stigstrombergsson

Jag gjorde det jag skrev om i förra inlägget – sorterade gamla förkunnelse-manus. Kom till ett litet häfte med från senhösten 2000. Det var inte angivet vad det var – predikan, föredrag eller annat. Bara var och när. Alltså blev jag tvungen att läsa igenom det hela för att kunna fastslå vilket gattung – se förra inlägget – det var frågan om.

Många tankar kom! Den första och enkla var vad det var – en Predikan med tonen av Föredrag.

Sedan: Idag håller jag helt med om vad jag sa då! Då kommer två följdtankar: Är jag så rigid och fyrkantig att jag inte ändrat mig alls på drygt 20 år? Eller var jag redan då så klarsynt, näst intill profetisk? Bestämt svar ger jag inte mer än att det jag sa då stämmde och stämmer än mer idag – Coronakrisen inte inräknad.

På fusklappen ser jag att det sagda sades när jag till vardags hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var till vardags. De flesta helger hade jag inga prästuppgifter men det hände då och då att jag blev ombedd att komma någonstans för att, som man sa, predika. I den egenskapen kom jag de åren att vara runt i nära nog nästan alla EFS-föreningar i nedre delen av Piteå älvdal. Detta var ett sådant tillfälle. Nu gällde det EFS i Sjulnäs och deras bönhus en söndag klockan 11.*

Jag har skrivit in mitt handstilsmanus i ordbehandlingsapparaten. I nästa blogginlägg kommer jag att publicera det i ett ganska långt inlägg. Innan – alltså här och nu – ger jag en del information jag tror kan behövas för att du, noble Bloggläsius, skall få ett hum om sammanhanget, Sitz im Leben, för det hela.

Sefanja är en profet som före år 622 före Kristus i Jerusalem började bära fram besked från Gud. Då man efteråt skrev ned det han sagt fick han fortsätta vara verksam genom århundraden. Sefanjas bok finns bland de skrifter man läser i judiska synagogor intill den dag som idag är och i kristna kyrkor som har den i sitt Gamla testamente.

Sjulnäs är en by inom Infjärden-området strax utanför Piteå.** Att resa dit är enkelt. Man tar sin bil och rattar den söderut på östra sidan älven mot Piteå. I Böle, innan Öjebyn, svänger man höger, kör över järnvägen och bron till västra sidan vattendraget och puttrar sedan på. Efter ett backkrön är man framme vid en korsning och tar man då höger hamnar man på parkeringen till Infjärdenkyrkan – år 2000 en distriktskyrka inom Piteå Landsförsamling. Svänger man vänster i samma korsning hamnar man vid Sjulnäs EFS. Alltså två gudeliga lokaler runt 100 meter från varandra på var sin sida om en landsväg.***

Min minnesbild var att för 20 år sedan hade man de allra flesta söndagar gudstjänst samtidigt i bägge husen. Jag var ombedd att vara och agera på det ena. Efter att ha frågat om vad de ville jag skulle försöka belysa och på det lite prat fram och tillbaka fick jag så småningom ett tema: Evangelisation i en efterkristen tid.****

Ett sådant tema drar mot genren Föredrag men kallades Predikan eftersom det var inom ramen för en gudstjänst – eller möte som det ofta kallades. Då jag – och de på plats – samtidigt tycker att Bibeltexter skall vara på tapeten när det är gudstjänst valde jag attkoppla samman tematmed första årgångens text ur Gamla testamentet på Söndagen före Domsöndagen. Om det var exakt den dagen jag var där eller om det var en vecka senare på Domsöndagen minns jag inte men det spelar i sammanhanget ingen roll.

Det jag sa kommer i nästa blogginlägg – sefanja i sjulnäs 2.

* Kanske värt att notera är att ingen förening bett mig komma en andra gång – förutom EFS-föreningarna i Älvsbyområdet som gjort det hyfsat ofta. Om det är något att förstå och i så fall hur lämnar jag öppet även om jag lite på skämt brukar säga Piteborna fördrar inte den sunda läran och Älvsbyfolket är uppenbarligen inte nämnvärt kräsna.

** På Wikipedia kan man läsa mer.om de fetstilade orden – och på andra ställen på nätet. Egentligen är det fantastiskt att Wikipedia ger informaton också om sådana näst intill helt ovidkommande byar. Googla!

***Är man disträ och glömmer att svänga hamnar man strax i Svensbyn där Hanna och Elvira Öberg i den nuvarande svenska skidskytteeliten på damsidan har sitt ursprung. Anna Magnusson som också tillhör eliten, kommer från Lillpite, en annan by i Infjärdenområdet.

****Då jag på nätet sett att Infjärden-kyrkan numera definieras som samarbetskyrka med EFS ringde jag upp en prästkompis i Piteå för att uppdatera mig lite om läget både då och idag. Han bekräftade min 2000-bild med tillägget att relationerna Svenska kyrkan och EFS då var – som han sa – frostiga. Det var så på de flesta platser i älvdalen – då. Också i Älvsbyn. I olika takt och intensitet har frosten tinat. Det är både hans och min bedömning och en anledning torde vara att, med mina ord, de mest frostiga personerna på bägge håll för 20 år sedan nu är på frostfritt djup. Sedan tillade han att det nutida samarbetet i Infjärden medfört att i byn/byarna finns folk som inte kom på frostens tid men nu deltar i verksamheten.

Orden kastade sig över mig. Tyska ord. Gattung och Sitz im Leben. Skälvande vibrationer från förr. Fast jag aldrig läst tyska. Attacken skapade för någon vecka sedan en text i telefonen. Nu har den blivit till detta blogginlägg som är ganska men inte helt lik inlägget vägda på våg från den sista september förra året – som jag inte förväntar mig att du, noble Bloggläsius, har i skarpt och aktuellt minne. Till denna anknytning bakåt kommer vad det lider kanske en framåt. Rubriken sefanja i sjulnäs skvalpar i skallen – en mysticitet som kan leda till ett eller två inlägg.

Att det fanns olika slag av texter i Bibeln visste jag redan när jag i början av 1970-talet for till Uppsala för att läsa teologi. Lagar, ordspråk, poesi och annat var skilda stilarter som påverkade hur man begrep eller inte begrep texterna. Till detta hade jag fattat att när, hur, varför och var en text blev skriven och mottagen också var nåt som hade betydelse. Vad jag däremot inte visste var de tyska vetenskapliga teologinamnen för det hela.

Första terminen på teologen botade luckan. Jag fick veta att texttyp kallas Gattung och situationen Sitz im Leben. Att olika forskare definierade listor av just sina gattungar på olika sätt och ivrigt diskuterade vad som var vad blev jag med tiden olyckligt medveten om. På samma sätt var trätan stor om tänkbara sitz-im-lebnar för till exempel en psaltarpsalm eller ett avsnitt hos någon profet. Att det nog genom tiderna kunde röra sig om olika sådana så att någon utsaga som mär den blev utsagd kanske 300 år senare levde och frodades i ett sammanhang som var ganska annars än vad som gällde vid ursprungstillfället. Rörigt blev det men samtidigt intressant att med detta och annat utöva den viktiga kampsporten Bibeltolkning.

Hela den där härvan slog till näst intill som ett knivhugg i ryggen eller slag med en skiftnyckel i skallen. Och helt ovarslat vid ett tillfälle när jag satt vid skrivbordet med en bunt A5-papper vikta till små A6-häften – ett och annat A4 fanns också. Så ser nämligen de manus och fusklappar ut som jag genom åren gjort när jag haft i uppgift att undervisa, tala, berätta eller på annat vis förkunna något och som inte sorterats in i det arkivsystem jag redan 1978 ställde i ordning för ändamålet. En ansenlig bunt små häften. Flera buntar faktiskt.

Då kom det…

Vad är detta? Är det en Predikan, ett Föredrag, en Betraktelse, ett Skriftetal/Beredelseord, ett Griftetal* eller något annat? Vad är det för Gattung om man använder den tyska glosan? Vad är vad och var går gränserna mellan predikan-betraktelse-föredrag-annat? Och spelar tillfällena när det som finns i manusen avfyrades någon roll? I så fall vilken roll? Eller vilka roller? Rent innehållsligt finns till exempel Föredrag-liknande avsnitt om Bibelns tillkomst insprängda i en och annan Predikan och vice versa. Och blir något anförande och innehåll för församlingsanställda diakoner, pedagoger och en och annan prälle som målgrupp samma sak som nästan samma saker i ett manus för en ungdomskväll? Blir innehållet samma om sammanhangen är olika?

