stigstrombergsson

Idag har sonen ”spikat” sin avhandling. Sådant förekommer i universitets-världen. När man där ”spikar något” betyder det inte att det spikade är självklart och gällande för alla och envar utan i stället att saken och tankerönen skall på ett begåvat sätt med fakta och argument stötas och blötas och diskuteras och avhandlas i den akademiska världen för att ta det sammantagna vetande framåt.

En av historiens mest berömda spikningarna torde vara Luthers hamrande i Wittenberg den gång det begav sig. Många tror att han då med snickar-verktygen hamrade fast hela det reformatoriska programmet när han egentligen anslog ett diskussionsunderlag kring avlaten, alltså frågan om hur syndare efter ånger, bekännelse och förlåtelse om möjligt skulle gottgöra vad som brutits.

Det sonen – den yngre av de två och han som fick smeknamnet Heffaklumpen när han var liten – under några år forskat kring kan jag inte redogöra för på ett ens till en bråkdel begripligt och rättvist sätt. Lite vet jag men ännu mindre begriper jag. Det handlar om växellådor i vindkraftsturbiner – tror jag. I alla fall är han klar för disputation vid Luleå Tekniska Universitet i mitten av nästa månad och idag ”spikade” lillkillen sin avhandling.

Bilden föreställer hans licentialavhandling från 2018. I mars det året bloggade jag i saken under rubriken maximalmallig och knappt ett år senare kom ett ett inlägg till med titeln jag ger upp!

Min pappa, född 1924, var noga med den saken – sabbatsböxern´.

Det handlade om att göra skillnad på dagar och dagar. Han var inte legalistiskt eller tvär men ville ha en rytm. Jobbet på kontor hade sina kläder, fritidböket i trädgårdsland och liknande sina och på sön- och helgdagar gällde sabbatsböxern´. Att han efter 30 år i företaget slutade på SSAB ändrade inte saken. Veckan hade sin rytm så det blev skillnad på vardag och söcken. Vissa helgdagar ännu mer – till exempel svart kostym på Långfredag även de sista åren när han satt i rullstol.

För fullständighetens skull skall nämnas att mamma som var ett år yngre var av samma ull. Under helgen bar hon kjol eller klänning men inte samma som i hemma-fru-vardagen – men absolut int´ nagger bööx.

Kanske är det numera runt 340 dagar under ett år som har jag Fjällräven-byxor. Jag har haft modet att låta det modet växa under flera års tid. Nu är det så kompakt att det händer, men sällan, att om vi blir bjudna någonstans ger Primärhustrun den skarpa anvisningen: Sätt på dig något utan benfickor! Då lyder jag om än motvilligt. Jag har brallor med varierande antal benfickor och tycker att de två med EN ficka är fina nog för de flesta tillfällen. De mer säckiga med SEX fickor fattar till och med jag kan vara alltför mycket i vardagskant för finare evenemang.*

Med detta sagt lyfter jag, noble Bloggläsius, ämnet från benklädernas varierande värld till tanken om att ha struktur på dagar och veckor. Sådant mår man bra av, också som pensionerad.

Vad gör ni, nu när ni bägge är lediga? frågar ibland folk.

Det är lördag hela veckan! svarar jag men kompletterar genast med: ...vad gäller frukosten.

Morgonrutinerna är varje dag som bara lördagarna var förr. Upp runt 8 och lugn och ro med P1 och lokaltidning utan att måsta iväg någonstans till något. Inga tider att passa! Som lördagarna var. Nu är det så hela veckan.

Det behövs (mer) struktur på dagar och veckor. Mat på något så när bestämda tider är självklart och vettiga sovtider. Samtidigt behövs också rytm som skiljer den ena dagen från den andra så att inte allt blir samma mos och moras – i värsta fall lördag hela veckan men med annan innebörd. Struktur och rytm måste planeras i betydelsen beslutas.

Det gäller att  tänka på vilodagen i förväg så att man helgar den som budet lyder.

Man ska vika den för att fira gudstjänst – om jag fattat Luther rätt.

Idag skolkade jag från (den flyttade) gudstjänsten men lite skillnad har det dock blivit. Till vardags bär jag multi-ficke-brallor men en-ficke-varianten är också idag mina sabbatsböxer.

* Nu torde någon fråga... var en fras som förr i världen kunde höras från predikstolarna i olika kyrkor mitt i olika resonemang. Naturligtvis stämde det aldrig. Ingen, eller i alla fall aldrig jag, hade den frågan eller undran förkunnaren sedan fortsatte med. Ändå lånar jag nu orden och säger Nu torde någon fråga hur dylika byx-vanor stämde med de klädstilar som nästan förväntas i de kyrkliga sammahang jag varit anställd i och fortfarande agerar i då och då.

Svaret blir enkelt och dubbelt: En-ficke-brallorna är propra nog och under alban kikar ingen.

Rubriken är dramatisk i överkant. Bilden likaså.

Jag skrev så för att väcka uppmärksamhet.

En sak av viss betydelse har nämligen hänt.

Läs vidare så blir du informerad.

Vad som skett är helt logiskt. Jag har inga invändningar men vill ändå ge dig, noble Bloggläsius, möjligheten att veta vad som inträffat och kanske vidta vissa mått och steg.

Som anställd i Svenska kyrkan har man tillgång till ett webbaserat internt kyrknät. Det innebär bland annat att man har en epost-adress byggd på förnamn – punkt – efternamn (i mitt fall inga prickar så ö blir o) – snabel-a – svenskakyrkan (ett ord) – punkt – se.

Det är detta som nu har upphört! Inget annat.

Jag pensionerades ju sommaren 2018 men efteråt har jag under terminerna varit anställd som vikarie på ½-tid fram till Lucia förra året. Därför har jag funnits kvar i systemet. Nu är jag inte längre anställd på tid utan bara aktiv med enstaka inhopp – förutom två vuxen grupper kring Bibel och tro. Det blir således helt naturligt att jag nu sent omsider plockas bort ur det interna systemet för anställda och förtroendevalda. Någon egentlig känsla av att vara utkörd ur kyrkan! finns inte alls.

