den första bilden är av detta.

Invid ”korsaltaret” fanns en tavla av Maria, ungefär på det avstånd hon borde stått på när hon med den anonyme lärjungen stod vid sin döende son på korset***.  Och på bilden går ett svärd in i hennes hjärta. Det var den tanken och den bilden som framkallade detta inlägg.

Följs så pilgrimsflödet förbi Maria, förbi altaret ovanpå själva kors-hålet och sedan en trappa ner faller blicken på en sten – slät sådan – på vilken Jesus döda kropp skall ha legat när han sveptes för sin gravläggning i en grotta ungefär 30 meter bort. Runt den smörjelsestenen låg människor på huk och strök stenen med dukar som de sedan packade ner i sina väskor för att ta hem, kanske ge till någon sjuk eller så. Jag såg en kvinna lägga ut fyra små ikoner på stenen, be och sedan plocka ihop dem igen. Som att ladda upp batterier – typ.

Vriden ett halvt varv därifrån kan man i ett rum eller en alkov rakt under korset se att klippknabben är sprucken. Sprickan anses ha uppkommit vid den jordbävning som inträffade när Jesus dog. Genom sprickan rann då Befriarens blod ner på Adams grav – för han ansågs vara begravd där. Och detta får stå som bild för att Jesus död gäller hela mänskligheten. Är dessutom ett vanligt motiv i kristen konst och ikonografi.

In i själva det lilla gravkyrka som den stora gravkyrkan är byggd kring gick vi dock inte. Raden av väntande personer bedömdes vara tre kvart lång.

Är detta de äkta platserna?
Bär de på någon ”laddning” som kan överföras till ikoner eller textilier?
Är den Heliga gravens kyrka heligare än andra platser?
Alltså i sig? Och är platserna äkta?

Platsen är i stort äkta! säger historikerna.
Och har historiska argument för detta.
Men är allt äkta i alla sina detaljer?

Vad vet jag.
Men om platsangivelserna skulle slå fel på några meter när tycker jag faktiskt inte spelar någon roll. Där, exakt där eller i environgerna, hände faktiskt det som på ett avgörande sätt vände världen. Där, i de krokarna, skapade Gud fred mellan sig själv och den mänsklighet som valt att vända Gud ryggen i trots. Det är det viktiga! Det är värd all vördnad. Och vördnad var vad jag både såg och själv upplevde. Och jag blev tagen, faktiskt imponerad, av fromheten och hängivenheten jag såg hos kristna som fäster större vikt vid speciella platser och saker än vad jag själv gör. Det var något äkta och därför får platsen en äkthet – helighet – som är större än historisk exakthet – typ.

---

*  Det var i förtänkeriet jag läste den texten. Beredelseordet kom jag att plocka från andra årgångens evangelium, främst vers 18 i Johannesevangeliets första kapitel.
**  Faktiskt inte egenhändigt plåtograferad utan fådd av en av medresenärerna.
***  Läs om detta i Johannesevangeliet kapitel 19.