stigstrombergsson

Så var det igår, tisdag! I alla fall tyckte jag så.

Ett på ett par vis uppbyggligt stök.

Det är ett speciellt ord – uppbyggligt. Används inte så mycket och när det sker är det nog mest i diverse kristliga sammanhang. Lite ålderdomligt låter det men står för något positivt. Det var en uppbygglig predikan kan till exempel sägas om förkunnelse haft bra innehåll, upplevts angelägen och man känner sig stärkt – typ.

Jag var i domkyrkan igår. I Luleå naturligtvis! Inga långa resor ens till närmstgrannen Härnösand inemot 50 mil bort. Räckte med Luleå.

Barnbarnet Tyra – som med sin lillebror Adrian är sportlovslediga hos farmor och farfar dvs hos oss – hade en date med en sjukgymnast. Jag var bilpilot. Först förbi hemmet för att plocka upp hemmajobbande pappa som följeslagare och sedan in till stan där far och dotter dumpades utanför huset de skulle in i. Som farfar och chaufför var det bara att fördriva en stund i väntan på upplockning. Jag beslöt att göra min väntan i katedralen – som var upp-lockad som kyrkor skall vara.

De hade stökat i Domkyrkan!

Det var tillstökat för uppbyggelse i koret längst fram. Man hade stökat till det för att kunna fira Mässa. Åtta glesa stolar precis enligt Folkhälsomyndighetens anvisningar vad gäller avstånd. På kyrkdörren hade jag sett anslag om Mässa söndagar 10 och 11.

Stökigt var det åxå åt andra hållet där det såg ut som en arbetsplats med uppbyggda ställningar, liftapparatur och en massa annat. Gissar på orgelrenovering eller nåt. Hantverkare på plats, sammantaget fler än 8. De jag såg var utan munskydd men på ganska bra håll från varandra i bakre delen av kyrka som rymmer upp mot 1000 personer.

Då andra säger att de arbetar hemifrån måste jag kunna säga något liknande och kungör med fasta tryckningar på mitt tangentbord:

Jag är pensionerad hemma!

Det är februari med sitt typiska smällkallt eller snöfall. Inga mellanlägen. Många klagar men så gör inte vi. Gnäll löser inget och saken går inte att ändra på hur man än anstränger sig. Det handlar om att – somman nu ofta säger – hålla i och hålla ut trots att det blir lite trist. Det mest spännande som hänt så här långt denna veckan var att snösvängen i sitt idoga arbete också på måndagsmorgonen klippt till vår brevlåda så densläppt från sitt stativ. Med hjälp av två nya skruvar  och mejsel fixade jag som den ½händige karl jag är det hela. Mitt-på-dagen-posten kunde levereras på vanligt vis.

Det blir mer TV än annars och då ganska mycket historiskt material, både dokumentärer och dramatiseringar. Nu räcker det! Inte fyra-avsnitts-serie till om seriemördare hur based on real events det än är! blev mitt och Primärhustruns omdöme efter ett par stycken. Andra serier – förutom Vetenskapens Värld – fick på nytt komma till heders, inte minst de ganska vanliga där psykiskt traumatiserade engelska poliser i trassliga personliga relationer och ihållande regn söker lösa fall och mysterier. Ett känt koncept som har sina poänger. Den svenska motsvarigheten Tunna blå linjen är inte heller dålig. Tvärtom. Den är riktigt bra – så här långt.

Den norska serien Atlantic Crossing – en fri dramatisering – ledde, tillsammans med historiska dokumentärer bland annat om slutskedet av Andra världskriget – till återbesök i bokhyllan för en omläsning av en bok. Min omläsning gick ganska fort. Nu läser min medpensionerade Primärhustru den men för första gången och därför mer noga. Om boken skrev jag i juli 2008 i inlägget den tredje vägens bloggeri – 4: läst under tiden som härmed till en del repriseras:

Mein lieber Reichskanzler – Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli av Staffan Thorsell införskaffades på centralen i Göteborg. Förfärligt intressant!! Handlar om hur den svenska regeringen (inte sällan splittrad), industrifamiljer, försvaret och kungahuset fiffelspelade både dubbelt och tredubbelt till förmån för Hitler-Tyskland. Och att alltsammans mörklades efter andra världskriget.

Det som skiljer boken från många andra som behandlat ämnet är att författaren kunnat få ta del av en hel del nytt material. Givetvis gäller inte det anteckningar och handlingar som till exempel det svenska försvaret och kungahuset hemligstämplade och som fortfarande hålls hemliga av dessa mörklerkrafter utan i stället tyskarnas noteringar till samma skeenden, anteckningar och arkiv. Dessa fördes 1945 till Sovjetunionen men har kommit fram i ljuset och blivit tillgängliga efter det mörka systemets upplösning. Alltsammans mycket intressant att läsa – särskilt i dessa FRA-tider.

Ikväll blir det dokumentär om Franska revolutionen och mellan varven petar jag då och då in gluttande av mer meningslös art – Star Trek Deep Space 9.

Faktiskt läser jag nu också en roman. Det är sällan jag läser skönlitteratur men den härär riktigt bra – based on real events.

Nu ska jag skotta snö. Klockan två är det tisdags-Tegnell på SVT2.

En kommentar, inte en av flera utan kommentar-en, till förra bloggposten tipsade om ämnet i rubriken. Saken definierades också som fantomsmärtan när ens "hatobjekt" lämnat ämbetet. Tacksam för respons på min önskan om tips att beblogga och för att stå för det jag lovat griper jag tangentbordet och levererar.

På Wikipedia kan jag läsa om det som ligger fördolt i ordet trumpstinens:

Abstinens (substantiv, härleds ur lat abstiner verb i neutrum) betyder i sin översättning 'avhållsamhet'. Det avser avhållsamhet från till exempel njutningsmedel och sexuell aktivitet. Som medicinsk term innebär det att en person upphör att använda läkemedel, alkohol, tobak eller narkotika.

I svenska språket förekommer vardagligt ordet abstinens i begreppet 'abstinensbesvär'. Abstinensbesvär syftar till 'det besvär en person som bryter en inrotad vana upplever'. (…) Normalt syftar man på avhållsamhet från någon beroendeframkallande drog, exempelvis alkohol (...), nikotin, bensodiazepiner eller opiater, när man talar om abstinens. I dessa fall är abstinenssymptomen ofta högst påtagliga såväl fysiskt som psykiskt, eftersom den abstinente personen har dragit på sig ett kemiskt beroende genom bruket av sin drog.

Även andra vanor som inte inbegriper tillförsel av kemiska substanser kan vara så inrotade att de kan ses som ett beroende, och där sålunda abstinensbesvär i olika former förekommer vid avhållsamhet. Hit hör exempelvis spelberoende och tvångsmässig promiskuitet men på senare tid har även shoppingberoende blivit ett stort problem, som för många är svårt att avstå från. De abstinenssymptom som uppträder i dessa fall är av psykologisk karaktär, men en form av kemiskt beroende finns också, i det avseendet att de signalsystem i hjärnan som aktiveras vid ett beteende (ständig shopping, spel- eller sexmissbruk) vid avhållsamhet blir understimulerade. Även om det handlar om endogena substanser ej tillförda utifrån, utan producerade i kroppen är det att likna vid ett kemiskt beroende av till exempel droger eller nikotin. Alla abstinenssymtom går över med tiden.

Trump-beroende har jag inte känt, lika lite som jag under sommaren utvecklar mygg- och knottstinens. Jag konstaterat att det plågsamma finns men låter mig inte påverkas nämnvärt mer än att vara tacksam över att säsongen är slut.

Behovet att hata och måsta hata någon eller något är inte heller speciellt starkt hos mig. Jag kan ogilla grejer och folk och vara kritisk men att släppa det till hat ids jag inte. I åsiktsyttringar, samtal och debatter är saklighet med eventuella skarpa ord bättre hatiskhet med nedsättande och elaka glosor. Visst kan jag känna mig frestad att i blogginlägg och kommentarsserier på till exempel Facebook publicera nedsättande ordlekar om vissa politikers eller andras namn eller hur de agerar men det ger ju faktiskt inget. Jag avhåller mig från sådant.

