stigstrombergsson

Ibland anklagas jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – för att vara en vulgär människa som utan hyfs och god stil uttrycker mig plumpt och grovt. Om det är sant eller inte har jag svårt att bedöma men jag vet i alla fall en sak: Jag svär ytterligt sällan. Jag använder inte heller könsord huller om buller. Anser sådant obildat och dumt.

Genom åren har jag – inte minst i kyrkliga sammanhang – funnit att folk har har olika språkliga smaknivåer. De flesta accepterar ordvändningar som Man kan inte äta kakan och ha den kvar! men sägs Man kan inte både skita och hålla emot! tycker en del att the bottom is nådd. I vissa sammanhang är inte ens Jag är besviken! något man får säga. Spetsar man till det och fyller på med Jag är besviken på er eller dig! blir det riktigt svårt. Drar man till med Faktisk önskar jag nu er/dig nu dit där pepparn växer! tas det som ett svårartat verbalt övergrepp – i alla fall ofta i de kyrkliga sammanhangen.

Jag hoppas att jag i själ och hjärta egentligen är en ganska diplomatisk typ det går attkommaöverens med. Visst har jag kallats för Sur-Stig och ansetts kantig vad gäller åsikter men samtidigt nog också då och då som någon det går att ”göra affärer” med.

Vid ett tillfälle under de år på 1990-talet då jag var stiftsadjunkt tog min chef in mig på sitt rum och frågade Hur kunde du medla och komma överens med NN om detta och detta? Jag är imponerad!

Mitt svar blev ungefär: Fast man inte tror det är jag hyfsad i och med konflikter. När jag på en tidigare arbetsplats en gång jämkat samman viljor och refererade saken för min fru sa hon ”Du är så diplomatisk att du kan samarbeta med djävulen själv!”

På det med sa min chef: Och vad det verkar därtill utan att förarga Vår Herre!

Jag är nog som sagt ibland kantig vad gäller åsikter och lite mer frispråklig än vad nöden kräver – men jag blir sällan arg. Alltså riktigt arg och så ursinnig att jag tok-skäller-ut folk. Utanför familjen där jag medväglett fyra tonåringar till vuxna laglydiga medborgare finns det inte många jag öst galla över. Kanske en person vart tionde år. Jag har så glest mellan riktiga vredesutbrott att jag med fog kan säga Det är inte många som sett mig arg och kunnat berätta det för eftervärlden.

Men blir jag då inte arg, irriterad, missmodig?

Naturligtvis blir jag det! Men kanske pyser det ut i den begränsade frispråkligheten och en del ironiskt plumpa formuleringar. Vad vet jag.

När Luleå Domkapitels december-beslut att avkraga en präst blev överklagat och jag läst inlagan till Överklagandenämnden började jag googla. Jag letade en bild på ett blått skåp jag skulle kunna använda till ett eventuellt blogginlägg om saken, en illustration av vad jag anser Domkapitlet bajsat i. Jag blev bönhörd över hövan. Jag hittade inte bara bilder på skåp utan rentav blåmålade torrdass – i sanning verkliga skitskåp.

Bloggskriveriet i den saken blev dock liggande. Skrivglöden infann sig inte. Renovering, golvläggning, barnbarn, snöskottning och annat liknande samt slött tidsfördriv med ett gammalt dataspel och en och annan serie på Netflix fyllde timmarna och blå-skåpet-bilden blev obrukat – till nu 1½ vecka efter förra bloggposten.

Nu är det inte bara Luleå Domkapitel som kanske bajsat.

Biskopskollegiets brev om Nattvarden har sina positiva drag men också skitfläckar.

Att Donald Trump tillsammans med Nethanyahu bestämt sig för att till Israel ge sånt ingen av dem äger är ju ett fekalie-korv som skapat total förstoppning i de diplomatiska rörledningarna.

Så nog ser du, noble Bloggläsius, att det funnits saker att blogga om – om det inte skitit sig.