Men om du, noble Bloggläsius, har min svenskakyrkan-epost i någon lista och vill behålla mig i den förteckningen behöver du ändra en och annan kontaktuppgift. Jag kan mailas på två adresser och OBServera att för- och efternamn skrivs samman och att ö är o:

• [email protected]. Här landar man i datorn hemma.
• [email protected]. Här landar man i min mobiltelefon.

Så mycket blev det igår. 20 liter lingon till.

Vi var i Unbyn med en blandad avsikten att om vädret så behagade just kunna plocka lingon. Skulle det regna hade vi fått nöja oss med den behagliga sysslan att vara barnbarnvakter åt lilla Ava. Hennes pappa hade nattskift mot lördag- Mamman skulle genomföra sin veckliga ridning å hästkreatur. Är man i korvårsåldern behövs då andra entusiastiska vuxna att köra med. Mormor och morfar är som gjutna för ändamålet. Avas yngste morbror anslöt också.*

Lilla Ava är alltså i korvårsåldern. Den sammanfaller med tvåårsåldern. Det visade sig när vi picknickade i skogen. Meej kojv! skallade ropen tills kojven var slut och hon kunde gå över till haft och bylle. Påläggen från smörgåsarna hade då också försvunnit.

Vi plockade inte hur länge som helst men dottern och mågen alias systern och svågern ville bjuda på middag. Eftersom Gratis är gott! blev vi kvar utefter kvällen. I sin tur ledde det till att jag ”skolkade” från gudstjänsten idag. Jag ville att de hopsamlade bären skulle nå statusen rensat och packeterat skick. Rensningen innebar dessutom att ungefär en liter goda blåbär för ganska omedelbar förtäring separerades till en särskild liten bunke.

Ser jag tillbaka på de tre sista veckornas bloggande och icke-bloggande skapas denna lista:

• mån 24/8 kl 09.07: POLARBRAND!
• mån 24/8 kl 12.53: om jag skulle predika
• mån 24/8ckl 21.13: lätt utschasad
• tis 25/8: Ø
• ons 26/8: Ø
• tor 27/8: Ø
• fre 28/8 kl 16.21: s och c stänger kyrkan
• lör 29/8 kl 11.36: fader cortinas by
• sön 30/8: Ø
• mån 31/8 kl 14.53: kvartsbra bok
• tis 1/9 kl 10.17: en vecka senare...
• tor 3/9 kl 22.11 (i Jäggelouktta): polarisarnas läge mm
• fre 4/9 kl 22.32 (i Jäggelouktta): 45 tittare
• lör 5/9, publicerat sön 6/9 kl 00.46 (i Jäggelouktta): hur gick det sen?
• Sön 6/9 kl 22.22 (i Jäggelouktta): inte jobba inte hemma
• tis 8/9 kl 18.20: distans-bibel 8 sep 20
• ons 9/9: Ø
• tor 10/9: Ø
• fre 11/9: Ø
• lör 12/9: Ø

Som synes växlar ämnen och innehåll. Tecknet Ø avslöjar att flit och uppehåll i inläggandet varierar. När jag ser tillbaka märker jag rentav ett och annat hål av försummelse.

Onsdagen den 9 september var det 15 år sedan pappa hastigt. Det hade kunnat vara värt en notis. Sorgerna med sina faser av chock-reaktion-bearbetning-nyorientering efter åldriga föräldrar har naturligtvis haft sin gång sedan lång tid tillbaka men de finns liksom ändå kvar som en del av livet.

Att det samma dag var IBAPABD kanske också skulle ha nämnts med tillägget att jag uppvaktade fem men fick retur enbart av två kollegor. Jag ser likheter mellan IBAPÅBD och flitigt gudstjänstliv: om inte ens prästerna går in för det blir det ingen lekmannarörelse!

Den här veckan blev det som synes i alla falle en bloggpaus. Det var av några mer eller mindre vettiga inte familjebundna anledningar.

Jag tror att jag är och av mig själv och andra uppfattas som en ganska rationell typ. Stig fungerar mer utifrån tanke och argument än utifrån känslor av obehag eller liknande. Nu betyder inte detta inte att det då och då händer eller inte händer saker som får mig att känslo-reagera. Kraftigt. Till och med överilat.

Det sker sällan och jag blir själv förvånad när det händer. Jag blir också i eftertanken karga blekhet förbluffad över styrkan hos gamla tidigare erfarenheter när de egentligen är vad som kring en småsak framkallar tungsinne och/eller ilska. Jag anar att andra vid mina sällan förekommande känslo-ryck uppfattar mig som den vanlige agumentative Stig men nu i en (ännu) elakare form än vanligt. Kanske.

Och i det läget var det bäst att inte blogga.

Bättre att tänka och be en och annan oskyldig om förlåtelse.

* Lite i någon sorts limbo är han nu. Manus för hans doktorsavhandling vid Luleå Tekniska Universitet är sänt till trycket. Disputationen – som jag säkert likt avhandlingen inte kommer att förstå ett vitten av – skall ske senare i höst. Och lingon behöver ju han också.

Primärhustrun blir åxå äldre. Tre år av fyra sker det i hastigheten 365 dagar, fjärde året tar det en dag till. Idag den 22 augusti är hennes födelsedag – men jag ger inga siffror. Igår firades hon av mig, barn och barnbarn. Sonen med familj i den nya villan i Luleå stod för plats, miljö, porslin och annat för knytkalaset. Mat- och dryckmässigt blev gjordes ett sammanskott från alla familjens håll. Fullt bord!

Presenter? Naturligtvis!

Det var ingen ”stor dag” men något blev det naturligtvis i alla fall från barnen och från mig. Bäst var det nog ändå att alla var där. Barnbarnens nyfikenhet och iver att ”hjälpa till att öppna” topppade värdet av dagen.

Jag hade skrivit en (dålig) dikt jag i jakten på titeln Ökänd poet 2020 tar mig friheten att publicera här på min blogg. Drapan löd:

När jag frågar ”Vad önskar du dig?” så svarar du ”Inget!”

och gör det svårt att finna på tinget

som passar som gåva till dig som har allt

vare sig väder är varmt eller kallt. (grötrim)

Men jag grävde i lådor och ”Se vad jag fann!!