Trump saknar jag inte alls! Hans sätt att dra sig bort från resten av världen för att sätta först sig själv och sedan USA som främst på planeten har varit dåligt. Utan att idealisera USA och dess politik är landet ändå för viktigt för att vara borta från allt annat. Den nye presidenten verkar vilja återställa det klassiska – att fungera med andra.

Stulen dom!

I sammanhanget funderar jag om vi inte nu råkat ut för och behöver göra plakat med den texten. Trump fälldes ju inte i riksrätten. Inte tillräckligt många republikaner visade ryggrad utan kröp undan och valde att stötta honom som flera av dem innerst hoppas skall vara en (pinsam) föredetting. Jag vet inte om partiet har en så kallad inpiskare i kongressen – tror inte det – som klatschade fram detta. Det är väl snarare att en del av väljarna – men inte alla! – som röstade på Trump fungerat som ”påpiskare”. Pick-upp-gänget med karbiner och sydstatsflaggor stämmer inte med ”städade republikaner” men då politikerna behöver deras röster i andra val gör man ett simpelt taktiskt offer och ”friar” Capotol-stormarnas stora idol. Allt för att säkra sig själva.

Klicka på bilden blir den större.

Jag tycker det är kul att skriva.

Gillar att försöka uttrycka en och annan mening om något eller bara kommentera något som är mer eller mindre betydelsefullt. Själva skrivandet roar mig men fungerar långt ifrån som en födkrok.

Jag är ingen författare som skriver längre sammanhängande alster. Inte heller är jag journalist som följer och bevakar saker eller gräver fram mygel, slapphet eller annat. Jag skulle kunna vara debattör men blir inte det då ingen debatterar med mig. Som informatör blir det också dåligt då jag ju inte informerar om något speciellt, i alla fall inte på ett systematiskt vis. Jag är bara en harmlös bloggare road av att skriva.

De sista dryga två månaderna har skivklådan resulterat i 20 bloggposter, här angivna med datum och kategori:*  

1. är jag reputerlig? (2021-02-09) [Allmänt]
2. efterklok lärpenning (2021-02-05) [Studier]
3. min lojalitetskänsla pressas (2021-02-01) [Församling]
4. några flingor (2021-01-27) [Allmänt]
5. beskylla andra (2021-01-26) [Allmänt]
6. pilot-markus 3 (2021-01-21) [Exe-geten bräker]
7. litet får stor plats (2021-01-19) [Församling]
8. pilot-markus 2 (2021-01-15) [Exe-geten bräker]
9. vårtermin nu? (2021-01-12) [Församling]
10. positiva smittor? (2021-01-10) [Predikaren 12:12]
11. pilot-markus (2021-01-07) [Exe-geten bräker]
12. utrunnen sand? (2021-01-06) [Församling]
13. kanske bakom... (2021-01-01) [Allmänt]
14. vilken kyrka 1 (2020-12-28) [Församling]
15. fördelning 12-6 (2020-12-28) [Predikaren 12:12]
16. nöd och död (2020-12-25) [Predikaren 12:12]
17. äkta lästal (2020-12-22) [Farfar/morfar funderar]
18. kritiskt läge 1 (2020-12-17) [Exe-geten bräker]
19. sjiitväder! (2020-12-11) [Allmänt]
20. digitalt fokusskifte? (2020-12-08) [Församling]

Som du ser, noble Bloggläsius, finns ingen röd tråd annat än mellan några av inläggen typ pilot-markus. För ett par dar sedan gav jag mig i kast med ett vilken kyrka 2 men körde fast. Den bloggposten finns i halvfärdigt skick i datorn. Jag drabbades av total skrivtorka, känner att engagemang i saker tynar och att jag saknar sådant som retar eller lockar mig till att roa mig med att skriva.

Så snälla! Jag känner mig som bilden visar.

Provocera mig! Reta upp mig! Utmana mig!

Ge mig åtminstone nåt tips att skriva om!

* Vad de olika kategorierna står för berättar jag i gamla presenterade inlägg i kategorin Bloggpolicy.

Det ordet – reputerlig – hade jag innan igår inte en aning om att det fanns. På annan plats i cyberymden nämndes jag utan namn som en välrenommerad prästman. Det var i denna text av Dag Sandahl och kom sig av att någon – inte jag! – försörjt honom med innehållet i en ”diskussion” i Facebookgruppen Prästkollegor utifrån en tidigare text från hans tangentbord som jag länkat till där – denna.

Jag skall inte här kommentera och värdera kommentarstråden i Prästkollegor mer än att säga att utfall och tonfall blev helt annat än vad jag, måhända naivt, trodde det skulle bli. Personangrepp på och psykologiserat nonsens kring Dags första text jag länkat till var tydligen mer intressant än det sakliga innehållet i hela texten. I Prästkollegor har jag framfört min häpnad över detta men väljer att inte här plåga dig, noble Bloggläsius, vidare med saken mer än att säga att Dags referat i sin andra text, här den första länken, stämmer ganska bra.

Att jag beskrevs som prästman väckte ingen undran. Om jag förtjänar epitetet välrenommerad kan jag själv inte avgöra. På skoj valde jag att leta synonymer till ordet och internet levererade då bland annat reputerlig. Kul ord! Om jag skall sätta det i mitt CV vette katten men lite piffigt är det att till en förvånad allmänhet kunna säga: Det finns faktiskt en och annan som anser mig reputerlig.

Denna bloggpost handlar inte om vad jag stoppar i filmjölken eller annars äter till frukost.* Det handlar inte ens om att det börjat snöa igen – om än nu mycket lätt.** nu gäller det några andra tankeflarn utan nämnvärd fördjupning.

Överklagandenämnden slog till igen!

Den kyrkopolitiskt tillsatta Stiftsstyrelsen i Härnösand har försökt focka sin biskop. Visst har genom historien kungar, kejsare och andra överheter både fockat, landsförvisat och halshuggit folkmed mitra och kräkla men att ett i demokratisk ordning tillsatt sammanhang som stiftsstyrelsen i Härnösand försökt saknar motstycke. Svenska kyrkans Överklagandenämnd har att se om beslut tagits i rätt ordning – inte om det var rätt beslut – har ogiltigförklarat tilltaget. Bra.***

Facebookgruppen Prästkollegor.

Den gruppen är stundom en märklig historia där några kollegor i långa diskussionstrådar kan fördjupa sig i vad jag ofta tycker är rena pinsamheter. Många är med i gruppen men bara några få skriver men dessa skriver desto mer. Jag har där sett långa tankebyten kring om präst, musiker och dopbarn skall räknas in i de 8 som får samlas eller om de skall räknas som ”arrangörer” av evenemang. Likaså travar sig synpunkterna på om man inför en begravning kan möta en anhörig till någon som avlidit med Covid och vilka skyddsdräkter som då är lämpliga, om man skall ha plasthandskar när man döpet och liknande. Min stilla undran är om detta uttrycker att man är rädd om folk eller rädd för folk – typ.

Jag försökte för en tid sedan öppna en annan tanketråd och skrev:

• Nu öppnar regeringen för fritidsaktiviteter av olika slag för ungdomar och barn, ute och inne. TV visar att bland annat idrottens organisationer och representanter är glada.
  Hur är attityden i församlingarna? Hur planerar man att ”öppna upp”?

Ytterst få svar! I praktiken inget!

På Kyrkans Tidnings Facebook gav jag en mer utvecklad tankegång apropå denna artikel:

• Möjligheter! Livesända ”små” gudstjänster med barn och unga där allt kan hända och händer. Om tre månader när ”etablerat kyrkfolk” fått sina sprutor och – som många prognoserar/hoppas – kommer tillbaks är det ett helt nytt gudstjänstliv veteranerna – jag är en – måste lära sig, gå in i och underordna sig. Jag hoppas man slutar längta till att få återgå till hur det var innan Coronan och i stället vågar sig på ett sådant försök till paradigmskifte.

Ingen har kommenterat vare sig artikeln eller min kommentar. Det får mig att stilla undra: Är ingen i den moderna kyrkan intresserad av vad som förr brukade kallas ”evangelisation”?

Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 – en öppen grupp.