I sådana funderingar tar jag mig sakta men säkert igenom buntarna med lappar. Till detta funderar jag mer och mer om mitt katalogiseringssystem är bra. Eller mina system. Jag har två påverkat av en tredje faktor.

Typ eller genre eller Gattung är en. Inom de olika kategorierna predikan-betraktelse-föredrag-osv sätts sedan sakerna i Bibelboksordning – andra systemet. Skulle samma Bibeltext genom åren få flera manus hamnar de i tidsföljd – den tredje faktorn. Så löses det mesta. Det mysterium som återstår är sånt som har tematisk rubrik men inte direkt är Bibelanknutet.

Ett annat stort mysterium är vad allt ska vara bra för och vem som kan ha nytta och glädje av det hela – en helt annan sak.

* Vad gäller så kallade Kasualtal, det som sägs vid dop, vigslar och begravningar, har jag till en del fuskat. Jag har inte manus för alla dop och vigslar, bara några tidiga och sedan några lite speciella. Varje Griftetal vid varje begravning har dock ett eget manus som finns i arkivet i kronologisk ordning. Visst påminner flera sådana om varandra men som egen förberedelse och fokusering valde jag redan från start sommaren 1978 att göra ett eget manus för varje begravning. Det har jag hållit fast vid.

Det är frågan! Rubriken alltså.

Men: Vad är att bråka? Egentligen.

Folk som känner mig vet att jag i viss mån är ett vandrande åsiktspaket om både det ena och det andra. På den arbetsplats som drabbades av min närvaro i början av 1990-talet kallades jag Sur-Stig – dock sagt med viss värme. En medresenär under en studieresa sa Du verkar inte må riktigt bra om du inte får må lite dåligt! och det går i samma spår. Det börjar nu vara sådär 30 år sedan dess men i viss utsträckning gäller det nog än och inte helt utan skäl. Jag inser att jag nog i fleras ögon är en party-pajare som om inte alltid är helt tvärtemot så i alla fall aldrig helt nöjd med hur saker och ting utvecklas, invecklas och förvecklas. Det gäller i samhället och med det också Kyrkan, Svenska kyrkan noga sagt. Lokalt, regionalt och nationellt.

Men ibland – och jag blir glad när det sker – får jag credit för att vara positiv och uppmuntrande. Sånt händer faktiskt och då mest från yngre eller folk som av andra skäl än ålder ändå ser mig som ”högre upp”. När det sker frestas jag att be om det skriftligt.

Så nu gäller det: att bråka eller inte bråka. Under 2022 alltså.

Jag tänker inte på vädret eller annat det inte lönar sig att gnälla över även om man kan ha lust. Eller mygg och knott till sommaren. Eller om Sverige inte skulle klara av att ta sig till VM i fotboll – vilket jag faktiskt tycker skulle vara bra om vi inte gjorde. Vi skullenämligen då kunna hoppa över storbråket om inte turneringen som sådan borde bojkottas.

Bensin- och diselpriser ser jag inte heller någon anledning att vrålgnälla över. Uppenbarligen är det så att fordon av olika slag – privatbilar, snöskotrar, EPA-traktorer, snöslungor, motorklippare den årstiden och annat – än så länge både synsoch hörs. Vore bränslet för dyrt skulle det tankas och puttras mindre! I vart fall är det min enkla tanke kring det som tankas i tanken. Med elen är det på samma vis. Släck några lampor! Låt eltanborsten vila! Ladda inte telefånen! Om det nu är så outhärdligt.

Att – man kan se detta på nätet – folk som inte vill vaccinera sig tjuter av fasa över att det talas om att man i olika sammanhang kanske skall kunna visa Covid-certifikat väcker ingen sympati hos mig. Ingen alls! OBServera att jag skrev inte VILL. De som av medicinska skäl inte kan ta sprutor har min fulla sympati. Men vill man inte är det väl inte orimligt att man får stå sitt kast – om det blir aktuellt inte gå på hockey, bio, nattklubb eller till och med i kyrkan. Att spärra av för alla som en del verkar tycka man ska göra blir ju lika galet som att förbjuda all bilkörning bara för att några valt att inte skaffa sig körkort.

Du ser, noble Bloggläsius, att jag ser saker att bråka om. Ändå har jag inte (ännu) nämnt något kyrkligt vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Saknas sånt? Näää! Men sånt kommer inte nu. Kanske eller kanske inte sen.

Förresten: Bråkar jag eller gormar jag?

Var går gränsen emellan bråk och gorm?

Så är det inte än. Julen varar inte intill Påska som redan den kända visan avslöjar men definitivt åtminstone över Trettondagen och lite mer, kanske rentav januari ut nästa år och kanske ytterligare lite. Påsken 2022 styr saken och då den är lite halvsen blir det innan däremellan kommer Fasta flera söndagar i Trettondagstiden som faktiskt sträcker sig ända fram till Kyndelsmässodagen som alltid firas ca 40 dagar efter jul hur huller om buller än Påsken infaller. Fast vi just nu har några intensiva dagar i ryggen är vi hur som helst långt från full jul.*

De intensiva dagarna blev inte full jul om man tror att julandet innebär fylleri baserat på snapsar, groggar, glögg, öl, whiskey eller andra läskedrycker. Sådan konsumtion är mycket måttlig. Att en butelj glögg årsmärkt 2011 fortfarande inte är tömd kan ses som ett exempel på om inte total ofyllnad så i alla fall mycket måttlig sådan.

Ur en annan aspekt blev det full jul fortare i år än en del andra år. Julafton inföll en fredag, Juldagen på lördag och Annandagen slog ut Söndagen efter jul. Nyårsafton blir då också en fredag och då kommer Nyårsdagen en lördag och sedan en söndag direkt. När de år julafton är exempelvis en onsdag blir systemet ett helt annat – än mer full jul om man så vill.

Kvällen den 23:e åt Primärhustrun, yngste sonen och jag uppesittarpizza med lilla Lisa och hennes föräldrar.

Julafton frukosterade Älvsbydelen av klanen i respektive fastigheter innan det bar iväg till kyrkan för Julbön – mer om den och annat liknande kan kanske komma i något framtida inlägg. Fika hemma hos Lisa innan resa till Luleå för sedvanligligt tjolahopp hos Tyra och Adrian med deras föräldrar, morbror och morföräldrar. Ava med sina dagars upphov kom också dit. Med det var vi 16 stycken.

Tomten kom inte in. Att gå in och ut i fastigheter – så var den angivna orsaken de små accepterade – var ur hälsosynpunkt (och avslöjanderisk) inte bra. Men han kom, lämnade säcken på bron, åt sin gröt och vinkade. Fullt tillräckligt.

Vid ½12-tiden var vi tillbaka i Älvsbyn och jag kunde som nedvarvning börja leka med de julklappar jag fått – två av böckerna. När midnatt råder var det väl inte helt tyst i huset men nästan. Primärhustrun sjunger i altstämman och några timmars sömn innan Julottan kan väl ses som rimlig.

Juldagen betyder Julotta. Jag har genom åren inte varit på många utöver de jag haft förtroendet att leda men när alten 7 minuter i 6 meddelade ”nu går jag” bestämde jag mig för att vakna och gå samma 7-minuterspromenad till kyrkan men lite senare. I mitt fall gör nämligen så kallad ”uppsjungning” varken till eller från. I det avseendet är jag ”från” i alla lägen.

Det blev alltså Julotta med omvägspromenad hem och någon sorts halv-andra frukost. Sedan bil till Unbyn där lilla Ava bor. Hennes far jobbade på sjukhuset men modern vill bjuda Avas morföräldrar och morbror på lunch. På måltiden tog vi en promenad, fikade och sedan for vi allesammans tillbaka till Älvsbyn för middag. Pappan anlände så småningom.

