stigstrombergsson

...vilket fyller mig med obehag och en del frågor. Det handlar inte om Covid 19. Det handlar inte heller om någon eller några tumörer och inte om nåt vajsing på hjärt- och lungapparaten. Det är inte ens så att någon har undersökt mig. Ändå har jag blivit diagnostiserad som psykiskt sjuk och av så allvarlig art att fortsatt existens kanske inte bör komma ifråga.

Diskussionsämnet är inte stort men det berör mitt humör en del.

Ta därför, noble Bloggläsius, detta inlägg som en Stig-skriver-av-sig-text, inte mer.

Det finns något som heter fobier. Man kan hitta massor med information saken på nätet. Jag googlade lite och fann en lista på 500 fobier – och då menar jag sådant som vetenskap och terapi kallar fobi.* På www.1177.se kunde jag mer vederhäftigt under rubriken Symtom på fobi läsa:

När du har en fobi får du starka symtom vid kontakt med det du är rädd för. Enbart tanken på det du är rädd för kan sätta igång symtom. Vilka symtom du får kan variera beroende på vilken fobi det är, och kan även skilja sig från person till person.

Du kan få något eller några av följande symtom, om du har en fobi och kommer i kontakt med det som du är rädd för:

• Panikångest, alltså stark ångest som kommer plötsligt.
• Hjärtklappning eller ett tryck över bröstet.
• Svårt att andas.
• Muntorrhet, illamående eller yrsel.
• Svettningar, darrningar eller svaghet i musklerna.

Symtomen beror på att mer stresshormoner än vanligt kommer ut i blodet när du blir rädd, vilket gör att blodtrycket stiger.

Inget av detta upplever jag! Nada!

Ändå har jag fått diagnosen fobiker.

Diagnosen är dessutom ställd blott och endast utifrån att jag uttryckt tanken att det var rätt att Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphävde Luleå Domkapitels beslut att avkraga en kollega. Nämnden fastslog också hennes rätt att ha en från Kyrkomötesmajoriteten avvikande traditionell uppfattning och att agera utifrån den.

Då ryter nyspråks-apostlar på nätet: Homofob!

Då jag i sak delar kragskiftarens syn blir också jag diagnostiserad med en sjukdom kyrkan enligt samma tyckare borde rensa ut ur sina led.

Jag kan ta emot kritik och invändningar. Jag kan också gå med på att kallas både för det ena och det andra. Det jag vänder mig kraftfullt mot är ofoget att kalla uppfattningar för fobier. Det är en skymf mot alla som lider och får sin tillvaro störd eller förstörd av verkliga fobier. Det är, hur allmänt och salongsfäigt det än blir, lika lågt som att skrika CP-skalle! eller Mongo! till någon man förargar sig på eller är oense med. Botten!

Men tänk om det är så att folk utan en enda tenterad poäng i psykologi eller psykiatri bara på grund av någon annans uppfattning kan ställa psykiatrisk diagnos?. Redan i november 2005 skrev jag här på min blogg att en sådan psykiatrisk kompetens borde komma svensk mentalvård tillgodo. Eller är det frågan om den urgamla totalitära tendensen att psyk-sjuk-förklara uppfattningar man inte gillar? Stalin höll på med sånt om jag minns rätt.

Jag funderar fram och tillbaka över mitt ”brotts-register”.

Jag konstaterar jag att jag på min blogg genom åren skrivit väldigt lite om homosexualitet, samkönade äktenskap och liknande. Sökfunktionen till höger gav förvånandsvärt lite.

I praktiskt arbete både som skolpräst och lärare på folkhögskola och som församlingspräst har jag besvarat frågan om och när den kommit – vilket inte är så ofta.

Kanske – men det är verkligen ett kanske – har jag ”avstått” en vigsel. En kollega böt på sitt initiativ en gång en vigseljoursdag med mig. Om hen ville viga de två eller för att hen ville curla för mig vet jag inte. Kanske bägge.

Och framöver?

På grund av en åsikt är jag alltså diagnostiserad som fobiker. Samma person/er tycker den smittan borde amputeras bort ur kyrko-kroppen eller åtminstone ur präst-kåren.

Hur skall jag förhålla mig till det? Skall jag säga Nej! när lokala kyrkoherden vill att jag skall hoppa in eller till och med uppehålla vissa uppgifter i församlingen? Ska jag lämna prästämbetet? Pension har jag så jag kostar ju inget att jaga ut och jag hamnar ju inte på bar backe?

Jag tycker att frågor kan debatteras utan att man sjukdomsstämplar dem
som tycker annorlunda.

Jag tycker att de som har majoritetsåsikten skall hjälpa till att hyfsa språket så att inte verkliga fobikers svårigheter blir okvädningsord i ”debatter”,hur i övrigt fräna de än är.

Slut på denna Stig-skriver-av-sig-text.

* Jag fann en hemsida – denna – som listade 500 fobier. Bland dessa fann jag Ephebifobi som är rädsla för tonåringar. Jag undrar om det är vad som drabbat många präster som inte vill arbeta med konfirmander och ungdomar. Hellenologofobi är rädsla för grekiska termer eller andra komplexa vetenskapliga termer och det kan ju vem som helst känna en släng av. Octofobi är rädsla för siffran 8 men det finns också  Hexakosioihexekontahexafobin, rädsla för numret 666. Homilofobi, rädsla för predikan, har jag ibland känt men inte Theologicofobi, rädsla för religiösa budskap i den grad som Skolverket brukar visa i avslutningstider. På 500-listan fanns Homofobi, rädsla för det som är lika, homosexualitet, eller att själv bli homosexuell men den fobin saknades i listan på Wikipedia som nog bör anses mer vetenskaplig och seriös.