Då den 27 januari är en speciell dag skrev jag där igår om följande programändring:

• Trångt om ”utbudet”. Facebookgruppen ”Bibelstudium läsåret 20/22” flyttar sig 24 timmar denna vecka. Det var tänkt att jag onsdag 27 januari kl 19.00 – efter den digitalt sända gudstjänsten som börjar 18.30 – skulle öppna ”Rum” för samtal om vad de som kopplar in sig vill prata om. Så blir det inte. Gudstjänsten blir och kan följas på församlingens Facebook men jag har krasst och själv valt att skjuta på ”Rum-mötet” till torsdag kväll på samma tid.
  Varför?
  Det är ”Förintelsens minnesdag”, med andra inslag jag tänker värda att försöka ta del av och inte vill ”konkurrera” med. SVT2 sänder ett program kl 18.00 och i SVT1 börjar ett annat 18.45. TV är lätt att ta del av. Samtidigt kl 19.00-20.30 ger Älvsby folkhögskola genom verktyget Zoom en digital kurskväll i regi av läraren Matilda Wiklund som varit i Auschwitz. Zoom-kvällen är öppen och kostnadsfri. Det som behövs är att man skaffar gratisappen Zoom och loggar in på den med denna länk:
  https://us02web.zoom.us/j/7255204765.
  24 timmar efteråt, på torsdag 19.00, öppnar jag ”Rum”!

Jag byter Bibelfokus. Lukas får vila ett tag.

Jag har de sista månaderna tampats med en mycket tråkig och fruktansvärt innehållsrik Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliets grekiska text. Kommentaren är på engelska och nu när jag tuggat mig genom volym 1 kommer volym 2 om drygt andra halvan av evangeliet att få vänta ett tag. Jag skall bita i och kanske bräka kring något annat nördigt exe-get-iskt.

* För den faktahungrige nämner jag dock att på vardagar blir det nästan alltid havregrynsgröt med hemkörd lingonsylt och äppelmos. Givetvis russin i gröten. Helgerna kan det bli annat.

** Såg i någon sorts media – Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen eller Facebook – att det för någon dag sedan var det datum om vilken Bondepraktikan visste att förtälja att den dagens snömängd var hälften av vad vintern skulle bjuda. Tänkvärt.

*** Egentligen är det intressant att se hur kyrkliga överheter tagit beslut utifrån ”regler” de och vissa lobbyister önskar tillämpa och inte vad som faktiskt gäller. Luleå Domkapitel fick samma pisk på fingrarna för något år sedan när det gått utöver gällande regelverk och och avkragat ett präst. Bakslag för ”utöverheten”!

Vem rår för det?

Vem har spelat falskt?

Vem har gjort fel?

Rop av den typen hörs hela tiden. I dessa Covid-tider syns det jättetydligt och i efterspelet till valet i USA blev det SÅ extremt. På vad man kallar ”sociala medier” skallar ropen men inte bara där. De man anser vara ”vanliga” reportrar i ”vanliga” mediakanaler och ”vanliga” politiker kvittrar ofta i liknande tonarter.

Naturligtvis får och skall frågor ställas! Självklart! Finns folk som borde och kunnat göra något de inte gjorde eller handlade uppenbart fel skall de givetvis rökas fram. Att hänga folk i närmaste lyktstolpe är att gå till överdrift men det är viktigt att man (med tiden) utkräver ansvar. På något vis skall folk som agerat mot bättre vetande eller valt att vara passiva när de borde agerat flås med en slö skridsko – bildligt talat. Det är inte syndabocksjakt.

Att skylla ifrån sig är inget nytt fenomen. Redan i Bibelns första boks tredje kapitel beskriver denna mänskliga egenskap. Mannen skyller där sitt fruktätandet på kvinnan (och på Gud som gett henne till honom). Hon i sin tur skyller på ormen som inte väser alls.

När det gäller att skuldbelägga andra behöver man först och främst vara sann. Ärlighet vara längst är en gammal devis liksom Det är fult att ljuga. Både överdrifter och undanflykter skall skippas. Hela tiden behöver man dock ha koll på tonläget i ansvarsjakten liksom på den räddhågade dövhet som yttrar sig i generande tystnad. Tvärs igenom allt måste man skilja på sak och person och inse att effekt och avsikt inte är samma sak.

Med detta sagt ser du, noble Bloggläsius, att jag ogillar osakliga piruetter både vad gäller språk och attityd och i sak. Jag ogillar också den duckande tystnaden som råder på många håll och den räddhågade attityd som avslöjar sig i att vi måste få besked av andra långt bort hur vi skall göra. Det jag efterlyser är svåra balansakter där man öppet prövar situationer, är lojal mot påbud men samtidigt kreativt aktiv. Att inte göra något är ju också något man gör – typ.

Handeln verkar i stor utsträckning vara påhittig när det gäller att smittsäkert möta sina kunder. Skojiga och praktiska saker för att det inte skall bli trångt och att personalen skall vara skyddad mot flödet – mer än 8 under en dag. Att skolor sprider ut sin verksamhet över tid är också bra. Att laga efter läge är bättre än drakoniska åtgärder f”ör säkerhets skull” när sådana inte behövs. Många är konstruktiva och formar samtiden utifrån både samtidens och framtidens behov och avstår från att gräva efter detaljer för att beskylla andra för något de sa då eller då när läget var ett helt annat än nu.

Nu skall jag strax gå en promenad och besöka kooperativabutiken för inköp av nödvändig ost och en del annat smått och gott. Klockan 2 ämnar jag likt de flesta tis- och torsdagar på TV se presskonferensen från Folkhälsomyndigheten. Den ger mycket bättre information än ”artiklar” i Expressen med vidhängande kommentarsfält på Facebook.

Apropå Facebook: 8-personersregeln har nu undantaget att barn och ungdomar upp till och med högstadieåldern kan vara fler i olika aktiviteter. Jag försökte i ett par trådar kicka igång ett samtal på Fäjjan om hur kyrkans gudstjänster kan formas de närmaste tre månaderna innan alla ”veteraner” fått sina sprutor och kommer tillbaka med tanken att nu blir det som förr. Inga napp.

Jag slets mellan rubriken kanske bakom med tre punkter eller listade listigt med utropstecken. Du ser, noble Bloggläsius, vad det blev. Hur som helst var det den 28:e, sista måndagen i årets sista månad, som jag publicerade mig senast. Nu är det den 1:a i första månaden året därpå. Det kan låta som ett långt uppehåll men är egentligen inte så länge sedan.

På måndagskvällen den 28:e ökades fastighetens nattvileantal med tre personer. Yngste sonen var redan här sedan några dagar men den yngre av hans systrar anlände med vårt barnbarn Lisa och den lillas pappa. Det blir fart i fastigheten när en 3½-åring är i farten. I det rådande tumultet har både Jesus och en av Trettondagens tre stjärntydare försvunnit men vi gissar att de kommer fram när städning och hopplockning seriöst går igång om en vecka eller så.

När jag kommit så här långt i mitt skriveri äntrade jag trappan upp för att ta en bild av just det ryska-docks-system från vilket lille Jesus och den gröne Balthasar fösvunnit. Givetvis funderade jag då en gång till vart Lisa – eller kanske hennes ett år yngre kusin Ava som var här på Nyårsafton – medvetet eller omedvet kan ha placerat dem. Naturligtvis hade vi tittat under soffor, hyllor, bänkar och annat. Lyst med ficklampor och kikat men utan resultat.

Tanken slog mig: kanske bakom...

Ficklampa fram! Dra fram TV-bänken något! Och där – listade listigt på golvlisten och därmed osynliga vid under-sökningen fanns de bägge förlorade figurerna. Den bilden jag tänkte ta av bristen kunde bli en bild av det kompletta.

Jag nämnde att också lilla Ava var här. Hon och hennes föräldrar – som bor i Unbyn utanför Boden – kom på Nyårsaftonens dag för att åka bob, fika och träffas några timmar. Vi undviker att tränga ihop oss alltför många övernattare även om inga i sammanhanget visar några tecken på att ha smittats av något. Jag nyser då och då men antar att det beror på julgranen.