Kanske det passar för hon som Tjej-Vasan rann.

Fast inte du vann var du nöjd och belåten

att kunnat glida de mil som fick andra att nog ta till gråten.”

Presenten inte på budgeten tärde!

Varken glas eller ram ger den pennigavärde

men mer än 50 år gammal är faktisk klenoden.

Dock: Flaggan blev fel på landet i Norden.

Det hon fick var en sak jag fann i en byrålåda i en byrå vi har i ett på samhället förhyrt förrådsrum. Jag följde äldsta dottern dit för ett par veckor sedan då hon ville botanisera i magasinet. När hon grävde i sitt och en del saker från mina föräldrar rotade jag i en byrålåda som huvudsakligen innehåller gamla svartvita bilder från när jag gick på högstadiet och gymnasiet. Där fanns åxå en ”målning” jag gjorde när jag gick i klass 8F på Norra Örnässkolan. ”Konstverket” föreställer en skidåkare men av omsorg om dig, noble Bloggläsius, publicerar jag den inte. Du får nöja dig med bilden av jubilaren med sina/våra barnbarn.

PS: Skidåkaren hade en norsk flagga. DS.

Det blir precis lagom.

Inte för litet, inte för mycket.

Igår eftermiddag plockade vi  knappt två hinkar bär. Mest blåa men också tidiga röda och inte långt från där var vi bor. När jag nu sitter och skriver kan jag se den sluttning vi var på men å andra sidan är utsikten från vårt vardagsrum ganska enastående.

20 liter blåbär hopdraget med plockare att rensa är inte gjort i en handvändning. Det tog en del av gårkvällen och en stor del av denna dag i anspråk. Vi har rätt utrustning – som bilden visar. Inget plastjox-rensgaller som man kan handla i dessa yttersta tider utan gamla sortens med träram och metallgaller. Omöjlig att köpa nuförtiden annat än på Röda Korset eller andra second-hand-sammanhang. Vi äger två! Vårt ochmina föräldrars.

Tre duploklossar under ena långsidan ger perfekt rullvinkel när man rensar. Två blir för flackt och bären rullar inte. Fyra (eller fler) gör att de rinner okontrollerat. Tre skall det vara! Utprovat under flera år.

Åh! Så fina blåbär!

Och vilka fina lingon – fast flera är kartiga!

Jag plockar rubbet så får det soteras vid rensningen.

Kanske är inte det sättet världens mest lysande tillvägagångssätt men blev i alla fall främst primärhustruns strategi. Jag noterade samma sak men försökte undvika det mesta av de bär som vi mer intensivt skall dra ihop om ett par veckor.

Då lilla Lisa inte var här idag utan stuckit efter frukost till några kompisar till sina föräldrar passade mormor på att städa av fastigheten.Jag rensade de två tredjedelar av hinkarnas innehåll vi inte hann med igår kväll. I rensat och sorterat läge blev det 1 liter lingon i frysen, 16 liter blåbär i samma låda, 1½ liter skräp och framför allt icke mogna lingon i komposten samt tillsist en knapp liter blåbär för frukostförtäring nu förvarade i kylen. Tog flera timmar av dagen.

Skolkade faktiskt från gudstjänsten – men det är det många andra som också gör.

I mitt förrförra inlägg, noble Bloggläsius, berättade jag, sedan jag i detalj redogjort över lördagens avklingande gästvindstyrka i villan, hur vatten-försörjningen i köket ömkligen kolavippat och att just den saken vid 22-tiden på fredagskvällen, då vi var i avsaknad av komponenter och kunnande, blev föremål för det välgrundade och överlagda beslutet att i provisoriskt lagat skick bli lämnad därhän till att lösas i en av oss alla bara anad framtid.*

Helgen gick. Vi bar om inte slask och ved och vatten så i alla fall två av de tre sakerna. Idag är det måndag och i tanken att en del proffs nu börjat om att arbeta efter semestern satte vid 8-tiden primärhustrun igång att ringa. Nummer 1 sa han inte kunde då han var överlupen med jobb. Nummer 2 svarade inte. Nummer 3 sa att han strax skulle ”ner på Älvsbyn” – han bor i by en bit bort – och skulle titta förbi. Nummer 2 som inte svarat motringde för att höra hur det var fatt och då han fick veta att vi redan hade nummer 3 på gång sa han: Bra! Ni är i goda händer. Det är min kusin. Några minuter efter 9 var nummer 3 på plats. En timme senare var allt klappat, paketerat och klart.

Problemet fick alltså en snabb lösning. Kvickt agerat.

Känner stor lättnad, rentav lite rörd rörande rören.

* En så lång mening ska inte ses som något annat än att jag på ett högfärdigt sätt söker härma den stil Jesusberättaren Lukas har i början av sina två skrifter Lukasevangeliet och Apostla-gärningarna samt i starten av kapitel 3 i den förstanämnda.

När jag satte rubriken till förra inlägget var det inte ett mål jag satte upp. Tvärtom. Jag fläskade bara till med något som kanske skulle locka någon som sett på Facebook att jag bloggat att faktiskt läsa här på bloggen. Så blev det naturligtvis inte – den här gången heller.

Igår regnade det inte!

Det betydde ny sökomgång i skog och mark efter mer hjortron – blåbär är åxå mogna men i tidigaste laget, hallon måste vänta, lingon naturligtvis flera veckor bort. Vi kom inte heller denna gång till landet Gosen* men sammantaget – och om förra inläggsrubriken skall ses som ett mål – så är vi halvvägs.

Idag regnar det igen!

Det betyder ingen bärsafari men förberedelser för besök. Lilla Lisa med föräldrar är på väg och då skall det (naturligtvis) städas i tanken att det första en treåring vid sin ankomst med kritiska ögon granskar är ordningen hos mormor och morfar. Järvsöbornas besök och vistelse brukar leda till att andra i barn- och barnbarnsskaran ansluter. Det leder sannolikt till att bloggeri-frekvensen – som i sommar ändå inte varit imponerande – blir lidande.

