stigstrombergsson

Jag tycker teologi är intressant. Och ta del av olika teologiska tankar. Särskilt förtjust blir jag när det till exempel gäller Bibeltexter och trossatser och man inte bara ställer fram gammal skåpmat och i förväg anade tolkningar utan i stället i texten hittar ytterligare en vinkling. Självfallet kan vinkelavvikelsen inte då vara hur stor som helst. Att vrida Bibelresonemang så att betydelsen blir raka motsatsen till vad Bibeln vid första seriösa läsningen förefaller betyda tycker jag är skumt* men att man i texterna söker och finner kompletterande tankespår är intressant.

Så kallad Befrielseteologisk läsning av olika slag ger ofta sådana nya intressanta vinklingar. Det lilla jag läst skrivet av Latinamerikanska och Palestinska teologer har jag funnit mycket tankeväckande. De jag läst har alla varit kristna teologer men i morse snubblade jag i en artikel i tidningen Haaretz över något liknande men nu från den judiske teologen Donniel Hartman. Var han finns i den interna judiska teologiska debatten vet jag ingenting om – vet bara att jag fann hans resonemang intressant.

Artikeln Haaretz länkar till finns på engelska här. Googles översättningsfunktion yxade grovt och jag täljde till språket en del. Om Donniel Hartman kan man läsa här.

Minnet av Pesach: Berätta två berättelser.

Våra rabbiner lär att alla judar måste se sig själva som om de har tågat ut ur Egypten. Uttåget ur Egypten är inte en historia om ett avlägset förflutet utan ett levande minne som måste forma våra nuvarande liv och identiteter som judar.
Minnet är en svår sak där vi inte bara är passiva mottagare av tidigare händelser,. Vi är aktiva deltagare i att forma detta minne och bestämma dess egenskaper. Den avgörande frågan vi måste ställa oss är vilken historia vi väljer att berätta. Vad minns vi från Egypten? Och viktigast: vad tar vi bort från detta det minne som är grundstenen för judiskt liv?
Exodusberättelsen, som den återberättas i vår tradition, har många aspekter, som alla väver sin egen berättelse och får sin moraliska lärdom. Den mest dominerande och vanligaste skildrar vår befrielse från Egypten som en berättelse om ett utväljande av oss judar. Den berättar om vårt lidande i Egypten, om en Gud som minns sitt förbund med våra förfäder och som agerar med stark hand och uträckt arm och stora mirakler för att befria oss och göra oss till Guds egendom och utvalda folk.
När vi berättar berättelsen minns vi befrielsen och kan sola oss i ljuset av Guds kärlek och omsorg. Vi kan känna stolthet och värdighet över att vara Guds utvalda folk. Vi räknar, värderar, förstorar och mångfaldigar varje mirakel som bevis både på Guds unika kärlek till oss och som grund för löftet om sådant som komma skall.
Denna berättelse har tjänat oss väl, särskilt i de mörkaste stunder i exil då vi väntade på vår nästa befrielsehistoria. Den skapade en tillhörighetens stolthet även när vår osäkra samhälleliga ställning verkade tyda på att vi var det övergivna barnet. När vår frihet och makt ökade med återfödelsen av Israel och vår nyfunna acceptans i västvärlden kom stoltheten ur berättelsen att tjäna och tjänar som en pågående faktor för vårt folk att sträva efter högsta kvalitet och att definiera oss själva genom våra prestationer. Det är en berättelse som förser oss med en känsla av stolthet och ett värde i sig att vara jude. Att vara medelmåttig blir en motsägelse ovärdig det folk som Gud befriade från Egypten.
Denna historia kan dock och får ibland en mörkare sida. Stolthet kan bli modern till arrogans, och utvaldhet kan, istället för att tjäna som en faktor för prestation, läggas som grund för anspråk på exklusiv rätt. Berättelsen om Guds kärlek kan föda en känsla av överlägsenhet och nedvärdering av dem som inte är mottagare av denna kärlek.
I sanning kan denna mörkare sida återfinnas genom hela vår tradition, när Exodushistorien ibland används diskriminerande mellan Judisk och icke-Judisk. Den har även funnit väg in i slutet på den traditionella påsk-Haggadan** med ropet till Gud att utgjuta sin vrede över de nationer som inte känner Gud.
När vi berättar berättelsen är det är viktigt att vi känner till också denna mörka del. Ignorerar vi den delen blir det möjligt för den att gro och påverka vår själ. Det är först när ett symptom på en sjukdom erkänns som lämpliga handlingar kan vidtas för att hela.
En del av detta helande finns i en dimension av Exodus som sällan kommer med när historien berättas eller i den traditionella Haggadan, men som hade en betydande inverkan på den judiska moralkodexen. Det är den delen av historien som föregår befrielsen och som talar om vårt ödmjuka och lidande förflutna. Det förpliktar oss att använda detta minne som en anledning att ta ansvar för alla som är i liknande omständigheter.
Om den första berättelsen förenar oss med andra judar placerar den andra oss alltid mitt i gemenskapen av drabbade. Det kyler ner vår stolthet med ett mått av ödmjukhet för att säkerställa att arrogansen och tanken på de exklusiva rättigheterna aldrig blir vår arvedel. Det kanaliserar vår strävan att nå inte endast det som gagnar våra egna intressen utan behoven hos alla, särskilt de förtrycktas och glömdas.
Om bönen "Häll ut din vrede" personifierar vår mörka kommer Haggadans början – ”Detta är lidandets bröd som våra förfäder åt i Egyptens land. Alla som är hungriga, låt dem komma och äta. Alla som är behövande, låt dem gå med oss ​​vid vårt bord” – att fungera som motgift.
Bägge delarna är närvarande i vår historia. Det kommer an på vårt folk, vars befrielseberättelse tjänar som en anledning till höghet, att inse att det är vårt ansvar att avgöra vilken sida av historien vi berättar och vilken sida vi tillåter definiera vår framtid som ett folk. Det är sant att vi en gång var slavar, men nu är vi fria. Som ett fritt folk har vi nu i våra händer makten att vara en kraft för det goda eller onda. Det är upp till oss att visa att judisk stolthet och en känsla av Guds kärlek till oss inte behöver leda till arrogans och blindhet för andras behov och rättigheter. Det är upp till oss att avgöra vilken berättelse som kommer att definiera oss som ett folk. Också i detta måste medelmåttighet och att vara jude vara en motsägelse i sig.

Detta inlägg hamnade i kategorin Allmänt. Det är för lite Bibeltolkning för att kvalificera för Exe-geten bräker och för lite Politik för att hamna där. Församling stämmer som inte heller eftersom jag där bruka ha skriverier kring kristet-kyrkligt innehåll - och detta är judiskt.
 

---

* Ett exempel på sådana skumma tankeomkastningar är en del nutida försök att tolka bort Jesus död och uppståndelse som offer som leder till försoning. En präst i Västerås skrev en artikel i den riktningen i Kyrkans tidning för några veckor sedan. Prällaten ifråga går i sitt så kallade debattinlägg helt på tvärs med bibliska huvudtankar och den lära som prästvigningens löften och svar förpliktigar präster till. Jag har inte idats tidigare kommentera stollerierna.
** Haggada är ordningen för och texterna till den liturgiska judiska påskmåltid som ska hållas i varje judiskt hem under den judiska påsken, Pesach.