Umgängesglesningen yttrar sig idag på det viset att lilla Lisa med föräldrar åkt till storkusinerna Tyra och Adrian i Luleå. Det betyder stillhet i vår stuga den första januari och att vi ska äta rester. Vi gissar att stillheten råder också sedan resenärerna kommit tillbaka ikväll. Det är planerat att barnet då skall vara ett sovande barn lindat i en filt och stilla kunna läggas om inte i en krubba så i alla fall i sin säng.

Med denna uppdatering blir det tydligt för dig, noble Bloggläsius, att jag överlevt 2020 och vid full vigör kan önska dig ett

GOTT NYTT ÅR!

Så sa barnbarnet Lisa vid ett tillfälle för runt ett ½år sedan – typ. Hon är 3½ nu. Vid tillfället då hon kved – vi har det på film – hade hon feber och var trött och irriterad över regn, dimma och rusk. De e sjiitväder! Jag vill ha vanlit väder! blev bevingade ord också hos hennes mormor och morfar – Primärhustrun och jag.

Det har varit sjiitväder länge nu. Jag såg i gårdagens Palt-Post alias Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen att såhär långt i december toppar Umeå landets sol-liga med hela fyra timmar. Fyra!

Förra månaden var det bitvis på samma sätt framför allt i slutet och jag föreslår därför en kalenderreform. Det är på tiden att vi släpper förankringen till de antika romarnas gudar, kejsare och simpla numrering och i stället delar in året efter hur det är på våra breddgrader. Grå-vember och Dis-ember kommer då att avsluta året – om vi envisar oss med att ha nyår nära vintersolståndet i stället för mitt i sommaren.*

Jag är trött på sjiitvädret.

Jag är också less på en del av hur media bevakar Corona-pandemin.

Att vi får dagliga uppdateringar av konstaterad smitta, inlagda på sjukhus inklusive intensivvård samt dödstal är helt OK. Den samtidiga leveransen av ackumulerade siffror sedan pandemistart är också bra. Det jag saknar är uppgifter om antalet utskrivna från sjukhus och annat som tyder på att folk också tillfrisknar samt att den förkrossande majoriteten av dem som har symptom och testas inte har Covid19. Naturligtvis önskar jag inte detta för släppa på de råd och anvisningar som gäller utan bara för fullständighetens och balansens skull. Alla som blir sjuka dör ju inte – typ.

Media måste producera invändningar. Den rollen har man i ett öppet samhälle. Det är helt OK. Samtidigt irriterar det mig att man tjatar om vaccin och när det skall komma men när det då blir så startar omedelbums jakten på vaccinets faror eller andra spekulationer om vad somkan tänkas gå fel. Man ventilerar upprördhet över att det inte finns planeringar men när sådana kommer gräver man genast efter invändningar och oklarheter. Jag tycker media skall besinna sig lite och främst se sig som informatörer i en kristid, inte alarmister sommåste ropap å vargen hela tiden. Kulmen av detta är det evinnerliga ansiktsmasksältandet och krav på riksomfattande maskering på grund av att det är trångt i tunnelbanan i Stockholm. Folk kan faktiskt tänka själva! Ingen förbjuder mask!

Jag är mätt på Brexit.

Jag har glömt när britterna röstade men det var länge sedan och de verkar fortfarande inte ha fattat att om man går ut hamnar man ute eller att det samtidigt inte går att skita och hålla emot. Det har varit förhandlingar år ut och år in och nu verkar det i alla fall bli utträde utan avtal. De är knepiga, britterna.

Trump är jag också mätt på!

I det fallet är det just nu lite lugnt – peppar, peppar. Det kommer inga fler märkligheter från hans håll eller i vart fall kablas de inte ut över världen. Att han plockas undan är en ljusning i sjiitvädret.

* De andra månaderna skulle då kunna bli Kallmånaden, Kallaremånaden, Kattmånaden, Lurerimånaden, Pollenmånaden, Maskrosmånaden, Badmånaden, Bärmånaden, Gulmånaden och Dubbdäcksmånaden.

Det må vara rätt eller orätt men jag räknar mig själv som ganska smart. Vad gäller vissa fält man kan kunna något om kan jag ganska mycket. Jag är dock inte bara en faktanördisk kalenderbitare utan dessutom hyfsad i att av Fakta 1 och Fakta 2 dra Slutsats 3 och från det ställa upp Hypotes 4. Jag är nog en smula analytiskt. Kanske har det med IQ att göra. Vad vet jag.

Det finns annat än IQ, saker som nog är viktigare när det kommer till kritan. EQ och SQ till exempel. EQ är emotionell intelligens med lyhördhet, empati och liknande. SQ betyder social intelligens eller kompetens och har att göra med hur man fungera med folk och om man över huvud taget går att ha i möblerade rum. Om det finns fler sorters Q – humoristisk intelligens (HQ) och bloggerikompetens (BQ) – vet jag inte. Nu handlar det dock om DQ, alltså dammsugarkompetens!

Missförstå mig nu rätt! Naturligtvis kan jag dammsuga! Helt väck i planeten är jag nämligen inte. Jag vet att man tar apparatens sladd och ansluter den till två hål i väggen. Jag vet att man trycker på en knapp. Jag kan fatta tag i slangen. Jag kan fram och tillbaka över golv, mattor, bokhyllor och andra ytor föra den del av slangen som inte är fäst vid själva brum-maskinen. Jag vet också att man ibland behöver, eller i alla fall bör, byta änden på slangen så den får ett annat så kallat munstycke som inte alls ser ut som en mun. Jag kan till och med byta påse i maskinen!*

Alltså kan jag dammsuga – eller köra snabeldrake som det heter hemma hos oss efter en bilderbok barnen hade när de var små.

Idag var andra gången jag agerade enligt ett nytt dammsugningssätt jag just kommit på. Saken är en detalj i sammanhanget och gäller trappan från övervåningen ner i suterrängdelen.

Jag har alltid – alltid, alltid och jämt och ständigt! – börjat damsugningen med övervåningens sovrum, toa, hall, kök och vardagsrum. Sladden har då varit fäst vid de två hål i väggen som är mest i mitten av alltsammans. Då trappor skall städas uppifrån har jag sedan fortsatt med att snabeldraka nedåt. Arbetsställningen har då varit typ vinkelhake med slangens munstycke på trappsteg nedanför de avsatser där mina fötter varit placerade. Med den metoden fixas trappans första raka del, vänstersvängen, den andra raka delen och den andra vänsterkurvan.

Kommen så långt räcker inte sladden från uttaget mitt i hallen! Alltså får jag trycka på knappen så manicken blir tyst samt balansera redskapet på breda trappsteget i första vänsterkurvan, ta en promenad tillbaka upp där jag drar ur kontakten som jag kastar ner till vägguttaget rakt under som jag går ner till för att fixa anslutningen innan jag knallar upp tillbaka till snabeldraken som då bärs förbi trappans sista sektion som till sist kan dammsugas nerifrån innan golvytorna nere gnids av.

Vad har jag nu kommit på? Idag och förra gången jag dammsög?

Jag har direkt efter att övervåningen gjorts klar kastat ner sladden och anslutit den nere innan jag börjar ta det hela steg för steg. Visserligen är maskinen då fortfarande kvar en trappa upp men jag kan ta den i ett fast grepp och successivt städa trappan uppifrån genom att backa nedåt.

En fantastisk utveckling! Rak rygg! Inget avbrott med spring mitt i trappsugningen.

Detta har jag nu kommit på efter 38½ år i kåken! Snacka om varierad intelligens.

Apropå intelligens – hur smart känner du dig, noble Bloggläsius, när du just läst detta nonsens ända hit?

* Om byte av dammsugarpåsar kan noteras det märkliga fenomenet att när den påse som är i maskinen är full är påsen med nya påsar tom – sedan man väl hittat den.

Det händer saker också när inget verkar hända.

Det är snart två veckor sedan jag på söndagstid var i kyrkan. Det var på Söndagen före Domsöndagen i den sista icke webbsända gudstjänsten.* Förra helgen var vi inte där-varande utan kopplade ihop lapp-toppen med TVn och var med-varande hemma. Några var dock i kyrkan då men nu är det DUR – som är turkiska och betyder STOPP. I morgon, Första söndagen i Advent, samlas inga ikyrkorummen. En gudstjänst webb-genomförs från Vidsels kyrka kl 11. Det händer alltså saker också när inget verkar hända.