I förrår sken solen!

Lördagen hade regnet öst ner. Vi valde att låta skog och mark torka upp lite och gav oss inte iväg med bunkar och hinkar efter gudstjänsten – som firades utanför kyrkan. Om den kanman läsa på en annan blogg – här – men jag tror inte det orsakssammanhang stämmer som den bloggaren berättar att han fått sig till livs av en sagesperson.

På eftermiddagen var vi hemma och fick besök. En yngre prästkollega som för drygt ett år sedan flyttade till en tjänst i Linköpings stift komförbi hos oss som är på hemester. Kul. Vi böt information och var gemensamt skräckslagna över fasoner i det stiftets stora städer att från och med i mars-april helt ha upphört att duka nattvardsbordet. Han verkar i ett mindre sammanhang där man som i Älvsbyn valt att duka och låta folk själva avgöra om de vill bruka. De har tilloch med gått ett steg till ochmeddelar vid nattvardslösa gudstjänsters slut att om en man blir kvar lite kan man omman vill få ta del av det högheliga sakramentet. Smart – även om jag inte tror de använder just de orden.

I onsdags - vad det var för väder har jag glömt men gissar att det kom en del regn – hade jag fått förtroendet att leda Veckomässani Älvsby kyrka 18.30. Vi var 10 personer. En var på grund av stundande nattskift tvungen att avvika efter Mässan och inte vara med på Sommarsnack i kyrkan efteråt och kvällsavrundningen Aftonbön/Completorium 20.45. Utifrån att ett par av dem som var på plats nyligen sett en film om Luther kom snacket att handla om Botens fyra delar då och nu.**  

I morgon är det onsdag igen. Jag har samma uppdrag. Undrar vad det då kommer att snackas om...

* Landet Gosen var den rika och bördiga del av Egypten som den av sina bröder slavsålde Josef lät bröderna slå sig ner i. Med tiden hade Josef blivit landets näst högsta tupp och varit ett verktyg för att rädda många, inklusive de till en början ovetande syskonen. knappast växte det dock några hjortron i Gosen. Första Mosebo tiger i alla fall om en sådan detalj.

** Den kristna Botens fyra delar – oberoende av vilken kyrka eller vilket samfund det handlar om – är Ånger, Bekännelse, Förlåtelse och om möjligt Gottgörelse. Ett annat ord för det sistanämnda är Avlat och det var missbruk kring den saken som var ärendet i Luthers 95 teser.

Det blev inte riktigt 15 kilo hjortron!

Inte ens nästan men vi är på väg åt det hållet.

Det behövs bara att det ihärdiga regnandet ger sig.

Juli månad har varit regning. Varje dag eller åtminstone var annan. En kompis hade adderat nederbördssiffror och kommit fram till mer än 130 millimeter regn fram till igår. Idag regnar det också.

Jag tycker 130-140 millimeter vatten är svårt att föreställa sig. Därför översätter jag det till snö som jag begriper mig på. Grovt räknat växer vattnet gånger 10 när det kristalliseras till snöflingor. Det betyder att på drygt tre veckor har det kommit – då det blåst och snö därmed driver – uppemot 1½ meter. Tur det är juli-tid med sommartemperaturer och inte jul-tid då det är minus.

Igår regnade det i alla fall märkligt nog inte. Därför for vi för att reka efter tassemarkernas gula guld.* Att tassa i de tassemarkerna var inte lätt. Så är det i och för sig aldrig när det gäller hjortron men nu var myrarna blötare än vanligt. Grävda och naturliga diken dem emellan var också djupare och bredare än brukligt. Duktigt besvärligt att förflytta sig. Jag kasade ner – ett annat ord för det norrbottniska plurrade – så djupt att plånboken i höger benficka blev blöt. Klart humörsänkande.

Inte var det heller så värst tätt mellan bären. Det måste finnas bättre ställen. Hur som helst räckte det till en arbetsseger. Några 15 kilo blev det inte men får vi fyra regnfria eftermiddagar och väljer att snoka vidare med ungefär samma resultat når vi rent matematiskt den mängden. Dividera 15 med 5 för du faktiskt, noble Bloggläsius, göra själv.

* Lingonen som dröjer är det röda guldet. Blåbären som håller på att mogna ser jag som det svarta.

Vi lär visst minnas allt som på något sätt via sinnesorganen nått hjärnan. Allt är lagrat men allt kommer vi inte åt, allt är inte medvetna minnen. Varenda inköpslista jag någonsin skrivit eller följt finns där men skallen gör sina urval så till den milda grad att jag inte minns alla fyra saker jag skall köpa utan kommer hem med bara tre – om jag inte gjort en lista att bokstavstroget följa.

Ser man till tiden som aspekt verkar det vara så att det finns saker från fyra-års-åldern som vi har direkta minnen av men inte längre tillbaka. Vi minns inte allt genom alla år fast det finns lagrat utan bara viktiga grejer som att jag i februari 1958 då jag var 3½ och vi flyttade till villan fick åka lastbil med farbror Folke. Snacka om minnesvärt! *

Indirekta minnen har vi fler. Med det menar jag sånt jag inte själva minns eller ens kan minnas men minns att folk som mindes det berättade sina minnen för mig. Treåriga barnbarnet Lisa är i fasen av livet då hon börjar söka få grepp om den tidsaspekten. Hon har tjugo tusen frågor. Då hon har en morfar – jag – så undrar hon om mamma har en morfar. Svaret blir att när mamman var liten som Lisa fans en morfar men inte nu. Märkligt att försöka förstå men sant i alla fall.

Lisas mammas morfar var min svärfar. Han skulle idag blivit 100 år om han fått leva. Saker han mindes och berättade kommer jag ihåg och har fogat till mina egna minnen. Givetvis kom han inte ihåg sitt födelseår 1920 men från och med 30-talet var han på banan och var en god berättare. Ett exempel på minne han delat var att han som tonåring var utbytesstudent eller åtminstone på resa i Tyskland. Jag har läst och sett dokumentärer om massmöten och annat där och då men att känna en som mindes ger en extra indirekt aktiv valör när jag försöker minnas mina kunskaper. Det har ökat den tid jag söker greppa med mitt minne – mina minnesår.**

På samma vis kan jag minnas en del av mina föräldrars minnen, till och med av min farmors, i den mån de berättade dem. Sådana mun-till-öra-förmedlade minnen har också på något sätt kommit att höra ihop med mig. Jag väljer att att kalla dem indirekta aktiva.***

Så – hur långt tillbaka minns man – som männika?

