är jag en artefakt?
Det är inte helt obekant för den som tidigare läst min blogg att jag oftast skriver lååånga inlägg som inte röner något allmänt intresse. Jag skulle till och med vilja påstå att lååångrandighet är mitt varumärke – eller åtminstone ett av dem. Men faktum är att jag också kan utan att de röner något allmänt intresse skriva kortrandigt. Nu avser jag ge dig, noble Bloggläsius, ett prov på denna förmåga.
Vi såg Sportnytt på TV, jag och Primärhustrun. Det var ett reportage om en ung gymnast i Stockholm. Han övade och skulle han kunna få till en speciell trippel-krumelur-grunka utan benbrott eller magpladask skulle det vara något ingen svensk man tidigare fixat. Han skulle bli aktuell för att internationellt kunna tävla mot de stora grabbarna.
Vild diskussion utbröt i TV-tittar-soffan!
Vad han är lik sin pappa! sade hustrun.
Det är ju mamman upp i dan! menade jag.
Vi visste alltså vem han och hans familj är och att hans rötter och början var här i Älvsbyn.
Så kom dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen alias Palt-Posten. Likt alla andra dagar fanns några historiskt tillbakablickande notiser om vad som just detta datum stått i blaskan för 100, 75, 50 och 25 år sedan. Vad jag fann kan du läsa på bilden som blir större om man klickar på den. Notisen handlar om nämnda gymnasts föräldrar.
Att jag för 25 år sedan när jag var stiftsadjunkt hoppade in i församlingslivet och vigde ett par jag och familjen kände och där jag drygt 10 år tidigare haft henne som konfirmand känns bara positivt. Att läsa om det ärhelt OK. Det mariga är bara att det är frågan om en historisk notis om forna dagar. Att hamna i historie-skrivningen om vad som hänt lååångt tillbaka får mig att stilla undra: är jag en artefakt?