Onsdagskvällen efter sista söndagen jag var där var jag också där och hörde det sägas att det var sista Veckomässan före jul. Förtydligande besked om den saken och om annat kom under slutet av den veckan.

Veckan efteråt, den som just nu tar slut. var det tänkt att jag skulle ansvara för onsdagskvällens Mässa med eventuell "Ovan-geli-kväll" men det meddelades i början av veckan på församlingens hemsida och Facebook att de sakerna var inställda. Jag valde att gå till kyrkan i alla fall i tanken att det är bättre om någon har missat infon och kommer att den då möts av tända lampor och en levande människa än av låsta dörrar till en mörk lokal. Tydligen hade infon funkat – bra. Kanske spelade också snöstormen in. Ingen kom.

Just i att inget verkade hända hände annat i typ förrgår – eller var det onsdag kväll?

Plötsligt ser jag på församlingens Facebook att det bildats en grupp: Bibelstudium läsåret 20/21.

Lite Hoppsan! blev känslan. Det gällde ju sånt jag har fåttförtroendet att ha näsan i blöt i. Men det kändes också OK. Jag läste texten som presenterade saken och gick med i gissningen att det kanske skulle bli aktuellt att jag skulle fortsätta ha blötlagd tipp. Jag bjöd också in till gruppen Älvsbybor som brukat finnas med i grupperna jag haft att göra med och som var mina vänner på Fäjjan.

Det visade sig att alltsammans kommit till inte helt av misstag men ändå lite. Info-personen i församlingen hade nämligen privat undersökt hur en digital studiegrupp kanske skulle kunna komma att se ut för att kanske sjösätta idén men råkat publicera det hela utan att ha fattat hur. Och när tabben uppenbarligen var ute i luften hade jag bara hakat på. Nu, två dagar senare har det spridit sig så att nu finns 17 personer som nappat på min och andras inbjudningar – med det snäva geografiska perspektivet än så länge. Det var ett lyckat misstag fast det inte var meningen att det som hände skulle hända.

Fredag kväll kom följande fråga i gruppen:

Vad spännande med en digital grupp. Saknar våra fysiska träffar i kyrkan. Är det ok att lyfta frågor som rör tro, bibel, mm i denna grupp eller kommer den fokusera på bibliska berättelser och tolkningar?

Mitt svar blev:

Ojoj! Jag är just nu drabbad av "pedagogisk panik" kring en grupp-form jag nästa helt saknar erfarenhet av. Hur som helst får vi hjälpas åt. Det än så länge tänkt är att det på tisdag vid 18.30-tiden händer något, kommer (i gruppen alltså och som en film) en berättelse av någon sort, referat av vad tisdags-studierna inklusive de skrivna "lathundarna" kopplade till det. Om jag fattat rätt kan man mötas digitalt säg vid 19-tiden. Annars inlägg här i gruppen på FB.

Vi får hjälpas åt och jag är öppen för tips och tyck.

Nu vet du, noble Boggläsius, i vilken pedagogisk panik jag befinner mig i.

* Den var helt OK. Till allt en Högmässa ger fick vi också veta att för människorna på Noas tid flöt livet på som vanligt.

Egentligen är det fantastiskt vilken makt regeringen har. Igår blev alla 70 eller äldre genom de nya och skärpta förordningarna för att bromsa tillväxen av Corona-pandemin.

Att avstå från alla sammankomster utanför det egna hushållet var rekommendationer som i våras riktades till dem som var i så ”kallade riskgrupper” – diabetessjuka, fetknoppar, hjärt- och kärlkrassliga och andra samt alla 70+. Under maning om försiktighet slopades under hösten åldersnoteringen men nu, formellt från nästa vecka, är det på annat vis. Samma maning som i våras riktades till dem som var 70 gäller nu alla: Avstå från alla du inte bor eller har nära kontakt med och allasammanhang med mer än 8 personer. Lite juridik-dimma råder kring 50-gränsen för sittande publik men meddelande igår var klart: Stoppa springet på fester, affärer och grejer men jogga gärna en och en eller två och två i skogen. Statsministern lät nästan hotfull.

Men inte så hotfull som Martin Luther. Hans nivånås inte av moderna svenska ledare vare sig vi pratar om stat, region, myndighet, kommun eller kyrka. Jag läste för några dagar sedan hur reformatorn gav råd i pest-tider och kunde konstatera att hans uppfattning då och Folkhälsomyndighetens eller politikens syn nu sammanfaller till det mesta. Största skillnaden är väl omdömet om folk som är sjuka men ändå rör sig bland folk och sprider smitta. Nu tilltalas och förmanas sådana i barsk ton. Luther skickade dem till helvetet.*

Vi blev alltså vår70isar igår eftermiddag. Allihop och rakt av. Och så säger politiska gärna lite extrema högerkrafter* att regeringen inte visar handlingskraft. Märkligt.

Som jag ser framtiden får detta (ännu) inga alarmerande och allvarliga effekter för mig och min Primärhustru. Vi kommer nog ha en hel del pengar kvar efter jul yttrade jag utifrån anvisningarna att inte trängas i affärer – anvisningar som gäller till den 22 december. Förhoppningsvis klappar inte handeln ihop alldeles med försvagad julhandel men jag gissar att personer detta år blir ännu viktigare än saker – om man kan träffas och kan resa. Vi får se. När jag växte upp firade vi alltid jul tillsammans med släktingar eller nära bekanta men ett år – mamma hade varit sjuk i november-december – var vi bara hon, pappa och deras tonåring dvs jag. Det gick det också. Kanske till och med en av de bättre jularna – såhär i efterskott.

I kyrkliga sammanhang kommer max-8-gränsen att få följder för gudstjänster och liknande under Advent och troligen helgerna igenom. Mycket av offentlig verksamhet har man tidigare ställt om eller pausat. Inte sällan i praktiken har det blivit ställt in fast man inte vill stava så. Jag har all respekt för att terrängen är svårorienterad och att farvattnen är obekanta men tror i alla fall att perspektivet ställa upp kan locka fram viss kreativitet vad gäller fälten Gudstjänst och Undervisning. Vad gäller Diakoni har det varit lättare att hitta om än tråkiga så i alla fall vettiga vägar utan fysisk närhet i större grupper.

Jag har ställt över att Bibelstudiegruppen skulle samlas i Älvsby kyrka ikväll. Vi brukar ha en fysisk träff med 8-12 där-varande på plats. Med hjälp av en ”lathund” på nätet har det varit möjligt att kunna vara med-varande på annat håll och ta del av åtminstone vad jag som någon sorts ledare avsett med kvällen. Idag blir det bara ”lathund” på nätet. Den kommer att kunna laddas ner som pdf från församlingens hemsida runt ½7 – och synas här samtidigt under rubriken distans-bibel 17nov 20.

*Vill man ta del av reformatorns tankar – klicka här.

*I klartext: SD-KD-M.

Vi befinner oss i pandemins tid. Höll på att skriva på nytt i pandemins tid men det hade varit fel. Det har ju varit pandemi hela tiden sedan i mars.

Inte mycket är nytt – men smittsamhetsläget varierar.

Om man som jag är dagledig och varje tisdag och torsdag kl 14 tar del av vad jag och Primärhustrum kallar Dagens Tegnell anser jag mig tämligen informerad om gällande rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips. Folkhälsomyndigheten inklusive vår regionale Smitt-Anders är pedagogiska, sakliga och allvarliga.*

Inte mycket är nytt – annat än att smittan kom att öka.

Gällande rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips är i sak idag i mitten av november inte annorlunda än hur det var i mitten av oktober – egentligen sedan i mars. Det var följsamheten som ändrades under hösten, inte rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips. När dessutom fler och fler kände sig trötta på hela saken och hoppades på lindringar – i sak folksamlingar från 50 till 300 beroende på lokaler – tog man efter sommarens väderberoende ut i förskott den frihet man längtade efter. I den andan kom också vissa formella saker att ändras från första november men inom två veckor kom nya nu regionvisa rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips, I princip återförde dessa det hela till oktobernivån – förutom ett tillägg vad gäller resor inom och utom regionen.