Annandagen blev det kyrk-skolk. Lite skämmigt tycker jag det är men då det är många som skolkar betydligt mer än jag skäms jag inte SÅ mycket. Att det var friluftsgudstjänst i vinterkyla – minus 16 – påverkade valet liksom att det också denna dag var Mässa-löst. Dessutom fanns en del att stå i. Huset skulle fyllas av folk. Förutom vi som redan är i byggnaden skulle både Tyra och Adrian och Lisa med föräldrar äta middag hos farmor/mormor, farfar/morfar, svärmor/svärfar och mamma/pappa. Det blir 13 pers vid bordet. Det har vi varit med om förr. Inga problem. Bara fullt hus. Och fullt ös men då övernattningsbehoven är mindre än förr var vi bara tre i kåken när Sverige runt midnatt spelade mot Ryssland i Junior-hockeyn. Primärhustrun kroknade i första perioden. Sonen och jag gav oss efter den andra.

Nu är det Tredjedag jul och stillheten har lägrat sig. Det är dessutom måndag. Bakom oss ligger en full jul. Jag tror alla imin närhet blev belåtna med det mesta trots covid, kyla och annat.

* I denna sak är jag – som i många andra saker – nog lite tvärsöver. Väldigt många kickar igång julen inte bara redan i den förberedande Adventstiden utan rentav strax efter Allhelona i månadskiftet oktober-november. Den så kallade ”marknaden” som många sätter sin lit till drar igång dansen kring guldkalven och villigt skuttar många tidigt runt i kapitalets intresse-shottis av handel och kommers. Ibland förment gulligt och rentav småfromtfjäskigt kryddas det hela med att ”vi behöver ljus i en mörk tid” eller liknande floskler som de facto mest fungerar som stödparoller för Liljeholmens Stearinfabrik AB – såvida man inte batteriserar sig totalt.

Jag är som sagt lite tvärsöver. Jag är emot! som jag brukar säga. Jag vill jag låta Advent vara Advent utan för mycket förtittande på Julen. Den får i stället fortsätta efteråt och inte städas undan så snabbt som möjligt – somlätt sker om man haft pyntet framme i månad innan.

** Tyra och Adrians mammas morföräldrar brukar vara med men avstod stojet och glammet detta år. Med två små och två lite större barn och flera vuxna av varierande surrhetsgrad var det ett begripligt – och stundom frestande – val.

Det blir som glest mellan blogginläggen numera. Ett i veckan – max. Det är inte så underligt. Jag är ju pensionär. Då gör man inte så mycket. En grej om dagen ungefär.

Just den matematiken formulerade en annan pensionärsgubbe vi snackade med igår. Vi var i den butik han tidigare drev men lämnade över till nästa generation för fem-sex år sedan. Han formulerade tillvaron kärnfullt: Man har alltid tid så man kan ju skjuta upp det man skall göra till i morgon. Har man besiktigat bilen får det vara den dagens insats. En grej om dagen ungefär. Då blir det inte mycket bloggat!

Igår, för att ge ett exempel, tog vi den där promenaden och i vevan hem hämtade jag ut nya glasögon. Det är två grejer! Och pysslade med ett gammalt dataspel. En grej till. Och såg näst sista delen i TV4-serien om Knutby. Fatta vilken fylld dag!

Eller i tisdags.Lilla Lisas pappa var ledig och tösen således inte på förskolan. Pappan hade fått tid hos en sjukgymnast så det var ju bara för morfar att ta en tvåminuters promenad till ”vita huset” och vara hos Lisa den stund farsan skulle knådas. Det blev den dagens grej så någon bloggning kunde det ju inte bli.

Onsdagen var fullsmockad! Resa till Luleå för att inhandla en del jox tomten behöver hjälp med och sedan uppgiften att leda Veckomässan i Älvsby kyrka på kvällen. Två grejer! Vi var 8 i kyrkan – förutom Jesus.

Mellan sådana varv tänker jag en del – men skriver inte om det jag tänker. Den nämnda uppgiften att leda gudstjänst – jag var också i farten med två Högmässor i söndags – får mig att tänka på det jag genom åren fått tänka mycket kring. Alltså detta med att förkunna, bygga församling, vad som sker och inte sker och liknande. Men det blir tankar i stugan och inte skriverier på denna min anspråkslösa blogg.

Alla mina tankar är inte heller speciellt listiga, i alla fall inte att döma av omgivningens reaktioner eller brist på sådana. I morse då vi halvlyssnade på Ring P1 – typisk pensionärssyssla! – kom jag på och sa: Jag fattar inte varför stockholmarna gnäller så förfärligt över elpriset. De har ju Strömmen! Väl sagt denna odiskutabla sanning mötte jag Primärhustruns tomma blick från andra sidan köksbordet. Inte imponerad! sa ögonen.

När jag bloggat brukar jag på Facebook – detta har jag berättat förr och jag kommer att följa proceduren strax – i mitt ”flöde” och som en ”händelse” tala om att jag bloggat samt också bifoga länk till inlägget. På Facebook kan jag se hur många och vilka av mina där så kallade ”vänner” som sett ”händelsen”. När jag sedan jämför det antalet med antalet besökare på själva bloggen blir slutsatsen att folk nog noterat att jag bloggat men inte läst vad jag skrivit. Mycket till influensare är jag alltså inte genom mina aktiviteter på sociala medier. Kanske det kan ha att göra med att jag förutom tredje sprutan mot Covid också fått influensavaccinet. Värt att tänka kring. Eller inte.

När jag började skriva denna fredagstext tänkte jag att ge några tankar kring vad rubriken kan uppfattas handla om. Jag får väl göra det och konstaterar då: Vi har ingen relation och detta kan man fördjupa åt alla möjliga håll. Det viktigaste hållet har att göra med fakta, inte åsikter. Den som sitter på biskopsstolen i Uppsala har inte något att göra med en som är präst i Norrbotten – och vice versa. Som präst i Norrbotten är man underställd biskopen i Luleå som är självständig och inte i formell mening underordnad Uppsala. Ibland får man intrycket att folk – jag har sett detta hos präster så väl som icke-präster, hos kritiker, sympatisörer och i media – uppfattar ärkebiskopen som någon sorts påve i Svenska kyrkan. Det är fel. Kyrkan har församlingen som grundläggande nivå och stiften är självständiga enheter. Den så kallade ”rikskyrkan” som för 30 år sedan var ett litet kansli för några gemensamma frågor har vuxit sig osunt stort men det formella är fortfarande kvar: Ärkebiskopen har ingen jurisdiktion i Norrbotten. Inflytande kanske, men inte formell makt.

Därför konstaterar jag à propå att ärkebiskopen slutar: Vi har ingen relation.* Den som kommer att efterträda Antje Jackelén kommer jag inte heller att ha någon relation till och därför engagerar frågan mig inte nämnvärt – faktiskt. Vad som händer och fötter i Uppsala på den så kallade nationella nivån behöver inte påverka mycket, nästan inte alls, vad som sker och inte sker lokalt.

* Som nybliven präst hörde jag under en överläggning en kyrkoherde i en grannförsamling säga: Det är långt till Luleå och det biskop och Domkapitel inte vet kan biskop och Domkapitel inte förbjuda. Detta sades inte på något vis elakt eller illvilligt utan var bara ett konstaterande av relationen. Det var och är en bra beskrivning. Till detta kommer att som pensionär, som så kallad emeritus, finns ingen odlad relation till biskop, kontraktsprost eller annat inom den övergripande organisationen och inte sällan bara ytterst minimalt vad gäller den lokala nivån. Om det är bra eller dåligt vette kissemissen. Men man kan tänka kring det...

Det händer inte mycket i november.

Man kan frestas tro att det är så om man låter aktiviteter på denna min blogg vara måttstock på händelser. Det vore falskt. Saker som hänt hara bara inte provocerat mig till att skriva något. Eller är det bara inte lönt att fundera och skriva? Jag hamnar i det paradoxala att fundera över bristen på funderingar.

Till en del är icke-skrivandet ett strategiskt fullt medvetet val. I kategorin Församling har jag tidigare titt, tätt och flitigt yttrat omdömen och åsikter kring kyrkliga ting – mest lokala, ibland regionala, nationella och internationella. Just nu känns det som jag inte ids mer. Inte för att sakerna skulle vara oviktiga men jag undrar: Till vad nytta yttra sig? Strukturerna är (tyvärr) så beskaffade att församlingsbor, alltså ”vanliga kristna” som firar gudstjänst, får tycka hur mycket man vill i öde rum och ömsesidiga samtal. De som väljer vägar och tar beslut finns i sina rum, bara undantagsvis i gudstjänstrummet (som enligt alla ordningar och verksamhetsbeskrivningar proklameras som centrum). De som församlas – det är ju var Församling egentligen betyder – reduceras av organisationen till en icke delaktig målgrupp man informerar och inbjuder till vad några odefinierade kallar ”våra” verksamheter. Jag vet inte om det är avsiktligt men jag uppfattar en distanseringen de som väljer valt att välja – och som jag beklagar.*

Ändå blev förra veckan ganska ”kyrklig”.

