stigstrombergsson

Det pratas mycket om sprutor nu. När man möter folk byter man uppgifter om i vilken omfattning man blivit besprutad mot Covid. Alla jag känner är inte vaccinerade. Ännu. En del är för unga och har inte nått sitt datum. Ingen – jag säger INGEN – i min närhet är så argument- och faktadöv att den vägrat eller kommer att vägra vaccin mot Coviden. Det tyder på att jag omger mig med sakligt folk.

Det pratas politik också. Och politiker pratar inte alltid alltför sakligt. Regeringen föll men de som fällde ställde inte upp ett mandat-matematiskt trovärdigt alternativ trots att en del i borgerligheten hittat ny alliansvän – och svek dem som 2018 röstade L, KD eller M. Partiledarna – en är ny – virrar i frågan om kursändringen i förhållande till SD och får klä välförtjänta skott. Det är dock lite orättvist att göra bara de tre till löftesbrytare. Alla – jag säger ALLA – riksdagsledamöter för fotbytarpartierna valdes på löfte om ”gräns högerut” och sviker sina ord om de nu samverkar med SD. Riktigt hade varit att leva efter den gamla parollen Håll gränsen! fram till valrörelsen nästa år och då proklamerat att de öppnar för att acceptera den politiska invandrarfienligheten. Dubbla budskap och tvetydig moral är vad det i stället handlar om.*

I skrivande stund verkar det bli att S-MP-regeringen kommer tillbaka. På onsdag avgörs om fler i riksdagen säger Nej än de som säger Ja eller inget alls. Hur det sedan blir i höst med budgeten är en annan fråga. Där måste fler rösta Ja än de som säger Nej eller avstår. Hur som helst verkar extraval inte bli aktuellt just nu. Jag tycker det är bra. Det är ju ordinarie val om ett år där partier bytt positioner, kompromissar och agerar.

Vad gäller Coronan har jag tagit två shotar. Kanske behövs längre fram en till för att boosta effekten. Vad gäller politik och ideologi fick jag goda värderingar hemifrån och har sedan på eget ansvar sett till att ha fortsatt motståndskraft mot högeridéer och annan stelkramp. I märgen tycker jag det är mer rätt att vara solidarisk än solid och arisk. Jag anser att det gemensamma måste gå före det själviska.

Alla åsikter behöver underhåll så nu håller jag på med en vänsterspruta till – i form av en eller två böcker. Det är omläsning på gång 10 år efter förra varvet.

Vad som är först, hönan eller ägget, är inte gott att veta. Jag känner till folk som har politiska uppfattningar (vare sig de lutar åt höger eller vänster) och som sedan i teologisk litteratur söker bekräftelse för det de tycker. Jag känner också till – och vill själv vara en sådan – dem som hellre först söker att brottas med Bibel och teologi och kanske låta det dra åt ett politiskt håll. Därför läser jag nu om de böcker jag berättade om på denna min blogg – här och här – väl vetande att de ger mig en vänsterspruta till.

* Ett annat dubbelt budskap kanske värt att blogga om någon regnig dag – alltså inte dessa dagar när det är näst intill plus 30 i skuggan – är vad som ramlat ur munnen på KD-ledaren i förtalsfrågan. Hon erkänner att hon gjort fel men tycker inte hon gjort fel. Första tanken som inställer sig är vart det Jesus sa tagit vägen. I Matteus-evangeliet kapitel 5 vers 37 finns repliken: Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Ser man till sakfrågan – om det är fel att säga något negativt om någon även om det sakligt är sant – kan man fundera teologiskt. Gör man det finner man en skillnad mellan luthersk etik kring åttonde budet och ser att den kan skönjas i den svenska lagstiftningen om förtal, och den mer reformerta fundamentalistiska ordfixeringen kring sanning som man kan återfinna i anglo-amerikanskt juridik. Men det bloggar jag inte om mer än att jag tycker Luther är bättre än Calvin.

Rubriken syftar inte på gräsmattan. Den kan vänta någon dag till innan den får sin toppning gjord efter mitt nya klippsystem. Denna sommar ömsom drar och skjuter jag klipparen i svängar så att spåren inte blir fotbollsplansraka streck på backen – som man kan se på TV. Det är en ny stil. Man kan ju inte vara hur konservativ som helst.

I stället handlar klippning nu? om min egen ägandes huvudskallefrisyr. Skall den kortas av nu när corona-restriktionerna lättar den 1 juli? I april skrev jag ett inlägg i saken och då också med en bild av hur hårfästet såg ut då – här. Det är lätt att skräckslaget föreställa sig kalufsen nu. För tre veckor sedan utvecklade jag mina tankar och satte in dem i ett större sammanhang – här.

Då man i Covid-rekommendationernas tid haft att avhålla sig från vilt umgänge med en massa folk och det inte heller funnits många tillfällen och arrangemang att mingla i har antalet potentiellt frisyrkritiska personer reducerats till den närmaste familjen. De är väl medvetna om att de har att göra med en envis konservativ gubbstrutt som de hur som helst inte blir av med och med tiden har familjen därför tystnat i saken. Alla kan konstatera att på foton av make och far från mitten av 1970-talet när han gjorde lumpen ser han ut som nu – fast smalare.

Är det konservativt att ha samma frilla som för snart 50 år sedan? Eller neo-konservativt? Eller bara tjurskalligt? Rentav begränsat provokativt? Japp! Lite provokativt är det och det i dubbelt mått.

Att jag fortfarande har hår att kunna ha långt är inte förunnat alla på väg mot 70. I någon mån gör jag en markering mot en del tunnhårigas missundsamhet, något jag dessutom har stöd i Skriften för. Jesus säger ju, fast han talar om något helt annat: Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.* Detta resonemang ska inte anses helt seriöst men i alla fall funkar det som en motivering.

Inte heller helt seriöst men ändå allvarligare är tanken jag berörde i inläggen jag länkat till ovan, alltså att säga att min rädsla och oro för smitta gör att jag inte bara följer utan än mer bokstavligen övertillämpar restriktioner och rekommendationer. Sådant tycker jag mig ha sett på många kyrkliga håll och kanter vad gäller gudstjänster i allmänhet och Nattvarden i synnerhet. Har man gjort så i de viktiga sakerna håller jag det inte orimligt att hålla tillbaka fåfängan och tillämpa samma hållning på pannluggen – som en liten personlig provokation.

Nu, från 1 juli (med tjuvstart ikväll), lättar man på embargot. Bilden som blir större när man klickar på den visar saken. 30 personer i Älvsby kyrka är acceptabelt till att börja med. Det är bra! Annonsen kom i dag där församlingen annonserar.

Har med detta anledningen för min långhårighet försvunnit? I viss mån. Men det har tillkommit en sak. Ett halvår utan sax vid knoppen har gjort att jag vant mig. Jag har rentav börjat trivas lite med att vara det flera anser vara eländigt långhårig.