Inte mycket är nytt – annat än just spridningstakten.

Enskilda individer skall agera som vi uppmanades att bete oss i april. Arrangörer har samma ansvar som i oktober vad gäller avstånd, antal och annat. Stora smittmotorer bedöms vara arbetsplatser och privata partajer inom eller utom den egna bostaden samt möjligen lagidrotten. Barn i grund- och förskolor driver inte, till skillnad mot vissa vuxna i sammanhangen, någon smittspridning. En och annan skola stängs men det beror just på att alla förkylda skall vara hemma. Visar test att det handlar om Corona är det vuxna som slappat, inte de höstsnoriga barnen.

Inte mycket är nytt – annat än kanske viss panik i kyrkliga och andra sammanhang.

Kyrkor – jag koncentrerar mig på dessa, inte bibliotek och korvköer – och andra gudeliga lokaler visar sig inte heller nu vara pesthärdar om nu någon tror så. Församlingar anpassade verksamheterna tidigt – enligt min mening också på många håll både över-, fel- och underdrivet. Älvsby församling som jag tillhör och bebor har i sammanhanget i stort agerat sakligt och sunt. Också nu kan man om man vill fira gudstjänst under de rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips som gäller.

Via sociala medier ser jag på andra håll i det kyrkliga hanket och störet andra attityder. Som arrangör väljer man att tänka åt folk så att ingen skall frestas att ”tänka fel”. På en del håll fläskar man då till så att man bommar igen helt. På andra håll tror man utan sakliga skäl att Nattvard smittar mer än kyrkkaffe och har bara Mässa-lösa sammankomster men med fika efteråt. Märkligt är det.

Så – ska jag gå i kyrkan imorgon?

Ja. Inte mycket är ju nytt. Dessutom är det Mässa och den som missar en Mässa missar en massa. Sitter man på håll i anvisat antal och agerar enligt rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips är det OK. Jag förutsätter att om folk som brukar fira gudstjänst känner sig sjuka – och då menar jag i luftvägarna och med feber! – så håller de sig hemma. Om personal är krasslig skall de inte dyka upp! Bär man sig åt så minimeras faror och risker – vilka farhågor och rädslor man än känner.

Om Bibelstudiet på tisdag ber jag att få återkomma...

* Vik en ½timme åt SVT Norrbotten från tidigare i veckan – här. Se extra noga på när Smitt-Anders med teckentolken som läromedel pratar om avstånd.

Natten mot söndag bloggade jag om den förlorade boken. Jag har försökt smit-spåra den både när och fjärran, gjort listor (korta) över misstänkta lånare eller snattare. Lokala kyrkoherden tillfrågades men kunde avfärdas. Till södra Sverige avflyttad komminister likaså med samma resultat.

Två alternativ återstod att beakta.

Kan det vara så att något av barnbarnen i ganska späd ålder kånkad omkring farfars-morfars bok i fastigheten och sedan helt omedvetet lagt den på något helt osannolikt ställe? Eller är den av mig glömd och av mig eller någon annan undanställd på obskyr plats i Församlingsgården eller – mindre sannolikt – på Älvsby folkhögskola?

Jag väntade med frysboxen och förvaringslådorna för Lego och andra leksaker. Man måste OBServera att det rör sig om flera stycken i flera rum! Lättare var att inleda det mer noga letandet på Pastorsexpeditionen dit jag idag också hade ett annat ärende. En bit ner i en hög (av mig kvarlämnade) papper låg den! Den var förlorad men är nu återfunnen likt pojken i Lukas berättelse om Jesus kapitel 15. Glädje råder också i vårt hus!

Under helgen var barnbarnet Ava här utan sina föräldrar. Full fart och friska fläktar! Ett litet smolk i bägaren var väl att jag – hennes morfar – också ”jobbade” en del vilket jag berättat om. Hur som helst en massa glada skratt och lustiga aktiviteter. Lilla Ava är rörlig så viss smit-spårning blir aktuell.

Ett annat glädjeämne är valet i USA – faktiskt. Bra är både att det fick ett resultat och resultat det fick. Att den slagne sittande presidenten flyr fakta och söker smit-spåra ut hela frågan med svammel och konspirationsteorier är bara SÅ patetiskt – om än inte helt oväntat. Det jag stilla undrar är om hans och hans hejdukars agerande är lynnigt och spontant eller ett planerat strategisk agerande från den extrema högern.

Idag kom skärpta råd från Folkhälsomyndigheten för Region Norrbotten fyra veckor framåt. Coviden ökar framför allt i kuststäderna medans inlandet är om inte helt fritt så ialla fall hyfsat stabild. Igår hade Älvsby kommun 5 personer som testat positivt och ingen av dem på sjukhus eller äldreboende. I Luleå och framför allt Piteå löper smittan amok på annat vis om man ser till innevånarantal. Förra veckan var det på detta vis: Arjeplog 0, Arvidsjaur 1, Boden 88, Gällivare 16, Haparanda 35, Jokkmokk 1, Kalix 11, Kiruna 15, Luleå 231, Pajala 2, Piteå 130, Älvsbyn 5, Överkalix 3, Övertorneå 0. Blandat glada och sämre fakta.

Om Övertorneå kan förresten sägas att Lärarförbundet gjort mätningar. Kommunen vann tävlingen Bästa skolkommun 2020. Bland de 10 bästa kommunerna är faktiskt 4 stycken Norrbottniska: 1 Övertorneå (31), 4 Arvidsjaur (131), 7 Piteå (27), 10 Älvsbyn (8). Siffrorna inom parentes är förra årets ranking. Bra resultat!*

Det är minusgrader ute nu och skall komma regn. Varning för glatt före!

* Primärhustruns uppväxtkommun Tierp föll två placeringar – från 288 till jumboplatsen 290.

Detta inlägg är en snabb-bloggning i ett helt annat ämne än vad som finns i de nyss färdigställda fusklapparna för gudstjänsten i Älvsby kyrka söndag 8 november. Om gudstjänsten kanske jag återkommer. Kanske kommer jag åxå att blogga om att Biden vunnit men just nu gäller det något helt annat.

Vart har jag gjort av den?

Vem har snott den?

Om så: Varför?

I morse påminde Facebook mig att jag detta datum för fem år skrev att jag var på väg till Älvsby församlingsgård för en heldag med komfirmander. Vad som var min uppgift den gången minns jag inte men att saken var helt naturligt. Jag var ju komminister då. Rejält med arbets- och engagemangstid var vikt just för Undervisning främst (men inte enbart) bland konfirmander och ungdomar. Rimligen gick jag därför med lätta steg.

Stegen var inte tyngre idag när jag nästan skulle göra samma sak. Förkyld kollega – inte Covid! – innebar att jag fått frågan om att göra en två-timmars-insats med årets alla konfirmander när de hade en heldag. Det jag ombads göra var att snabbt och på enkelt vis berätta om Bibelns uppbyggnad och tillkomst.

Sjuk kollega, viktig målgrupp, angeläget ämne. Klart jag tog ett återfall.

Saken är dessutom att jag inte behöver – kan låta som skryt men är sant – någon startsträcka alls. Jag kan ämnet och kan skjuta från höften vare sig det handlar om en knapp timme som idag eller fyra på raken. 42 år som präst och en massa erfarenhet inte minst från tiden på folkhögskolan gör att jag kan köra.

Jag tog fram min rygga och la ner min Bibel – alltid bra att ha med. Mitt Nya testamente på grekiska flyttade jag från skrivbordet ner i samma säck i tanken att de små oskyldiga liven skulle kunna få se de krumelurar som bland annat berättelserna om Jesus är skrivna med. Nya testamentet är inte en hel Bibel så jag vände mig till bokhyllan och trevade efter mitt Gamla testamente på hebreiska.*

Boken stod inte att finna! Min förvåning är enastående.

Vart har jag gjort av den?

Att tilltala Primärhustrun med orden Har du sett min Biblica Hebraica? är meningslöst. Att något sådant finns och kanske även i hennes hulde makes ägo kan hon nog ana men knappast mer. Att hon skulle ha försökt läsa i den eller bara flyttat den är en helt osannolikt.

Vem har snott den?

