materialutmattning
Om jag inte missminner mig störtade för ganska många år sedan ett etiopiskt trafikflygplan, en Boing 700-nånting. Stor olycka, många döda. Efteråt såg jag på TV ett resonemang om tänkbara orsaker till kraschen och materialutmattning var en teori. Grejer håller inte för evigt. Saker försvagas över tid. Bristande koll av maskinen innebar att försvagande microsprickor inte hade upptäckts och åtgärdats.
Idag kraschade jag. Pang och bom och där låg jag flatrygg på sidan av min nyss påtagna skida. Två oroliga vitten, ett pensionärspar som vi, noterade förskräckta mitt nedslag som de nog uppfattat som något som fått jorden att sänka sig tre alnar och himlen höja sig två.
De frågade ängsligt: Wörre gick’e?
Ingen fara! blev mitt svar. Men jag fattar inte...
...och såg bredvid mig min skida som jag redan misstänkte inte fäst ordentligt vid dojan. Men skidan såg konstig ut. Skosulan – om det heter så när det gäller skidskor – satt stadigt och tryggt i bindningen. Bara sulan. Resten av skon var kvar på foten.
Hur kan det släppa? blev min fråga. Fast bra att det var här vid parkeringen och inte längst bort där spårslingan vänder. Eller i en backe i fart utför – typ.
Limningen hade gått upp, klistret som fäste sulan vid skon eller tvärtom. Ett klart fall av materialutmattning i grejer som troget tjänat mig i flera år. Senare såg jag att också den andra skon börjat spricka – OBServera mejseln på bilden.
Jag far hem, tar de grövre skidskorna och turskidorna sa jag.
Far och köp nya skor! uppmanade Primärhustrun med så bestämd röst att det direkt blev nyköp av pjuck som passar till de snart antika spännena som finns på skidorna. En ½timme efter kraschen var jag tillbaka i spåret för skidtur i vårvintersolens sken denna dag tre dagar efter att dag och natt blev lika långa.
När jag gick till soptunnan med trasigskorna såg jag att månen är halv. Det betyder fullmåne om några dagar – första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningen är det Påsk enligt biskoparnas beslut på kyrkomötet i Nicea år 325 – ett beslut som inte verkar ha drabbats av materialutmattning.
Den här betraktelsen om Påskens datum skrev jag 2012:
Påsken irriterar
Att Påsken flyttar sig som ett irrbloss i kalendern har väl inte undgått någon. Exempelvis från den vinterns kallaste dagar i mars 2008 till sommarvärme en vecka innan Valborg i fjol. Och i år är det skottår, vilket ytterligare riktar blicken mot kalenderns ”nycker” Då brukar det dyka upp tråkmånsar som vill reformera kalendern radikalt, med alla helger, inklusive Påsken, på samma datum och veckodag varje år, men skottdagar eller en skottvecka runt årsskiftet utanför den vanliga ”räkningen”. Och detta trots att den av Påven Gregor XIII 1583 införda gregorianska kalender går ett dygn fel mot solen först efter 3600 år. Som en parentes ansåg protestanter då Påven vara ondskan personifierat. Det satt långt inne i protestantiska länder att införa denna kalender, i Sverige skedde detta först 1753.
Nyckfullheten i Påskens datum och den irritation den kan skapa är en nyttig påminnelse, hur irriterande Jesu död och uppståndelse var och är. Guds Son avrättat på det försmädligaste sättet, inför ögonen av sin egen mor Maria – detta kan bara inte vara sant, Gud kan inte tillåta sådant. Och snabbt spreds läror att Jesus aldrig dog – det var en annan som dog i stället för att bara nämna en teori bland många. Eller så ansågs han ”bara” vara en obekväm profet som fick plikta med sitt liv för sin öppenhjärtighet.
Men jag vill vända på resonemanget: Det motsägelsefulla, ej tillrättalagda, irriterande har större trovärdighet än det strömlinjeformade och oförargliga. Bibels myller av olika författare, stilar, dess avsaknad av felfria hjältar, dess kompletterande skildringar av Jesu liv i fyra ganska olika evangelier – detta höjer trovärdigheten. Erfarna domare vet att vittnen som talar sanning ger lite olika varianter av händelseförloppet och återger det även lite olika varje gång de berättar igen. De som har diktat ihop en historia håller krampaktigt fast vid exakt samma berättelse, av rädslan att avslöjas som lögnare.
Så låt oss bejaka almanackans nycker, bibelns myller av olika skribenter och berättelser och, främst av allt, den smått otroliga och orimliga sanningen om Jesu död på Korset och hans Uppståndelse: Guds kosmiska ingrepp för vårt skull.