Och tanken inställer sig: Tänk om folk genomgått samma tillvänjning vad gäller att vara utan gemensam gudstjänst och Nattvard. Det, noble Bloggläsius, vore mycket allvarligt. Den närmaste framtiden kommer att ge besked i saken.

Och kanske försvinner mitt frågetecken ur rubrikens klippning nu?

* Lukasevangeliet kapitel 8 vers 18 enligt gamla översätningen från 1917.

Rubrikens ord men utan siffra använde jag i en bloggning den 16 juni då jag våndades över om jag skulle låta trycka ett litet bokprojekt jag pysslat med en tid – läs här. Min vånda satt i till alldeles nyss då den försvann men kom tillbaka i annan form.

Det gångna grubblet har gällt praktiska saker. Vilket typsnitt? Vilken teckenstorlek? Ett ex eller tio eller femtio? Ska hushållsekonomin drabbas av ett ekonomiskt utlägg? Om så i vilken omfattning? Och en del annat. Mer på djupet rullade också funderingar kring mina motiv för att över huvud taget göra det jag gjorde. Misstanken finns att min drivfjäder bara varit mitt högmodiga ego.

Nu är hur som helst boken INGEN BOKBOK – Några Bibelstudier i Coronans tid beställd. Det jag kallade beslutsvånda har ersatts av malande efter-besluts-tvivel. Gjorde jag rätt? Blev och blir det vettigt? Blir jag av med runt 40 böcker? Vilka stackare skaffar ett sig ex? Varför? Och än mer – pressar sig någon igenom de knappt 120 sidorna*.

Jag drabbas nästan alltid av efter-besluts-tvivel. Beställer jag mat på en restaurang så grubblar jag alltid om jag tog rätt rätt eller om jag skulle valt det någon annan vid bordet valde. Att jag när jag skriver blogginlägg byter glosor och flyttar meningar kors och tvärs innan det publiceras är ett annat exempel. Denna min ganska generella osäkerhet är inte ett skitjobbigt problem och ofta lyckas jag maskera den men är faktiskt då och då en liten smula jätteirriterande.

Nu kommer i alla fall snart 50 ex.

* Att det blev 20 sidor till jämfört med vad jag skrev den 16:e beror på att jag till sist efter mycket fram-och-tillbaka-ältande valde annan teckenstorlek.

Jag fyllde nyligen år. Den 21:a för att vara exakt. Är numera 68 år ung.

När sådant sker gratuleras på olika sätt och via olika kanaler. Denna text är ett sent men vidlyftigt tack till alla och envar i både centrum och periferi.

Familjen i närområdet – centrum – kunde inte hålla sig till födelsedagen. De valde i stället att om födelseaftonen datumet innan som var söndag ge sin hyllning. Bättre så för yrkesarbetande folk.

Yngste sonen kom ett par dagar innan. Hans bror med familj dök upp på eftermiddagen den 20:e och äldsta dottern med familj kom någon timme senare. Primärhustrun borde jag kanske nämnt primärt men hon finns ju alltid i fastigheten så jag tappade bort henne i listan över de prominenta personer som åt middag och tårta och som traditionen bjuder överlämnade paket. Tre böcker, en tröja och en såg samt barnbarnsfabricerade kort och teckningar blev "nettot" innan nästan alla de permanent inneboende återvände till sina lyor och hemvister. Äldsta dottern med lilla Ava snart 3 år blev kvar liksom Avas storkusiner Tyra och Adrian 11 och 9.

På själva datumet ringde Lisa 4 år med mamma och sjöng för morfar den till bemärkelsedagar hörande trudelutten. Familjefirandet får därmed anses komplett redovisat.

Andra? Jomenvisst! Mest digitalt men också ett IRL-inslag. Jag tar det sista först.

Dan före dan före födelsedan dök en tidigare granne men också sedan avflyttningen god vän upp. Hon bor numera i kungliga huvudkommunen men semestrar i norr.

På Facebook och Messenger strömmade grattisarna in, av forumen och varandra påminda om den skickelsedigra händelsen. Typ 80 stycken av varierande närhetsgrad. Tack allihopa!

På onsdag for Ava med moder och på torsdag kom Tyra och Adrians föräldrar vilket innebar att midsommarskaran var på plats! Nu dagen efter på Midsommardagen är endast yngste sonen kvar.

Min lugna lunk mot 70 fortsätter i en hastighet av 60 minuter i timmen timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad för månad och nu snart tre år efter varandra. I tidigare blogginlägg har jag gett glimtar från min pensionärstillvaro som inleddes sommaren 2018 men som då inte "tog" till 100%. Behov i församlingen medförde att jag under terminerna anförtrotts uppdrag – gudstjänster och studieverksamhet – i fallande skala från halvtid till att börja med ned till nollnivå i och med vårterminens slut detta år. Det har kännts OK. Jag har inte längtat bort från alltsammans men menar att det är ju helt i sin ordning att nya kvastar sopar och gamla sopor avlägsnas – om man tolererar ordleken.

Vad det verkar kommer nollnivån inte att bestå. Kyrkoherden har önskat att den gamla piassavan i någon mån ska svepa över golven åtminstone resten av detta år. En yngre kollega är nämligen småbarnsförälder och har med det en viss tjänstgöringsreduktion och jag fått förfrågan om jag kan fylla ut den tillen del. Det är inget stort beting.Ordinarie hade nog fixat det om jag svarat "Nej" men det gjorde jag inte. Att leda en Mässa en söndag i månaden och en Veckomässa med samma intervall tynger inte mig. Det bromsar nog inte allvarligt upp de nya prästernas inträde i folkmedvetandet nu när gudstjänstlivet skall byggas nytt efter pandemins nödvändiga (men till en del också överdrivna) stängningar.

Konkret blir det för mig att klockan 11 söndag den 11 juli (då också sommarkyrkogruppen deltar) leda en ofullständig gudstjänst – alltså utan Nattvard – utanför kyrkan eller inne i den om det regnar. Den 7:e och 21:a klockan 18.30 är det Veckomässa följt av "Eftersnack i kyrkan" för den/dem som vill. Åtminstone inomhus råder än så länge begränsningen 30 personer utan förhandsregistrering.

I övrigt får jag fira gudstjänst som vilken august som helst och som du som läst ända hit också kan och bör göra, van eller ovan.

Man ska vara försiktig med ordet ångest. Ofta används det slarvigt. Jag googlade på ordet och fann en massa att läsa på 1177. Ångest kan vara mycket men är inte bara att man känner viss oro eller obehag eller att man likt en hötapp mellan två åsnor är i valet och kvalet om hur man ska göra eller ta beslut. Sådant är inte ångest! Att slarv-använda ordet är enligt min mening en skymf mot dem som verkligen lider och drabbas.

