stigstrombergsson

På årsdagen av min prästvigning hamnar jag mentalt sedan några år – färre än jag varit präst – i Turkiet. Kan hända behöver det förklaras.

Det var den 11 juni 1978 som fick jag körkort för prästkrage och nattvards-bägare. Det hette kalk då men numera bägare. Inte heller kallades att prästvigas för att få körkort. Det var mer högtidligt formulerat. Prästämbetet överantvardades till mig och sju andra ynglingar. I Luleå Domkyrka och av biskop Stig Hellsten.

Hur hamnade det i Turkiet?

Jag gissar, noble Bloggläsius, att du undrar.

Eller inte. Jag berättar i alla fall.

Igår var det 43 år sedan jag prästvigdes och som man kan läsa i bildtexten från fotot det året skickades jag till Älvsbyn. Jag ville egentligen inte dit, inte heller min Primärhustru sedan 8 dagar. Biskopen ville så och så blev det. Annat var det inte tal omdåförtiden. Ett år i Älvsbyn kan vi göra, resonerade vi.

Sett i historiens backspegel var det nog biskopen som ville rätt. Jag fortsatte i Älvsby församling 1980-talet ut och vi bor fortfarande på orten. Efter ett par sidoturer vad gäller att vara ”riktig präst” återgick jag i församlingstjänst 2013. Det blev då jag fick resa till Turkiet med en rejäl hög nykonfirmerade ungdomar. Första resan. Tittar man i min blogg på månaderna juni och maj det året och flera senare år kan man följa mig och mina eskapader i dessa meningsfulla sammanhang.

Den 11 juni 2013 planerades en liten ledarrymmning. De nykonfirmerade överantvardades – det högtidliga ordet igen – i hjälpledarnas händer och vi vuxna ledare avvek för en lugnet-ro-middag på annat håll fast på gångavstånd. Givetvis kunde vi larmas om behov skulle uppstå.

Mat är ju gott men det kröp i mig. Visst kändes det bra men inte jättebra. Jag tänkte:

Min plats är bland dem jag sedan prästvigningen är till för och numera blivit anställd i församlingen speciellt inriktad mot – trots att jag snart fyller 60. Hos dem vill och skall jag ”fira” min prästvigningsdag.

Jag bröt alltså upp och gick tillbaka. När jag anslöt till hela ungdomsgänget, perfekt omhändertaget och aktiverat av hjälpledarna, undrade de Varför? Har något hänt?

Nej. Inget särskilt svarade jag. Jag ville bara vara med er. Det är en speciell dag för mig och den vill jag vara och känna att jag firar med er. Det är idag 35 år sedan jag blev präst.

Oj! sade någon. Så länge sedan.

En annan frågade trevande: Ska man säga grattis?

Den upplevelsen och en massa annat från lägren med både ungdomar och vuxna gör att jag på årsdagen av min prästvigning numera mentalt hamnar i Turkiet.