I tisdags var jag på Bibelstudiet. Jag har hållit mig lite därifrån i höst. Kanske onödigt? En yngre kollega har nu ansvaret för den verksamheten och jag ville – rätt eller fel? – inte som veteran spöka i rummet men till terminens sista träff segrade kombinationen nyfikenhet och lusten att höra och delta i samtal utifrån Bibeltext. Verksamheten fortsätter! Det är bra! Tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer. Rekommenderas!

Onsdag kväll hade jag fått förtroendet att leda Veckomässan. Också 18.30. Vi var inte många men de som var där brukar vara där mest var enda vecka – och många gånger även på söndagar. Därför är saken viktig! Envist tror jag att Församling, Guds rike, byggs från två speciella möbler, inte två andra ofta använda. Sammanträdes-bord och kontors-stol bygger inte församling. Nattvards-bord och predik-stol – bildligt uttryckt – bygger.

Fredagen innehöll två Begravningsgudstjänster fast på olika sätt. Den ena hade jag fått förtroendet att leda. Under över 40 år som präst på orten har jag mött just den klanen flera gånger just i det och andra sammanhang. Det kändes naturligt att gå dem till mötes när de önskade att jag skulle vara med också denna gång.

Den andra begravningen var i Öjebyn och dit for jag för att vara där. Stieg Berggren – han var min chef när jag hade tjänst på Stiftskansliet i början av 1990-talet – har hastigt avlidigt. Det kändes rätt att möta upp. Kanske får han ett ”eget” blogginlägg.

Familjen från Järvsö, lilla Lisa med föräldrar, bor i lägenhet och bökar i det hus de snart skall flytta in i. Mamman pluggar, pappan jobbar. Morfar och mormor – det är jag och Primärhustrun – har på helgtid fungerat som Lisa-passare när föräldrarna fixat och hjälpt Lisas morbror att flytta från Luleå. Ett par vardagar då Lisa var i förskolan blev det även annat på tapeten. Just tapeter. I ett och ett halvt rum.

Lisa verkar gilla att vara hos oss. Igår var hon inte hågad att ”gå till kyrkan för att höra mormor sjunga i kören” så hon och jag blev hemma denna första söndag i Adventstiden. Som var kall. Smällkall. 100% myggfri. I garagret fanns då annat så bilen fick inte plats. Den är nu helt död. Kanske går den igång idag när det bara är minus 16. Kanske. Eller så skall batteriet in i värmen. Till att börja med.

* I min telefon finns en text till ett annat möjligt inlägg om samma fenomen men inom idrotten. Framtiden får visa om det blirr ett blogginlägg om det.

• I Glasgow har man konferensat och pratat, till och med fattat beslut man kan ha olika tilltro till.
• Sverige måste efter torsk mot Spanien och framför allt Georgien kvala för att ta sig till VM i fotboll.
• Sossar och Vänsterpartiet pratar för att hitta läge där V backar upp den nya S-ledarn som statsminister – och har något för det. Centern ska dessutom sytta hyfsat still i båten.
• Opposotionen kommer med egen budget som kan innebära att en fortsatt S-MP-regering med passivt stöd av V och C kan komma att dras med borgarbudget, inte sin egen. Generellt hettas hur som helst den politiska temperaturen upp då det är val nästa år.
• Lokalt och kyrkligt svalnade det av markant efter kyrkovalet. Gissningsvis finns nu flera i gamla Kyrkofullmäktige inte kommer ihåg vad som står i den Verksamhetsplan för 2022 de antog i förra veckan. På samma sätt tror jag det finns folk i nya fullmäktige som inte minns vad de gick till val på i september.
• Ska Stig Strömbergsson – det är jag det – fortsätta att blogga eller lägga av?

Som synes står tillvaron inför en på många sätt ödesfylld framtid.

Om den sistnämnda punkten kan sägas att jag funderar. Skarpt.

Jag vet och ser är att i november så här långt har jag skrivit ett blogginlägg innan detta. I oktober blev det 8 men det var i alla fall ett par i veckan. Räknar jag från januari (och om jag räknat rätt) handlar det om en dalning 10-8-17-15-15-13-10-11-11 skriverier i olika kateogorier innan de nyss nämnda månaderna. Grovt taget är 40 av dessa bloggposter är insorterade i kategorin Allmänt och lika många i Församling om kyrkliga ting lokalt, regionalt och nationellt.*

Ska jag vara ärlig känns skrivklådan mindre. Eller i vart fall annorlunda.

Jag arbetar ju inte längre i församlingen och har denna höst – helt rätt – än färre åtaganden som någon sorts vikarie. Lönar det sig då att jag tycker och resonerar? Ganska få läser ju. Än färre inemot ingen alls tycker det de läser är värt att yttra sig kring vare sig med bifall eller burop vare sig eller på annat sätt. Kategorin Församling krymper liksom ihop.**

Och Allmänt händer så pass lite som stimulerar till skriveri. Mat och väder finns i och för sig alltid men lika lite som för andra leder sådant till vettigt författande. Det blir böcker och barnbarn kvar – typ. Inget av det skall föraktas men räcker det för att blogga? Jag funderar...

Vilken kategori för detta inlägg, det andra i november?

Syns nederst.

* Sedan finns lite om böcker i Predikaren 12:12, några Predikan mm, en del Exegeten bräker samt inte minst att Farfar/morfar funderar.

** Här skulle man kunna fundera en massa – vilket jag ofta gjort även om jag inte skrivit om allt.

Vad är och blir identiteten hos en kristen som inte ingår i det anställdas krets eller är förtroendevald i en eller annan form? När-var-hur kan hans eller hennes tankar tas till vara, tas med eller bemötas? På vad sätt är den personen intressant utöver att vara välkommen till det annonseringen kallar våra gudstjänster och det vi arrangerar – utan att berätta vilka dessa vi som säger våra är? Bara som kyrkoavgiftsbetalare?

Jag vet att jag i någon mening är ett specialfall med en udda identitet. Jag är först och främst kristen enligt förra stycket men också vigd till ett livslångt uppdrag som präst. Det innebär inte några privilegier men det faktum att jag är underställd biskopen och enligt god etik skall agera lojalt i förhållande till kollegor och församling ska väl betyda något? Men vad?

I olika sammanhang brukar jag snacka om vindruta, sidoruta och bakruta. Oftast handlar det då om kyrkliga frågor och tankar när man i sådana sammanhang fattar och inte fattar beslut man kanske inte fattar vart de leder. Naturligtvis kan resonemanget tillämpas ocksåpå andra organisationer, frågor och problemkomplex.

Perspektivet vindruta anser jag vara det mest viktiga, alltså ha koll på vart man ämnar sig. Det gäller då att både se på håll så man kan planera sin körning säg tio år framåt men också på nära håll för att undviker djupa gropar eller stenar på vägen.jag gissar att du, noble Bloggläsius, fattar liknelsen.

Genom bakrutan har man backspegeln koll på varifrån man kommit. Det är också bra och vettigt att veta och kan gekunskap om vad som hände på vägen. För säker körning framåt är det dock viktigt att nostalgiskt tittande genom bakrutan inte får dominera det man väljer att se, något som är lätt hänt om beslutsfattare och vägväljare mänskligt sett har betydligt fler år i sina back-spegelar än framåt.

Att köra med uppmärksamheten genom sidorutan för att ha-koll på vad som just för ögonblicket finns bredvid fordonet eller i skyltfönster man passerar är inte heller helt lyckat ut framkomlighetssynpunt. Summa summarum måste vindrutans vinkel dominera så att man far åt det håll man ska – om man nu vet vart man vill.