Jag har alltså inte ångest. Jag har inga panikattacker, smärtor, andnöd eller liknande. Inte heller kånkar jag på något trauma från förr som hemsöker mig den dag som idag är. Jag vet bara inte hur jag skall göra och om jag skall ta en begränsad ekonomisk risk på runt 6000 spänn.

Det gäller en bok. Som jag sammanställt. Inte skrivit. Sammanställt. Min andra bok.

När jag hösten 2018 sammanställde min första bok vågade jag mig inte på en större upplaga än 10 ex. Den bestud av 120 skrivna blogginlägg från våren innan, ungefär ett Bibelkapitel per dag plus en del annat samtida. I det skick inläggen hade fick de sig en bokform med titeln P minus 100.*

Nu har jag knåpat ihop Ingen bokbok. Den består till absolut största delen inte av blogginlägg utan av annat och är hälften så omfattande som den förra – nu knappt 100 sidor. Det min beslutsvånda gäller är upplagans lämpliga litenhet. Skall det bli 10 ex – det publiceringsverktyget har som minimum – för snäv distribution i en mycket intern familje- och vänkrets? Eller ska jag våga mig på 50 ex och då runt 40 till salu för max 150 slantar plus eventuellt porto? Vem eller vilka skulle investera i saken? Tänk om jag sitter där med både skägg och 40 böcker i mitt blåa skåp.

Det jag känner är inte ångest som är ett alldeles för starkt ord.

Jag har bara beslutsvånda.

* Jag har berättat om den tidigare, bland annat här med snarlik rubrik, samt här och här.

På årsdagen av min prästvigning hamnar jag mentalt sedan några år – färre än jag varit präst – i Turkiet. Kan hända behöver det förklaras.

Det var den 11 juni 1978 som fick jag körkort för prästkrage och nattvards-bägare. Det hette kalk då men numera bägare. Inte heller kallades att prästvigas för att få körkort. Det var mer högtidligt formulerat. Prästämbetet överantvardades till mig och sju andra ynglingar. I Luleå Domkyrka och av biskop Stig Hellsten.

Hur hamnade det i Turkiet?

Jag gissar, noble Bloggläsius, att du undrar.

Eller inte. Jag berättar i alla fall.

Igår var det 43 år sedan jag prästvigdes och som man kan läsa i bildtexten från fotot det året skickades jag till Älvsbyn. Jag ville egentligen inte dit, inte heller min Primärhustru sedan 8 dagar. Biskopen ville så och så blev det. Annat var det inte tal omdåförtiden. Ett år i Älvsbyn kan vi göra, resonerade vi.

Sett i historiens backspegel var det nog biskopen som ville rätt. Jag fortsatte i Älvsby församling 1980-talet ut och vi bor fortfarande på orten. Efter ett par sidoturer vad gäller att vara ”riktig präst” återgick jag i församlingstjänst 2013. Det blev då jag fick resa till Turkiet med en rejäl hög nykonfirmerade ungdomar. Första resan. Tittar man i min blogg på månaderna juni och maj det året och flera senare år kan man följa mig och mina eskapader i dessa meningsfulla sammanhang.

Den 11 juni 2013 planerades en liten ledarrymmning. De nykonfirmerade överantvardades – det högtidliga ordet igen – i hjälpledarnas händer och vi vuxna ledare avvek för en lugnet-ro-middag på annat håll fast på gångavstånd. Givetvis kunde vi larmas om behov skulle uppstå.

Mat är ju gott men det kröp i mig. Visst kändes det bra men inte jättebra. Jag tänkte:

Min plats är bland dem jag sedan prästvigningen är till för och numera blivit anställd i församlingen speciellt inriktad mot – trots att jag snart fyller 60. Hos dem vill och skall jag ”fira” min prästvigningsdag.

Jag bröt alltså upp och gick tillbaka. När jag anslöt till hela ungdomsgänget, perfekt omhändertaget och aktiverat av hjälpledarna, undrade de Varför? Har något hänt?

Nej. Inget särskilt svarade jag. Jag ville bara vara med er. Det är en speciell dag för mig och den vill jag vara och känna att jag firar med er. Det är idag 35 år sedan jag blev präst.

Oj! sade någon. Så länge sedan.

En annan frågade trevande: Ska man säga grattis?

Den upplevelsen och en massa annat från lägren med både ungdomar och vuxna gör att jag på årsdagen av min prästvigning numera mentalt hamnar i Turkiet.

Det finns många åsikter i denna tid. Det är en tidsanda.

Igår när jag och Primärhustrum körde hemfrån Järvsö såg vi exempel i trafiken. Norr om Umeå mötte vi fakta i egenskap av en rejäl sträcka vägarbeten med dumprar, grävmaskiner, trafiklyse, lastbilar och allsköns grejsimojs. Hastigheten var minimerad till 30 och skyltar av vidstående utseende stod här och var. Då kom bakifrån en djuping i betydligt fullare spid som blåste förbi, uppenbarligen i åsikten att de fakta vi alla hade omkring oss inte gällde. Hur han* tänkte – om han tänkte – vet jag inte annat än att hans åsikt möjligen gav inbillningen att han gjorde något och kom sig framåt hela fyra bilar innan han också de facto fastnade bakom en långtradare. Ett annat exempel var den bilist som likt vi andra noga anpassat sig till fakta och stannat vid rött ljus. När det slog om till grönt och trafikrestriktionen då lättade var ändå tydligen hans åsikt att så inte var fallet. Han valde att stå där han stod. Först ett tutelitut från min sida fick igång det ekipaget. Vem vet – kanske kan detta blogginlägg också vara ett tutelitut.

Mer och mer plats ges alltså till åsikter, trots fakta.

Låt mig ge ett dussin exempel på fakta-grundlösa åsikter.

1. Coronan finns inte. Den är ett påhitt!
2. Viruset – som i detta exempel anses finnas – har skapats av någon som vill ta kontroll eller bara för att jävlas.
3. Vaccinen innehåller ett chip som funkar ihop med 5G-masterna för att övervaka alla. Bill Gates ligger bakom.
4. Valet i USA var ett enda stort fusk.
5. Muslimer flyr inte från krig och förtryck! De kommer hit bara för att ta över.
6. Invandrare dödar sina fruar oftare än vad fulla svenskar gör.
7. Amerikanarna landade aldrig på månen.
8. Jorden blir inte varmare! Greta Thunberg är lanserad av sin morsa och hittar bara på.
9. Vindkraft hotar allvarligt bestånd av både fågel, fisk och mittemellan.
10. Mötas i gudstjänst är farligt. Om man gör det ska man ska inte vara många utan rejält färre än på bio, teater eller annat tråkiga experter säger är möjligt.
11. Fira Nattvard är ännu farligare! Då ska man vara ännu färre och registrera sig i förväg.
12. Man kan få Corona om man går och klipper sig! Bäst vore att friseringarna var stängda för att inte fresta riskgruppen långhåriga.

