stigstrombergsson

Den svenska kvinnan är lätt låghalt och bär en höna under armen.

Den slutsatsen visar att siffror och statistik alltid är intressant. Pappan till den var en komiker som för flera år sedan när han gjorde stand-up använde Svensk Statistisk Årsbok som källmaterial. I den noterade han att det i landet fanns ett visst antal höns, att det fanns ungefär lika kvinnor och att kvinnoben till antalet var nästan det dubbla. Slutsatsen ovan blev given.

I Covid19-tider haglar siffror från alla håll och kanter. Med dem kommer funderingar, frågor, slutsatser, teorier och spekulationer. Antalet diagnostiserade ges på daglig basis liksom hur många som intensivvårdas. Lite eftersläpande kommer antalet döda. Man visar skillnader i var folk bor, hur gamla de är och antalet hannar och honor. Klockan 14 varje vardag visar TV2 experter som berättar och journalister som frågar – ibland dumt – om framtiden, längd på resor och semesterplanering. Dock har man ännu inte på någon presskonferens, inte ens på sociala medier, kommit in på den viktiga frågan om hur det blir med Surströmmingspremiären. Jag väntar.

Idag läste jag – i ett socialt medium – resonemang om den så kallade överdödligheten i denna pestens tid. Hur stor är den – egentligen?

Jag tycker frågan är viktig och intressant. Dödligheten i själva livet är 100%. Det står utom allt tvivel men statistik visar att det är ungefär 90.000 svenskar som dör varje år och att resten får vänta på sin tur. Man kan också statistiskt se när under några ”normalår” hur många som dör, i vilka åldrar och av vilka kön, av vad och var. Av sådana uppgifter kan man alltså sluta sig till om det i vår varit en överdödlighet och i så fall hur stor. Att det tydligen inte dött fler än vanligt blir då en intressant uppgift att fundera kring. Och dra slutsatser av.

En del menar att alltsammans bara är hysteri och att alla begränsningar är onödiga eller verkningslösa. Pandemin är inget och mitt behov att få gå ut och ta en öl är allt! Inte sällan – nu tänker jag på de amatör-epidemologer som i vårsolen skjutit upp som krokusar– märks attityden att ”experter” behöver man inte lita på och att ”beslutsfattare” bara vill göra det svårt för folk. Tragiskt men ganska naturligt att man reagerar på det viset om man är en som misstror allt och alla och väljer att vara iförd foliehatt och faktaresistens för att medvetet hålla sig okunnig för att veta bäst.

Ganska kokko-bäng enligt min mening.

Det finns mer finstilta som inte är riktigt så kokko-bänga. Dessa kan tvärtom vara kunniga och briljanta experter inom något eget speciellt fält men kanske där ha hamnat i opposition. Andra personer, folk som de menar har foliehatt och faktaresistens, har makten och bestämmer. Själv är man i opposition med följden att man ibland över-oppositionerar och ifrågasätter vad som helst som kan uppfattas ”komma uppifrån” från myndigheter och experter.

Enligt coroniskt siffernisseri är det i dessa tider än så länge underdödlighet jämfört med tidigare vårar. Sug på den – underdödlighet. Det betyder naturligtvis inte att inskränkningar och restriktioner varit och är onödiga. Tvärtom! Åtgärderna och följsamheten för dem är verksamt. Tvätta händer, hålla avstånd och annat knäckte säsongsinfluensan och vinterkräksjukan som grasserade i fjol samtidigt som Covid19-smittan hållits nere under sjukvårdskollapsnivån – såhär långt.

Det kommer en tid då man skall utvärdera, analysera och försöka förstå.

Då skall man se var eventuella felbedömningar gjordes och av vem.

Då skall man ställa arbetsgivare till ansvar för att äldreboenden och annat inte utrustats och bemannats så att folk kan vara trygga.

Då skall man utkräva politiskt ansvar för privatiserings- och marknadsanpassningarna av trygghetssystemen.

Då skall man anklaga och döma fuskare som falskpermitterar för att få statliga – våra! – pengar.

Då skall man offentligt skämma ut ockrarna och flå demmed en slöskridsko – de som vill tillskansa sig bidrag samtidigt som man delar ut miljarder till aktieägare.

Då skall man...

Jag hoppas, noble Bloggläsius, att det blir sådana följder av allt coroniskt siffernisseri vi nu ser och samlar på oss samtidigt som vi – som kanske är eller inte är experter inom andra fält – lojalt och uthålligt följer vad de som vet något om virus och pandemier säger.

När vårvintern är slut, när snön försvunnit och isen på älven gått upp, när det ännu är ganska blåskallt, när ryssvärmen dröjer och man inte fem dagar i veckan går till ett arbete är livet en ganska saktelig historia. TV är ingen bra lösning hur många kanaler man än har. Faktum är ju att ju fler kanaler vi får, vi som började med SVT, sedan fick TV2 och på det 4-an, desto mindre sevärdheter bjuder burken.

Skogsrysaren Den stora älgvandringen har vi som på hela tiden. Vi sitter naturligtvis inte och flåstirrar på lingonriset timme efter timme men apparaten är på i rummet där vi läser, löser korsord och bär oss åt. När det då kommer en älg som försiktigt doppar klövspetsen i vattnet för att känna efter om det är simbar temperatur... Då blir det fokus i uppmärksamheten och vi åtnjuter simturen som är lika spännande som när sim-Sara slår världsrekord – bara ett annat tempo.

SlowTV i naturen är inte allt. 14.00 varje är det dags för Pressträff på Folkhälsomyndigheten. Ett fantastiskt vardagsactionprogram koreografiskt lika varierat om Högmässorna i Svenska kyrkan. Ritualet är givet. Efter ett Välkommen med Presentation tar någon av de två Andersarna vid. Idag var det Tegnell som höll i liturgin som börjar med en karta över Corona-väldsläget innan det klickas vidare till kurvor över hur det är i Sverige. Varje dag ges ungefär samma besked och med illustration av den nu ikoniska ”puckelkurvan” kommer samma uppmaningar. 

Socialstyrelsen tar vid och sedan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Ibland är det någon extra på podiet. Allt blir tryggt, stadigt, sakligt, småtorrt – som en Högmässa.

Som i en Högmässa finns i den närvarande församlingen både sovande och vakna – om man skall döma av frågorna som sedan ställs. Flera är bra men en och annan verkar inte ha lyssnat alls utan hemfaller till spekulationer och smuttigheter om man menar 1,5 eller 2 meter i social distansering. Påsk-, Valborg- och Studentpaniksfrågorna har haft sin tid och nu verkar det som om fotboll och sommarresor växer i skallen hos en del. Den viktiga fråga jag funderar över men som ingen ansvarskännande reporter valt att göra undersökande journalistik kring är om man kan ha surströmmingspremiär i augusti.

Efter pressträffen blir det älgar i skogen igen.

Nyheter 19.30 och 21.00 är ganska enahanda och innehåller näst intill inget utöver pandemin och dess verkningar. Jag klagar inte. Tycker nyhetsbevakningen är bra men vill ändå påminna om att andra saker händer också. Tur att Text-TV finns.

En TV-höjdare är måndagarnas Vetenskapens värld. Finns på SVT play. Rekommenderas!

För någon vecka sedan handlade det om hur mycket vi ljuger – egentligen. Eller åtminstone friserar sanningar. En försöksperson var en präst i engelska kyrkan som skulle vara helt ärlig i en vecka. Skitkul att se hennes vånda när hon inte fick överdrivet uppmuntra och snällt tolerera. Ett kuriosa i sammanhanget var att ”kyrkorådssammanträdet” inte hölls i ett sammanträdersrum i ett församlingshem utan i själva kyrkorummet. Jag har givetvis tipsat både lokala kyrkoherden och en av de förtroendevalda om att göra så också hemma hos oss för att se om sammanträdet ändras på något vis av lokalen. Bägge log vid tanken.

Denna vecka handlade det om katternas släktskap och evolutionära utveckling. Åxå intressant. I den mån de blev tama var för ca 10.000 år sedan när människorna började odla och lagra spannmål. Vildkatter såg då att till människornas lager samlades råttor och människorna fattade att jägarna var bra för både äring och näring. Det berättades att alla så kallade tamkatter härstammar från en typ av nordafrikansk vildkatt som både accepterats, begagnats och på många håll även dyrkats – särskilt i Egypten men också i hela mellanöstern och i världen. Intressant.

Jag, liksom många andra, äger den över världen mest spridda samlingen religiösa skrifter från antiken. Jag vet att en del skick och bruk i Bibelns Gamla testamente är format som kontrast och motpol till hur det var hos det israelitiska folkets grannar. Då dessa bland mycket annat både tillbad och offrade katter tänkte jag att sådant skulle, likt hundoffer, uttryckligen förbjudas någonstans i någon av Moseböckerna eller hos någon profet. Alltså till en konkordans som är en bok som innehåller alla glosor i Bibeln samt var de kan återfinnas. Var står det om katter? Vildkatter? Inget napp! Inte ens ett litet maju på något av orden. Märkligt.

Men med detta, noble Bloggläsius, kan jag ge inläggets minnesord:

Tyvärr finns många som ger katten i Bibeln. Men Bibeln ger katten i katten.

Tidigare idag utfärdade jag via SMS till knappt 20 personer och via församlingens Facebook något av ett bombhot. Det är nu måndag kväll och strax eller i morgon förmiddag skall jag aptera laddningen. Kanske är beskrivningen lätt överdriven. Knappast något explosivt i vanlig mening men i alla fall något jag laddar för. I all enkelhet handlar det om att jag ska skriva en sak som jag inte publicerar direkt när det är skrivet utan tidsinställer för en senare tidpunkt – därav ordet aptera. Bomben är den ”lathund” jag nämnde i SMSet som här återges i sin helhet:

Bibeldeltagare 5 maj, vecka 19.

I morgon kväll blir det likt hur det varit de senaste två gångerna.

