stigstrombergsson

Det slog mig i bilen. Lördag morgon. Vi var på väg till barnbarnsarbete i Unbyn där lilla Avas beskrivning av den kommande dagen är att hon skulle ”obba me mojja”. Hon som snart är 2½ ser det alltså som arbete och livsuppgift att sysselsätta sina morföräldrar.

I bilen lyssnade vi – som brukligt – på P1. I programmet pågick ett samtal med den Denver-levande Skelleftebo som skrivit bland annat romanen Silvervägen – läsvärd. Hon berättade bland annat att hon tvingade sig men också känner sig tvingad att skriva varje förmiddag. Den ordningen är ett villkor i hennes tankeskapande. Jag gissar att det är ett villkor för alla som författar sånt det blir något med.

Jag är ingen författare!

Att jag däremot är en för-fattare fattade jag förr i veckan under en aktivitet som dessutom sprängde besöksstatistiken på denna min blogg. Som bilden som blir större om man klickar på den visar var det inte antalet unika besökare som den 21:a växte men däremot antalet lästa inlägg. Jag började nämligen ögna genom alla egna inlägg för att se vad och hur jag skrivit. Med start i juli 2005 tog jag mig fram till och med december 2007 vilket blev ganska många inlägg om olika saker från den tid i livet då arbete, tonåringar i kåken och mycket annat dominerade livspusslet.

Vad slog mig?

Jag skrev mer och mer varierat om olika saker än vad jag nu gör. På ett sätt givet då jag var mer i farten men samtidigt märkligt med tanke på tiden till förfogande. Eller så är det nu jag som pensionär bara låter tid gå i stället för att skriva.

Ska jag vara ärlig tycker jag att jag var roligare då än nu. Lekte mer med språket och var syrligare i ton och kritik av olika ting. Giftigare och mer polemiskt svart-humoristisk – typ.

Någon författare är eller blir jag inte men än en gång har det blivit tydligt för mig att jag i mångt och mycket för-fattar saker och ting, alltså förstår, anar, begriper, varnar och ger framtidsprognoser. Jag såg tre exempel under det lästa tidsspannet.

Från ”centralbyråkratin” i Uppsala besked om förändringar för det som kallades Svenska Kyrkans Grundkurs och som gavs på flera folkhögskolor i landet som en byggsten i utbildningsvägar för kyrkliga uppdrag. Saken var en del av förändringar i utbildningsvägar för blivande präster, diakoner och pedagoger i kyrkan. Surmulet profeterade jag att det på 10 år skulle innebära grundkursens död, sänkt folkrörelseprofil i kyrkan med åtföljande förändring av kall och självuppfattning samt att sambandet mellan kyrkan och hennes folkhögskolor skulle försvagas. Nu är du negativ i överkant! sa en del. Så blir det inte.

Pilutta dig! säger jag 15 år senare.

Fem år efter att kyrkan skiljdes från staten och prästerna blev lokalanställda befarade en del, bland dem jag och flera med och före mig, att de sekulära politiska partierna i kyrkans mer fri från direkt statlig kontroll ändå skulle koppla greppet på henne på ett nytt sätt. Icke! sa en del. Lokalanställningen försvagar inte utan kommer att stärka och vitalisera lokalförsamlingarna i den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och missionera.

Hur det har gått när vi nu ser att som kronan på verkat de sekulära partiernas representanter inte bara gör sig av med ”obekväma” komministrar och kyrkoherdar utan också i dessa yttersta tider utan beslutsunderlag vill focka biskopen i Härnösand.

I mitten av 2000-talets första decennium diskuterades om kyrkan skulle införa en officiell välsignelseakt för partnerskap mellan personer av samma kön. Jag tyckte jag i för-väg fattade framtiden och spådde att inom 10-15 år också samkönade vigslar skulle vara införda och att personer som krånglade i saken inte skulle kunna bli präster och om de redan var sådana skulle de aktivt motverkas och näst intill jagas med blåslampa. Du målar alltid f-n på väggen! sa man.

Var är vi nu? undrar jag stillsamt.

Någon författare är jag inte ens när jag tittar tillbaka på mitt tidigare bloggande. I all ödmjukhet kanske jag dock korar mig till en för-fattare som utifrån vissa dagslägen ser hur det kommer att gå och som ofta får rätt men sällan får ha det.

Om detta är en gåva eller förbannelse skall jag hålla osagt. Hur som helst är det likadant fortfarande. Jag författar inte lika mycket men för-fattar i flera ting utifrån vägval man gör och inte gör åt vad håll det kommer att dra i kyrkan både lokalt, regionalt och nationellt. När jag – mer sällan än förr – låter sådant höras anses jag av en del vara jobbig.

Tur är att jag i allmänhet och på bloggen i synnerhet numera har en höjd grad av självcensur...