stigstrombergsson

Jag känner ett par andra gubbar som ägnar sig åt sådant – enligt uppdateringar på Facebook. Frågor inställer sig: Varför? Hur?

Nu skall mina frågor inte uppfattas negativa, som ifrågasättande eller kritik, som att jag skulle anse att det de gör är dåligt eller onödigt. Bort det! Det menar jag inte alls! Jag funderar bara om Varför de gör det och Hur de resonerar och går till väga.

Lite vet jag.

I det ena fallet grävs i gamla bilder och dagboksanteckningar (eller liknande) över upplevelser och hur det var för länge sen. Från honom har tidigare kommit en volym – läs här. Han körde inte med något etablerat bokförlag utan tog hjälp av olika internet-baserade sajter där man kan göra sin egen bok. Om tillkomsten kan dock anas att det fanns stoff som när det först skrevs inte hade ambitionen att bli en bok. Det uppslaget kom till i andra hand inemot ett halvsekel senare. Nu har han på liknande vis gjort en andra bok om en annan men ändå snarlik sak.

I det andra fallet har, vad jag förstått, processen varit längre och mer målmedveten. Han har valt att skriva skönlitteratur och har tillsammans med utgivande förlag jobbat på och bearbetat sitt manus under tämligen lång tid. Betydligt ambitiösare och svårare. Refuseringar och tyckande kring hur man formar sin idé är ju en helt annan om än lärorik sak. Jag gissar dock att idé gick före skrivet stoff som till sist förädlats till resultat. Ett helt annat sätt att författa.

När jag för några år sedan lät trycka min (första) bok gjorde jag till en del som den förstnämnde. Jag använde ett själv-utgivnings-verktyg jag hittade på nätet men självförtroendet och den ekonomiska riskbenägenheten räckte bara till 10 böcker. Mitt stoff var dock av yngre art – en uppsjö inlägg från min blogg skrivna ungefär ett halvår innan. Under rubriken p minus 100 hade jag strax innan pensioneringen dagligen, inte sällan nattligen, skrivit bloggposter om ett Bibelkapitel i taget. I skrivögonblicken hade saken helt saknat tryck-ambitioner. Ingen övergripande det-ska-bli-en-bok-tanke alls i skrivögonblicket, ingen sådan idé innan skrivandet. Inga förväntningar på vare sig resultat eller läslust medförde minimiupplagan 10 ex – gåvor till mig själv, till hustrun, till mina fyra barn, till två prästkollegor i församlingen och till två till. Jag gissar att tre ex har blivit lästa, kanske fyra.

Nu är jag i kvalet och valet att kanske pröva igen. Experimenterar lite med material jag har. Om det skall sägas att det inte kommit till för att bli en bok! Avsikten var en annan. Men kan joxet konverteras till något läsvärt läsbart utan att ha en grundläggande bok-idé?

Och om så är möjligt – Hur då gå till väga?

Och egentligen: Varför? Och För vilka tänkta läsare mer än jag själv och de nära familjekonstellationer plus några till som om jag pådyvlar dem envolym till i alla fall visar den hänsynen och aktningen att de ställer den i hyllan och inte kastar bort den (medan jag är i livet).

Till detta kommer en krass ekonomisk aspekt. Säg att jag skulle låta trycka minst 50 ex, låta verket få ISBN-nummer och avstå så kallade ”pliktexemplar” till de bibliotek i landet som skall ha sådana. Vad skulle jag göra med resten? Det torde röra sig om – gissar jag – en boktrave jag pröjsat flera tusen för att få hem. Sälja dem? För att sälja måste det finnas köpare! Eller sponsorer. Det är sådana jag inte är säker på att det finns.

Så vi får se...