Men ibland får också jag bakrute-anfall. Det hände igår i en av ortens lokala handelsbodar. Där slog nostalgifaktorn till och jag såg och köpte något nytt som såg gammalt ut – Raketost. Bilden visar det nya. När jag efter gudstjänsten idag på söndagen efter Alla Helgons dag tog mig en avslappnande smörgås kunde jag prova det gamla i sin nya förpackning och finna mig själv drabbad av inte bara nostalgi utan faktiskt också återsmakandets glädje.

Redan inledningsvis vill jag göra dig, noble Bloggläsius, besviken. Med affärer menar jag inte skandaler, pinsamma avslöjanden, ekonomiskt fiffel eller (kända) moraliska kollapser. Jag menar rätt och slätt köp och inget annat.

Vad nu gäller köp handlar det främst om två. Minst. Troligen har jag gjort en och annan dålig affär till typ att som ung och naiv köpt ett icke senare använt klädesplagg till hustrun eller en och annan present i bokform som mottagare inte läst. Sådant är dock små saker. Med två dåliga affärer menar jag annat.

För många många år sedan när värmen i fastigheten drevs av direktverkande elektricitet valde vi att falla till föga för önskan hos en försäljare. Vi lät installera ett luftvärmepumpsystem. Funkade bra. Värmen blev bättre. Luftströmmarna i fastigheten tog andra riktningar med bland annat mindre fönsternedisning som följd. Det vi fattat var att apparaturen i princip var en anläggning för luftkonditionerings som kördes baklänges för att ge värme i stället för svalka. Det vi inte tänkte på var att arrangemanget inte fixade när det utomhus var kallare än 20 minus – inte helt ovanligt väder i Norrbottens Pärla. Vid sträng kyla märkte vi att vi behövde stöd-el-elda en smula men att slå av luftvärmen gjorde vi inte utan den våld- och tomkörde med slitage som enda resultat. Utedelen av maskinen kom att låta som om en helikopter landade vid brevlådan och efter en tid av detta buller stannade den. Det reparerades men två-tre år senare hände det igen och då hade firman som låg bakom alltsammans konkat på grund av vad jag gissar mer än två dåliga affärer. Hela joxet är sedan en längre tid tillbaka nedmonterat och fjärrvärme råder.

Min andra omdömeslöst dåliga affär gjorde jag i somras. Det var högmod som gjorde min rejäla missbedömning av sakernas tillstånd. Jag lät mig luras av min egen vanföreställning att en skriven sammanställning av Bibelstudierna under Corona-restriktionerna skulle vara något så när intressant hos fler än en dryg handfull personer. Ack vad jag bedrog mig! Att låta trycka 50 ex av INGEN BOKBOK – som jag skrivit om bland annat här och här – var på tok i överkant. Verkligheten är att till dags dato har två och ett halvt dussin personer – alltså 8 – velat betala 140 kr plus eventuellt porto för vad jag i alla fall fortfarande tror är en någotsånär vettig och lärorik sammanställning av tre saker.

• Människans relationer med det gudomliga.
• Bibelns innehåll och tillkomst.
• Den riktiga Gudstjänstens form och funktion.

Detta är delat i avsnitt och dessutom försett med förslag till tanketrådar och metodtips för att kunna dryfta tingen med en eller ett par tre andra utan prästerlig övervakning.

En massa böcker är kvar i kartongen. Traven i kyrkan sjunker inte. Runt 4000 spänn i sjön.

En av två dåliga affärer.

Jag ställde lådorna på badrumsvågen. Inte mig själv. Det görjag också ibland men det resultatet missunnar jag dig, noble Bloggläsius, att ta del av. Lådornas innehåll blev inemot 15 kilo. Det är så kallade ”arkivlådor” jag vägt. De innehåller de manus jag haft framför ögonen när jag i gudstjänster och liknandet haft uppdrag att förkunna – ett annat ord är predika – över olika Bibeltexter. På vågen la jag inte de par tre pärmar med innehåll som påminner om det som finns i lådorna – föredrag och andra sorters manus.

15 kilo predikningar. Mer än hälften är skrivna för hand. I tidiga år brukades även en Facit Privat med tip-ex och allt. Datorn med sitt ordbehandlingsprogram kom och, men då bara för några få gånger, ett mind-map-program däri. Det mesta är i fulltext på A5, ofta liggande. Vikta blir det A6 som är dimensionen för arkivlådorna. Ett och annat manus har dykt upp här på bloggen, senast i förra inlägget.

Jag vet inte om man ska mäta min och andra prästers förkunnelse i kilo. Tid är en vanligare måttstock. Idag var det en lååång predikan! kan folk säga men menar lite olika saker beroende på hur välövat sitt- och lyssnarfläsk man har. Det var kort! kan också förekomma som motpol. Vad sa han/hon egentligen? kan dyka upp som en slags kvalitativ måttstock liksom, men tack och lov sällan, ord som Vilket blaj! eller Snacka om skitprat! Förhoppningsvis är värdeord som Bra! eller än bättre Tänkvärt! vanligare. I alla fall borde det vara så.

Det är ett halvt prästlivs förkunnelse som finns i lådorna. En tredjedel är inte insorterat i det system jag började med redan som teologie studerande på praktik. Systemet är Predikningar för sig i Bibelboksordning, Beredelseord på samma vis, sedan Föredrag och så kallade Kasualtal.* Sedan finns Diverse. Var gränsen går mellan Predikan-Beredelseord-Betraktelse-Föredrag kan ibland vara marigt att veta. Kanske gör jag om systemet och sätter allt i Bibelboksordning när jag sorterat in allt det som ännu bara är i buntar.

Att Det är ett halvt prästlivs förkunnelse som finns i lådorna bör man förstå rätt. Jag avser inte att hålla på i drygt 40 år till men inte heller skall man tolka det som att jag nu helt förkunnat färdigt. Det jag syftar på är bara att under de år jag var på Stiftskansliet (1991-1996) och vid Älvsby folkhögskola (1996-2012/13) var arbetsuppgifterna till största delen av annat slag än attförkunna i gudstjänster och liknande. En del av vad som blev då finns i de icke vägda pärmarna, annat bara på hårddisk.

Att sortera är skittrist! Lite varje dag är vad jag fixar. Till vad nytta? är en fråga som växer i omfång. Vem eller vilka ska efter det jag definitivt lagt vantarna på hyllan behålla och ha glädje av mer än 15 kilo förkunnelse? Spara kanske – för en tid. Gå igenom för att ge en bild av Stig Strömbergssons s(kr)amlade tankar vore ett klart självskadebeteende jag inte unnar någon.

Nu till något helt annat. Regering och andra som basar, tenorar, altar och sopranar har lyft Corona-restriktionerna för besprutat folk. Det ny-gamla började gälla igår. Nu gäller – förutom sunt förnuft och säkert en del nya vanor – sådana maxtal som brandfolk satt för offentliga sammankomster i publika lokaler som biografer, arenor, kyrkor mm. Bra!

Bilden är från vapenhuset i Älvsby kyrka.

* Det sista är vad som sägs vid dop, vigslar och begravningar men vad gäller delar av detta har jag fuskat. Jag har inte manus för alla dop och vigslar, bara några tidiga och sedan några lite speciella. Varje Griftetal vid varje begravning har dock ett eget manus och finns i arkivet i kronologisk ordning. Visst påminner flera sådana om varandra men som egen förberedelse och fokusering valde jag redan från start sommaren 1978 att göra ett eget manus för varje begravning. Det har jag hållit fast vid.

Den 9 september är – förutom det datum 2005 då min pappa dog – The international buy a priest a beer day. Naturligtvis är det en ploj men i alla fall ett fiffigt påhitt som dock inte gav nämnvärda resultat idag – i mitt fall. Det blev ingen back pilsner som nettoresultat. Det var jag som gick back med fyraköpta öl som jag delade ut bland ortens kollegor i aktiv tjänst – kyrkoherden, de två komministrarna samt skolprästen vid Älvsby folkhögskola. En har kommit i retur. Det gör dagen till ett klart fall av pilsnerback.

Vad finns i övrigt att berätta?

Plockepinnet börjar ta form, alltså byggsatsen till vår eld- och grillplats i trädgården. Att kalla det jag gjort för timring är nog lite överdrivet men idag kunde den tas i bruk lagom till lilla Avas mellanmål. Hon kom igår. Personalen på hennes förskola – ve den som säger dagis! – har studiedagar. För att modern och fadern inte skulle behöva få sina jobb tillkrånglade for morfadern och hämtade henne igår. Av grillplatsbrädhögen återstår nu att slå samman de tre bänkarna. Vi nöjde oss med tre, inte fyra. Vind och rök tar ju hur som helst alltid bort en sittsida.