Det finns mycket mycket annat av blandad kvalitet och olika innehåll, massor med åsikter att dryfta och elda på med utan så tråkiga saker som fakta.

Den sista punkten var alldeles min egen. Den är inte heller helt seriös. Faktiskt inte seriös alls. Men jag har valt den åsikten och utvecklar den gärna på nytt – likt här i bloggposten corona-frilla mm för två månader sedan. Jag håller envist fast vid min åsikt och agerar efter den, inte efter fakta om vaccinationer, minskad spridning eller annat trist:

Två meters avstånd till andra än folk i det egna hushållet är vad som gäller. Max i en kvart. Visst sägs det att det är ändrat till en meter men jag fortsätter att tycka två.

Den som klipper har visir å grejer å ska ju inte vara där om den hostar å är vaccinerad två gånger! är fakta nån kommer med. Mitt svar blir: Jo men jag har hört att man kan ha Corona utan att veta om det och ha viruset också om man är besprutad så jag har bestämt mig för åsikten att inte bli klippt. Jag tycker även att inga andra heller ska eller ska tillåtas klippa sig. Det är bättre att vara ful och frisk än snaggad med risk! är min enkla åsikt och därför undviker jag situationer där det finns klippt folk som kanske har smittan ända upp i hårfästet.

OBServera! Helt seriöst är inte detta mitt klipp- och frisyrresonemang.

Men handen på hjärtat: Skiljer det sig på allvar från en del resonemang man kan stöta på kring gudstjänster i allmänhet och Nattvard i synnerhet? Egentligen? Alltså punkterna 10 och 11 i min lista?

Folkhälsomyndighet med flera ger fakta vad gäller antal, ytor etc. Arrangörer ska räkna på sådana fakta. Som exempel skulle det betyda söndagar med...

Nu slår min självcensur till. Jag skriver mina blogginlägg i ett ordbehandlingsprogram och sparar texten i min dator men väljer nu att inte publicera resten av texten till detta inlägg. I stället uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att botanisera på diverse församlingars webbsidor. Kolla hur man gör med Gudstjänster och Mässor. Man gör olika och informerar och motiverar olika – ibland inte alls. Fundera i alla fall kring strategier och vägval och balansen fakta och åsikter.

Det är inte möjligt!

Denna min anspråkslösa blogg har en statistikfunktion. Jag som bloggare kan se hur många IP-adresser som varje dag är in på min blogg och hur många bloggposter som blivit lästa. I sanning rör det sig inte om höga tal, 20-40 stycken beroende på om jag bloggat och om vad. De datum det är 50 eller fler skriver jag på en lista och det sker en och annan gång i kvartalet.

Nu verkar räkneverket fått spader, blivit kocko och fallit i sken. Mitt senaste inlägg, det från i förrgår i kategorin Exe-geten bräker hade drygt ett dygn senare besökts av över 100 datorer eller mobiltelefoner. Ofattbart! Måste vara fel. Ämnet var ju bara SÅ nördigt!

Och jag funderar: Är det de lite lättade pandemi-restriktionerna som spelar in? Sitter folk de extra tillåtna timmarna på uteserveringar och andra-tredje ölen får dem att kolla min blogg? Eller var det fotbollspublik som i halvtid tänkte se om jag skrivit om nåt Bibelvetenskapligt? Mystiskt är det i alla fall, mycket mystiskt. Ser dock under torsdagen att det nu sjunker ned mot normalare nivåer.

Pandemisläpp?

Den 1 juni anpassades en del restriktioner.Media har rapporterat sedan dess om hur det går, hur serveringar och matcher fått publik och hur panem et circenses på nytt blivit tillgängligt. Kyrklig och kristlig press berättar vad som nu är möjligt för kyrkor och gudstjänster. Detta betyder massor med info från många håll.

Norrbotten är inte gynnsamt vad gäller smittspridningen. Kiruna och Piteå är värst, i Älvsbyn är det lågt i jämförelse med grannkommunerna. Över lag tas det varsamt med öppnanden. En del aktörer – om jag inte missuppfattade saken till exempel fotbollen hemma och lokalt – tar initiativ och tillåter smittavståndssäker publik. Andra arrangörer av annat tar det säkra före det osäkra och fortsätter hålla stängt och begränsat som i förra månaden.

Om detta säger jag inget mer än de två tankar jag repeterat många gånger under pandemin.

Det ena är: Risk och Rädsla är inte samma sak, inte heller Fara och Farhåga. Det gäller hålla isär de sakerna. Det som skall styra är Risk och Fara, inte de andra två.

Den andra är: Man måste undvika två diken. Att slira på restriktioner och försöka mygla runt dem för att vara fler är fel. Det ärockså fel att strama åt utöver vad som påbjuds. Bägge dikena underminerar förtroendet för de som vet och kan.

Dessutom: I informationsflöden och rapporteringar behövs lokal information via föreningars, arrangörers och andras webbplatser, Facebooksidor, Instagram och ållt de till jeromman får använda dialekt.

Snart sommar!

Inte riktigt än trots att Norrbotten är varmast i landet – enligt SMHI var det i eftermiddag 26,8 grader i Jokkmokk. Sedan kom Vidsel med 26,7, Paharova, Gällivare, Nattavaara 26,6, Kvikkjokk-Årrenjarka, Pajala, Lakaträsk med 26,3, Älvsbyn 26,2 och kyliga Karesuando 26,1 grader. I Järvsö huttrar vi i plus 23 som är ungefär samma som på Samos.

Men nu är det inte temperatur, ljus eller grönska som styr!

Enligt barnbarnet Lisa blir det sommar blir när hon fyller 4 år. Hon har en pirrig väntedag kvar men på lördag smäller det. Mormor och morfar – alltså vi – är på plats och beredda. Vi har dessutom denna dag varit gifta i 43 år men det är idag inte lika pirrigt som när bilden togs.

Min gamla arbetsplats har någon sorts elektronisk bokningskalender som heter Medarbetaren. Fast det snart är tre år sedan jag blev pensjonist som man säger i Norge har jag kvar min inloggning. Jag kan se vad som händer och jag kan boka in saker och bära mig åt. Oftast är Medarbetaren följsam och lättarbetade men ibland kan man frestas kalla den för Mot- och så vidare.

Hur som helst kan jag i den se två kalendrar.

I den ena finns allt som skall ske i församlingen. Även vad som inte sker finns då personalens lediga dagar och semestrar också syns.

I den andra finns bara sådant där mitt namn figurerar, alltså sånt där jag är inbokad. Den är min kalender. Och den är tom. Det finns inga punkter alls i någon som helst närtid.

Tre år tog det innan almanackan blev tom.