Jag ställde mig frågan men kunde inte få fram en lista över ens en enda misstänkt. Vi har inte haft något inbrott och även om så skulle ha varit gissar jag att tjyvarna inte greppat den klenoden utan valt något annat.

I en kollegas – den sjukes – arbetsrum på Pastorsexpeditionen fanns i alla fall hans exemplar. Jag kunde visa tonåringarna också hur den texten ser ut.

Var är boken?

* Den volymen ligger inte på skrivbordet. SÅ djupborrande hanterar jag inte de texterna. Den finns hyllställd utifall att.

Jag vet inte om jag är förvånad eller inte. Några år med Trump borde ha gjort att jag egentligen inte skulle vara häpen men ändå är jag det. Jag trodde faktiskt inte att han och kretsen kring honom skulle drista sig till att föreslå valfusk i en desperat strävan att inte bli en looser i stället för den killer han vill vara. Är detta seriöst? säger jag för mig själv i min TV-fåtölj.

En sak är att valet i USA blev – torsdag vid lunchtid är det inte färdigräknat än – mycket jämnare än vad som prognoserna kunde ge vid handen. Det är en seriös sak. Att nationen är delad och befolkningen är allvarligt söndrad är en annan seriös sak värd att ta på största allvar. Det är ett läge man bara kan fundera över om och hur det kan repareras. Att valsystemet, egentligen valsystemen i flertal, är i svenska ögon märkligt är också en seriös sak men det fungerar uppenbarligen så lite dåligt att man väljer att ha det så och det får man väl med lite förvåning acceptera. Svensk demokratisk standard är det hur som helst inte frågan om. Jag tycker jänkarna skulle göra studiebesök här hos oss.

Det mest häpnadsväckande är ändå Trump. Än en gång visar han sig inte vara 74 år gammal utan bara 4, möjligen 5. Han föreslår helt ogenerat flagrant valfusk och att röster inte skall räknas.

Med sitt krav på stopp för rösträkningen när och där det verkar passa honom agerar han helt likt den yngre av våra döttrar en gång när det hemma i huset spelades ett blodigt parti Fia med knuff. Saken då gällde hur man skall räkna när tärningen visar 4 eller annat antal prickar. Frågan var Är nummer ett den färgfläck man redan står på eller är ettan den första plupp man ska gå till? och jag antar att den saken diskuterats i de flesta barnfamiljer. Jag anar att man kan ha olika lösningar på olika håll men det jag bestämt tror är att man inte tillåter individuella samtidiga regeländringar på samma plats i samma parti. Det skulle spräcka alla ramar.

Johanna, alias Snorvan, som då var fyra år fick veta och lärde sig att reglerändringar under spelets gång är fusk – även om hon som inte ännu talade helt rent ändå med kraft hävdade: Jag fuckar inte alls!

Jag undrar: Har Donald Trump aldrig spelat Fia med knuff?

Och undrar vidare: Är inte en mental fyraåring med tillgång till media, militär, red-neck-miliser och annan maktapparat inklusive kärnvapen egentligen en ganska farlig grej?

Man kan bara hoppas att Biden kan bli något av en bidè och startar tvättningen av USA:s skitiga baksidor.

Det slog mig i bilen. Lördag morgon. Vi var på väg till barnbarnsarbete i Unbyn där lilla Avas beskrivning av den kommande dagen är att hon skulle ”obba me mojja”. Hon som snart är 2½ ser det alltså som arbete och livsuppgift att sysselsätta sina morföräldrar.

I bilen lyssnade vi – som brukligt – på P1. I programmet pågick ett samtal med den Denver-levande Skelleftebo som skrivit bland annat romanen Silvervägen – läsvärd. Hon berättade bland annat att hon tvingade sig men också känner sig tvingad att skriva varje förmiddag. Den ordningen är ett villkor i hennes tankeskapande. Jag gissar att det är ett villkor för alla som författar sånt det blir något med.

Jag är ingen författare!

Att jag däremot är en för-fattare fattade jag förr i veckan under en aktivitet som dessutom sprängde besöksstatistiken på denna min blogg. Som bilden som blir större om man klickar på den visar var det inte antalet unika besökare som den 21:a växte men däremot antalet lästa inlägg. Jag började nämligen ögna genom alla egna inlägg för att se vad och hur jag skrivit. Med start i juli 2005 tog jag mig fram till och med december 2007 vilket blev ganska många inlägg om olika saker från den tid i livet då arbete, tonåringar i kåken och mycket annat dominerade livspusslet.

Vad slog mig?

Jag skrev mer och mer varierat om olika saker än vad jag nu gör. På ett sätt givet då jag var mer i farten men samtidigt märkligt med tanke på tiden till förfogande. Eller så är det nu jag som pensionär bara låter tid gå i stället för att skriva.

Ska jag vara ärlig tycker jag att jag var roligare då än nu. Lekte mer med språket och var syrligare i ton och kritik av olika ting. Giftigare och mer polemiskt svart-humoristisk – typ.

Någon författare är eller blir jag inte men än en gång har det blivit tydligt för mig att jag i mångt och mycket för-fattar saker och ting, alltså förstår, anar, begriper, varnar och ger framtidsprognoser. Jag såg tre exempel under det lästa tidsspannet.

Från ”centralbyråkratin” i Uppsala besked om förändringar för det som kallades Svenska Kyrkans Grundkurs och som gavs på flera folkhögskolor i landet som en byggsten i utbildningsvägar för kyrkliga uppdrag. Saken var en del av förändringar i utbildningsvägar för blivande präster, diakoner och pedagoger i kyrkan. Surmulet profeterade jag att det på 10 år skulle innebära grundkursens död, sänkt folkrörelseprofil i kyrkan med åtföljande förändring av kall och självuppfattning samt att sambandet mellan kyrkan och hennes folkhögskolor skulle försvagas. Nu är du negativ i överkant! sa en del. Så blir det inte.

Pilutta dig! säger jag 15 år senare.

Fem år efter att kyrkan skiljdes från staten och prästerna blev lokalanställda befarade en del, bland dem jag och flera med och före mig, att de sekulära politiska partierna i kyrkans mer fri från direkt statlig kontroll ändå skulle koppla greppet på henne på ett nytt sätt. Icke! sa en del. Lokalanställningen försvagar inte utan kommer att stärka och vitalisera lokalförsamlingarna i den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och missionera.

Hur det har gått när vi nu ser att som kronan på verkat de sekulära partiernas representanter inte bara gör sig av med ”obekväma” komministrar och kyrkoherdar utan också i dessa yttersta tider utan beslutsunderlag vill focka biskopen i Härnösand.

I mitten av 2000-talets första decennium diskuterades om kyrkan skulle införa en officiell välsignelseakt för partnerskap mellan personer av samma kön. Jag tyckte jag i för-väg fattade framtiden och spådde att inom 10-15 år också samkönade vigslar skulle vara införda och att personer som krånglade i saken inte skulle kunna bli präster och om de redan var sådana skulle de aktivt motverkas och näst intill jagas med blåslampa. Du målar alltid f-n på väggen! sa man.

Var är vi nu? undrar jag stillsamt.

Någon författare är jag inte ens när jag tittar tillbaka på mitt tidigare bloggande. I all ödmjukhet kanske jag dock korar mig till en för-fattare som utifrån vissa dagslägen ser hur det kommer att gå och som ofta får rätt men sällan får ha det.

Om detta är en gåva eller förbannelse skall jag hålla osagt. Hur som helst är det likadant fortfarande. Jag författar inte lika mycket men för-fattar i flera ting utifrån vägval man gör och inte gör åt vad håll det kommer att dra i kyrkan både lokalt, regionalt och nationellt. När jag – mer sällan än förr – låter sådant höras anses jag av en del vara jobbig.

Tur är att jag i allmänhet och på bloggen i synnerhet numera har en höjd grad av självcensur...

Då och då, nästan varje höst, har jag skrivit om skylten med texten Pray for snow. Jag fick den av mitt livs primärhustru med instruktionen att den skulle hänga i den korridor på folkhögskolan där lärarna har sina arbetsrum och då på väggen mellan dörrarna till mitt och till skidtränarens rum. Om du, noble Bloggläsius, skriver in de kursiverade orden i sökrutan till höger – såvida du sitter vid dator och inte med en telefån – kan du hitta tidigare bloggningar i denna viktiga sak.