Tjyrkovalet närmar sig. Även om demagogin tilltar känns det hela avslaget. Politik vare sig det är i kyrklig eller vanlig form är ju ofta avslagna historier mellan valen. Mycket av det som skall beslutas är teknikaliteter man inte är oense om och situationer där det råder samsyn och liknande. Mellan valen alltså. Inför val låter det annorlunda. Då kan man tro folk är oense om allt och det helt och fullt hela tiden.

Jag gjorde den ”valkompass” man kan göra på tidningen Dagens hemsida. Tjugo frågor skulle besvaras med ungefär Instämmer, Instämmer inte eller Vet inte/har ingen åsikt. När jag gör sådana tester brukar jag ge svaren snabbt utan att tänka taktisk på vart det kan tänkas bära. Tidningen räknade ut vilken nomineringsgrupp jag var mest lik och gav en diagnos. Den stämmer med hur jag redan innan jag testade mig tänkt rösta på nationell nivå, alltså till Kyrkomötet.*

På lokal nivå (liksom på stiftet) väntar jag fortfarande på substans kring vad de olika grupperna egentligen gjort sedan förra valet och vilka positiva förslag de lagt fram och kanske fått igenom. Jag är också nyfiken på vad de planerar den kommande mandatperioden och vad det i praktiken blir för skillnad om jag tar en röstsedel jämfört med en annan. Kanske får jag mer kött på benen på söndag. Då ska de förtroendevalda samfällt bjuda på kaffe efter gudstjänsten och vara tillgängliga för oss väljare.

Jag har tidigare berättat om INGEN BOKBOK. Ordar inte mer i saken annat än att jag funderar över hur jag ska bli av med de flesta av de böcker jag i ett anfall av övermod lät trycka. Mer och mer börjar INGEN BOKBOK likna pilsnern – en backaffär.

* På skoj körde jag testet en gång till men gav tredje alternativsvaret på alla frågor. Då blev jag folkpartist – Liberaler i Svenska kyrkan tror jag de kallar sig numera. Givetvis flöt ur minnets djupa hav mellansnacket mellan två låtar på en gammal Euskefeurat-skiva upp. Där talades om modet för dagen, vankelmodet, som intro till låten Innerst inne är vi alla Folkpartister – googla det kursiverade.

N' Birger Löf ler ha sagt "vom ha ein't opplevd faderskapsglädjens hemska kvaal"

I Facebookgruppen Bondska för alla dök den sanna texten upp. Faderskapsglädje skall inte underskattas. Jag har fyra anledningar och fyra anledningar till i eftergeneration. Ändå ligger det något i N’ Birger yttrade ovan. Glädje och kval sitter ihop som delarna i en sax och detta har gjort att jag under mer än en vecka inte kunnat klippa till med ett skriveri här på min blogg.

Förra veckan fanns en treåring och en fyraåring i huset – tillsammans med tre föräldrar. Full rulle. Samtidigt skulle åtminstone viss uppmärksamhet riktas mot Tokyo och en längre hjortronsafari. Bärturen blev inte lyckad jämfört med de tidigare ombebloggade tripparna utan blev mer normal – många mil, tid i bil, tre kilo på tre personer.

I förrgår mojnade tillvaron. Regn har kommit (och kommer) och det var dax för riktig fotboll. OS-finalen var då sedan ett dygn en passerad historia. Nu gällde det match i Gammelstad för Tyras lag, tjejer 11 år. I regn och på lerig plan. Barnbarnet har och trivs i lagets mest utsatta position men hade inte mycket att göra. Hennes lagkamrater lyckades med både offensiv, presspel och kontringar och såg till att det blev 7-1. Det blev bara två målvaktsingripande och det kan noteras att även det insläppta målet gjordes av en lagkamrat.

Vi lämnade Luleå efter fotbollen och kom hem till ett öde hus. Lilla Ava med mamma hade åkt hem till Unbyn och Lisa med föräldrar stannade i Luleå hos storkusinerna. Öronbedövande tystnad i kåken!

Om måndagen – det var igår – kom yngste sonen och sedan Lisas föräldrar men Lisa var kvar hos kusinerna. Fjällförberedelser vidtog och de tre for tisdag förmiddag mot Björklidenfjällen. Primärhustrun och jag for samtidigt till Luleå för en del inköp och för att hämta Lisa. Vi fjällförbereder oss också och kör efter till Björkliden i morgon för att med stuga som bas få oss fjälluft medans de andra tältvandrar. Kanske tältar vi också någon natt. Vädret avgör.

Vad händer utanför detta familjära hank och stör?

OS är över men det har jag redan nämnt.

Veckotidskriften Kyrkans Tidning berättar att en del kyrkopolitiska krafter nu lanserar idén att antagningsvillkor skall ändras vad gäller vilka som skall få bli präster. I tidningens kommentarsfält på Facebook och i Facebookgruppen Prästkollegor redovisas tankar och argument (samtidigt som tidningen på ledarplats hävdar att ett sådant förslag innebär ett angrepp på kyrkans episkopala struktur med biskopar som prövar lämplighet). Över huvudtaget deprimerande att läsa kommentarer där präster som viger samkönat offentligt önskar att kollegor som avstår vissa vigslar inte skall kunna påkragas och om de reddan finns i kåren egentligen borde avkragas. Vemodigt funderar jag över hur kollegialitet och kåranda (i positiv mening) förändrats under de dryga 40 år jag varit präst och att det numera är mycket lägre i tak och betydligt smalare accepterade åsiktskorridorer än säg runt 1980 – och detta i en kyrka som alltmer styrs från toppen av den kyrkopolitiska pyramiden med säte i Uppsala.

Men i morgon far vi till fjälls. Hus och egendom står under uppsikt av granne med två husdjur.

Eller ska rubriken vara bytande bär? Fast då i passiv form bytandes bär? Samtidigt var jag/vi i förrgår klart bärandes byte.

Kanske muttrar nu irriterade Bloggläsiusar och Bloggläsiusor: Vad är detta för svammel? Att bolla med att både ”bär-bära” och ”byte-byta” kan vara verb och substantiv som i olika böjningsformer flätar i varandra? Vad är poängen?

Det finns ingen poäng alls – naturligtvis. Bara att onödigt krångla till början av berättelsen om att vi i förrgår for till skogs och plockade blåbär, inte hjortron. Vi bytte alltså bär för våra byttor. Bytet bär att bära blev runt 30 liter som igår eftermiddag till sist var rensat färdigt och lagt i frysen. Problemet vi nu har är att förra året åxå var ett bärår då det bar sig att bära hem en massa som ännu inte blivit byte för vår glupande aptit. Frysen är därför full nu och det innan hallon och lingon burit frukt denna sommar. Kanske är det fruktlöst att säga att det är fruktansvärt att ha så mycket frukt men lite fruktar jag att mitt snåla och hamstrande jag kommer att gå miste om fler fruktbärande turer i skog och mark.

Lilla Lisa, 4 år, är på plats med sina föräldrar. Likaså den yngre av hennes morbröder. Under bärutflykten bar det sig så att hon inte var alldeles kurant. Hon med mor och far for därför hem men vi två gamlingar och morbrodern var kvar och stod för bärgningen av de nämnda bären. Senare på dagen var tösen pigg som en mört.

Vi var i övrigt ensamma i skogen. Inga andra inom syn- och hörhåll. Det lokala skogsmulleriet har fått ett extra samtals-innehåll utöver var, vad, volym och vikt. En stor grupp thailändska plockare inkvarterade i en av småbyarna har visat sig ha covid i deltavariant och delar av den smittfria och i stor utsträckning vaccinerade lokalbefolkningen har därmed gått i spinn – i vart fall om man dömer efter (den ibland lustiga och olustiga) Facebookgruppen Älvsbydebatten. Lite höjd beredskap med visir och sådant bland personal på affärer och mackar kan jag gå med på men att folk håller sig inne för att undvika asiater tycker jag är osakligt fånigt – för att inte tala om tveksamheten inför bären de lindrigt krassliga drar ihop och bär till de arbetsköpande bärköparna.

