stigstrombergsson

Vaddå under? Vad är det för rubrik?

Är det under isen, under ytan, under tiden, under radarn, under lupp, under bearbetning, under något annat?

Jag förstår att man kan undra så. Ändå är orsaken till drygt en veckas bloggtystnad att jag varit och är liksom under. Torbjörn Lindahl (som den ende i världen) har efterlyst skriverier från min sida. Ingen  annan. Trots brist på pep-talk kommer nu i alla fall ett försök till bloggeri. Jag tittar upp från tillvaron under radarn.

Har tiden sedan sist varit tom?

Nej och Ja!

Fram över nyår -  Gott Nytt sådant! – var den fylld. Den vakna delen alltså. Med nio i maten varav två små barn. Kul men knappast bra miljö att smita ut ur för att blogga. Möjligen kanske när kvällsumgänge vuxna emellan avstannat men då skall det finnas fokusförmåga för åtminstone halvvettiga essäer. Om så ej finnsär det bättre att låta tangentbordet vara.

Nyårsdagen på kvällen for yngste sonen hem till sig. Skulle jobba dagen efter. Den andra dagen 2020 reste de två småbarnsfamiljerna. Primärhustrun och jag var själva i huset igen för första gången på 1 1/2 vecka. Tyst. Tomt. Öde. Det är kul när barn och barnbarn stökar runt men sanningen är att det är också lite skönt när leksakerna krattats ihop, barnsäng demonterats, trappgrinden avlägsnats och tillvaron blivit normal.

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande. Där kommer mitt namn inte längre att blippa så i någon mening hamnar jag under radarn. Tilltal som Är inte du pensionär? och Det verkar bara vara du som jobbar från folk jag möter på COOP och som har predikoturer och annat under lupp kommer upphöra. När sådana kommit har jag förklarat att att det inte bara ärjag som agerat. Kollegorna har varit i andra uppdrag som är mer under ytan rent offentligt. Begravningar, konfirmander och liknande. Men nu blir det i alla fall så att de fast anställda kommer att synas i annonsering och i den offentlighet som gudstjänsterna är.

Är du under isen över detta?

Nej. I alla fall inte i någon sorts bokstavlig mening då blidväder med regn runt nyår skapade isföre att på hasande fötter glatt hålla sig ovanpå. Men i bildlig mening är jag kanske ändå lite under. Det är ju en omställning och tillvänjning – eller avvänjing – som har bromsats upp av att jag efter jag slutat fram och tillbaka under 1½ år vikarierat om än bara på ½tid. I vår kultur anses det normalt och förväntat att man pensioneras runt 65-årsdagen.* Det vora lögn att säga att det inte har sin vemodighet. I fem år studerade jag till präst, hade prästtjänster i 40 år och vickat i 1½ och att i en handvändning kasta de handskarna är inte gjort just i en handvändning. Lite seppdepp finns det nog.**

Jag läser ett par tre bloggar – Torbjörn Lindahl, Johnny Lestander och Dag Sandahl (på Kyrklig Samling för Bibel och bekännelse). Jag är mestadels passiv följare på Facebook-gruppen Prästkollegor. Det innebärviss men ingen vidare blick över och/eller syn in i sådant som händer eller inte händer kring vad som ändå ganska nyligen hänt i just den begränsade kyrkliga världen – avkragningen av en präst i Luleå stift och Antje Jackeléns märkliga artikel i Expressen på Julafton. Skulle du, noble Bloggläsius, vara lite nyfiken på vad jag mer än vad jag (tills nu) skrivit i sakerna finns en del kommentarer från mig hos de förstnämnda bloggarna.

I de nämnda sakerna vet jag inte om det råder tystnad eller tigande. Kanske bägge delarna. Det är helt tyst i allmänna medier vilket betyder att kyrkan och hennes värld nu låtit sig bli så marginaliserad och ointressant att den inte är värd att skriva om. Regelbunden åverkan på Zlatanstay är viktigare,medialt sett.

Men det är tyst i kyrkans värld också. Makthavarna i de patriarkala systemen (som Antje Jackelén menar Julevangeliet detroniserar) utövar, när de kritiseras, sitt (ofta kvinnliga) patriarkala ledarskap genom att inte berätta, förklara eller försvara. Detta är en ihjältigade strategi jag tidigare talat om – lokalt, regionalt och nationellt.

Och det tigs i leden. En prästkollega, som inte annat än någon gång nämnts på min blogg, undrade i sin upprördhet över avkragningen om man inte skulle driva opinion, be att få ett konvent i saken. Vi var bägge förvånad över den kollegiala tystnaden. Eller tigandet. Duckandet?

Nu slutar jag. Det är Trettgondag Jul och representanter för de andra folken kommer till Honom som fötts i Betlehem som vid deras ankomst är gissningsvis 2-3 år gammal.*** Deras gåvor är guld, rökelse och myrra. Mina trettondagsgåvor är snuva, hosta och huvudvärk så lite under isen är jag nog.

Fast en sak till: Kolla bilden på de två yngsta barnbarnen! Klicka på den blir den större.

Jag la den i flöde och som händelse på Facebook med texten: Tränar för OS. Småmannabob.

Den fick 73 uppmuntrande reaktioner från – jag kan se vilka – allsköns folk.

Barnbarn är rena under!

*Never heard of! sa Father Tom från Minnesota när jag för ett par år sedan berättade att det varmin nära framtid. Lätt för honom då kulturen i Katolska kyrkan är att man kör och använda så länge krafter finns. Hos oss är det också möjligt men samtidigt skall systemet inte behöva 65+are. Det naturliga (och vettiga) är att sådana skall logga och loggas ut.

**Detta nyord seppdepp bjuder jag på. Googlar jag det hittar jag bara nåt musikaliskt på tyska. Det jag avser är separationsdepression.

***Jag säger väl för säkerhets skull att det är Jesus astrologerna kommer till. Allmänbildningen i kyrkliga och kulturella ting kan inte nog underskattas. Belägg för det kom i senaste omgången av TV-programmet På Spåret där ena laget inte kunde namnen på de fyra evangelisterna i Nya testamentet. Deras svar kan jämföras med om de på frågan Fyra viktiga ledare i Europa under 1900-talet? svarat Churchill, Kennedy, Hitler och Gandhi eller om det gällt Fyra hober i Tolkiens värld? levererat Frodo, Bilbo, Saruman och Gandalf.