I tre år har jag vikarierat en del i gudstjänster men främst haft fortsatt förtroende att ansvara för vuxenverksamhet med Bibel- och Troinriktning, också i pandemins tid nu på slutet påannorlunda sätt. Vad det betytt mer än att jag tycker det varit kul samt att det medfört ett och annat och ännu fler blogginlägg kan jag inte bedöma. Hur som helst har i alla fall tider och sådant stått i Medarbetaren – och där är nu inga punkter.

Allt detta är som sig bör. Hade jag verkligen velat komma ut ur verksamhet, uppgifter och ansvar hade jag sprattlat mig loss för länge sedan. Men nu är det dags och läge att andra kommer in och då fungerar det som i vilken stafett som helst. Jag har löpt min präst-i-tjänst-sträcka och i visst avseende joggat där tre extra år och nu växlas det i sommar och till hösten över till nya löpare.

För tre år sedan när jag gick i pension prydde jag ett blogginlägg med bilden av prästkragar på en hylla. Jag vet att prästämbetet och uppdraget är livslångt men väljer att återanvända samma bild nu när inga punkter finns för mig i Medarbetaren.*

Hur jag skall medarbeta framöver återkommer jag till i nästa inlägg.

* Extra-koll visar dock att den 11 juli finns en notering att jag ska leda gudstjänsten i Älvsby kyrkan (eller utanför). Jag är ombedd att täcka en skarv mellan semesterlediga kollegor.

Jag har ett ”projekt” på gång. Kanske.

Vanliga saker man alltid gör är inga projekt – typ koka frukostgröt. Projekt är att göra något man inte brukar göra. Att ha ett projekt på gång betyder inte att man verkligen kommer att genomföra något utan bara att man avser att försöka – och få se om och hur det går.

Vad som kanske är mitt ”projekt” berättar jag inte – naturligtvis!

Men man blir störd. I detta sammanhang är man jag.

Grejer kommer emellan, flyttar fokus och ställer om koncentrationen.

Tre-fyra-och-fler sådana ting den sista tiden.

Situationen i Jerusalem,på Västbanken, i Gaza och Israel ären – och hur det behandlas och inte behandlas, uppfattas och inte uppfattas i och av olika sammanhang här hemma i gamla Svedala. Det får mig att läsa, att tänka, att tycka många och krångliga tankar åt flera olika håll. Tid för projekt naggas ikanten.

Lilla Ava kom. Här kan vi snacka om naggning!

Det var på torsdag lilla Avas morfar, alltså jag, for till Unbyn för att hämta pladderdosan till ett par dygns vistelse hos morfar och mormor. Att då sitta med ett ”projekt” är lögn i lådan. En som nästan är tre år är ett projekt i sig. Kul har vi i alla fall haft och in i familjens språkbank har laggts Man måste få korv när man är hungrig i magen. Dettasagt med en röst fylld av vemod över att sista varmkorven var tuggad. Igår kväll hämtades tösen hem till sig.

VM i hockey pågår. Det tar tid! Alla matcher sänds och fast jag inte vare sig ids eller hinner se alla blir tiden att spela en egen projekt puck naggad.

Att säga att Melodifestivalen tagit upp min tid på ett allvarligt märkbart sätt vore osant. Jag bryr mig ytterst lite och tillhör inte Tusselaget i någon hysterisk omfattning. Nöjer mig med den ljudliknande vårblomman. Slutet av sändningen igår kväll med själva omröstningen följde jag dock.

Profeten Jesajas bok i Gamla testamentet är intressant. Att med hjälp av en (ganska gammal) Bibelvetenskaplig kommentar ta sig igenom den på svenska och engelska – OBS: Inte den hebreiska texten! – är något av ett projekt i sig som pockar på fokus och koncentration.

Och till sist: Bibelstudieverksamheten denna vår skall avrundas i början av kommande vecka med ett sista filmföredrag publicerat i morgon på Älvsby församlings Facebook och ett videosamtal på tisdag kväll.

Månne det blir ”projekt” sedan...

OBServera rubriken!

Inte mina studier utan min studio.

Bilden visar den.

Igår var det Oscars-galan i USA. Mina alster var inte aktuella och lär knappast bli det heller.jag syftar då på de filmer jag gör på måndagar eller tisdagar i udda veckor. Just tisdagar i de udda veckorna var under lång tid Älvsby församlings Bibelstudietid med träffar i Församlingsgården. Nu träffas vi inte i samma fysiska rum med tillhörande kaffe och dopp men det har coronan till trots inte innuburit att ambitionen Bibelstudium försvunnit. Formen har ändrats och – gissar jag – närvaron. Och att jag gör film.

Tisdagarna de nämnda veckorna öppnar jag 18.30 ett så kallat ”Rum” i den öppna Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Till detta ”Rum” kan man koppla in sig för att samtala och som ett intro till ett möjligt ämne pratar jag in ett mer eller mindre kort föredrag om något och publicerar det i Facebookgruppen. Man kan ha sett filmen innan snacket men det är inget måste. Filmen och filmerna – denna veckas var den 10:e – kan ses i efterskott men det är bara de som gått med i gruppen som kan se dem. Gruppen är öppen och fri att ansluta till för var och en som så är hågad.

Denna vecka kom tankarna kretsa kring ungefär Att leva i tro – kristen moral och etik. Det var i min studio på bilden jag pratade in filmen för en timme sedan. Ungefär.

Det har jag inte. Och har.

Det som står i rubriken, alltså.

Jag läser obehindrat. Jag förstår det mesta jag läser vare sig det är på svenska eller engelska. Dock märker jag att jag efteråt minns mindre än jag förstått.

Jag skriver också ganska lätt. Jag får lätt ner mina tankar i text, hur förvirrade de än är. Min blogg torde vittna om detta. Dessutom stavvar jag för det mesta rät.

Problemen finns alltså i en annan sfär. I klartext: Ska jag läsa eller skriva?

Här är jag som en hötapp mellan två åsnor – eller var det tvärtom.

Jag märker att jag är skrivsugen. Den lusten finns onekligen. Bloggandet har medfört att jag fått en näst intill journalistisk syn på vad som händer och fötter. Hur kan jag skriva om detta på min blogg? är en fråga som ofta fyller mitt sinne. Finns någon bild som funkar som illustration? eller Om jag tar en bild av dethär – kan jag skriva något om eller utifrån det?

Då inte mycket händer mer än att vädret växlar finner jag att mina tankar är sysselsatta med kyrkliga eller åtminstone kyrkonära ting – trots att jag är pensionär. Det blir lätt många inlägg åt det hållet om och när jag skriver.  Just detta bisarra faktum gör att jag drivs att inte skriva. Att läsa något kanske känns bättre och med det som ledstjärna dyker jag in i en två eller tre böcker. Hux flux kommer tanken: Hur kan jag blogga kring detta?