Just att man är skraj för bären är ett exempel som visar vanföreställningens makt och inbillningarnas styrka. Redan i pandemins början gavs informationen att Covid 19 smittar inandningsvägen, inte matintagsvägen. Ändå figurerar tanken i samhället, ofta motiverad med ”man kan inte veta”. Fast man kan! Veta alltså!

I kyrkliga sammanhang, på många håll och under längre eller kortare tid, har man och har haft samma faktaförvirring och då särskilt kopplat tokerierna till Nattvarden. Det skall jag skriva om i nästa inlägg – om inte något annat tränger sig mellan.

Sommarens OS-tider och att inget annat händer gör att jag inte upplever vare sig driv eller behov av att blogga högfrekvent. Nu har det blivit onsdag och jag väljer att ge några noteringar om en del av det senaste och annat.

Det blev en hjortrontur till. Det är ett bra år för de bären. I Lokala Världsbladet kan man läsa om utländska bärplockare som drar in 25 kilo per dag. På ett ställe en var det en som fick sig mer än 50 i baljorna. Vi är inte sådana extremer. En andra tur om lördagen gör att vi har nu runt 15 kilo i frysen – vilket i dubbel mening är gott.

Jag var roligare förr. Enligt egen uppfattning, alltså. Vad andra kan anser i saken är hemligt åtminstone för mig. Insikten i detta slog mig när jag snabbläste min första bok, den som bestod av en massa blogginlägg vårvintern, våren och försommaren 2018. Det jag då gjorde var att så gott som varje dag skriva om ett Bibelkapitel. Serien kom att heta p minus och kan tillsammans med en del annat läsas på bloggen med start i slutet av mars just det året. Av texten att döma måste jag själv ha tyckt att det jag gav mig i kast med var inspirerande. Kanske inte så svårt då det ju helt och fullt var soloåkning utan någon tydlig målgrupp i tankarna.

Min andra bok – INGEN BOKBOK som jag berättat om förr – består av utskrivna muntliga föredrag där jag i pratögonblicken hade en tänkt målgrupp – de som är med i Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Kanske gjorde det mig mer fokuserad och allvarligare. Inte tungsint men allvarligare. Vad som i detta är gott eller inte kan jag inte bedöma.

Jag läste om den lilla pocketboken Från helvetets brevskola av C.S. Lewis, han som också skrev om Narnia och lejonet Aslan. Om den korrespondenskursen i djävulskap har jag berättat förr – här. Det som fick mig att ta fram boken igen var en artikel i Kyrkans Tidning om det är nödvändigt för en människas tro att man finns i en församling tillsammans med andra eller om man kan tro själv i sin (digitala?) ensamhet. Jag har inte tidningen utan såg den via Facebook på nätet. Texten var bakom så kallad betalvägg så den fick jag mig inte till livs men kommentarsfältet kunde jag ta del av. Jag säger att flera som kommenterade har lurats av Onkel Tumskruv till en självgod åsikten att man inte behöver folk att dela tro och liv med och en snål hållningen att inte vilja stå till förfogande för andra. Tyvärr finns boken (inte nu) i lager men går naturligtvis att låna å något kommunalt biblioteket eller privat. Innehållet om kampen mellan ont och gott är mycket gott.

Om det för något gott med sig att läsa om Latinamerikansk befrielseteologi vette kissemissen. Helt klart stimuleras en del tankeverksamhet, inte minst inför kyrkovalet senare i höst då medlemmar i etablissemanget i konkurrens med varandra skall söka erövra platser för inflytande och maktutövning i den kyrka de kallar ”sin”. Hur de inflytelselösas kyrka skall formas finns dock väldigt få tankar om hos etablerade kyrkopolitiker och – tyvärr – i kyrkliga arbetslag. Inte gott.

Jag hittade glasögonen. Klart gott. Hade haft dem på näsan när jag från stående i vattnet dykdoppade mig på badstranden. Försiktigt trevande med fötterna återfann brillorna.

Så till sist: Lilla Lisa 4 år (med föräldrar) kom i igår eftermiddag.

Mycket gott med smått i huset!

Det var i fredags jag skrev sist. Nu är det onsdag. Att det dröjt flera dagar är väl om något ett tecken på hur sann rubriceringen var den 16:e – segt, trögt, trögare. Nu märker jag att jag funderar mer och mer över ett dilemma som växer. Utan dödskalle i handen funderar jag lite hamletiskt att ha något på gång eller inte ha något på gång, det är frågan.

Jag hade något på gång, det som blev INGEN BOKBOK. Jag har berättat om den. Om det tryckta resultatet är något meningsfullt kan jag själv inte bedöma. Att pyssla med det var kul. Pysslandet ”gav något” som man brukar säga. För mig alltså.* Faktum är att redan under Gamla testamentets tid fanns dilemmat mellan att skriva och läsa böcker. Om det var kung Salomo som skrev Bibelboken Predikaren skall hållas osagt men uppenbarligen var han (eller någon annat) tagen av skrivandets glädje. Annars hade ju boken inte blivit av. Samtidigt verkar han tycka det vara tungt att läsa sånt som folk skrivit. Han stönar ju i kapitel 12 vers 12:  Det myckna bokskrivandet (som han var en del av) tar aldrig slut och flitiga studier (av det andra skrivit) gör kroppen trött.

Det är det trögt nu. Extra trögt var det igår i rygg, knän och lårmuskulatur. Orsak? Måndagen hade tillbringats på hjortronmyr. Med acceptabelt resultat. Närmare 7 kilo.** Jag är inte superkräsen när det gäller myrarnas guld. Ogillar naturligtvis skarpt att gå och gå och gå utan att hitta ett bär men kräver inte alls att få stå på knä och ösa med bägge händerna trots att jag har hört historier om sådant. Som jag ser det är fler bär än steg man tar fullt nöjaktigt. Så var det i måndags. Det satt i kroppen igår och bären ärlagda i frysen.

OS är på gång. Strax skall jag se Sverige-USA i fotboll. Hur intressant idrott än är att betitta är det ändå inte att ha något på gång. Man gör ju inget, liksom. I soffan är man ungefär lika aktiv som att i sträck omtitta de tre Bilbofilmerna innan man ser de tre Sagan-om-ringen-filmerna. Allt finns på Netflix och är just omtittade, faktiskt sedan jag bloggade sist.

Blir det då något på gång? Något projekt – typ? Det vette kissemissen!

Känslan av att behöva ha något på gång växer – men jag vet inte vad. Just för idag är det inte mer än just fotbollen och att jag fått förtroendet att leda Veckomässan i kyrkan kl 18.30. Inför den har jag lösa funderingar kring transfiguration och transsubstantiation – men kanske är det bara är en fånig ordlek.

* På samma sätt var det 2018 på våren när jag här i bloggen gav mig hän i inläggs-serien P minus och sedan under hösten transponerade de skriverierna till ett tryckt alster i begränsad numera oåtkomlig upplaga.

** Mogna hjortron mäter man i vikt, inte volym. Har man stor hink och det skulle finnas massor med bär blir det i alla fall aldrig mer är 6-7 liter som bara väger mer och mer allt eftersom bären i botten blir mos.

Mycket är segt som en femårsplan!*

Den bok jag nu läser om – nämnde den för 1½ vecka sedan i slutet av inlägget en vänsterspruta till – är seg. Eller så är det jag som är seg. The option of the poor in Christian Theology är en antologi med flera uppsatser av olika författare som alla diskuterar, filosoferar och teologiserar kring fattigas och förtrycktas betydelse för kristen tro och kyrkligt liv. På ganska avancerad engelska dessutom. Inga enkla saker. Utgångspunkten hur det är/var i Latinamerika är inte heller direkt möjlig att flytta till Skandinavien nu men ändå finns släktskap. Tre sidor räcker för att jag skall sitta i funderingar och grubblerier kring vad jag tycker mig se och inte se, kring vilka som styr, påverkar och vilka som är om inte fattiga och förtryckta så i alla fall inflytelselösa här där jag finns. Ibland skriver jag i telefonen något som kanske hamnar här på bloggen. Segt är det i alla fall.