• Först alltså sin egen ålder minus 4. I mitt fall är det för närvarande drygt 60.
• Sedan i urval ens föräldragenerations minnen från ungefär 4 år efter deras födelseår. Det för mig till mitten av 1920-talet, klar häst-och-vagn-ålder.
• Och kanske – helt beroende av tillgången på förstahandskällor och urval – minnen hos generationen där ovanför. Jag hade bara farmor i livet men hon tog mig gott och väl tillbaka till tiden för Första Världskriget.

Det blir för mig mer än 100 minnesår.

Svärfar igen, han som idag fyllt 100. Han blev 82 och den förste av ett komplett mor- och farföräldragäng mina barn tappade. Nu går allt vidare när svärfars barnbarnsbarn Lisa 3 år förhör sin mamma och med det utökar sina minnesår fast utan att veta att det är vad hon gör.

* De första åren av mitt liv bodde vi tre trappor upp på Vretvägen 5B i Luleå. Därifrån minns jag bara två och en halv sak. En är att jag var i sandlådan och en skrämmande skällande hund sprang runtomkring. En annan är ett raseriutbrott mot mamma. Att jag låste ut mamma på balkongen kan vara ett minne men likaväl en bild jag gjort mig av att det berättats eller ett kombinat så jag låter det vara den halva gången.

** För att ingen skall missförstå: Svärfar var och hade aldig varit ens en smula nasse-sympatisör! Tvärtom. Vänster-sosse. Tonårsintrycken gav snarare avsmak men också en insikt om hur människor kunde (låta sig) förledas.

*** Andra berättare typ historiker och liknande återger också sådant man kan kalla minnen. Hur sanna, viktiga och minnesvärda de än är blir de dock av mera passivt slag.

Igår kväll skrev jag på Facebook men utan rubriken nedanstående text. Jag sätter den också här då jag vet att en del bloggläsare inte Facebook eller är mina så kallade ”vänner” där.

Rubriken här syftar på en psalm i psalmboken – googla.

Varför?

Varför gör jag det ”onödiga” i att själv baka det bröd jag avser använda i Veckomässor jag fått förtroende att leda? Inköpt bröd finns ju i kyrkan.

Egentligen har jag ingen aning mer än att det blir en del av min egen förberedelse. Knåda både deg och tankar - typ.

Dessutom skall det inte användas förrän onsdagkväll om en och en halv vecka. Tänkt var nu på onsdag men jag fick byta en vecka framåt till den 22:a då vi planerar att vår lilla roadtrip skall ha fått sin hemkomst innan Mässan 18.30. För säkerhets skull är alltså brödet redan bakat och i fuktig duk lagt i frysen.

Jag är en ganska tålmodig figur – tro det eller ej. Visst kan jag verka ha snöat in på, blivit väldigt engagerad i eller retav molande arg över saker många andra tycker är bagateller men i grunden är jag tålmodig och uthållig – i alla fall vad gäller vädret som jag ju inte kan göra något åt. Många är inte som jag. De klagar och gnäller hela tiden just över vädret.

Maj månad var kall och i var enda påannonsering av vädret i varenda nyhetssändning jämrade sig varenda nyhetsankare över kylan och sporde väderprataren i ömklig ton Blir det inte varmare snart?

Juni åsin sida var  jättevarm men efter ett tag var det inte bra heller. Bilden – som blir större när man klickar på den – är en av kvällstidningarnas löpsedel men jag minns inte vilket datum.

Frågan Varför är du ledsen? ställde den yngre av döttrarna till vårt barnbarn Lisa för ett ½år sedan ungefär. Vi har det på film. Hon – alltså barnbarnet – var väl då runt 2½ och dessutom lite febrig.

De e sjiitväder! svarade tösen.

Vad vill du det ska vara för väder då? frågade mamman.

Vanligt väder! blev svaret.

Jag är utan feber men känner nu med lilla Lisa. Jag vill det skall bli vanligt väder igen, inte mulit* och regn varenda dag. Trösteorden Det är bra för gräset håller inte hur länge som helst – inte ens i mitt tålmodiga sinne. Jag tycker gräset nu fått sitt.

* Ordet mulit är också från Lisa.

Värmeböljan är stabil. Så stabil att den inte böljar alls.

Inte just nu men för några dagar sedan var Älvsbyn varmast i landet och hade om måndagen säsongens högsta temperatur sett till hela riket. Nu är det ett par grader mindre och en och annan annan ort har nått samma nivåer men varmt är det fortfarande.*

Sådant väder och barnbarn i fastigheten påverkar mitt bloggande. Tiden fylls av bad och annat samtidigt som celsiusmätarens nivå ger härdsmälta i hjärnkontoret. Har jag fattat terminologin rätt innebär en härdsmälta att aktiviteten i sammanhanget ökar men att kontrollen över det hela gått förlorad. I så fall är beskrivningen exakt. Tankeapparaten fungerar med högt varvtal men längre funderingskedjor och argumentbyggnad spårar ur i solkurvorna.

Därför finns i telefonens funktion Anteckningar ett längre skrivstycke som började som en direkt följd av förra inlägget. Successivt har det vuxit under veckans lopp till klart blogginläggssprängande omfång. Får se om det blir ett, två eller inget inlägg.

I samma telefon finns också en notis med tankar som väl startade med en dubbel pappa-humorsfrågekvalitet till sonsonen men sedan i mina världar drog iväg till djup jag i värmen inte helt bemästrar.

Så vi får se hur det blir.

Imorgon åker barnbarnen hem.

* Men jag klagar inte. För läng länge sedan berättade jag här om ett repmöte imycket sträng kyla. Då lovade jag att såframt jag befinner mig i fosterlandet eller frivilligt utstår vistelse på annan plats aldrig skall klaga över värme. Jag har hållit och håller mitt löfte.