Märker du, noble Bloggläsius, vilka läs&skrivproblem jag brottas med? När jag går in i det ena frestas jag till det andra och när jag vistas i dettandra lockas jag till det ena. Och som pensionerad församlingspräst borde jag kanske dessutom lägga av med att vara så in i bänken kyrklig i tanke och text. Jag ser andra åldermän som helt och endast bloggar kyrkligt och det läget frestar mig inte. Ändå är riskfaktorn hög även för mig. Jag känner engagemang men skriva tyckerier om något jag de facto inte kan påverka och som de som kan påverka inte ser eller om de ser det inte reagerar på annat än med (aktiv) tystnad blir lätt bara gubb-gnäll utan verkan. Läsning blir då en utväg men som jag antytt är det ingen lösning. Dilemmat läs&skrivproblem består alltså.

Nu har jag skrivit.

Nu ska jag läsa.

Kanske skriver jag sen om det jag läst.

Jag känner ett par andra gubbar som ägnar sig åt sådant – enligt uppdateringar på Facebook. Frågor inställer sig: Varför? Hur?

Nu skall mina frågor inte uppfattas negativa, som ifrågasättande eller kritik, som att jag skulle anse att det de gör är dåligt eller onödigt. Bort det! Det menar jag inte alls! Jag funderar bara om Varför de gör det och Hur de resonerar och går till väga.

Lite vet jag.

I det ena fallet grävs i gamla bilder och dagboksanteckningar (eller liknande) över upplevelser och hur det var för länge sen. Från honom har tidigare kommit en volym – läs här. Han körde inte med något etablerat bokförlag utan tog hjälp av olika internet-baserade sajter där man kan göra sin egen bok. Om tillkomsten kan dock anas att det fanns stoff som när det först skrevs inte hade ambitionen att bli en bok. Det uppslaget kom till i andra hand inemot ett halvsekel senare. Nu har han på liknande vis gjort en andra bok om en annan men ändå snarlik sak.

I det andra fallet har, vad jag förstått, processen varit längre och mer målmedveten. Han har valt att skriva skönlitteratur och har tillsammans med utgivande förlag jobbat på och bearbetat sitt manus under tämligen lång tid. Betydligt ambitiösare och svårare. Refuseringar och tyckande kring hur man formar sin idé är ju en helt annan om än lärorik sak. Jag gissar dock att idé gick före skrivet stoff som till sist förädlats till resultat. Ett helt annat sätt att författa.

När jag för några år sedan lät trycka min (första) bok gjorde jag till en del som den förstnämnde. Jag använde ett själv-utgivnings-verktyg jag hittade på nätet men självförtroendet och den ekonomiska riskbenägenheten räckte bara till 10 böcker. Mitt stoff var dock av yngre art – en uppsjö inlägg från min blogg skrivna ungefär ett halvår innan. Under rubriken p minus 100 hade jag strax innan pensioneringen dagligen, inte sällan nattligen, skrivit bloggposter om ett Bibelkapitel i taget. I skrivögonblicken hade saken helt saknat tryck-ambitioner. Ingen övergripande det-ska-bli-en-bok-tanke alls i skrivögonblicket, ingen sådan idé innan skrivandet. Inga förväntningar på vare sig resultat eller läslust medförde minimiupplagan 10 ex – gåvor till mig själv, till hustrun, till mina fyra barn, till två prästkollegor i församlingen och till två till. Jag gissar att tre ex har blivit lästa, kanske fyra.

Nu är jag i kvalet och valet att kanske pröva igen. Experimenterar lite med material jag har. Om det skall sägas att det inte kommit till för att bli en bok! Avsikten var en annan. Men kan joxet konverteras till något läsvärt läsbart utan att ha en grundläggande bok-idé?

Och om så är möjligt – Hur då gå till väga?

Och egentligen: Varför? Och För vilka tänkta läsare mer än jag själv och de nära familjekonstellationer plus några till som om jag pådyvlar dem envolym till i alla fall visar den hänsynen och aktningen att de ställer den i hyllan och inte kastar bort den (medan jag är i livet).

Till detta kommer en krass ekonomisk aspekt. Säg att jag skulle låta trycka minst 50 ex, låta verket få ISBN-nummer och avstå så kallade ”pliktexemplar” till de bibliotek i landet som skall ha sådana. Vad skulle jag göra med resten? Det torde röra sig om – gissar jag – en boktrave jag pröjsat flera tusen för att få hem. Sälja dem? För att sälja måste det finnas köpare! Eller sponsorer. Det är sådana jag inte är säker på att det finns.

Så vi får se...

Ordet corona är latin. Betyder krona om jag fattar Google translate rätt. Kanske också krans och gloria. Den typ av virus som nu far över världen kallas som det kallas just för att det – i mikroskop förstås – liknar en corona.

Jag har fått corona-frilla men den kommer sig inte direkt av viruset utan bara indirekt genom att följa regler och rekommendationer. Utöver familjemedlemmar ska man inte umgås inomhus närmare än två meter och i max en kvart. Att på tvåmeters håll snabbklippas med förlängnings-tillsatser på sax och kam känns inte alls tryggt. Hur håret blir är ovisst och att öronen blir kvar kan man inte heller lita på. Alltså får pannluggen bli en corona till ära och glädje för Coronan och Folkhälsomyndigheten.

Jag är nu besprutad mot Corona. Viruset alltså. Primärhustrun har också fått en shot. Hon hade tid för spruta igår, jag på torsdag i nästa vecka. Men vet: Glesbygden levererar! När hon fått sin sil i armen frågade sprutarna Kan Stig komma? Hon ringde hem och jag pausade det jag var uppkopplad mot – var intervjuoffer för en Masterstuderande – och kastade mig i bilen. Fixat och klart på en halvtimme. Det blev Fajsers variant.

Min Corona-bubbla flyttar tillfälligt. Bubblan jag är tar bilen i morgon till annat ensamt bubbelboende för att förlänga vintern lite. En dryg halvvårvintervecka i fjällen är aldrig dumt.

Tillbaka till frillan! När kan man klippa till mig?

Inte vet jag. Det beror på rekommendationer och regler somjag tycker man skall hålla sig till. Man skall inte av frisyrfåfänga slacka på dem för att skaffa sig mer space. Man skall inte heller av rädsla tillämpa dem strängare och undvika vad som faktiskt kan göras smittsäkert. Den som läst tidigare inlägg på min blogg kan ana vad jag menar och vill man se min regeltrogna corona-frilla som en barnslig protest från min sida mot allt och alla som inte agerar efter bokstaven är det fritt fram.

Det är sent Påskdagens kväll när jag når tangentbordet efter mycket innehåll denna dag. Den började efter frukost med att i TV-fåtöljen delta – så gott det låter sig göra – i lajvstrimad gudstjänst från lokalkyrkan. Efteråt bar det med Primärhustrun och yngste sonen iväg till Unbyn där äldsta dottern bor, hon som föddes Annandag Påsk 1983. Det året var Annandagen den 4 april men i år infaller den fjärde en dag tidigare om man räknar kyrkokalendriskt så födelsedagsfikat blev idag.