Vi som inte är riskgruppare har Bibelstudiet i kyrkan. Den har förlängda öppettider och är bemannad mellan 18 och 19 eller längre.

Var och en som kommer kan be, tända ljus etc och placerar sig lite glest. Ungefär 18.30 har vi en kort Andakt och samtalar sedan på "Bibelstudievis". Enligt planeringen är vi nu framme vid Andra Petrusbrevets från dess första kapitel vers 16 och andra kapitlet ut. Avsnittet är ett sammanhang som delvis är väldigt likt Judas brev – läs gärna också det.

Som de senare gångerna kommer jag ungefär kl 18.30 på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se att under rubriken ”under Petrus-kapsylen” publicera en "lathund" för hemma-funderingar.

Friska och icke-riskisar kan alltså mötas i kyrkan. Andra kan läsa och be där de är.

Ur min synvinkel är det helt OK om man vill sprida denna information till andra.

Om mina under petruskapsylen – det rätta namnet kommer att vara distans-bibel 4 – blir bra eller inte kan jag inte avgöra själv. Om inläggen – ”lathundarna” – används eller inte kan jag inte heller uttala mig om. Hur man på distans och för hur länge en församling skall formera sig kring Bibel är inte heller givet. Bara frågetecken överallt. Det enda jag vet är att det är stimulerande att läsa, tänka, förbereda och skriva. För mig alltså.

I dessa tider och alla andra tider behöver man hålla sig informerad om vad som händer och fötter. Det finns vägar och metoder jag använder och andra jag undviker om man ser till dygnets vakna tid. Under den icke vakna tiden informerar jag mig inte alls.

Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen är en frukostbordsattiralj jag sällan försummar. Primärhustrun kan ha greppat den innan så det kan bli när hon är klar. Får jag grepp om blaskan först tar hon del av den via en app i sin telefon. Samtidigt pratar P1 i radion ända fram till programmet ring detsamma då det händer att vi slår av.

Med morgontidning och P1 i ryggen – TextTV kan också vara aktuellt – blir det så dags för så kallade sociala medier. Där kollar jag via telefonen först om någon kommenterat något på min egen blogg och som regel får jag konstatera: Nähä! Inte idag heller.

Sedan blir det annat i bloggvärlden, en del listat i listan längst ner till höger om du läser detta på dataskärm.

Först då tobbe lindahl. Han skriver inte SÅ ofta men jag har koll på min kompis.

Sedan en annan kompis: johnny lestander. Han går i ryck och kan leverera flera dagliga skriverier i olika ämnen men också låta bli ett par dagar. Jag kommenterar ibland.

Nummer tre är Dag Sandahl – som inte finns i länklistan till höger. Under rubriken Dagsländor skriver han här varje dag ganska syrliga drapor med anknytning till kyrkans öden och äventyr. Han kan ibland verka lite grinig och bråkig men är så skarpsinnig i sina analyser att han är väl värd att läsa vare sig man gillar (allt) det han skriver eller inte.

Med bloggarna avklarade blir det sedan dags för Facebook där jag själv inte är speciellt aktiv. Läser naturligtvis inte allt algoritmerna vill visa mig men ögnar en del. Små filmer och bilder som har med barnbarnen att göra har givetvis suverän förtur men annat slinker också med vid morgonkoppen.

Vid lunchtid är radions P1 på. Mat och Luncheko hör liksom samman.

Presskonferensen i SVT2 kl 14 har nu blivit ett måste även om jag nu tycker att en del journalisters frågor blir allt mer småskurna och rentav dumma. Jag imponeras av podiets självkontroll som gör att de inte ropar Detta svarade jag ju på nyss! Pucko!

Rekordet måste ha varit igår när en uppkopplad generad ”journalist” yttrade:Vi får frågor av våra läsare om man kan ha sex nu i Coronatider. Vad säger Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen? Lungt och samlat, fast man såg hur han kämpade för att inte börja skratta, svarade folkhälsoraklet ungefär I nära relationer är det smittmässigt redan kört och inget hinder men med ”social distanserin” kan det ju nu bli en annan sak.*

Att tidspassa SVT:s nyhetssändningar 19.30 eller 21.00 hör också till hur jag informerar mig. En och annan returkoll på blogg och FB kan förekomma på dagen och under kvällen, särskilt om jag funnit eller lagt mig i någon ”debatt”. TextTV:s icke Coronafärgade utrikesmeddelanden är också intressanta men i direktsändningar i dessa tider sorgligt försummade kapitel.

Så informerar jag mig när jag informerar mig – i huvudsak.

* Mitt spontana svar ut TV-fåtöljen var grövre men lika klarläggande: Utom i etablerade förhållanden gäller gäller dessa regler och rekommendationer! Inte med folk äldre än 70! Maxantal 50 personer! Två meters lucka – i sig en avståndande faktor! Glöm inte skydd! Först på vanligt klamydiahämmande vis men nu också munskydd, visir och oljerock! Så klädda kan knäppgökar göka!

Idag var det tvärtom!

Eljest och helt på huvvet!

Dock inte allvarligt.

Vid ½8 vaknade jag/vi och kunde konstatera att det efter att ha varit några nattliga minusgrader registrerades +1,5 ute. I skuggan alltså. På fastighetens gassande solsida var det +11.

Ska vi ta en skidtur och äta frukost sent?

Det var jag som ställde frågan, inte hon som varit och är min skidflitiga flickvän-fästmö-hustru de senaste 45 åren. Bara det att jag frågade var ett trendbrott. Men än värre var svaret.

Nää! Jag har skyddsvaxat alla skidor för sommarförvaring.

Turskidorna också? hörde jag min förvånade röst yttra.

Nää – inte dom. Men turskidor blir tråkigt.

Förstummad stapplade jag för att återuppta morgonhygiensbestyren. Jag funderade över vad jag just varit med om. JAG hade föreslagit skidor och HON hade sagt pass. Försiktigt undrade jag om också annat var omvända världen denna lördagsmorgon typ att solen gått upp i väster eller något liknande. Världen i övrigt visade sig dock vara på plats och varken jag eller hon visade några andra symptom på stroke. Alltså helt lugnt men mycket märkligt.

I förr-förrgår kom lilla Ava med sin mamma. De for igår. I förrgår var vi ute i det fina vårvintervädret. Turen gick till Kanis där det finns slalombacke och skidspår av varierande längder. Likt många anläggningar har man valt att hålla dragbanan stängd men områdets grillplatser, pulkbacke och pistade spår finns. Skidpulkan med skalmar hade dottern inte lyckats tränga in i och ovanpå sin bil så för lilla Ava blev det bob-åkning och korvgrillning innan lång skön sovstund i vagnen som mormodern promenerade hem.

Jag for på skidor. Det var mitt på dagen och 8 grader varmt. Underlaget var ganska mjukt så jag hade valt turskidorna, bästa paret i min skidpark. Garanterat fäste. Men tungt. Fina pistade spår men överst en centimeter blöt mjuk snö. Sugande. Det var att gå på skidor mer än åka. Bergspåret upp. Och ner.

Utan att försöka åka som ett skållat troll tror jag ändå den milen blev den tyngsta denna vinter men samtidigt den mest njutningsfyllda. Tyst i skogen. Bara en och annan fågel. Den ena var en korp som när den såg mig kanske anade en kommande måltid. Den andra pippin vet jag inte vad det var för sort.

Bara en annan hade åkt i spåret före mig. Med hund. Eller så var det spår efter skidåkare jagad av en varg. Jag vet inte men såg inget blod.

Hushålls-makens förslag idag om skidåkning blev alltså nedröstat. Skall man vara petig var det lika röstetal men maken och makten är inte samma sak hos oss heller. I stället sblir det utflykt utan skidor. Till Storförsen – som denna tid på året är ganska liten. Men vi väntar lite. Solen skall få ett par timmar till på sig. Chokladtermosen skall också laddas liksom kaffe-diton.

Vårvinter är bra! Undrar om det inte är den bästa årstiden – faktiskt. Sol och snö kompenserar väl för den resa till Samos i maj som i corådande tider inte blir av. TUI har bokat av men ger mig och min sväger rätten att under två års tid bränna de inbetalda slantarna på en senare resa dit eller till annat resmål.

Bilden? Från i förrgår.

Jag tycker ofta det är svårt att hitta rubrik för vad jag skriver här på min blogg. I all medial värld skall rubrik locka till läsning men inte avslöja för mycket. För inlägg här på bloggen vill jag dessutom att den skall rymmas på en rad i förteckningen till höger. Det betyder ganska kort rubrik även om inläggen ibland i fleras ögon blir obarmhärtigt långa (och ointressanta).

Här hade rubriken kunat vara påsk i familj och kyrka – men hur kul låter det? Vilka förväntningar vaknar? Vilket mått av läslust? Det kan ju handla om vad vi åt och vad vi gjorde och vad vi såg på TV och vad som helst hemma och på annat håll. Knappast läsretande. Om fakta på bordet med utropstecken fungerar annorlunda vet jag inte men så blev det.

Långfredagen skrev jag om i förra inlägget. Då flera Älvsbybor i vad som nu kallas riskgrupper inte var i kyrkan och kanske – men bara kanske – följer mig och församlingen på sociala medier tog jag det nu nya och aktuella publicistiska ansvaret och lade ut kollegans förkunnelse både på Facebook och här. Samtidigt kunde så  flera Facebook-följare och bloggläsare utan förmånen att bo i Älvsbyn del av vad som sig här tilldragit sig.

Påskafton bjöd på enastående väder. Sol, snö, ingen vind och perfekt för socialt umgänge med nära anhöriga. Farfar – jag – rattade därför bilen till barnbarnen Tyras och Adrians mormor och morfars sommarstuga för korvgrillning utomhus. Farmor och farbror var också med. Morföräldrarna var på annat håll och stugan var intagen av den yngre och ännu yngre generationen inklusive en morbror till de små. En bra utflyktsdag!