Jag närmar mig. Riskgruppen 70+. Men inte än. Bara 67 idag. Viss folkanhopning fram på eftermiddagen. Närboende barn med familjer bröt in i tillvaron och förväntar sig mat. Den fjärrboende dottern med familj titta-pratade jag med i telefon.  

 På Midsommarafton flyttade vi den äldre av sönerna med familj och bohag. De har köpt nytt större hus och således sålt det de hade. Ganska färdiga for vi hem om kvällen och hade barnbarnen Tyra (10) och Adrian (8) i baksätet. Föräldrarna avsåg att fortsätta utflyttning och urstädning utan "assistans". 

Lördag fick barnen bada. I en sjö. Idag söndag i älven. 15 grader i vattnet, lufttemperatur nära det dubbla. Barn badar. 

Så har de andra nämnda kommit och jag sitter ensam och isolerad vid grillen. Passar en lammstek som skall upp i 60 grader intern temperatur. Sönerna monterar samtidigt den födelsedagspresent Primärhustrun tyckte vi två skulle ge mig och henne – hon fyller år i augusti – detta år. Nytt ljudsystem till TVn. 

Om förmiddagen var jag i Kyrkan vilket skapade rubriken för detta inlägg. Själva texten i tre prydligt predikoaktiga delar får dock vänta enär ovanstående inledning blev ganska lång. 

Innan jag som blogginlägg publicerar en längre text jag skrivit för ett annat sammanhang vill jag ge dig, noble Bloggläsius, en liten väder- och trädgårdsuppdatering.

Det är idag inte lika varmt som igår och i förrgår. Fem grader svalare – typ – dvs ca 25 i skuggan. Vinden har ocksåvänt på nordnordväst och det är lite mulet, kan kanske också komma någon regndroppe. Inte helt fel. Igår när vi om eftermiddagen tog en promenad ned längs med älven fann vi på badplatsen 500 meter bort badande personer. Och icke badande åskådare. Alla badare var barn förutom en av utseendet att döma utlandsfödd tuffing. Åskådarna var vuxna. Vi titta också på. 12 grader i vattnet.

Närmare 30-talet fibblor och maskrosor blev det idag. Nu har det således planat ut på än lägre nivå än när plockningen började. Om det känns tacksamt vet jag inte men lite ler jag i mjugg när jag ser hur ett par grannar, kanske inspirerade av mig och mitt exempel, gett sig i kast med samma projekt. Till och med bloggkompisen tobbe lindahl verkar ha tagit intryck av och inspirerats av mina bloggskriverier. Han ringde idag och vi dryftade ett och annat under den paus han tog i sin fibblefajt.

Fibblekurvan jag skrev om i förra inlägget dyker! Planar inte. Dyker!

Redan om lördagen kunde jag mäta en minskad spridning. Visserligen var det färre som blomstrade upp men jag kunde notera en miskning till sammantaget ca 100 gula blomster med intillväxande knoppar att ta bort. Efter jag gjort det klipptes också gräset och idag, söndag, har det (än så länge) bara handlat om ett 20-tal.

Men runtom i terrängen växer det och frodas och när alla de blommorna blir grå bollar av flygfärdiga frön befarar jag en andra våg. Även om vår fastighet med tomt inte är ett äldreboende gällar det också i detta avseende att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Tvätta händerna noga måste man göra efter varje rensning.

Flagrant bloggskryt ägnar sig min kompis tobbe lindahl åt i sin blogg – här.

Jag gjorde en liknande genomgång vad gäller besök och annat på min blogg. Hans resultat blir – om siffror och diagram stämmer – för mig en missgynnad obegriplighet. Hur hans lågfrekventa skrivande av ett inlägg i veckan med ganska enahanda innehåll om gudstjänster i Hertsökyrkan kan anses mindre ointressant än den mångfald av enskildheter jag oftare än han plitar ner är en gåta som jag och till och med änglarna i himlen åstundar att blicka in i – för att travestera Hebreerbrevet.

Bloggverktyget vi bägge använder ger denna rekommendation: Försök att skriva ett inlägg per dag. Dina besökare vill se nytt material när de besöker din blogg.

Jag provade det våren 2018. Funkar inte!

Är jag allvarligt missundsam? Nää! Inte allvarligt.

Nya Fablernas värld varnar jag för! Bestämt.

Det har då och då de senaste 10 dagarna både i radio och TV när man resonerat om kultur nämnts att holländarna börjat göra en ny version av den gamla godingen. Det nya finns på Netflix och om fredagskvällen efter Poldark såg jag och Primärhustrun20minuter av första halvtimmesavsnittet.

En blek avglans av den äkta varan! Pratigt! Profillöst! Nästan disney-tempo, platt språk. Som nya Kyrkohandboken i relation till 86-an fast värre.

Vi fixade inte ett helt avsnitt. Hustrun körde via YouTube 6 gamla femminutare genom TVn. En fröjd för öga och öra!

Simma lugnt.

Ordet i rubriken finns inte. Det är snarlikt defibrillering* men är inte samma sak – även om hjärta och puls berörs. Likt och olikt är det defibblerering jag sedan några dagar ägnar mig åt på ett eget alldeles rotlöst vis.

Det växer maskrosor i gräsmattan! Gula rackare.

De är på sitt viss ganska vackra men i alla fall oönskade och oälskade.

Grannarnas gräsytor och närliggande kommunal allmänningsmark hemsöks också. Allt tyder på att en allmän maskrossmitta finns i samhället.

Fibbleepedemin löper amok.

I denna läge är varken lock out eller lock down verksamma åtgärder. Som villaregent får jag ta hur många beslut som helst om att förbjuda växt och spridning. Ingen myndighetsutövning i världen kan stänga gränserna mot omgivande trakter och grönytor. Det är bara bekämpning som gäller.

Alla försök att gå till roten med problemet är enligt erfarenhet utsiktslösa. Det är spridningen som måste stoppas. Varje blomma måste bort innan den blommat ut och blivit en grå boll med frön som via luften skapar nya angrepp och gulblommeutbrott.

