stigstrombergsson

För ett par dagar sedan hörde jag ordet infodemi. På nätet hittade jag denna definition: snabb och omfattande ryktesspridning genom internet och mobiltelefoner. Ordet används främst om ryktesepidemier som sprider en blandning av sanning, påhitt och rena lögner. Den användes troligen först om ryktessspridning om SARS-influensan 2003 och senare om den så kallade svininfluensan 2009.

Mot pandemin Covid19 skall vi skydda oss genom att vara hemma när vi känner oss småsjuka, inte färdas kors och tvärs i landet, begränsa fysiska möten med en folk, hålla avstånd, inte besöka äldre och om vi har jobb och det är möjligt försöka jobba hemifrån. Jag tycker det är OK.

Mot infodemin uppmanas vi söka information från dem som faktiskt vet något, vara källkritiska och inte sprida rykten. Det handlar då om att hålla känslolivet i shack en smula vilket också är OK. Våra myndigheter har koll på situationen. Det är inte samma sak som kontroll över densamma. Detta sista är värt att repetera: koll och kontroll är inte samma sak!

Lika rimligt som att ta eget ansvar och skydda sig själv och andra mot pandemin är att skydda sig själv och andra för den infodemi som jag nu tycker börja likna en ren infofarkt – främst på så kallade sociala medier. Vad man skulle kunna mena vara ”vanliga journalister” hemfaller åt det hela i någon mån men på nätet är det här och var helt sanslöst. Som exempel leder en tidningsartikel som säger att det finns några bland personalen på äldreboende i Spaniel som flytt från jobbet till ett affekterat förslag om en kategorisk stängning av alla gudstjänster överallt i Sverige. Jag häpnar! Detta och liknande sker i sammanhang där akademiskt utbildade personer diskuterar, präster som bland annat är tränade i att analysera och tolka texter och som har uppdrag att med lugn och omdöme agera i kriser.

Där jag är på sociala medier finns vad jag fattat så kallade algoritmer som styr vad jag först ser. Två saker dominerar i mitt flöde: Covid19 och då ganska mycket i kyrkliga sammanhang samt krisen i ledningen för skidlandslaget, aktualiserad av att Stina Nilsson byter spår och kränger på sig en bössa. Hur intressant jag än tycker att längdåkning och skidskytte är så handlar det bara om sport så jag frestas inte att borra nämnvärt i den saken. Med Coroneriet blir det allvarligare. Behovet av information finns och att helt stänga av allt är korkat och ansvarslöst men jag inser att jag måste bekämpa mina demoner så att inte fixering och nyfikenhet tar överhand. Jag har därför inte tidigare som en del non-stop-följt ens vad public service-media sänder hela dagarna. Jag har valt presskonferensen från Folkhälsomyndigheten kl 14 på vardagarna samt – som jag alltid gjort – EKOT i P1 samt någon av kvällens nyhetssändningar på SVT. TextTV är också bra. Givetvis också Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen dagen efter.

Med Facebook-demonen och liknande otyg blir det hädanefter en annan hållning. Där finns och förekommer annat jag inte vill missa – söta filmer, en del humor, släkt och riktiga vänner, andra debatter – men jag kommer framåt att klicka på appen ett par tre gånger om dagen eller så, inte mer. Jag – och jag gissar fler än jag – far nog väl av att göra så.

Vi for alltså inte till Hemavan. Det beslutet togs med omdöme och eftertanke utan panik. Det känns mer och mer rätt – av flera skäl.

Vi var inte i kyrkan idag. Orsaken till det var av ovanlig och lätt pubertal karaktär. Vi försov oss. Tro nu inte, noble Bloggläsius, att vi ens ofta trynar till halv 11 bara för att vi bägge är pensionerade. Det kan bli en långmorgon någon enstaka gång och det blev i dag då den inre mat- och sovklockan tickade vintertid samtidigt som all yttre kronologi ställt om under natten som gick och flyttat ½10 till ½11.