stigstrombergsson

Vi lär visst minnas allt som på något sätt via sinnesorganen nått hjärnan. Allt är lagrat men allt kommer vi inte åt, allt är inte medvetna minnen. Varenda inköpslista jag någonsin skrivit eller följt finns där men skallen gör sina urval så till den milda grad att jag inte minns alla fyra saker jag skall köpa utan kommer hem med bara tre – om jag inte gjort en lista att bokstavstroget följa.

Ser man till tiden som aspekt verkar det vara så att det finns saker från fyra-års-åldern som vi har direkta minnen av men inte längre tillbaka. Vi minns inte allt genom alla år fast det finns lagrat utan bara viktiga grejer som att jag i februari 1958 då jag var 3½ och vi flyttade till villan fick åka lastbil med farbror Folke. Snacka om minnesvärt! *

Indirekta minnen har vi fler. Med det menar jag sånt jag inte själva minns eller ens kan minnas men minns att folk som mindes det berättade sina minnen för mig. Treåriga barnbarnet Lisa är i fasen av livet då hon börjar söka få grepp om den tidsaspekten. Hon har tjugo tusen frågor. Då hon har en morfar – jag – så undrar hon om mamma har en morfar. Svaret blir att när mamman var liten som Lisa fans en morfar men inte nu. Märkligt att försöka förstå men sant i alla fall.

Lisas mammas morfar var min svärfar. Han skulle idag blivit 100 år om han fått leva. Saker han mindes och berättade kommer jag ihåg och har fogat till mina egna minnen. Givetvis kom han inte ihåg sitt födelseår 1920 men från och med 30-talet var han på banan och var en god berättare. Ett exempel på minne han delat var att han som tonåring var utbytesstudent eller åtminstone på resa i Tyskland. Jag har läst och sett dokumentärer om massmöten och annat där och då men att känna en som mindes ger en extra indirekt aktiv valör när jag försöker minnas mina kunskaper. Det har ökat den tid jag söker greppa med mitt minne – mina minnesår.**

På samma vis kan jag minnas en del av mina föräldrars minnen, till och med av min farmors, i den mån de berättade dem. Sådana mun-till-öra-förmedlade minnen har också på något sätt kommit att höra ihop med mig. Jag väljer att att kalla dem indirekta aktiva.***

Så – hur långt tillbaka minns man – som männika?

• Först alltså sin egen ålder minus 4. I mitt fall är det för närvarande drygt 60.
• Sedan i urval ens föräldragenerations minnen från ungefär 4 år efter deras födelseår. Det för mig till mitten av 1920-talet, klar häst-och-vagn-ålder.
• Och kanske – helt beroende av tillgången på förstahandskällor och urval – minnen hos generationen där ovanför. Jag hade bara farmor i livet men hon tog mig gott och väl tillbaka till tiden för Första Världskriget.

Det blir för mig mer än 100 minnesår.

Svärfar igen, han som idag fyllt 100. Han blev 82 och den förste av ett komplett mor- och farföräldragäng mina barn tappade. Nu går allt vidare när svärfars barnbarnsbarn Lisa 3 år förhör sin mamma och med det utökar sina minnesår fast utan att veta att det är vad hon gör.

* De första åren av mitt liv bodde vi tre trappor upp på Vretvägen 5B i Luleå. Därifrån minns jag bara två och en halv sak. En är att jag var i sandlådan och en skrämmande skällande hund sprang runtomkring. En annan är ett raseriutbrott mot mamma. Att jag låste ut mamma på balkongen kan vara ett minne men likaväl en bild jag gjort mig av att det berättats eller ett kombinat så jag låter det vara den halva gången.

** För att ingen skall missförstå: Svärfar var och hade aldig varit ens en smula nasse-sympatisör! Tvärtom. Vänster-sosse. Tonårsintrycken gav snarare avsmak men också en insikt om hur människor kunde (låta sig) förledas.

*** Andra berättare typ historiker och liknande återger också sådant man kan kalla minnen. Hur sanna, viktiga och minnesvärda de än är blir de dock av mera passivt slag.