Väl hemma – fortfarande Påskafton – tog jag det omhuldade sociala-medie-förkunnar-ansvaret och skrev strax före ½11 på kvällen följade på min egen Facebook-sida.

Jag har just skrivit ”predikan” för i morgon samt gett följande intro på församlingens Facebook. Sätter det åxå här då nog en del inte ser det på andra stället.

Imorgon, Påskdagen, firas gudstjänst med Nattvard i Älvsby kyrka. Den blir lite annorlunda jämfört med ”vanliga” år. Det är ingen kör på plats och flera som tillhör någon riskgrupp följer helt rätt uppmaningarna att stanna hemma. Max 50 i kyrkan och sitta ganska glest gäller för oss icke-riskare.

För dig som blir hemma nämner jag att vi planerar att sjunga dessa psalmer – googla på texten:

146 ”Vad ljus över griften” vers 1 och 2.

147 ”Upp min tunga att lovsjunga”

153 ”Livet vann dess namn är Jesus”

7?? - jag har glömt numret musikern föreslog. (Var 740)

De Bibeltexter som läses är Jesaja 25:6-9, Första Korinthierbrevet 15:53-57 och Matteusevangeliet 28:1-20. Har du ingen Bibel finns www.bibeln.se och du kan hitta avsnitten där. Det jag planerar att säga kanske jag lägger ut att läsa någon gång i morgon kväll.

Påsken är centrum i Guds besked till världen. Jesus har uppstått från de döda!

/Stig Strömbergsson, Påskafton ca kl 22/

På Påskdagen blev vi 11 stycken världsmedborgare i gudstjänsten. En vaktmästare, en kyrkvärd och en präst boende i Älvsbyn, tre andra Älvsbybor, en smålänning som studerar vid musikhögskolan i Piteå och vikarierade vid orgeln, hans också musikstuderande flickvän som jag inte vet exakt varifrån hon är bördig samt tre från Australien. Mannen i den unga antipod-familjen var född i Sverige men flyttade i 10-årsåldern over-seas – jag missade vart. När han arbetat i Vietnam hade han mött henne och för åtta år sedan blev de austaliensare – eller bara hon om redan var det. Dottern var i fyraårsåldern. Nästan 20% förstod alltså inte svenska alls. Knappt 10% var en vuxen med svenska på barnnivå. Spännande men allt detta fick jag veta efter gudstjänsten. Hade jag fattat sakernas tillstånd innan hade jag ju på stående fot kunnat ta predikan på engelska. De svenskar som var där hade ju fixat den språknivå jag da hamnat på.

Det var tänkt att gudstjänsten skulle följa Högmässans ordning men det ändrades. Alla moment i liturgin med noter fick utgå. Mässan dukades på Veckomässe-vis, inte vid högaltaret.

Här på bloggen skall jag i nästa inlägg publicera mitt manus och hänvisa till på Facebook.

Så blev det en resa till Unbyn – efter gudstjänsten – men nu var det inte en farfar, en farmor och en farbror som for utan en morfar, mormor och morbror – alla skrämmande lika de som reste dagen innan. Nu var lilla Ava målet. Och hennes mamma som fyllt år – se blogginlägget vem äger paketen? Tösens farmor och farfar från Umeå var också på plats.

Väl hemma vid 22.30-tiden vidtog förberedelserna för gudstjänsten på Annandagen som i sanning en annan dag. Också ”vanliga år” är den ganska rumphuggen jämfört med själva högtidsdagen och hur det skulle bli – och blev – berättar jag i kommande inlägg.

Den fjärde april 1983 föddes vårt första barn. Det var i sanning en omställning av livsvillkoren för två ganska unga vuxna. Från och med då gällde att 24-7 i alla lägen anpassa mat, möblering, aktiviteter osv till att det fanns barn i kåken. Att det senare – 1984, 1988 och 1991 – kom än mer småfolk fyllde bara på.*

Småkrasslighet och annat har gjort att årets födelsedagspresenter inte ännu överlämnats utan ligger kvar på bänken i köket. Naturligtvis skall de överlämnas men ett par tre frågor – inte om vad som är i – kan man ställa sig om paketen och orsaker till dem.

1. Varför har vi köpt presenter?
2. Vem äger paketen?
3. Finns det lärdomar i detta?

Jag tar dem i tur och ordning.

1. Varför har vi köpt presenter?

Det undrar jag också. Hon fyller 37 som ju inte är märkvärdigt alls annat än att det är ett primtal. Hon har det hon behöver av grejer och jox och skulle något saknas har hon och hennes man råd att skaffa det själva i stället för att det ska belasta konton hos hennes pensionerade föräldrar. Inte heller har hon på något sätt speciellt förtjänat eller meriterat sig för att få paket. Så varför?

Svar: Vi gillar henner! Rentav älskar henne! Vi hör ihop med henne. Hon är av samma kött och blod som vi. Frågeordet Varför? får svaret Det sitter i oss! Det är VI som vill. Paketorsaken finns hos oss, inte hos henne.

2. Vem äger paketen?

Alltså nu när de ar fixade för henne men ännu i oöppnat skick finns i vårat kök? Vem?

Det är Katarinas presenter säger vi. Hon äger dem därför att vår avsikt och vilja är att de är hennes. Skulle hon – med eller utan make men med lilla Ava – dyka upp skulle hon med rätta kunna säga Mina paket! eftersom hon fattar intetionen. Hon äger dem också oöppnade och obrukade men har naturligtvis varken glädje eller nytta av innehållet så länge hon inte tagit emot och öppnat dem. Först när snöre knyts upp alternativt klipps av och papper slits bort kan gåvan brukas – typ. Men hon äger.

3. Finns det lärdomar i detta?

En tanke i Bibeln är att mänskligt föräldraskap är och skall vara en avglans av ett gudomligt sådant, av att Gud är en förälder och vi människor Guds barn. Alla som haft småbarn i huset vet att det inte är deras duktighet som gör att man älskar. Det är det faktum att de finns som gör det. Det finns också moment av ren odräglighet och/eller utsatthet som kan göra en både arg, uppgiven och missmodig – men kärleken släcks inte ens när tålamodet tryter.

Att säga att föräldrakärlek men då i kubik visar på Guds kärlek till människor är inte något nytt eller orginellt. Lika lite som föräldrars är Guds kärlek inte bara en välvillig inställning utan något mycket mer och mer handfast.

Guds kärlek, Guds paket, har en speciell form - denna:

Så – betyder på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Jesus är paketet! Att skriva det är inte heller något nytt eller orginellt men behöver i alla fall göras. Många människor – kanske en och annan Bloggläsius eller Bloggläsiös – tror ju att Guds kärlek/paket med förlåtelse och evigt liv är något man meriterar sig för, att det skulle vara en lön eller en belöning av något slag. En del tänker att hygglighet meriterar och möjligen att ohygglighet åtminstone i grav form skulle diskvalificera. Så är det inte. Sådant är fariseism i sin sämsta form. Visst finns i Bibel och kristen tro ett belönings-tänk men det är tvärtom. Det Bibeln kallar synd – det finns bud som ger exempel – får och har sin lön som är Dödligheten. Det Gud ger av egen vilja och motor är Liv. Det kallas Nåd.

Guds gåva – Guds Jesus-paket – behöver man ta emot och öppna medvetet. Det sker när en människa döps och litar på Gud och Guds kärlek, inte på sin egen hygglighet eller något annat osäkert. Vi är nu i Stilla veckan som i all sin dramatik visar hur Gud skapade innehållet i och slog sitt paket.

Förlåt: Jag menar Ditt paket!

* Den naturliga var alltså att alltid och i allt göra vad som i kyrkliga och andra sammanhang brukar kallas för en barnkonsekvensanalys. Det märkliga i kråksången är att beslutsfattare och anställda i kyrkliga och andra sammanhang fast de (oftast) haft barn och unga i huset så ofta har tappat den reflexen utan har förtvivlat svårt att i planering och i verkställighet sätta barn främst i beslut man fattar ansvar man har.

För ett par dagar sedan hörde jag ordet infodemi. På nätet hittade jag denna definition: snabb och omfattande ryktesspridning genom internet och mobiltelefoner. Ordet används främst om ryktesepidemier som sprider en blandning av sanning, påhitt och rena lögner. Den användes troligen först om ryktessspridning om SARS-influensan 2003 och senare om den så kallade svininfluensan 2009.

Mot pandemin Covid19 skall vi skydda oss genom att vara hemma när vi känner oss småsjuka, inte färdas kors och tvärs i landet, begränsa fysiska möten med en folk, hålla avstånd, inte besöka äldre och om vi har jobb och det är möjligt försöka jobba hemifrån. Jag tycker det är OK.

Mot infodemin uppmanas vi söka information från dem som faktiskt vet något, vara källkritiska och inte sprida rykten. Det handlar då om att hålla känslolivet i shack en smula vilket också är OK. Våra myndigheter har koll på situationen. Det är inte samma sak som kontroll över densamma. Detta sista är värt att repetera: koll och kontroll är inte samma sak!

Lika rimligt som att ta eget ansvar och skydda sig själv och andra mot pandemin är att skydda sig själv och andra för den infodemi som jag nu tycker börja likna en ren infofarkt – främst på så kallade sociala medier. Vad man skulle kunna mena vara ”vanliga journalister” hemfaller åt det hela i någon mån men på nätet är det här och var helt sanslöst. Som exempel leder en tidningsartikel som säger att det finns några bland personalen på äldreboende i Spaniel som flytt från jobbet till ett affekterat förslag om en kategorisk stängning av alla gudstjänster överallt i Sverige. Jag häpnar! Detta och liknande sker i sammanhang där akademiskt utbildade personer diskuterar, präster som bland annat är tränade i att analysera och tolka texter och som har uppdrag att med lugn och omdöme agera i kriser.

