omvändelse x3
Liten varning: Ganska långt inlägg!
Idag fredag före Stilla veckan var det folkhögskolans sista studiedag innan Påsklovet.* Som brukligt skulle därför första lektionen vara en gemensam skolgudstjänst för alla elever som valt att inte skolka dagen ifråga samt all personal som kunde gå ifrån sina arbetsuppgifter. Som skolpräst är det på mina späda skuldror uppdraget ligger att fundera över hur den samlingen skall läggas upp och vad den skall innehålla – i värdefullt samtänkande med en musikalisk arbetskamrat.
Jag upplever uppdraget ganska grannlaga. Den genomsnittlige folkhögskoleeleven är inte världens flitigaste kyrkbänksnötare om man uttrycker det lite omständigt. De flesta är inte ens sekulariserade eftersom – i var fall som jag upplever orden – sekulariserad betyder en ut- eller avveckling - alltså att man från att ha varit religionsfärgad tappat kulören. Faktum är ju att de flesta födda på 1980- och 1990-talen aldrig ens färgats och allts inte ens kunnat sekulariserats. Setta gäller svenska elever alltså. Med elever med invandrarbakgrund är det en helt annan sak. Deras religionmedvetenhet är betydligt starkare vare sig de är kristna, muslimer eller buddister. I relation till dem blir språket – inte obekantheten – den faktor som gör att uppgiften blir grannlaga.
Det finns alltså anledning att så att säga ”vara enkel”. Men samtidigt behöver ju gudstjänsten vara ”central till innehållet”. Vi står ju inför Stilla veckan med både Långfredagens och Påskens budskap – berättelsen om Guds mest bastanta insats för människornas skull!
Hur blev det då i morse?
Hade det varit en ”vanlig” gudstjänst i en ”vanlig” gudstjänstlokal med en ”vanlig” församling skulle jag haft ett skrivet manus jag nu bara enkelt skulle kunna kopiera in i här – möjligen lätt bearbetat. Men jag har inget sådant. Skrivet manus fungerar inte i skolgudstjänstsammanhanget – i vart fall inte för mig. Det som sägs behöver – vad jag menar – vara ”färskvara” och gärna i ett samtal eller en diskussion. Eller åtminstone i sådan ton. Det betyder inte att jag inte förbereder mig eller inte tänker i förväg dagarna innan, men det leder till att jag först på morgonen strax innan gudstjänsten ställer samman tankar och sånger till någon form av stolpanteckningar över vad jag sedan fri från manus vill berätta.
Jag valde att försöka berätta om Tre omvändelser.**
För det ändamålet behövde jag rekvisita och frågade efter två frivilliga statister. En elev anmälde sig och han fick uppdraget att välja ut en till. Dessa ynglingar placerades med ungefär tre meters lucka vända från varandra med uppdraget att se arga, besvikna och bistra ut men vara tysta. Andra skulle få prata och tänka högt. Förresten hade vi allra först sjungit Psalm 45, Jesus för världen givit sitt liv.
Vad behövs för att dessa två skall bli sams? sporde jag menigheten.
Tystnad följde. En stund. Och så kom förslagen:
De måste vända sig till varandra! var ett.
Vem vänder sig först? frågade jag då.
Den som mest vill vänskap! ledde tanketråden till.
Jag minns inte om det var jag eller någon annan som sa det.
Kommen såhär långt tog jag fram skyltarna. På en av den stod GOD och den hängdes på den ena statisten. Skylten MAN hängdes på den andra och beskedet var att texten var på engelska.
Väl så arrangerat vred jag GOD-statisten ett halvt varv och riktade honom mot MAN – som fortfarande stod med näsan i sin gamla riktning, på väg åt det håll sagda kroppsdel pekade.
Och så började jag berätta om den första omvändelsen – att Gud omvände sig till människan genom att själv bli en människa – Jesus.
Just då svimmade han som hade MAN-skylten. Pang i golvet! In under altaret.
Vit som ett lakan i ansiktet, stirrig blick, vid medvetande. Typisk stå-stilla-yrsel.
Paus i förkunnelsen alltså.
Sedan tumultet lagt sig, gossen rest sig samt satt sig på en stol – så ock den andre statisten – fortsatte jag mina tankegångar om hur GOD omvände sig och blev MAN. En GOD-MAN. Och som GOD-MAN blev Jesus GODMAN – ett nu svenskt ord som betyder ungefär ansvarig företrädare och representant – för alla individer i den mänsklighet som är vänd från Gud och rör sig i sina näsors bortvända riktning.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son... sammanfattar denna tanke.
Efter psalm 38 verserna 1-3 växelagerade jag själv i statisternas positioner för att illustrera människan gensvar på Guds tillvändhet. Alltså den andra omvändelsen. Det var den första, och är den givna, uppmaningen beskedet om Guds omvändelse ledde och leder till. Omvänd er! Fler ord i saken – givetvis – innan summeringen från andra halvan av Johannes evangelium kapitel 3 vers 16: ...för att var och en som tror på honom – det är omvänder sig till – inte skall gå förlorad – fortsätta i näsans riktning – utan ha evigt liv.
Därefter en solosång av den musikaliska arbetskamraten.
I resonemangets tredje del tog jag startpunkten i den naturliga omsorg och oro alla kände när statisten dråsade i golvet. Naturligt för människan egentligen. Men samtidigt är det också så att vi mycket väl kan låta bli att engagera oss för människor som drabbas. Eller är sjuka. Eller fattiga. Därför omvänder Gud oss till varandra, vill att vi omvänder oss till våra medmänniskor – så att vi följer Gud i att omvända sig till folk. Och detta är den tredje omvändelsen.
Sedan bön, Vår Fader, Välsignelsen och tre verser på psalm 729.
Och till sist Påskdagens berättelse hos Johannes. Kapitel 20 vers 1-8.
* Vanliga år brukar lovet vara veckan efter Påsk men då högtiden detta år är alldeles extremt sen är lovet lagt innan högtiden.
** Det var min Plan A. Jag hade också en Plan B. Den gick ut på att jag med två hockey-halsdukar – Luleås och Skellefteås – skulle prata om Dubbel besvikelse eller nåt sånt. Men jag fick inte ihop tankegångarna på slutet så den planen övergavs och halsdukarna lämnades i sakristian.