När jag lämnade skolan vintern 2013 lämnade jag skylten skolan. Jag vet att den används men hur det blivit i höst vet jag inte. Den skidtränare som hustrun avsåg när hon gav gåvan har inte heller längre sin arbetsplats där utan är kommunalarbetare med ungefär samma eller åtminstone liknande arbetsuppgifter. Om nya kvastar sopat undan skylten eller ej har jag därför ingen uppfattning om.

Dock: Snön igår gick inte att sopa!

Den var för tung och för ivrigt yrande.

Det kom minst 2 dm i ett huj och tillvaron har blivit vit.

Sommardäcken är kvar på bilen men då den står i garaget spelar det ingen nämnvärd roll alls. På onsdag skiftas hjulen för jul-föret som nu kanske kommit.*

Press, radio, TV och sociala medier reagerar alltid på första snön som om det är något helt oväntat som sker. Gissningsvis finns regionala skillnader men om man som vi bor på gränsen mellan kust- och inland i Norrbotten bör häpnad och förfasning bli måttlig. Ändå hoppas jag att den somnu kommit tinar bort. Bäst ärom det är en period av minusgrader innan den vinterliggande snön faller från skyarna. Sådant som växer och gror mår bättre då. Varm icke-tjälad backe ska inte isoleras av ett vitt täcke som då underst blir till is.

Om de skyltat eller inte på folkhögskolan vet jag alltså. Det jag vet är att jag den 15:e denna månad lät bilden pryda inlägget om- och inställningar. Betyder det att helgens snöeri var min förtjänst? Eller mitt fel? Eller inget av de alternativen? Hur det än ärmed den saken börjar det vintra till nu vilket jag tycker är både acceptabelt och åkkej. Att ägna sig åt snöhat när man bor hyfsat nära Polcirkeln är ett självskadebeteende jag inte begriper. Passar inte pjäxorna är det ju bara att flytta till Skåne där Sverigedemokraterna är starka!

PS. Idag har jag skrivit en ”lathund” för Bibelstudiet i Älvsby kyrka klockan 18.30 i morgon kväll. Som blogginlägg är det fixat och klart och blir synligt 18.25 lokal tisdagstid. DS.

* Onsdag 13.30 är avtalad tid på däckhotellet. Praktisk lösning som gör att fyra däck inte tar plats i garaget och att skiftet sker i ett väderoberoende nafs medan man nästan hinner dricka en kopp kaffe.

Igår eftermiddag var det lite time out. Tillräckligt med folk fanns i köket hos den äldre sonen och hans familj. Jag vegeterade i en soffa och började skriva i telefånen. Efter rubriken ovan fortsatte jag:

Jag förstod vad de sa men fattade inte vad de pratade om. I alla fall inte detalj. Bara lite på ytan. Tror jag.

Det var kl 9 i morse det började. I sal A109 på Luleå Tekniska Universitet. Daniels disputation för att bli Doktor i Maskinteknik, underavdelning Tribologi om jag fattat rätt. Allt var på engelska – hans presentation, en opponent, en opponent till och ännu innan ett par tre som inte var med över nätet utan fanns i rummet också ställde frågor. 12.15 var det slut. Paus för lunch.

Tid 14-hundra ges resultatet och sedan middag hos Doktorns storebror.

Där satt jag. Hur klockan-två-beskedet utfallit var i den skrivande stunden inte klart men att hans femåriga arbete skulle godkännas var klart. Så brukar det vara. Doktorander disputerar inte om handledare och omgivning inte bedömer att det går vägen. Utfrågningen och dialogen var i god konstruktiv anda. Det hängde aldrig upp sig. Naturligtvis är det också så att ingen förutom den som disputerar vet bättre vad som är skrivet och hur arbetet är gjort. I en paus sa en initierad till mig att Heffaklumpen* gjort ett mycket bra och imponerande arbete.

Sonen svarade redigt och klart (men för mig ganska obegripligt) och behärskade läget lugnt. Opponent och andra var positiva och konstruktiva men ändå slog pappa-reflexen till vid 20-i-12-tiden och jag tänkte: Nu får ni faktiskt sluta djävlas med pojken! Jag vet att den reaktionen varken var rättvis eller lämplig med avseende på språket men är jag pappa så är jag.

På Messenger finns en grupp som heter Släkten som säger pling och som består av Primärhustruns syskon med anknutna relationer och avkommor. För att i någon mån fylla aktivitetsbehovet publicerade jag där vid tre-tiden det kursiverade stycket ovan utan att ha nåtts av det formella resultatet. Strax efteråt kom dock Doktorn så vi fick veta vad vi visste. På Facebook hade jag också nämnt det hela med orden:

Pustar ut!

Den yngre av sönerna disputerade under förmiddagen. På utrikiska.

Är inte helt o-stolt - nordsvenskt uttryck för att jag är skit-mallig.

Så småningom anslöt storasystern i Unbyn med familj och det blev gala-middag. Det känns som jul konstaterade Adrian 8½ år. Inte olikt. Mörkt ute. Just det folket på plats även om jularna brukar innebära fler. Festlig mat.

Apropå Adrian – jag fick låna hans säng inatt. Farmodern slaggade i syster Tyras. Om någon timme åker vi hem och där och då kommer denna text hamna på bloggen.

* Givetvis kallad han han inte sonen så. Heffaklumpen var familjens smeknamn på den yngste när han var riktigt liten.

En sak man kan vara säker på är att livet på flera olika sätt bjuder på omställningar. Allt är inte stabilt och hugget i sten dag ut och dag in, vecka för vecka, månad för månad eller år efter år. Det händer nämligen saker!

En sak som hänt är att natten mot idag slog frosten till för första gången denna höst. Knäppen hade till och med den omfattningen att i Älvsbyn uppmättes – eller skall det vara nedmättes? – nattens lägsta temperatur i landet: minus 4,8 grader. Det betyder att den långa och milda hösten nu går in en annan fas och Winter is coming som det heter i Game of Thrones. Min inställning till det är klart positiv och nästa vecka åker dubbhjulen på. Lite undrar jag hur det denna höst är eller blir med skylten Pray for Snow som jag lämnade på folkhögskolan. Läge att sätta upp den nu!

Nervositeten tilltar. Jag är inte speciellt nervöst lagd men nu ökar det inför i morgon. Jag har nämnt förr att den yngre av sönerna forskar vid Luleå Tekniska Universitet i ett ämne jag fattar ytterligt lita av detaljerna i. Han disputerar i morgon och för pappan – alltså mig – känns det pirrigt. Naturligtvis är jag inte orolig över om avhandlingen blir godkänd eller inte. Det är ju kutym i den akademiska världen att om handledare anar att detta inte (ännu) gårvägen så går det inte till disputation. Det är pirigt i alla fall. Omställningen att inte ha högsta akademiska rang i familjen skedde redan när gossen lissade men inställningen att nu vara totalt distanserad är det bara att ta emot och gilla.

Nya konfirmander är i kyrkan. Det är en omställning. Min inställning till detta är bara positiv. Självfallet är jag som pensionerad präst inte alls knuten till undervisningen men de kommer att finnas i gudstjänster jag antingen leder eller deltar i. Kul! Igår hade de första träffen som landade i 22 helt ovana deltagare i Veckomässan jag hade fått förtroende att leda. Stimulerande! Åtminstone för mig.

Lilla Ava 2 år ställde till genom att ställa om oss under dygnet tisdag-onsdag. Jag är klart positivt inställd till henne och att hon är här men lite tveksamt till denomställning man gjort i förskolan – eller dagis som det hette förr. Vid minsta tecken på förkylning skall barn vara hemma. Hallå! Hur många barn snorar inte när de leker ute i oktober? Rinner det inte är ju ungen sjuk. Vid feber och påtaglig hosta och liknande är det själv klart att barn hålls hemma vare sig det är Covid-tid eller inte men inte för varje enskild snordroppe. Alla småbarnsföräldrar har inte infrastrukturer med mor- och farföräldrar så att man i stället för att själv hela tiden vabba kan vara på jobbet vissa nyckeldagar. Men hos oss var det roligt!