Där jag är på sociala medier finns vad jag fattat så kallade algoritmer som styr vad jag först ser. Två saker dominerar i mitt flöde: Covid19 och då ganska mycket i kyrkliga sammanhang samt krisen i ledningen för skidlandslaget, aktualiserad av att Stina Nilsson byter spår och kränger på sig en bössa. Hur intressant jag än tycker att längdåkning och skidskytte är så handlar det bara om sport så jag frestas inte att borra nämnvärt i den saken. Med Coroneriet blir det allvarligare. Behovet av information finns och att helt stänga av allt är korkat och ansvarslöst men jag inser att jag måste bekämpa mina demoner så att inte fixering och nyfikenhet tar överhand. Jag har därför inte tidigare som en del non-stop-följt ens vad public service-media sänder hela dagarna. Jag har valt presskonferensen från Folkhälsomyndigheten kl 14 på vardagarna samt – som jag alltid gjort – EKOT i P1 samt någon av kvällens nyhetssändningar på SVT. TextTV är också bra. Givetvis också Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen dagen efter.

Med Facebook-demonen och liknande otyg blir det hädanefter en annan hållning. Där finns och förekommer annat jag inte vill missa – söta filmer, en del humor, släkt och riktiga vänner, andra debatter – men jag kommer framåt att klicka på appen ett par tre gånger om dagen eller så, inte mer. Jag – och jag gissar fler än jag – far nog väl av att göra så.

Vi for alltså inte till Hemavan. Det beslutet togs med omdöme och eftertanke utan panik. Det känns mer och mer rätt – av flera skäl.

Vi var inte i kyrkan idag. Orsaken till det var av ovanlig och lätt pubertal karaktär. Vi försov oss. Tro nu inte, noble Bloggläsius, att vi ens ofta trynar till halv 11 bara för att vi bägge är pensionerade. Det kan bli en långmorgon någon enstaka gång och det blev i dag då den inre mat- och sovklockan tickade vintertid samtidigt som all yttre kronologi ställt om under natten som gick och flyttat ½10 till ½11.

Jag brukar inte ändra mig ofta. Som den tjurskallegubbe jag är håller jag gärna fast vid åsikter och planer fram till ögonblick då sunt förnuft och i teologiska frågor också Guds Ord övertygar mig och ändring inträder. Man skulle kunna säga att jag har yttre överklagandenämnder som prövar tankar, åsikter och val.

Nu handlar detta blogginlägg inte om något djupsinnigt som en eller annan sedan igår yttre faktor övertygat mig om eller som tagit ett för mig bindande beslut. Det jag utsatts för är en prövning i min inre överklagandenämnd. Den överlägger utifrån fakta, mer fakta, gjorda överenskommelser, uppgjorda planer och känslor kring alltsammans. Känslor står sist för jag brukar sällan påverkas mycket av sådana.

Nu var det efter midnatt mellan onsdag och torsdag det hände. Hustrun sov. Nämnden hade sitt sammanträde i min fåtölj framför en släkt TV-apparat. Det var ett långt möte som ledde till ett beslut tvärt emot vad jag tänkt 10 timmar tidigare när jag skrev förra blogginlägget. Beslutet blev:

Vi far inte till Hemavan. Fjällprästeriet får anstå till ett annat år.

Lite smärtsamt känns det. Vi har liksom för sed att varje vårvinter vistas en eller två veckor i fjällsolens sken och där på olika sätt hasa plank för fulla muggar.* För många år sedan när barnen var små var det till Jäkkvik vi for. Sedan blev det Hemavan några vårar. Allt tippade över till Björkliden när och efter det att den yngre av döttrarna arbetade där. Förra våren blev det Hemavan igen. Men i år inget.

Naturligtvis är det corona-påverkan som ändrat villkoren. Det är en ny faktor som i år måste sättas bredvid vårvintersolen. Men den solen skiner i Älvsbyn också! Skidspår och uteterräng är bra också här! Svarta pister saknas men det betyder inte så mycket då jag de senaste åren alltmer lagt slalomskidorna på hyllan – eller låtit vara kvar i garaget. Så vi blir hemma.

Vad gjorde då att min inre överklagandenämnd upphävde det tidigare beslutet? Till syvende och sist bara känslan. Faktum kvarstår att vi är friska och allt det jag skrev igår men det bara kändes bättre. Lugnare på något vis att vara hemma om coviden skulle slå till den närmaste 14-dagars-perioden jämfört med att vara borta och i två veckor nära en smått tärande fundering över eventuell hemresa om det skulle bli aktuellt.

Hemavan och Tärna församling är meddelade. Verksamheten i Hemavankyrkan har ingen strikt planering och att jag inte skulle komma skapar inget direkt negativt. Hela vårvinterturismen liksom mycket annat både kyrkligt och världsligt är ju i gungning detta år.

* Det vulgära hasa plank betyder åka skidor.

Så stod det på en lite strip som kom fram när jag idag startade datorn. Jag gjorde så – tror jag – väl medveten om att det inte handlar om Covid nånting och Corona. Intressant dock hur man hoppar till vid ordet virus. Nu är ju datorn en sak, hälsan en annan.

Jag har fått ett mail idag med anteckningar från personalmöte i Älvsby församling denna morgon. Efter inledningen Förutom att fira gudstjänster, begrava, samt finnas för människorna som lever och vistas i vår församling kom en del konkreta förslag till modifieringar av olika delar av verksamheten. En punkt löd: Vara beredda på att vara flexibla. Tänka i nya banor.

Om det jag gjorde igår och publicerade här på bloggen var att vara flexibel och tänka i ny bana må andra bedöma. Avsikten var att fast jag vet att många av dem som brukar mötas för Bibelstudier med råge tillhör riskgruppen 70+ ändå ge möjlighet till gemensam reflexion. Om mitt sätt att göra det var det bästa sättet eller ens ett bra sätt vette kissemissen. Det var i alla fall ett sätt att försöka vara flexibel och tänka i ny bana.

Hur blev det? Vi var sju på plats rent fysiskt. Drygt hälften valde att vara hemma. Jag har ingen uppfattning om de som var hemma följde SMS-erbjudandet och studerade själva. Ingen – men det hade jag nog inte heller väntat – deltog mellan 18.30-20.30 aktivt via kommentarsfältet eller SMS. Om andra som inte brukar mötas till våra Bibelstudier men kanske via bloggen och att jag på Facebook ”annonserat” mitt bloggeri tog del av det hela vet jag inte heller. Det enda jag vet är att igår kväll hade ungefär 20 stycken noterat att jag presenterat det som en Facebook-händelse. Nu tidig onsdagseftermiddag är det 45 sådana av i sanning blandad Facebook-kompott. Kanske har några läst min ”lathund” och rentav använt den. Jag är helt övertygad om att flera inte gjort det men ändå noterat att jag provade en ny bana. 55 unika IP-adresser besökte i alla fall min blogg igår.

Så långt Bibelstudiet. I sammanhanget lokal-kyrka kan också nämnas att ikväll 18.30 har jag fått förtroendet att leda Veckomässan i Älvsby kyrka. Brödet är bakat och den som missar en Mässa missar en massa.

Dra till fjälls? är en annan framtidsfråga för mig och Primärhustrun.

För ganska länge sedan listade jag mig för att vara fjällpräst i Hemavan-kyrkan nästa och näst-nästa vecka. Nu uppmanas man fundera över sådana resor, framför allt om man är nollåtting*.

Vi reser dit på fredag eller lördag. Att after-ski-historier inte finns i år påverkar inte ett dugg. Vi brukar inte mingla där mer än någon enstaka gång. Vi är friska, reser i egen bil och bor i egen stuga med eget hushåll – alltså precis som hemma. Blir vi krassliga där – ingen av oss har hjärt- eller lungproblem – tror vi att vi kan hjälpas åt att köra de tre timmar det tar att komma hem till den vanliga stugan med eget hushåll.

Hur det blir med verksamheten i Hemavankyrkan får vi se. Jag var fjällpräst för en generation sedan och hade då ansvar för någon form av sammankomst fem kvällar i veckan. Förra året när vi på nytt var där fann vi att antalet reducerats till tre och att besökstalet var knapert med undantag för en kväll då en hel släktgrupp från Österbotten mötte upp.** Detta år har Finland stängt gränserna så österbottningar kommer näppeligen inte att vara i Hemavan. Norge har också stängt vilket betyder ett annat stort turistbortfall. Stockholmare är hur som helst få i Tärnafjällen även om det går/gick direktflyg. Avståndet för långt.

Vi har enligt Folkhälsomyndighetens anvisningar funderat och konstaterar att vi reser från glesbygd till glesbygd och kan i egen regi återvända hem om hälsan sviker eller myndigheten ger andra påbud. De sociala kontakterna är små även om jag nog avser att i Stilla veckan som ju är speciell låta något ske i Hemavan-kyrkan varje kväll – om jag så är ensam.

* Med nollåtting avses stockholmare, alltså dem vi ute u provinserna kallar 99-or eftersom de inte är riktigt 100.

** Tärna-regionen på den svensk-norska gränsen är faktiskt närmaste fjällområde för österbottningar. Bilfärja från Wasa till Umeå och sedan Blå vägen bara några timmar.

Så säger Herren, Herren, Israels Helige: 'Om ni vänder om och är stilla, skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.'

Citatet är från profeten Jesaja och var en del av den korta bibelläsningen i Tidegärdens, Bön under dagen, Fastan I, onsdag vecka 3 – alltså vid lunchtid idag.* Guds hälsning genom profeten för 2700 år sedan låter inte helt olik det budskap Folkhälsomyndigheten hela tiden kommer med.

Jag utlovade i inlägget lojalitet & lojalitet en del tankar som jag nu går vidare under den snarlika rubriken lojal & lojal. Det jag skriver är inte direkt föranlett av Corona eller något annat speciellt aktuellt nu utan generella ting. På väg mot 70 har jag varit med om en del och meddelar ett par tre teser sådant jag tror är tillämpbara på arbetsplatser, i föreningar, i samhället (också internationellt), likväl som i familjeroch andra smärre sammanhang.

1: Man är lojal när man agerar enligt med tagna beslut, anvisningar och överenskommelser.