Därför nyper jag blommorna! Varje förmiddag. Tror kurvan börjar peka nedåt. Svagt.

Före lunch igår och i förrgår nöp jag ca 2x130 stycken. Idag knappt 100 lömska rackare som fibblar med mitt tålamod. De ger mig intrycket att efter det jag passerat och varit borta fem minuter så sticker en och annan till upp. Bara för att provocera. Efter förmiddagspasset fick jag vid 13-tiden rycka 20 nya blomster enbart på framsidan för att den på nytt skulle vad som var synligt bli infektionsfri. När det var gjort gick jag till brevlådan. På vägen tillbaka hade ytterligare tre slagit ut.

Vad det är för sorts maskrosor vet jag inte. Tydligen är maskrosor och fibblor nära släkt eller ser i alla fall så lika ut att de mer än 200 arter som finns bara i landskapet Norrbotten – inte hela länet! – gör att alltihopa i mina lekmannaögon är samma sak. Och gulblomstren ska väck! En total defibblerering ska ske även om det för mig leder till defibrillering.

* Det senare är enligt Wikipedia en metod för att skicka en strömstöt genom bröstkorgen för att häva elektriskt kaos i hjärtats retledning.

Det är inte helt obekant för den som tidigare läst min blogg att jag oftast skriver lååånga inlägg som inte röner något allmänt intresse. Jag skulle till och med vilja påstå att lååångrandighet är mitt varumärke – eller åtminstone ett av dem. Men faktum är att jag också kan utan att de röner något allmänt intresse skriva kortrandigt. Nu avser jag ge dig, noble Bloggläsius, ett prov på denna förmåga.

Vi såg Sportnytt på TV, jag och Primärhustrun. Det var ett reportage om en ung gymnast i Stockholm. Han övade och skulle han kunna få till en speciell trippel-krumelur-grunka utan benbrott eller magpladask skulle det vara något ingen svensk man tidigare fixat. Han skulle bli aktuell för att internationellt kunna tävla mot de stora grabbarna.

Vild diskussion utbröt i TV-tittar-soffan!

Vad han är lik sin pappa! sade hustrun.

Det är ju mamman upp i dan! menade jag.

Vi visste alltså vem han och hans familj är och att hans rötter och början var här i Älvsbyn.

Så kom dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen alias Palt-Posten. Likt alla andra dagar fanns några historiskt tillbakablickande notiser om vad som just detta datum stått i blaskan för 100, 75, 50 och 25 år sedan. Vad jag fann kan du läsa på bilden som blir större om man klickar på den. Notisen handlar om nämnda gymnasts föräldrar.

Att jag för 25 år sedan när jag var stiftsadjunkt hoppade in i församlingslivet och vigde ett par jag och familjen kände och där jag drygt 10 år tidigare haft henne som konfirmand känns bara positivt. Att läsa om det ärhelt OK. Det mariga är bara att det är frågan om en historisk notis om forna dagar. Att hamna i historie-skrivningen om vad som hänt lååångt tillbaka får mig att stilla undra: är jag en artefakt?

...vilket fyller mig med obehag och en del frågor. Det handlar inte om Covid 19. Det handlar inte heller om någon eller några tumörer och inte om nåt vajsing på hjärt- och lungapparaten. Det är inte ens så att någon har undersökt mig. Ändå har jag blivit diagnostiserad som psykiskt sjuk och av så allvarlig art att fortsatt existens kanske inte bör komma ifråga.

Diskussionsämnet är inte stort men det berör mitt humör en del.

Ta därför, noble Bloggläsius, detta inlägg som en Stig-skriver-av-sig-text, inte mer.

Det finns något som heter fobier. Man kan hitta massor med information saken på nätet. Jag googlade lite och fann en lista på 500 fobier – och då menar jag sådant som vetenskap och terapi kallar fobi.* På www.1177.se kunde jag mer vederhäftigt under rubriken Symtom på fobi läsa:

När du har en fobi får du starka symtom vid kontakt med det du är rädd för. Enbart tanken på det du är rädd för kan sätta igång symtom. Vilka symtom du får kan variera beroende på vilken fobi det är, och kan även skilja sig från person till person.

Du kan få något eller några av följande symtom, om du har en fobi och kommer i kontakt med det som du är rädd för:

• Panikångest, alltså stark ångest som kommer plötsligt.
• Hjärtklappning eller ett tryck över bröstet.
• Svårt att andas.
• Muntorrhet, illamående eller yrsel.
• Svettningar, darrningar eller svaghet i musklerna.

Symtomen beror på att mer stresshormoner än vanligt kommer ut i blodet när du blir rädd, vilket gör att blodtrycket stiger.

Inget av detta upplever jag! Nada!

Ändå har jag fått diagnosen fobiker.

Diagnosen är dessutom ställd blott och endast utifrån att jag uttryckt tanken att det var rätt att Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphävde Luleå Domkapitels beslut att avkraga en kollega. Nämnden fastslog också hennes rätt att ha en från Kyrkomötesmajoriteten avvikande traditionell uppfattning och att agera utifrån den.

Då ryter nyspråks-apostlar på nätet: Homofob!

Då jag i sak delar kragskiftarens syn blir också jag diagnostiserad med en sjukdom kyrkan enligt samma tyckare borde rensa ut ur sina led.

Jag kan ta emot kritik och invändningar. Jag kan också gå med på att kallas både för det ena och det andra. Det jag vänder mig kraftfullt mot är ofoget att kalla uppfattningar för fobier. Det är en skymf mot alla som lider och får sin tillvaro störd eller förstörd av verkliga fobier. Det är, hur allmänt och salongsfäigt det än blir, lika lågt som att skrika CP-skalle! eller Mongo! till någon man förargar sig på eller är oense med. Botten!

Men tänk om det är så att folk utan en enda tenterad poäng i psykologi eller psykiatri bara på grund av någon annans uppfattning kan ställa psykiatrisk diagnos?. Redan i november 2005 skrev jag här på min blogg att en sådan psykiatrisk kompetens borde komma svensk mentalvård tillgodo. Eller är det frågan om den urgamla totalitära tendensen att psyk-sjuk-förklara uppfattningar man inte gillar? Stalin höll på med sånt om jag minns rätt.