Min egen INGEN BOKBOK – jag har berättat om den i tidigare inlägg – är också en segdragen affär. Åtminstone vad gäller avyttringen av de 50 ex jag vågade beställa. Jag har 47 kvar. Förhoppningsvis beror detta på att jag själv varit seg. Jag har ännu inte gjort något för att försöka lura andra att införskaffa den. Ett ex har jag i alla fall gjort till mitt eget och två har jag skickat till ett par gamla kompisar. Med resten avvaktar jag.

Coviden är också en segdragen historia både konkret och mentalt. Ute i världen härjar pandemin i stegrad fart men här hemma i välfärdsstaten är den konkreta smittan nu mycket låg. Mer är hälften av folket har fått sina sprutor och tester visar att antikroppar håller sig åtminstone ett år och funkar även på den nya delta-varianten av viruset. I det konkreta gäller ingen seghet och restriktionerna lyfts – under uppmärksam bevakning.

Mentalt verkar det dock här och var vara lite segt. Nu tänker jag på hur kyrkor och församlingar agerar eller i alla fall förefaller agera vad gäller olika verksamheter. Eller inte. Visst! Jag vet att det är semestertider! Det finns andra nedstängningsfaktorer än Coronan. Jag är ju inte helt dum i huvudet. Men det verkar i alla fall segt vad gäller driv och tankar på hur tingen skall kickas igång om en månad och framåt. Jag anar att detpå de flesta håll finns åtminstone en del femmånadersplaner vad gäller gudstjänster och kyrkliga handlingar** men tycker mig se att man i mångt och mycket på flera håll gör sig onödigt extra seg och försiktig. Jag kan ha fel och jag hoppas jag har fel när jag ibland befarar att man när risker och faror klingar av ändå mentalt segar sig kvar i rädslor och farhågor man vant sig ha.

Allt i tillvaron är dock inte segt!

Jordgubbarna mognar i trädgården. Blåbär och hjortron i skog och på myr. Värmeböljan som dominerat – och gjort en seg – verkar ha bränt ut sig. Personer på geografisk distans men i känslomässig närhet siktar på omlokalisering men det bara antyder jag här och nu. Troligen kommer att berätta mer om sådant framöver – om planer går i lås och hur.

* Här skall man missförstå mig rätt. Jag har inget i princip emot femårsplaner. Tror till och med att sådana är nödvändiga för att saker skall växa fram och ting skall förändras. Ett företag som tillverkar bilar behöver planer på lång sikt. Man kan där inte i augusti starta funderingar kring vilka modeller man känner för att mecka ihop nästa år. Kommuner, regioner, stat, försvar, skolor och vad som helst annat – till och med församlingar i Svenska kyrkan – behöver långsiktiga linjer. Man behöver vara medveten om vart man vill nå och hur man avser bängla sig dit. Tvära marknadskast och klämkäck spontanitet kan inte vara allenarådande även om sådant – kallas ofta att vara pragmatisk – också måste till, inte minst när det behövs kompromisser med andra för att något över huvud skall kunna röras ur fläcken.

På rent individuell nivå är studievägaroch utbildningar femårsplaner. Relationer och föräldraskap slår tidsgränsen rejält. Som extremfall i detta sista kan nämnas att den tidigare presidenten i USA, Jimmy Carter född 1924, nyligen firat 75-årig bröllopsdag.

** Med kyrkliga handlingar menas främst Dop-, Vigsel-och Begravningsgudstjänster.

Igår kväll for lilla Ava hem till Unbyn, hämtad av sina föräldrar. Om torsdagen kom hennes hulda moder förbi och lämnade henne att ta hand om mormor och morfar och hålla dem på tårna. Oss alltså.

Hon är bara så kul. Leka, bada, prata, läsa, pyssla, äta och på kvällen stupa i säng. Hon alltså. Hon är fjärde barnbarnet och innan barnbarn fanns fyra barn i kåken. Vi gamla har ju när allt kommer omkring en viss rutin. Nu har den lilla farit och det är tyst i huset. Och hyfsad ordning.

Rubriken går tillbaka på ett talesätt – Snålheten bedrar visheten. Jag googlade för att se var det myntades eller av vem men hittade inget. Att det är sant har jag dock ännu en färsk erfarenhet av, nu i anslutning till den bok i 50 ex jag tidigare berättat om.

Att framställa den var ganska enkelt. I ordbehandlingsprogram fanns och skapades text som jag lade in genom ett ett verktyg på nätet – i mitt fall en göra-bok-funktion som heter Solentro. Där funkar det så att när man redigerat och hållit på och är nöjd med vad man ser i funktionen Granska klickar man vidare till en prisberäkningsfunktion där priset beräknas utifrån boktyp, storlek och antal. Närman bestämt sig kan man sedan beställa och betala.

En möjlighet jag hoppade över var att först för runt separata 150 slantar få mig en pdf-fil enbart. Den kanske jag själv kunnat lägga på nätet eller åtminstone ha som ett korrektur-ex. Jag gjorde inte så. Tyckte jag kunde spara det utlägget.

Jag har fått 50 tryckta böcker. Redan på omslaget fann jag ett litet men i alla fall irriterande tjyckfel. Jag har nu noga läst en bok – förutsätter att de 49 andra är likadana – och funnit några några fler inte jättesynliga eller betydelsebärande småsaker som dock hade eliminerats med en mer korrekt korrektur.

Det finns inte på varje sida, bra lite dåoch då. Inga tokfel men lite osnyggt. Vanligen verkar det bero på att mellanslagstangenten i min dator är litetrög – den här meningen gav ett exempel till. Med det bildas lite oestetiska sammanskrivningar. Det är allt.

Om jag någon gång gör en bok till – kring vad har jag inga idéer – kommer snålheten inte att bedra visheten. Inte heller om det osannolika skulle ske att INGEN BOKBOK skulle behöva tryckas i fler ex.

Nu är de här. Alla 50. Packade i en kartong uthämtad på OKQ8.

Vad? Svar: INGEN BOKBOK – Några Bibelstudier i Coronans tid.

Jag har berättat om saken här och här.

Grubblingar jag nämnde i de inläggen har slagit till igen men nu i muterad form. Det pratas ju mycket om varianter och mutationer i dessa tider. Stilla undrar jag om det är en delta-fundering eller kanske epsilon-variant jag har i sinnet. Känner jag mig själv rätt har jag i vart fall (ännu) inte nått ett omega som slutligen skulle sätta p för alla funderingar fram och tillbaka.

Frågan och tankemalandet gäller både konkreta och lite smått principiella saker. Jag tar principen först.

Vem äger egentligen innehållet? Är det församlingen? Det är ju delar av dess Bibelstudier som fått en skriven form. Eller är det jag som hade förtroendet att ansvara för verksamheten och som drabbad av skrivklåda på eget initiativ helt oombedd gav joxet en skriven form?

Att de i någon mening är mina fattar jag. Hushållsekonomin belastades av ett utlägg för att få fram de 50 i kartongen och det leder till den konkreta frågan: Hur jag ska slippa traven? Bli av med den? Jag behöver ju inte 50 ex av en bok jag har manus till i datorn. Vilka vägar och/eller kanaler står till buds för avyttring? Till vem eller vilka?

Enklast (för mig) vore om församlingen (eller en eller flera andra instanser) köpte av mig summa 40 ex för något ändamål de kan ha. Kanske för att ge bort eller i sin tur via bokbord eller på annat sätt prångla ut. Kanske kan den användas i enkel studie- och samtalsverksamhet i små grupper/celler – boken innehåller kortfattade förslag i den riktningen. Skulle så ske skulle jag bli löst från kroken – typ.

Alternativet är att jag privat kränger 40 ex för att den vägen söka få tillbaka lejonparten av det ekonomiska utlägget. 140 spänn plus eventuell frakt skulle faktiskt ge mig det mesta i retur. Kanske skulle det gå. Alldeles säkert blir det rörigare. Alla kanaler och kontakter jag har kan till exempel inte användas. I någon eller någras ögon kan det verka osnyggt med ”privata affärer” genom församlingens verksamhet eller info-kanaler – även om det inte innebär någon profit. Skall rent vara rent blir jag liksom hänvisad till mina egna vägar typ egen blogg och Facebook (samt rent skvaller).

Nu finns den ialla fall (med en del små tryckfel) till salu i den fysiska världen.

Och i mitt inre ljuder frågan: och nu då?