Det kan och ska chefer, styrelser, myndigheter och medmänniskor räkna med. Man kan kräva att man agerar lojalt. Sagt är sagt! Pojken ska ha grisen! är ord från Emil i Lönneberga som gäller än, också om det man själv lovat.

För att ta några exempel – det första lite banalt:

Överheten har i sin hulda vishet förordnat att maxhastigheten mellan Älvsbyn och Luleå fram till E4-an i Antnäs varierar mellan 90, 80 och 60 kilometer i timmen. Att hålla siffrorna är att vara lojal och märkligt nog finna sig bli omkörda av illojala trafikterrorister.

När ett arbetslag eller en ledning beslutar att vissa vägar skall väljas och vissa saker skall utföras är alla skyldiga att agera så. Den som betalar ens lön eller gett en förtroende har rätten att kräva att man agerar lojalt. De har också rätt att klandra, varna och till och med avskeda folk som inte gör så.

Man kan trava fler exempel men jag avstår. Jag tror min poäng är klar. Det är i att agera man utövar lojalitet. Agera lojalt räcker!

2: Man brister inte i lojalitet om man anser vägvalet eller beslutet inte är det bästa tänkbara.

Jag tycker detta är viktigt. Jag har genom åren mött situationer då detta grumlats så att man – i några fall gäller detta (då ganska smärtsamt) mig själv – behandlats som illojal fast jag agerat eller lovat agera enligt beslut. Det man hakat upp sig på är att jag hävdat och hävdar att annat vägval vore bättre. Visst kan det vara irriterande att veta att någon inte är nöjd men en ledning eller ett sammanhang kan inte hävda att åsikt är frågan om illojalitet.

Anknutet till mina exempel får jag väl om jag vill tycka vad jag vill om begränsningarna i hastighet på allmän väg och även hävda och verka för andra siffror. Sådant är inte illojalt bara jag kör efter vad som (för närvarande) gäller. Man måste inte anse, bejaka, att det beslutade är det bästa. Man måste inte kyssa marken framför fötterna på dem som bestämmer – fast man lojalt följer deras eller gemensamma beslut.

3: Det finns inga lojalitetskonflikter som inte har en lösning.

Det är också sant. Om det jag är i kräver något jag anser SÅ skilt från vad jag anser rätt och rimligt finns lösningen. Det är bara att packa ihop och lämna sällskapet. Det kan också vara så att sammanhanget inte kan tolerera läget och lyfter bort mig. Krångligare än så är det inte.

Till sist – en Corona-tillämpning av det ovan sagda.

Jag tycker fortfarande inte det är en bra och riktig lösning att ställa in gudstjänster eller helt sluta ha Nattvard i dem. Man gjort så här och var i landet men tack och lov inte här – mer än på äldreboenden enligt Folkhälsomyndighetens och boendepersonalens information. Jag tycker och tycker fortfarande inte att det är den bästa och mest riktiga lösningen om enskilda präster påbjuder obligatorisk intinktion, alltså att man doppar sitt bröd i bägaren. Mina åsikter har inte ändrats sedan den 8 mars då jag skrev inlägget fingrar i bägaren. Nu finns dock gemensamt tagna beslut för denna Corona- tid och i förhållande till dessa kommer jag naturligtvis att agera lojalt. Intinktion är det nu allmänt uppmanat till och då agerar jag lojalt fast det enligt min åsikt är en näst-bästa-lösning. Jag är fast övertygad om – tills någon lägger fram empiriska bevis – att den gemensamma bägaren med Kristi blod inte är en smitthärd.

Jag var på arbetslagsträff i Älvsby församling idag. Vägvalen och agerandet vad gäller verksamheten i stort och smått är i rådande läge vettiga. Se församlingens hemsida.

Tidegärden förresten: Antifonen innan Psaltarpsalmerna vid lunchtid löd:

Så sant jag lever, säger Herren,  jag vill inte se syndarens död, utan att han vänder om från sin väg, och får leva.

* Man kan ladda ner Tidegärden somgratis-app. Då får man tillgång till fyra olika dagliga böne-gudstjänster i fyra veckor som dessutom anpassas till Kyrkans år. Skulle man använda Tidegärden konsekvent ber man hela Psaltaren – bönboken Jesus och de första kristna använde – på en månad, 12 gånger på ett år. Håller man på i 10 år kommer man att kunna den utantill och klarar inte av att sluta be.

Jag är en sporadisk tidegärdare.

Nedanstående lyriska utgjutelse är ett av de alster som kan komma att ingå i min diktsamling Svammel och Strunt. Det finns inte ett seriöst förlag som kommer att fundera ens fyra sekunder innan de refuserar det jag utan rim och reson ibland i rimmad form resonerar kring. Efter ”dikten” slutar jag i alla fall poeta för denna gång och prosar då vidare.

Vårvintermorgonens köld är hård, snön gnistrar vit på taken.

Då jag kör Volvo och inte Ford, är jag skyddad och varm om baken.

Efter lunchtid då solskenet fått sin effekt och kvicksilvret stigit i röret

och hälften av kallgraderna – minst – farit väck kan blå-Swix appliceras för föret.

Det är just i början av mars som vinter går över i vårvinter, kanske årets bästa tid. Är det då klar molnfri väderlek blir det smällkallt på nätterna men kanske bara 6-10 minus mitt på dagen – och strålande solsken. Inte helt fel som man säger i övre Norrland när man menar att något är riktigt bra.

I den andan blev det skidåkning igår och då på löparskidor. Så mycket till skid-löpare är jag inte men det gick i alla fall utan fall både fortare och lättare än i förra veckan. Då trängde jag på terrängskidor träget fram i spårsystemen. Att berätta att vi då parkerade i Dalen och åkte mot Kanisrundorna men igår i stället startade vid Kanis och åkte ned mot och i Dalen kan för den oinformerade delen av läsekretsen vara en onödig upplysning men lokalbefolkningen förstår vad det handlar om för område. Här vet man också att det är en fantastisk fin skidterräng. Inte så huvvaligen backigt – om man inte vill – och vacker skog och solgassande öppna fält och perfekta spår.

Jag har inte björnkoll på exakt alla markägare till skogen spåren går i eller gränserna mellan olika skiften. Naturligtvis finns sådana fakta men jag har inte (ännu) grävt fram dem. Det jag dock vet är att det delvis handlar om kyrk-skog som när Älvsbyn blev kapell-församling under Piteå kom att tillhöra den första prästbostaden.* Det har hänt att jag funderat över att ta reda på exakt var gränserna går så att man kan sätta upp skyltar med texten: Du åker nu in på kyrkans skog. Gud välsigne dig. När man sedan kommer fram till annan markägares territorium skulle det kunna stå att läsa: Du lämnar nu kyrkans skog. Gud välsigne dig i alla fall.

Klockan är nu runt 11 och det har stigit nästan 10 grader sedan i morse. Vid tvåtiden beräknas temperaturen till minus 8. Kanske åker skidorna då på för lite åkning. Eller så inte.

Idag är det den tredje mars som är min pappas födelsedatum. Han skulle idag blivit 96 år om han levat. Blir det inte skidåkning blir det i alla fall en promenad för att ända ett ljus på hans och mammas grav. I vårvintersol.

* Sådan skog förvaltas numera av stiftet. Dock är det så att den dag som idag är kallas den del av samhället där första prästgården, med tiden komministerbostaden, låg för Prästgärdan. Nu ligger där Älvsby folkhögskola som har Luleå stift som (någon sorts) huvudman.

Som jag sagt tidigare ”annonserar” jag mina blogginlägg på Facebook, både i så kallade uppdateringar och som händelser. Där ser jag att en del ser att jag bloggat och kanske tar beslut om de skall åtminstone börja läsa på bloggen.

Får då den rubrik jag satt någon effekt? Leder lulebiskop i knipa till bortval eller tillslag? Skapar den nyfikenhet och förväntan eller bara en känsla av kyrktristess? Jag vet inte men dristar mig ändå att påtala vad jag i dessa yttersta tider kan ana som lulebiskop i knipa som det gäller att välja rätt eller fel i, tala klartext om eller slingra sig ur.

För ganska många år sedan var den dåvarande biskopen och ungdomskompisen Hans Stiglund i liknande knipa just denna tid på året. Luleå toppade tabellen i vad som då kallades Elitserien i hockey. Skellefteå låg strax efter. Under Internationells konferensen i Skellefteå frågade jag honom i ungefär dessa ordalag:

Jag kan fatta att du kan vara kaxig när du träffar de andra biskoparna. Två topplag i sitt stift kan ingen annan stoltsera. Det jag undrar är vilket av de två hockeylagen du som gammal spelare och hockeyentusiast hejar på?

Det kan vara en lite känslig fråga! svarade han. Lite av ett dilemma. Jag brukar klara mig ur det med att leende hävda att hjärtat nog ändå mest klappar för Asplöven*.

Tabelläget i vad som nu heter SHL är likt vad som då var. Luleå toppar med 97 poäng, Skellefteå är tvåa med 86. Sedan kommer ett mellan- och sydsvenskt moras från 84 och nedåt. Därför ser jag en lulebiskop i knipa och som självutnämnd representant för en vetgirig allmänhet frågar jag:

Vilket av de två lagen har Åsa Nyströms sympatier?

Hennes dom kan innebära ett kapitel för sig.

Egentligen är hennes knipa värre än företrädarens. Skulle hon med rötter i Umeå smita undan med att hävda Björklöven kan hon bli helt rökt i Norra Västerbotten. Enligt folkloren finns fortfarande Skellefteåbor som minns den gamla rivaliteten så kraftfullt att de som bil- eller bussburna passagerare när de på E4-an tvingas åka genom stan väljer att blunda.

Motsvarade rubriken lulebiskop i knipa förväntan? Eller?