Jag funderar fram och tillbaka över mitt ”brotts-register”.

Jag konstaterar jag att jag på min blogg genom åren skrivit väldigt lite om homosexualitet, samkönade äktenskap och liknande. Sökfunktionen till höger gav förvånandsvärt lite.

I praktiskt arbete både som skolpräst och lärare på folkhögskola och som församlingspräst har jag besvarat frågan om och när den kommit – vilket inte är så ofta.

Kanske – men det är verkligen ett kanske – har jag ”avstått” en vigsel. En kollega böt på sitt initiativ en gång en vigseljoursdag med mig. Om hen ville viga de två eller för att hen ville curla för mig vet jag inte. Kanske bägge.

Och framöver?

På grund av en åsikt är jag alltså diagnostiserad som fobiker. Samma person/er tycker den smittan borde amputeras bort ur kyrko-kroppen eller åtminstone ur präst-kåren.

Hur skall jag förhålla mig till det? Skall jag säga Nej! när lokala kyrkoherden vill att jag skall hoppa in eller till och med uppehålla vissa uppgifter i församlingen? Ska jag lämna prästämbetet? Pension har jag så jag kostar ju inget att jaga ut och jag hamnar ju inte på bar backe?

Jag tycker att frågor kan debatteras utan att man sjukdomsstämplar dem
som tycker annorlunda.

Jag tycker att de som har majoritetsåsikten skall hjälpa till att hyfsa språket så att inte verkliga fobikers svårigheter blir okvädningsord i ”debatter”,hur i övrigt fräna de än är.

Slut på denna Stig-skriver-av-sig-text.

* Jag fann en hemsida – denna – som listade 500 fobier. Bland dessa fann jag Ephebifobi som är rädsla för tonåringar. Jag undrar om det är vad som drabbat många präster som inte vill arbeta med konfirmander och ungdomar. Hellenologofobi är rädsla för grekiska termer eller andra komplexa vetenskapliga termer och det kan ju vem som helst känna en släng av. Octofobi är rädsla för siffran 8 men det finns också  Hexakosioihexekontahexafobin, rädsla för numret 666. Homilofobi, rädsla för predikan, har jag ibland känt men inte Theologicofobi, rädsla för religiösa budskap i den grad som Skolverket brukar visa i avslutningstider. På 500-listan fanns Homofobi, rädsla för det som är lika, homosexualitet, eller att själv bli homosexuell men den fobin saknades i listan på Wikipedia som nog bör anses mer vetenskaplig och seriös.

Jag försöker vara en flexibel person med öppna sinnen. Jag ser det som meningsfullt att lära mig något nytt hela tiden. Det finns folk som mer fungerar enligt mönstret En gång har jag har tänkt så och med det har jag tänkt färdigt men jag har aldrig blivit imponerad av den sortens tankemässiga helkonserver som gör sig totalt slutna gentemot all information som kanske utmanar och modifierar sådant de redan vet, känner eller anser. Faktum är att den typen skrämmer mig lite – särskilt när de har eller söker någon form av maktställning.

När jag försöker vara flexibel och lärande handlar det inte bara om att lära nytt i olika ämnen och frågor – vilket i sig är viktigt. Det rör sig också om det subtila ämnet Jag själv och Hur jag fungerar, alltså nya insikter om egna tankar, känslor och annat – samt varför.

Jag skall nu inte redovisa allt jag kommit fram till om mig själv, inte heller allt jag (ännu) inte fattat. Det jag märkt och nu vill nämna är mitt projektbehov, alltså att jag i princip alltid behöver ha på gång något planlagt och något att fundera över. Just nu har jag inte det och det är väl därför saken blivit tydlig.

Som pensionär inser jag att mitt projektbehov till största delen fylldes av stora och små saker när jag var i tjänst i de olika uppdrag jag anförtroddes med under åren – förutom projekten familj, barn, villa och volvo. Det kunde vara stora saker som det Ungdomsprojekt som Älvsby församling beslutade om 2013 och genomförde 2014-2018 men sedan märkligt nog inte sammanställt någon utvärdering av. Det kunde vara smärre saker som en termins Bibelstudier var annan vecka. Mitt projektbehov tillfredsställdes av att planera och förbereda sådant inklusive den egna förkovran, läsning och tankearbete som var nödvändigt för ändamålen ifråga.

Nu har jag inget sådant! Inget projekt som så att säga ”kommer utifrån”. Jag tjänstgör inte och de två små sådana projekt av jag haft i vår avslutas i och med att maj blir juni. Tomrummet ekar och jag når insikten att mitt projektbehov är starkare än jag tidigare trott.

Men om jag då skulle läsa något?

Tanken slog mig och fick följdfrågan Vaddå?

• Tolkiens ringen-trilogi på engelska blev en tillflykt. På svenska har jag läst den några gånger. Filmerna har jag sett några varv. Engelska sänker tempot och blir ju i någon mån ett språkprojekt. Snart klar.
• Bibelvetenskapliga kommentarer finns – både lästa och olästa – i bokhyllan och skulle väl kunna fylla mitt projektbehov de närmaste femåren. Tittade igenom bokhyllan och fastnade vid tre volymer kommentarer till profeten Jesaja i Gamla testamentet – från 1970-talet och olästa i sin helhet. Kan det vara något? Jag mindes att sådan läsning alltid tidigare kopplats till att jag arbetat med Bibeltexten på grundspråket. Med insikten att hebreiskan nu efter många år är luggsliten intill gränsen för bortsliten gjorde att jag tryckte tillbaka första volymen in i hyllan. Inte nu!

Vad det blir vet jag inte. Sortera in alla gamla och nyare predikningar i katalogiserad ordning kan vara en tanke? Sortera åravis med diabilder och fotografier? Gallra alla digitala bilder sedan den tekniken kom? Annat?

En av mina nya eller i alla fall starkare självinsikter är detta projektbehov.

Jag ser också annat men det tänker jag inte berätta om här. I alla fall inte nu.