stigstrombergsson

Rubriken syftar inte på gräsmattan. Den kan vänta någon dag till innan den får sin toppning gjord efter mitt nya klippsystem. Denna sommar ömsom drar och skjuter jag klipparen i svängar så att spåren inte blir fotbollsplansraka streck på backen – som man kan se på TV. Det är en ny stil. Man kan ju inte vara hur konservativ som helst.

I stället handlar klippning nu? om min egen ägandes huvudskallefrisyr. Skall den kortas av nu när corona-restriktionerna lättar den 1 juli? I april skrev jag ett inlägg i saken och då också med en bild av hur hårfästet såg ut då – här. Det är lätt att skräckslaget föreställa sig kalufsen nu. För tre veckor sedan utvecklade jag mina tankar och satte in dem i ett större sammanhang – här.

Då man i Covid-rekommendationernas tid haft att avhålla sig från vilt umgänge med en massa folk och det inte heller funnits många tillfällen och arrangemang att mingla i har antalet potentiellt frisyrkritiska personer reducerats till den närmaste familjen. De är väl medvetna om att de har att göra med en envis konservativ gubbstrutt som de hur som helst inte blir av med och med tiden har familjen därför tystnat i saken. Alla kan konstatera att på foton av make och far från mitten av 1970-talet när han gjorde lumpen ser han ut som nu – fast smalare.

Är det konservativt att ha samma frilla som för snart 50 år sedan? Eller neo-konservativt? Eller bara tjurskalligt? Rentav begränsat provokativt? Japp! Lite provokativt är det och det i dubbelt mått.

Att jag fortfarande har hår att kunna ha långt är inte förunnat alla på väg mot 70. I någon mån gör jag en markering mot en del tunnhårigas missundsamhet, något jag dessutom har stöd i Skriften för. Jesus säger ju, fast han talar om något helt annat: Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.* Detta resonemang ska inte anses helt seriöst men i alla fall funkar det som en motivering.

Inte heller helt seriöst men ändå allvarligare är tanken jag berörde i inläggen jag länkat till ovan, alltså att säga att min rädsla och oro för smitta gör att jag inte bara följer utan än mer bokstavligen övertillämpar restriktioner och rekommendationer. Sådant tycker jag mig ha sett på många kyrkliga håll och kanter vad gäller gudstjänster i allmänhet och Nattvarden i synnerhet. Har man gjort så i de viktiga sakerna håller jag det inte orimligt att hålla tillbaka fåfängan och tillämpa samma hållning på pannluggen – som en liten personlig provokation.

Nu, från 1 juli (med tjuvstart ikväll), lättar man på embargot. Bilden som blir större när man klickar på den visar saken. 30 personer i Älvsby kyrka är acceptabelt till att börja med. Det är bra! Annonsen kom i dag där församlingen annonserar.

Har med detta anledningen för min långhårighet försvunnit? I viss mån. Men det har tillkommit en sak. Ett halvår utan sax vid knoppen har gjort att jag vant mig. Jag har rentav börjat trivas lite med att vara det flera anser vara eländigt långhårig.

Och tanken inställer sig: Tänk om folk genomgått samma tillvänjning vad gäller att vara utan gemensam gudstjänst och Nattvard. Det, noble Bloggläsius, vore mycket allvarligt. Den närmaste framtiden kommer att ge besked i saken.

Och kanske försvinner mitt frågetecken ur rubrikens klippning nu?

* Lukasevangeliet kapitel 8 vers 18 enligt gamla översätningen från 1917.