* Asplöven är laget i Haparanda där Hans växte upp och spelade juniorhockey – om jag fattat rätt. Han blev sedermera kyrkoherde där och var då också som hockeypappa ordförande för ungdomssektionen i klubben. Det var från allt detta hedervärda han kallades till biskopsstolen i Luleå. Tilläggas kan att när vi några säsonger senare tillsammans med ett par andra präster var på derby i Luleå avslöjade han med både jubelrop och stönanden att Norrbotten är Norrbotten.

Det har varit en händelserik dag, årets 22 februari. Den äldre av sönerna fyller år och det återkommer jag till. Tar dagen från början.

Igår kväll gick jag till sängs fullt frisk men fann mig i morse vara sängliggande. Inga problem dock utan bara upp och hoppa. Några plusgrader ute visade hur dagen skulle bli.

Frukost med Piteå-tidningen vid mitt ensamhetens frukost bord. Primärhustrun, det är Madammen i mitt liv, är inte hemme. Hon lämnade mig – om inte förhoppningsvis för gott – om tisdagskvällen för att ansluta sig till den yngre av våra döttrar och sin egen ägandes lillasyster för att åka Tjejvasan som gick av stapeln idag,

Jag såg starten av eliten som hustrun inte tillhör klockan 9 och fick av en vallanörd veta att hon som brukade vinna och också vann har en skidpark. Skidpark? Vad i kissemissen är det? Svar:Cirka 40 par skidor.

Så många par har inte vi. Visserligen brukar folk säga om och när de ser in i vårt garage: Vad ni har mycke skidor! men skidpark är det inte.

Primärhustrun har löparskidor, skäjtskidor, skinnskidor och slalomskidor – ett eller två par. Inte ens jag håller räkningen. Dessutom terrängskidor för icke preparerade spår i fjällen. Jag äger löparskidor, slalomdito och terrängskidor. Yngste sonen har slalomskidor – ett eller två¨par. I ett hörn finns madammens och mina avlagda gamla löparskidor. I samlingen finns också ett par barnskidor i väntan på att barnbarnen skall bli stora nog*. Är det en skidpark? Nää! Mer av en blomlåda – typ.*

Hur som helst åkte hustrun Tjejvasan på ungefär två och trekvart.och slog både syster och dotter – tanten är 65 bast! Bra jobbat! Jag måste vara en rekordelig karl som har en så hurtig och vältrimmad fru.

Allt dettta fick Jag inte se. Jag for till Luleå. Den äldre av sönerna – som liten kallad Hattifnatten – fyller år. Hans hustru fyllde år nästförra veckan och dottern, äldsta barnbarnet Tyra, blir 10 om några dagar. Trippelparty!

Förmiddagen ägnades åt presentinköp till de allla – fast sonens fixats i Älvbyn. Många slantar for mellan fingrarna då också barnbarnsjublarens lillebror rimligen behöver få ett sympatipaket. Hur som helst kul träff med släkt och med tradition! När jag fyllde 10 fick jag av min farmor – slantar var sända till mor och far – en kikare. Mina föräldrarar gav sina fyra barnabarn en kikare i 10-årspresent. Idag gick stafetten vidare. Tyra blir 10 om några dagar. Reaktion? Att få en kikare når man fyller 10 skapar inte extas men är hur som helst en framtdsgrej.

Är jag stolt? Ja! Över hela min familj. Fru, barn och barnbarn! Mumma!

* På vinden finns riktigt gamla skidpar lagda som underlag för lådbelastning mellan takstolarna. Dessa syns inte i garaget.

Nämen nu....!

Vad är det för jämmer?

Bloggkompisen tobbe lindahl anger i detta inlägg att besökstalet på hans blogg sjunker till under 100 IP-adresser per dag. Han tror att det beror på att han skriver för sällan och därför känner han och åtgärdar ett leveransbehov.

Vad de 99 andra har för ärenden till hans blogg vet jag inte men i mitt fall är det gammalt kompisskap som gäller. Under 100 är dock inget att gnälla över. För mig har det alltid lönat sig att på en lista notera de datum och eventuella anledningar till att 50 eller fler begluttat vad jag skrivit. Att notera sådant ger ingen skrivkramp alls.

Naturligtvis finns det orsaker att inte läsa min blogg. Man kanske till exempel har ett liv. Det jag skriver är ju möjligen intressant för mig själv och en och annan annan.Min blogg är ju inte nischad på något vis utan bara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

Man kan vilja undvika den i tycket att den och jag är jobbig. Det händer ju ibland att jag lite halv-vänligt skriver kritiskt om saker och ting. Det gillar ju inte alla. Det händer till och med att man säger det men mest tiger man i valet att inte bemöta det i min text somman ogillar. Vissa gör också så med andra bloggar.

Jag skriver långt och med många ord – ungefär som när jag den tid det begav sig predikade. Det är kanske jobbigt. I sanning är det varken bekvämt eller smart att läsa lång text i en telefån. Mina ordmassor gör sig bättre direkt i en dator – en skrollning ungefär.

Men det finns andra socialamedier att exponera sig i. Jag finns på Facebook men bara där. Att via något annat system jag nu glömt namnet på spela in små videosnuttar där jag dansar har jag inte alls tänkt göra och bara sommånga gör vräka ur sig slagord är inge kul. Därför är jag på FB bara lågaktivt informativ och ibland lite smågormig. Som i förrgår till exempel då jag lade ut en bild med denna text:

Nu börjar Facebook fyllas av bilder på semlor och semmelbak. På tok för tidigt! Skall semla ätas är det på Fettisdag i nästa vecka. Punkt.

Jag skall i stället baka bröd för Veckomässan i Älvsby kyrka ikväll 18.30. Och en stund efter Mässan – ca 19.15 – är det ”Ovangeliekväll” i kyrkan. Alltså öppet resonemang om sådant de som är där finner anledning att samtala om. Ungefär 1,5 timme.

Som synes i huvudsak informativ text som renderade denna kommentar: Ojdå jag som blev bjuden på en semla igår är jag förtappad nu? Hur länge får man äta semlor?

Jag svarade: Får och får? Man får ju göra som man vill men frosseri-bakelsen hör ihop med Fastlagssöndag-Fläskmåndag- Fettisdag innan Fastan som börjar på Askonsdag. Som ett ”farväl till köttet” – carne vale på latin – käkar man magen från ryggen och dansar ute på gatorna i Rio de Janeiro. Men i Sverige låter man allt flyta ihop till en grå smet. Saffransemlor i Adven, julpynt efter Allhelgona osv. I den andan kan man börja fira Midsommar till Valborg och bränna midsommarstången samtidigt som man dricker glögg och är Halloween-klädd. Rena Ku Klux Klan – typ.

Dessutom gillar jag inte temlor.

Som synes blev jag kanske lite skämtsamt gormig.

Och idag i COOPerativabutiken tokskyltades det för Påskmust.

Ibland anklagas jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – för att vara en vulgär människa som utan hyfs och god stil uttrycker mig plumpt och grovt. Om det är sant eller inte har jag svårt att bedöma men jag vet i alla fall en sak: Jag svär ytterligt sällan. Jag använder inte heller könsord huller om buller. Anser sådant obildat och dumt.

Genom åren har jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – funnit att folk har har olika språkliga smaknivåer. De flesta accepterar ordvändningar som Man kan inte äta kakan och ha den kvar! men sägs Man kan inte både skita och hålla emot! tycker en del att the bottom is nådd. I vissa sammanhang är inte ens Jag är besviken! något man får säga. Spetsar man till det och fyller på med Jag är besviken på er eller dig! blir det riktigt svårt. Drar man till med Faktisk önskar jag nu er/dig nu dit där pepparn växer! tas det som ett svårartat verbalt övergrepp – i alla fall ofta i de kyrkliga sammanhangen.

Jag hoppas att jag i själ och hjärta egentligen är en ganska diplomatisk typ det går attkommaöverens med. Visst har jag kallats för Sur-Stig och ansetts kantig vad gäller åsikter men samtidigt nog också då och då som någon det går att ”göra affärer” med.

Vid ett tillfälle under de år på 1990-talet då jag var stiftsadjunkt tog min chef in mig på sitt rum och frågade Hur kunde du medla och komma överens med NN om detta och detta? Jag är imponerad!

Mitt svar blev ungefär: Fast man inte tror det är jag hyfsad i och med konflikter. När jag på en tidigare arbetsplats en gång jämkat samman viljor och refererade saken för min fru sa hon ”Du är så diplomatisk att du kan samarbeta med djävulen själv!”

På det med sa min chef: Och vad det verkar därtill utan att förarga Vår Herre!

Jag är nog som sagt ibland kantig vad gäller åsikter och lite mer frispråklig än vad nöden kräver – men jag blir sällan arg. Alltså riktigt arg och så ursinnig att jag tok-skäller-ut folk. Utanför familjen där jag medväglett fyra tonåringar till vuxna laglydiga medborgare finns det inte många jag öst galla över. Kanske en person vart tionde år. Jag har så glest mellan riktiga vredesutbrott att jag med fog kan säga Det är inte många som sett mig arg och kunnat berätta det för eftervärlden.

Men blir jag då inte arg, irriterad, missmodig?

Naturligtvis blir jag det! Men kanske pyser det ut i den begränsade frispråkligheten och en del ironiskt plumpa formuleringar. Vad vet jag.

När Luleå Domkapitels december-beslut att avkraga en präst blev överklagat och jag läst inlagan till Överklagandenämnden började jag googla. Jag letade en bild på ett blått skåp jag skulle kunna använda till ett eventuellt blogginlägg om saken, en illustration av vad jag anser Domkapitlet bajsat i. Jag blev bönhörd över hövan. Jag hittade inte bara bilder på skåp utan rentav blåmålade torrdass – i sanning verkliga skitskåp.

Bloggskriveriet i den saken blev dock liggande. Skrivglöden infann sig inte. Renovering, golvläggning, barnbarn, snöskottning och annat liknande samt slött tidsfördriv med ett gammalt dataspel och en och annan serie på Netflix fyllde timmarna och blå-skåpet-bilden blev obrukat – till nu 1½ vecka efter förra bloggposten.