Så hem, middag-stök plus att käka det tillagade, Mästarnas Mästare på TV och sedan lite sällskapsspel, bland annat ett blodigt parti Fia med knuff. Först sent blev det tid att Påsk-blogga dagen till ära.

Som på Långfredag väljer jag att ge dig, noble Bloggläsius, tillgång till den korta förbön som finns i slutet av Tidegärdens Laudes för Påskdagen. Tidegärden innhåller 4 olika bönegudstjänster för varje dag i fyra veckor och Laudes är systemets morgonbön. Alltsammans kan man få in i sin telefon som gratis-app. Rekommenderas! Tidegärden är tänkt att vara form för gemensam bön men man kan också använda den ensam.

I förbönen för Påskdagen repeteras också Påskens händelse – röd text. Det kan också sägas att krumeluren ℣ följs av ord en person i en grupp säger, ℟ är vad alla stämmer in i.

℣  Låt oss be till Kristus, livets Herre, som uppväcktes av Fadern och som skall uppväcka oss genom sin helige Andes kraft; låt oss ropa till honom:

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Herre Jesus Kristus, du klara ljus i mörkret, livets furste och de dödligas räddning, låt oss fira denna dag som en lovsång till din ära

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Herre, du som gick lidandets och korsets väg, låt oss i lidandet och döden aldrig skiljas från dig utan uppstå med dig till liv och oförgänglighet

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

℣  Du Faderns Son, vår Mästare och broder, som gjort oss till kungar och präster åt vår Gud, lär oss att i glädje och sorg frambära lovets offer

℟  Fräls oss, Jesus Kristus, du vårt liv.

I en app i min telefon kan jag se hur vädret är. Behöver inte alls titta ut genom fönstret. Plus 5 är den lokala temperaturen nu på torsdag morgon. Skidspåren skall tas i bruk.

Det är en grad svalare i grannorten Luleå. I det mer avlägsna Fjollträsk alias Stockholm hettar det till med ytterligare en grad jämfört med Norrbottens pärla. Inget av detta är anmärkningsvärt i slutet av mars även om det kan vara annorlunda ett annat år.

Jag berättade den 19:e denna månad i inlägget älvsbyn-samos 8-8 om ett eventuellt ”kroppsminne” som drar tankarna till den Grekiska övärlden den här tiden på året. Jag gav även en kommentar om vädret där nere. Idag kollade jag också via den nämnda appen temperaturen på Samos. Hutter!

Om jag inte missminner mig störtade för ganska många år sedan ett etiopiskt trafikflygplan, en Boing 700-nånting. Stor olycka, många döda. Efteråt såg jag på TV ett resonemang om tänkbara orsaker till kraschen och materialutmattning var en teori. Grejer håller inte för evigt. Saker försvagas över tid. Bristande koll av maskinen innebar att försvagande microsprickor inte hade upptäckts och åtgärdats.

Idag kraschade jag. Pang och bom och där låg jag flatrygg på sidan av min nyss påtagna skida. Två oroliga vitten, ett pensionärspar som vi, noterade förskräckta mitt nedslag som de nog uppfattat som något som fått jorden att sänka sig tre alnar och himlen höja sig två.

De frågade ängsligt: Wörre gick’e?

Ingen fara! blev mitt svar. Men jag fattar inte...

...och såg bredvid mig min skida som jag redan misstänkte inte fäst ordentligt vid dojan. Men skidan såg konstig ut. Skosulan – om det heter så när det gäller skidskor – satt stadigt och tryggt i bindningen. Bara sulan. Resten av skon var kvar på foten.

Hur kan det släppa? blev min fråga. Fast bra att det var här vid parkeringen och inte längst bort där spårslingan vänder. Eller i en backe i fart utför – typ.

Limningen hade gått upp, klistret som fäste sulan vid skon eller tvärtom. Ett klart fall av materialutmattning i grejer som troget tjänat mig i flera år. Senare såg jag att också den andra skon börjat spricka – OBServera mejseln på bilden.

Jag far hem, tar de grövre skidskorna och turskidorna sa jag.

Far och köp nya skor! uppmanade Primärhustrun med så bestämd röst att det direkt blev nyköp av pjuck som passar till de snart antika spännena som finns på skidorna. En ½timme efter kraschen var jag tillbaka i spåret för skidtur i vårvintersolens sken denna dag tre dagar efter att dag och natt blev lika långa.

När jag gick till soptunnan med trasigskorna såg jag att månen är halv. Det betyder fullmåne om några dagar – första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen är det Påsk enligt biskoparnas beslut på kyrkomötet i Nicea år 325 – ett beslut som inte verkar ha drabbats av materialutmattning.

Jag vet inte om det finns något typ ”kroppsminne”. Jag menar att något som hänt präglat in på ett annat plan än bara det enkla minnet som gör att känslor och tankar flyter upp i perioder ungefär när under året då det som hände hände. Finns sådant?

För Frodo var det så.

Frodo? undrar kanske någon.

OK! Alla är inte allmänbildade så jag berättar väl då...

Frodo är en av hjälteflocken i Sagan-om-ringen-trilogin vare sig man läser böckerna skrivna av J.R.R Tolkien eller ser de av Peter Jackson förvanskade filmerna. I första boken möter han – Frodo, inte Tolkien eller Jackson – en onding beväpnad med en läbbig magisk dolk. Hugget gör nästan att Frodo stryks ur folkbokföringen men botas dock med hjälp av andra krafter. Sedan Ringen med stort R förstörts i tredje boken borde allt blivit frid och fröjd – men icke så. Varje år runt tiden för hugget på Väderklint värker det i ärret. Ett ”kroppsminne” finns hos hjälten Frodo.

Jag har inte stappats med någon magisk dolk men funderar i alla fall lite över detta med ”kroppsminne” – både negativt och positivt.

För några år sedan var jag i en lite över tid ansträngd process – som inte var av privat art! – och upplevde en jobbig konfrontation. Dagen efter kom fysiska reaktioner och jag märkte att jag hade en konstig minneslucka. Kom inte ihåg skeendet dagen innan. Andra inblandade lovade att fylla ut min lucka men höll sedan inte sina löften.

Det märkliga är att sedan dess har jag varje år i höjd med när det hände – inte första kvartalet – upplevt ett krypande obehag i sinnet. Jag söker inte upp minnena så att de får igång den kymiga känslan. Det är tvärtom en kymighet som påminner mig så jag undrar: Har jag ett negativt ”kroppsminne”?

