stigstrombergsson

Min bloggkompis tobbe lindahl – länk nere till höger om du läser på detta via dator – uttryckte för ett par inlägg sedan kluvna tankar kring mitt exe-get-iska bräkande kring Bibeltexter. Han uppskattar det men önskade att jag även skulle ge mig i kast med någon sorts analys av de borgerliga partiernas – nomineringsgrupper heter det i kyrkan – framfart i kyrkopolitiken det sista halvseklet. Ställd inför sådant önskemål reagerar jag: Nävver in maj lajf! Sånt självskadebeteendet ägnar jag mig inte åt! Räcker med ett par kommentarer på hans blogg! – alltså här.

I stormedia som Pite-Tidningen, Norrbottens-Kuriren, SVT Norrbotten med flera har funnits viss liten uppdatering av händelsen förra månaden då Luleå Domkapitel beslöt skilja en präst från ämbetet. Man har nämnt att beslutet är överklagat men inte mer. Andra medier som Kyrkans Tidning och Dagen och en del bloggare behandlar saken mer men någon debatt värd namnet har det inte blivit. Hur den tystnaden skall tolkas funderar jag lite kring men ligger inte vaken på nätterna över saken.

Min gissning är att kapitlet och biskopen får smäll på fingrarna senare i vår då högre instans kommer att upphäva beslutet. Visar sig den gissningen vara fel kommer saker och ting i ett helt annat läge än tidigare och en ny praxis vinner insteg i kyrkan. Det hela handlar nämligen om två tanketrådar kring vad som är rätt.

Den ena tråden som Domkapitlets beslut förefaller bygga på är att den avkragade – media kallar henne hen – inte har och inte har uttryckt den rätta uppfanningen att anse att samkönade relationer är rätt. Den andra tråden som överklagandet förefaller bygga på är att den avkragade enligt kyrkans tagna beslut har rätt att ha en sin uppfattning och uttrycka den. Du noterar väl, noble Bloggläsius, att det finns en skillnad här i vad saken gäller – rätt uppfattning och rätt att ha uppfattning. Lätt hänt är det att de tankespåren mixas.

Hantverkare är i huset!

Vi är i omtapetseringsfas och har valt att leja bort göromålen. Om det är smart eller inte återstår att se. Som pensionärer skulle vi kunnat göra det själva men då det bland annat handlar om väggarna i ett trapphus med högt till tak och vingliga arbetsvillkor har vi valt att riskera andras nackar. Golvbyte och annat stadigt gör vi själva. Dock känner jag mig rejält onyttig när andra jobbar i kåken och jag sitter och bloggar.

Vad gäller väder och vind växlar det fram och tillbaka. Nu skall det visst bli blida igen. Dumt då det blir isigt och halt i stället för kyla med bett. Januari är i alla fall januari – eller?

Min andra kyrkoherde lever inte längre – Fritz-Rudolf Nebel. Han kom till Älvsby församling i början av 1984 och vi arbetade tillsammans fram till sommaren 1990 då jag gick på pappaledighet för att sedan bli Stiftsadjunkt. Han flyttade sedan till Skåne ett par tre år senare.

Rudolf var en bra kompis! Mycket skratt och stort förtroende. Kanske var struktur och strategi inte hans främsta egenskaper utan mer just att han visade förtroende, var engagerad och utstrålade personlig värme är vad jag uppskattar honom för. Rudolf blev 84 år. Vila i frid.

Så till sist lite om blandat bräkande, om att skriva något exe-get-iskt.

Det är på gång! I förra veckan dryftade Bibelstudiegruppen de 12 första verserna i Första Petrus brev. Förberedelserna för och snacket då har nu legat till sig så att det kan nog blir något någon av de närmaste dagarna. Just ordet bräkande ger mig dock idag en annan tanke:

Jag var/är enda barnet men både mamma och pappa växte upp en bit ner i stora syskonskaror. Det gjorde att jag haft en bukett av mostrar och morbröder, farbröder och fastrar samt har en hel drös kusiner. Pappa och hans bröder samt en ingift farbror blev sammantaget sju till antalet och jag har ibland lockats att likna dem med dvärgarna i sagan och Disney-filmen om Snövit. Jämförelsen är inte helt lätt och kommer att halta då ingen av dem kvalificerar för rollen som Trötter. Min yngste farbror var Toker och pappa närmast Blyger. Flera ville nog vara Kloker och kanske blev då någon ibland Butter. Vi syskonbarn uppfattade nog i alla fall vår barnlöse farbror Folke som Glader. Det var han nog inte alltid men vi var ju barn och med oss var han glad.

Farbror Folke definierade en gång skillnaden mellan hur det låter när får och getter bräker. Ett får låter Määä-Häää, en get Jäääv-lar. Hur mitt blandade-bräkande är i olika ämnen må andra bedöma.

PS: När jag via Facebook gör tester på vilken av de sju djärgarna jag liknar mest blir det alltid Butter. DS.