Nu är det inte bara Luleå Domkapitel som kanske bajsat.

Biskopskollegiets brev om Nattvarden har sina positiva drag men också skitfläckar.

Att Donald Trump tillsammans med Nethanyahu bestämt sig för att till Israel ge sånt ingen av dem äger är ju ett fekalie-korv som skapat total förstoppning i de diplomatiska rörledningarna.

Så nog ser du, noble Bloggläsius, att det funnits saker att blogga om – om det inte skitit sig.

Att skriva blogginlägg görs inte på en kafferast.

I och för sig kan man tänka sig lååånga kafferaster med på tår, påtår, tretår och kall äcklig java i ett fjärde varv men tänker man normalfall stämmer det kursiverade påståendet ovan.*

Jag har märkt att om jag mångordigt och vidlyftigt bloggar om allt och ingenting i samlade skurar tar det en viss tid. Skriver jag om något speciellt tema behövs tar det många fler minuter även om blogginläggen blir ungefär lika långa. Topptider – timmavis – har nog det som hamnar i kategorin Exe-geten bräker. Snabbast går det att surra på om vädret och daglig tillvaro – som nu.

Vi har haft hantverkare i huset denna vecka. En målare som tapetserat hall-trapp-hall.** Blandade känslor uppkommer. Tapetsera kan jag ju göra själv! Ät tillochmed ganskakul, om man undantar förarbetet. Att någon annan gör det får mig att känna mig saftigt onyttig. Psyket klättrar på väggarna när jag ser en annan i samma miljö fysiskt klättra på väggarna – mot betalning. Hur som helst är hans väggklättrande nu i det närmaste klart och det besvärliga ställningskrävande trapphuset är fixat -med resten. I morgon startar jag – OBS: Jag! – proceduren att lägga nytt golv i hall och kök.

Vädret är lite bakvänt. Januari brukar vara svinkall. Inte så i år. Minus fem till plus fem växelvis. När årets första månad är mild brukar det betyda snöfall. Inte så i år. Märkligt. En Greta-effekt?

Biskoparna har kommit med en skrivelse om Nattvarden – kan laddas ner här. Är nog värt en kommentar men inte nu.

Den grekiska ön Samos och tankar kring resor dit känns inte heller angeläget att idag orda om mer än att nämna att jag bokat en resa i mitten av maj. Denna vår ingen ”tjänsteresa” med vare sig ungdomar eller vuxna utan en privat tripp tillsammans med en av mina svågrar.

Annat som bränderna i Australien, riksrätten mot Trump i USA, viruset i Kina bloggar jag inte om. Inte heller EM i handboll eller att de manliga svenska skidskyttarna skjutit ut sig. Att Luleå leder Elitserien – numera onödigt och nymodigt kallat SHL – är dock värt att nämna.

I Veckomässan i förrgår kväll var vi drygt 50 i kyrkan. Halva styrkan var konfirmander. Ena halvan av den andra halvan var ur Kyrkans-Unga-gruppen och den sista halvhalvan var vi som var över 30 år gamla. Åtta av dessa deltog också i Ovangelie-träffen efteråt.

Kändes som en bra delvis frivillig arbetsliknande insats.

Nu ska jag läsa i en bok – och dricka kaffe!

* Det finns extremfall för vilka all tid mellan att man vaknat på morgonen till dess man somnar på kvällen är en enda ihållande kafferast. När jag gjorde lumpen som kompanisjukvårdare vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden var jag på övningar i skog och mark utrustad med förbandsväska och diverse medikamenter och en av kamraterna kom en dag till mig och sade på klingande Arjeplogs-mål:

Höddu Strömbersson. Hadd du nå Novalukol? I ha sa hellvittes illt in i magan!

Jo. Visst har jag det svarade jag. Men är det lösningen? Att dricka på bit med Novalukol i stället för socker? Hur många kvartsliterskåsor blir det på en dag? – han hade alltid vid varje stando eller paus en gasolbrännare med kaffepanna igång.

He bli väl en femtan-sextan baljer skull ja tro.

Mitt förslag Om du skulle dra ner till åtta för att skona magen möttes med.lätt stirrig blick och orden: Hödduduu! Man kan int slutta leva!

** Varför det är målare som tapetserar och en tapetserare som klär in eller om möbler är ett mysterium att stilla begrunda – om man skulle idas.

Min bloggkompis tobbe lindahl – länk nere till höger om du läser på detta via dator – uttryckte för ett par inlägg sedan kluvna tankar kring mitt exe-get-iska bräkande kring Bibeltexter. Han uppskattar det men önskade att jag även skulle ge mig i kast med någon sorts analys av de borgerliga partiernas – nomineringsgrupper heter det i kyrkan – framfart i kyrkopolitiken det sista halvseklet. Ställd inför sådant önskemål reagerar jag: Nävver in maj lajf! Sånt självskadebeteendet ägnar jag mig inte åt! Räcker med ett par kommentarer på hans blogg! – alltså här.

I stormedia som Pite-Tidningen, Norrbottens-Kuriren, SVT Norrbotten med flera har funnits viss liten uppdatering av händelsen förra månaden då Luleå Domkapitel beslöt skilja en präst från ämbetet. Man har nämnt att beslutet är överklagat men inte mer. Andra medier som Kyrkans Tidning och Dagen och en del bloggare behandlar saken mer men någon debatt värd namnet har det inte blivit. Hur den tystnaden skall tolkas funderar jag lite kring men ligger inte vaken på nätterna över saken.

Min gissning är att kapitlet och biskopen får smäll på fingrarna senare i vår då högre instans kommer att upphäva beslutet. Visar sig den gissningen vara fel kommer saker och ting i ett helt annat läge än tidigare och en ny praxis vinner insteg i kyrkan. Det hela handlar nämligen om två tanketrådar kring vad som är rätt.

Den ena tråden som Domkapitlets beslut förefaller bygga på är att den avkragade – media kallar henne hen – inte har och inte har uttryckt den rätta uppfanningen att anse att samkönade relationer är rätt. Den andra tråden som överklagandet förefaller bygga på är att den avkragade enligt kyrkans tagna beslut har rätt att ha en sin uppfattning och uttrycka den. Du noterar väl, noble Bloggläsius, att det finns en skillnad här i vad saken gäller – rätt uppfattning och rätt att ha uppfattning. Lätt hänt är det att de tankespåren mixas.

Hantverkare är i huset!

Vi är i omtapetseringsfas och har valt att leja bort göromålen. Om det är smart eller inte återstår att se. Som pensionärer skulle vi kunnat göra det själva men då det bland annat handlar om väggarna i ett trapphus med högt till tak och vingliga arbetsvillkor har vi valt att riskera andras nackar. Golvbyte och annat stadigt gör vi själva. Dock känner jag mig rejält onyttig när andra jobbar i kåken och jag sitter och bloggar.

Vad gäller väder och vind växlar det fram och tillbaka. Nu skall det visst bli blida igen. Dumt då det blir isigt och halt i stället för kyla med bett. Januari är i alla fall januari – eller?

Min andra kyrkoherde lever inte längre – Fritz-Rudolf Nebel. Han kom till Älvsby församling i början av 1984 och vi arbetade tillsammans fram till sommaren 1990 då jag gick på pappaledighet för att sedan bli Stiftsadjunkt. Han flyttade sedan till Skåne ett par tre år senare.

Rudolf var en bra kompis! Mycket skratt och stort förtroende. Kanske var struktur och strategi inte hans främsta egenskaper utan mer just att han visade förtroende, var engagerad och utstrålade personlig värme är vad jag uppskattar honom för. Rudolf blev 84 år. Vila i frid.

Så till sist lite om blandat bräkande, om att skriva något exe-get-iskt.

Det är på gång! I förra veckan dryftade Bibelstudiegruppen de 12 första verserna i Första Petrus brev. Förberedelserna för och snacket då har nu legat till sig så att det kan nog blir något någon av de närmaste dagarna. Just ordet bräkande ger mig dock idag en annan tanke:

Jag var/är enda barnet men både mamma och pappa växte upp en bit ner i stora syskonskaror. Det gjorde att jag haft en bukett av mostrar och morbröder, farbröder och fastrar samt har en hel drös kusiner. Pappa och hans bröder samt en ingift farbror blev sammantaget sju till antalet och jag har ibland lockats att likna dem med dvärgarna i sagan och Disney-filmen om Snövit. Jämförelsen är inte helt lätt och kommer att halta då ingen av dem kvalificerar för rollen som Trötter. Min yngste farbror var Toker och pappa närmast Blyger. Flera ville nog vara Kloker och kanske blev då någon ibland Butter. Vi syskonbarn uppfattade nog i alla fall vår barnlöse farbror Folke som Glader. Det var han nog inte alltid men vi var ju barn och med oss var han glad.

Farbror Folke definierade en gång skillnaden mellan hur det låter när får och getter bräker. Ett får låter Määä-Häää, en get Jäääv-lar. Hur mitt blandade-bräkande är i olika ämnen må andra bedöma.

PS: När jag via Facebook gör tester på vilken av de sju djärgarna jag liknar mest blir det alltid Butter. DS.

Vaddå under? Vad är det för rubrik?

Är det under isen, under ytan, under tiden, under radarn, under lupp, under bearbetning, under något annat?

Jag förstår att man kan undra så. Ändå är orsaken till drygt en veckas bloggtystnad att jag varit och är liksom under. Torbjörn Lindahl (som den ende i världen) har efterlyst skriverier från min sida. Ingen  annan. Trots brist på pep-talk kommer nu i alla fall ett försök till bloggeri. Jag tittar upp från tillvaron under radarn.

Har tiden sedan sist varit tom?

Nej och Ja!