På samma vis är det åt andra hållet. Är det positiva ”kroppsminnen” som gör att också denna vår drömmar när jag sover, vakna tankar, känslor och intresse vänds till den grekiska ön Samos? Det var ju under några år som första och andra kvartalen innehöll förberedelser för och genomförande av gruppresor till Samos med både konfirmander och vuxna. Har de meningsfulla grejerna skapat ett positivt ”kroppsminne” som gör att jag nu i mars månad via en app i min telefon kollar hur vädret är också på Samos – fast jag inte är på väg dit?*

I morse visade telefon-appen att det var 16 grader mellan här och där. Du får själv, noble Bloggläsius, bedöma var minus och plus skall petas in i resultatet älvsbyn-samos 8-8.

* Förra våren planerade och bokade jag och en av mina svågrar en egen-resa dit där jag varit flera gånger. Coviden innebar time-out men vi har resan att fodra från TUI i två år. Tur det! Trippen blir inte av i år heller. Samma orsak.

Film nomineras nu för att kanske belönas med en och annan Oscar-statyett. Saker som bästa kvinnliga biroll, bästa foto, bästa musik, bästa manus och annat bästa skall belönas – på något sätt i denna Covidens tid.

Jag har gjort film.

Flera stycken. Ingen av dem är nominerad i någon kategori alls. Då jag agerat ensam faller bästa manliga biroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa musik och en del annat bort. Kameratekniskt har jag använt stativplacerad telefon i selfie-läge, något som rimligen inte imponerar vare sig i Holly- eller Bollywood. Inte ens bästa manus blir aktuellt då mina filmer inte haft några film-manus att bedöma.

Vad svamlar du om, Stig?

Frågan är relevant och svar kommer om du, noble Bloggläsius, fortsätter att kämpa dig igenom min text.

Jag har alltså gjort filmer och detta inom ramen för Bibelstudierna i Älvsby församling. De finns tillgängliga på nätet men bara i Facebookgruppen Bibelsudium läsår 20/21. Den gruppen är öppen så vem som helst kan gå med – men man måste ju vara fäjsbockare förstås.

Handlingen i filmerna är ingen rysare. Intrigen är inte heller farligt spekulativ. Våld, sex och grovt språk saknas liksom spännande naturscenerier. Inga djur har kommit till skada enär sådana inte funnits med alls. Enbart jag har medverkat på en meters sladdavstånd till telefonen.

Film-manus, alltså skrivna beskrivningar av innhehållet i den film man skall göra, har inte heller förekommit. Någon liten fusklapp har då och då funnits för att inte någon länk i resonemanget skall tappas bort men generellt är resonemangen i filmerna manuslösa.

Ordet resonemang indikerar att det handlar om att jag berättar. Jag håller föredrag – typ. Inget speciellt rafflande. Jag har ganska entonig röst och klart enfaldigt utseende där jag sitter i soffan i stora rummet en trappa ner i souterrängvåningen. Varenda Oscar-gubbe är därför enligt min bedömning saftigt långt borta.

Inga film-manus alltså. Men det kanske blir manus-film.

Jag funderar på att kanske gå bakvägen och till läsbar text skriva ut vad ja sa i de 15-25 minuter långa filmsnuttarna, rentav internet-publicera det här och på någon annan plats i cyberrymden.

Vem vet. Fundera är en sak, göra en annan.

* För de första tre fyra ”avsnitten” kan sägas ett släktskap finns med de ”lathundar” jag publicerat tidigare här på bloggen under rubriken distans-bibel och ett nummer.

Den 14 mars – i söndags – ett par minuter i halv sju på kvällen publicerade min kompis och bloggkumpan tobbe lindahl sitt så här långt senaste inlägg på sin blogg. Det betyder att jag någon gång lite senare på kvällen såg det och kunde läsa hur hans dag varit. Inget anmärkningvärt och sensationellt i sig.

Varje dag på morgonen, också senare under dagen, till sist på kvällskulan och lite då och då gör jag vad som blivit något av en internetrunda. Först kollar jag om något hänt på min blogg, besöksstatistik och om någon skrivit en kommentar. Ytterst sällan napp. Jag går vidare till tre av de länkar som finns långt ner till höger (om man läser detta via dataskärm) – tobbe lindahl, johnny lestander och dag sandahl. Den förstnämnde bloggar en eller två gånger i veckan, den andre bloggar inte just nu av skäl jag känner till och den tredje skriver måndag-onsdag-fredag på morgonen. Detta kan jag se när jag görmin runda, ofta flera gånger per dag.

Med rundan gjord öppnar jag algoritmernas värld på Facebook där jag först ser vad systemet väljer att visa i mitt flöde samt öppnar sådant som företaget menar har direkt koppling till sånt jag sett eller varit aktiv i tidigare. Ett par så kallade grupper betittas extra.

Igår kväll – onsdag – såg jag till min fasa och förskräckelse att tobbe lindahl om söndagskvällen stavat fel. Redan i rubriken. Det står inte alls som jag flera gånger uppfattat det – Midfastosöndagen Det står Midfastosöndsgen!

I och för sig är detta inte hela världen. Jag fattar mycket väl att tangentbordsfelsnisse kan slå till i de mest höglitterära sammanhang. Bokstäverna a och s ligger ju så nära när man knapprar. Det är ju dessutom trots stavfelet fullt klart vad som menas men det jag kommit att fundera över är snarare varför det dröjt tre dagar och dussinet intittningar innan jag såg s-et där det skulle varit ett a. Det lilla felet så att säga syntes inte men fanns ändå där så jag kom att undra om det kan vara så också i andra sammanhang. Påverkar detaljfel helheter så att avigheter uppfattas som normaliteter – typ? Leker man språkpolis – nu handlar det inte om tobbes blogg – blir man bönhörd över hövan med sådant. När jag i radio ellet TV hör ordvändningar som komma till rätta med och få bukt med förvandlas till komma till bukt med slår mina blåljussystem på och jag ylar som en siren. En sådan sak är egentligen inte heller viktig men kanske ett exempel på normaliseringar.

Just normalisering och långsam sådan pratas det om en hel del nu.

Ett viktigt och allvarligt exempel är hur knasiga tankar hos Sverigedemokraterna om att utlandsfödda som sådana är ett hot mot Sverige nu smittar ner också andra politiska krafter som för tre år sedan kraftigt markerade motstånd mot tockna tosserier – SD normaliseras. Det finns naturligtvis fler exempel i samhället.

Ifrån Kyrkans värld – jag är ju speciellt intresserad av den – normaliseras tanken att hennes budskap är den i och för sig goda tanken om allas lika värde, inte att Jesus uppstått från de döda och är Vägen till Gud.

Jag bryr mig inte om att lista mer utan låter dig, noble Bloggläsius, fundera själv i stort och smått. Det tobbes felstavning och att jag inte såg den gör att jag vill påtala att bristande uppmärksamhet kan leda till att man inte noterar små – och kanske inte så små – fel och att felen kan komma att normaliseras. Samma sak händer och händer lättare om man inte vill se fel.

Nu ska jag ta en skidtur!