vem äger paketen?
Den fjärde april 1983 föddes vårt första barn. Det var i sanning en omställning av livsvillkoren för två ganska unga vuxna. Från och med då gällde att 24-7 i alla lägen anpassa mat, möblering, aktiviteter osv till att det fanns barn i kåken. Att det senare – 1984, 1988 och 1991 – kom än mer småfolk fyllde bara på.*
Småkrasslighet och annat har gjort att årets födelsedagspresenter inte ännu överlämnats utan ligger kvar på bänken i köket. Naturligtvis skall de överlämnas men ett par tre frågor – inte om vad som är i – kan man ställa sig om paketen och orsaker till dem.
-
Varför har vi köpt presenter?
-
Vem äger paketen?
-
Finns det lärdomar i detta?
Jag tar dem i tur och ordning.
1. Varför har vi köpt presenter?
Det undrar jag också. Hon fyller 37 som ju inte är märkvärdigt alls annat än att det är ett primtal. Hon har det hon behöver av grejer och jox och skulle något saknas har hon och hennes man råd att skaffa det själva i stället för att det ska belasta konton hos hennes pensionerade föräldrar. Inte heller har hon på något sätt speciellt förtjänat eller meriterat sig för att få paket. Så varför?
Svar: Vi gillar henner! Rentav älskar henne! Vi hör ihop med henne. Hon är av samma kött och blod som vi. Frågeordet Varför? får svaret Det sitter i oss! Det är VI som vill. Paketorsaken finns hos oss, inte hos henne.
2. Vem äger paketen?
Alltså nu när de ar fixade för henne men ännu i oöppnat skick finns i vårat kök? Vem?
Det är Katarinas presenter säger vi. Hon äger dem därför att vår avsikt och vilja är att de är hennes. Skulle hon – med eller utan make men med lilla Ava – dyka upp skulle hon med rätta kunna säga Mina paket! eftersom hon fattar intetionen. Hon äger dem också oöppnade och obrukade men har naturligtvis varken glädje eller nytta av innehållet så länge hon inte tagit emot och öppnat dem. Först när snöre knyts upp alternativt klipps av och papper slits bort kan gåvan brukas – typ. Men hon äger.
3. Finns det lärdomar i detta?
En tanke i Bibeln är att mänskligt föräldraskap är och skall vara en avglans av ett gudomligt sådant, av att Gud är en förälder och vi människor Guds barn. Alla som haft småbarn i huset vet att det inte är deras duktighet som gör att man älskar. Det är det faktum att de finns som gör det. Det finns också moment av ren odräglighet och/eller utsatthet som kan göra en både arg, uppgiven och missmodig – men kärleken släcks inte ens när tålamodet tryter.
Att säga att föräldrakärlek men då i kubik visar på Guds kärlek till människor är inte något nytt eller orginellt. Lika lite som föräldrars är Guds kärlek inte bara en välvillig inställning utan något mycket mer och mer handfast.
Guds kärlek, Guds paket, har en speciell form - denna:
Så – betyder på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Jesus är paketet! Att skriva det är inte heller något nytt eller orginellt men behöver i alla fall göras. Många människor – kanske en och annan Bloggläsius eller Bloggläsiös – tror ju att Guds kärlek/paket med förlåtelse och evigt liv är något man meriterar sig för, att det skulle vara en lön eller en belöning av något slag. En del tänker att hygglighet meriterar och möjligen att ohygglighet åtminstone i grav form skulle diskvalificera. Så är det inte. Sådant är fariseism i sin sämsta form. Visst finns i Bibel och kristen tro ett belönings-tänk men det är tvärtom. Det Bibeln kallar synd – det finns bud som ger exempel – får och har sin lön som är Dödligheten. Det Gud ger av egen vilja och motor är Liv. Det kallas Nåd.
Guds gåva – Guds Jesus-paket – behöver man ta emot och öppna medvetet. Det sker när en människa döps och litar på Gud och Guds kärlek, inte på sin egen hygglighet eller något annat osäkert. Vi är nu i Stilla veckan som i all sin dramatik visar hur Gud skapade innehållet i och slog sitt paket.
Förlåt: Jag menar Ditt paket!
* Den naturliga var alltså att alltid och i allt göra vad som i kyrkliga och andra sammanhang brukar kallas för en barnkonsekvensanalys. Det märkliga i kråksången är att beslutsfattare och anställda i kyrkliga och andra sammanhang fast de (oftast) haft barn och unga i huset så ofta har tappat den reflexen utan har förtvivlat svårt att i planering och i verkställighet sätta barn främst i beslut man fattar ansvar man har.