Fram över nyår -  Gott Nytt sådant! – var den fylld. Den vakna delen alltså. Med nio i maten varav två små barn. Kul men knappast bra miljö att smita ut ur för att blogga. Möjligen kanske när kvällsumgänge vuxna emellan avstannat men då skall det finnas fokusförmåga för åtminstone halvvettiga essäer. Om så ej finnsär det bättre att låta tangentbordet vara.

Nyårsdagen på kvällen for yngste sonen hem till sig. Skulle jobba dagen efter. Den andra dagen 2020 reste de två småbarnsfamiljerna. Primärhustrun och jag var själva i huset igen för första gången på 1 1/2 vecka. Tyst. Tomt. Öde. Det är kul när barn och barnbarn stökar runt men sanningen är att det är också lite skönt när leksakerna krattats ihop, barnsäng demonterats, trappgrinden avlägsnats och tillvaron blivit normal.

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande. Där kommer mitt namn inte längre att blippa så i någon mening hamnar jag under radarn. Tilltal som Är inte du pensionär? och Det verkar bara vara du som jobbar från folk jag möter på COOP och som har predikoturer och annat under lupp kommer upphöra. När sådana kommit har jag förklarat att att det inte bara ärjag som agerat. Kollegorna har varit i andra uppdrag som är mer under ytan rent offentligt. Begravningar, konfirmander och liknande. Men nu blir det i alla fall så att de fast anställda kommer att synas i annonsering och i den offentlighet som gudstjänsterna är.

Är du under isen över detta?

Nej. I alla fall inte i någon sorts bokstavlig mening då blidväder med regn runt nyår skapade isföre att på hasande fötter glatt hålla sig ovanpå. Men i bildlig mening är jag kanske ändå lite under. Det är ju en omställning och tillvänjning – eller avvänjing – som har bromsats upp av att jag efter jag slutat fram och tillbaka under 1½ år vikarierat om än bara på ½tid. I vår kultur anses det normalt och förväntat att man pensioneras runt 65-årsdagen.* Det vora lögn att säga att det inte har sin vemodighet. I fem år studerade jag till präst, hade prästtjänster i 40 år och vickat i 1½ och att i en handvändning kasta de handskarna är inte gjort just i en handvändning. Lite seppdepp finns det nog.**

Jag läser ett par tre bloggar – Torbjörn Lindahl, Johnny Lestander och Dag Sandahl (på Kyrklig Samling för Bibel och bekännelse). Jag är mestadels passiv följare på Facebook-gruppen Prästkollegor. Det innebärviss men ingen vidare blick över och/eller syn in i sådant som händer eller inte händer kring vad som ändå ganska nyligen hänt i just den begränsade kyrkliga världen – avkragningen av en präst i Luleå stift och Antje Jackeléns märkliga artikel i Expressen på Julafton. Skulle du, noble Bloggläsius, vara lite nyfiken på vad jag mer än vad jag (tills nu) skrivit i sakerna finns en del kommentarer från mig hos de förstnämnda bloggarna.

I de nämnda sakerna vet jag inte om det råder tystnad eller tigande. Kanske bägge delarna. Det är helt tyst i allmänna medier vilket betyder att kyrkan och hennes värld nu låtit sig bli så marginaliserad och ointressant att den inte är värd att skriva om. Regelbunden åverkan på Zlatanstay är viktigare,medialt sett.

Men det är tyst i kyrkans värld också. Makthavarna i de patriarkala systemen (som Antje Jackelén menar Julevangeliet detroniserar) utövar, när de kritiseras, sitt (ofta kvinnliga) patriarkala ledarskap genom att inte berätta, förklara eller försvara. Detta är en ihjältigade strategi jag tidigare talat om – lokalt, regionalt och nationellt.

Och det tigs i leden. En prästkollega, som inte annat än någon gång nämnts på min blogg, undrade i sin upprördhet över avkragningen om man inte skulle driva opinion, be att få ett konvent i saken. Vi var bägge förvånad över den kollegiala tystnaden. Eller tigandet. Duckandet?

Nu slutar jag. Det är Trettgondag Jul och representanter för de andra folken kommer till Honom som fötts i Betlehem som vid deras ankomst är gissningsvis 2-3 år gammal.*** Deras gåvor är guld, rökelse och myrra. Mina trettondagsgåvor är snuva, hosta och huvudvärk så lite under isen är jag nog.

Fast en sak till: Kolla bilden på de två yngsta barnbarnen! Klicka på den blir den större.

Jag la den i flöde och som händelse på Facebook med texten: Tränar för OS. Småmannabob.

Den fick 73 uppmuntrande reaktioner från – jag kan se vilka – allsköns folk.

Barnbarn är rena under!

*Never heard of! sa Father Tom från Minnesota när jag för ett par år sedan berättade att det varmin nära framtid. Lätt för honom då kulturen i Katolska kyrkan är att man kör och använda så länge krafter finns. Hos oss är det också möjligt men samtidigt skall systemet inte behöva 65+are. Det naturliga (och vettiga) är att sådana skall logga och loggas ut.

**Detta nyord seppdepp bjuder jag på. Googlar jag det hittar jag bara nåt musikaliskt på tyska. Det jag avser är separationsdepression.

***Jag säger väl för säkerhets skull att det är Jesus astrologerna kommer till. Allmänbildningen i kyrkliga och kulturella ting kan inte nog underskattas. Belägg för det kom i senaste omgången av TV-programmet På Spåret där ena laget inte kunde namnen på de fyra evangelisterna i Nya testamentet. Deras svar kan jämföras med om de på frågan Fyra viktiga ledare i Europa under 1900-talet? svarat Churchill, Kennedy, Hitler och Gandhi eller om det gällt Fyra hober i Tolkiens värld? levererat Frodo, Bilbo, Saruman och Gandalf.

Det beslut som Luleå Domkapitel tog och med det avkragade en präst media kallar ”hen” har jag skrivit om tidigare. Andra har också gjort det. I detta inlägg, noble Bloggläsius, skall jag låta den saken bero. Den är ändå ett kapitel för sig. I stället skall jag ägna mig åt kapitlet böcker – som ju har sina kapitel.

Jag har oftast flera böcker på gång. Tre-fyra-fem utom i mellandagarna då tomtens leverans placerat ännu fler på distansen så vitt jag kan se. Jag är (ännu) inte så svagsynt att det handlar om så långt näsan räcker. Min på-gång-litteratur är samtidigt överallt-litteratur, någon här, några där och andra på andra platser.

På skriv- och databordet finns för närvarande en Bibelvetenskaplig kommentar till Första Petrusbrevet i Nya testamentet (plus den grekiska grundtexten, ordbok och en bok som diskuterar vad som kallad textkritiska frågor dvs vilken av alternativa textvarianter som troligen är mest ursprunglig). Att Bibelstudiegruppen , med start tisdag 14 januari 18.30 udda veckor, under våren skall brottas med Petrusbreven är orsaken till bokvalet. Det är naturligtvis för det sammanhanget ganska overkill med grundtext och grejer men jag har från och till som hobby att läsa sådant som Primärhustrun kallar knäppa böcker. Dummare blir jag väl inte – hoppas jag. En motsvarande kommentar till Andra Petrusbrevet är också framtagen ur bokhyllan men dess kapitel har jag ännu inte börjat med. En sak i sänder!

På samma skrivbord finns Christian Religious Education som är en trist sak jag startat läsa flera gånger men ännu aldrig orkat genom. I 48 timmar Annandag-tredjedag jul låg också  Raymond Browmn The birth of the Messiah på skivan men den har fått flytta hem till sin hyllplats. Jag hade en tanke att med dess mer än 600 sidors goda texttolkning och dess författares auktoritet göra mos av den ytliga slarvteologi som ärkebiskopen hängav sig åt på Julafton i en artikel i Expressen. Jag avstod. Ärkebiskopens julefrid skull näppeligen varken nås av eller störas av att en surmage som jag i norra Norrland bloggar. Det hade bara varit min egen julharmoni som naggats i kanten.

I vardagsrummet finns ett bord med varierande antal inte-alla-kapitel-lästa böcker. På själva bordskivan finns just nu volym 2 av en Churchill-biografi. Volym 1 kom som julklapp för ett år sedan men givarna valde att låta mig vänta ett år på resten. Lite elakt.

Underskivan härbärgerar ett par ting jag och madammen i mitt liv gav varandra i julklapp. Något kapitel att helt sätta sig till doms över – jag är bara SÅ ordvitsig! – har jag inte läst i alla men bläddrat i flera har jag gjort, i något fall redan i bokhandeln. Det finns en bok om Islam i Sverige, en om pensionärstågluffning och en med ljud om 100 dialekter och säkert någon till.*

På stora toan finns en bok om fadäser folk gjort. Fick den av en av döttrarna. Den handlar inte om ”stora” personers ”stora” tabbar som skapat historia utan mer småfolks misstag och försummelser. Intressant. Tack och lov saknas på slutet 10 blanka sidor att skriva in eget i.

I samma trave finns höstens SEÅ som är nördböckernas nördbok samt en tjock rackare på engelska om universums uppkomst och byggnad liksom Supersnuten Sune med rätt att snoka. Den sistnämnda nog lagd där av äldsta barnbarnet.

I sovrummet har jag inget nattduksbord, bara en bokhylla i full höjd. Där finns lästa, halvlästa, olästa och ännu inte omlästa volymer. Jag har ingen av dem på g just nu. Sist kan nämnas att på lilla toan nere finns bara Iliadensom inte har kapitel utan sånger på hexameter.

Varför skrev jag allt detta?

Ingen anledning alls annat än att en del som på Facebook ser min påannons av blogginlägg kanske luras att tro att det nu handlar mer om avkragningen i Luleå. Dragna vid näsan om de läst hit har de hittat något annat. Enda kopplingen till krage är väl att jag måste ta mig i densamma och läsa mer kapitel men i färre böcker – typ.

* Kanske är inte alla lokaliseringar exakta. Barnbarnsnärvaro av 2½ år Lisa och i morgon 1½ år Ava har inneburit att ting flyttats något högre upp i luftlagren. Böckerna som sådana ärändå desamma.