stigstrombergsson

Det var en vecka sedan jag skrev.

Och vilken vecka det var.

Valrörelsens slutspurt, lingon i skogen, själva valet där jag röstade i förtid, vaccin mot Coviden, besök från Luleå, IBAPABD som gick back för mig och mycket annat. Nu är valet gjort och resultatet dröjer men lite funderar jag. Jag pys-punktar.

• Det verkar bli regeringsskifte. Idag blir det klart. Eller imorgon.
• Precis när det blev så blev Primärhustrun förkyld. Hon testade positivt för Corona. Finns här ett samband? Den ”gamla” regeringen hanterade pandemin så i landet att vi kom undan med blotta förskräckelse. Men nu...?
• Jag följde henne i temperaturen men är ett eller två dygn efter. Har inte testat men gissar. Dottern i villaområdet bredvid är också lindrig covidist.
• Löven börjar gulna. Är det också en effekt av valresultatet – typ visset?
• IBAPABD funkade inte. Tyvärr. Jag gav bort fyra till lika många kollegor och fick två av en kollega (i Luleå). I den goda boken står att det är saligare att giva än att taga – 1917 års översättning – så lite säll är jag kanske i alla fall men också lite besviken över att denna form av kyrklig förnyelse inte ens får med sig prästerskapet, än mindre folket. Orden hos profeten Hosea kapitel 4 vers 4 kan ha sin tillämpning även om de där de står handlar om betydligt allvarligare ting än IBAPABD.
• Apropå profeter. Jag siar om extraval inom 18 månader.

Rubrikens två saker hör ihop. I vilken ordning orden ska stå – eller står – kan vara en öppen fråga.

Många tänker en hel del men tycker inte så mycket, i alla fall så det märks. Mer tyckande från tänkande tycker jag är en god tanke.

Dömer jag efter Facebook-kommentarer till artiklar i Aftonbladet, Expressen, Dagen, Världen idag och till och med Kyrkans Tidning – följer dessa publikationer på Fäjjan – ser jag en massa tyckande utan att det verkar som man tänkt nämnvärt. Själva formatet styr nog detta en hel del så slagord, gärna i affekt, lätt ersätter analys, problematisering och eftertanke. Tyck utan tanke – typ.

Hur jag själv fungerar vette kissemissen. Jag tror och framför allt hoppas att jag låter tanke gå före tycka, att fakta och hjärna går före käftvädring och tangentbordsiver. Kanske är det orsaken eller en orsak till att denna ringa min blogg för allmänheten är så ointressant. Uppenbarligen är det ju så. Bara ett fåtal besöker den för att ta del av vad jag ofta mångordigt utt(r)ycker. Är det månne mångordigheten som tänder av intresset? Eller är det innehållet som avskräcker – men givetvis inte bemöts i kommentarsfältet? Nu syftar jag nu inte på bloggposter där jag berättar om barnbarn och liknande därmitt tyckande inte bygger på några tankar utan bara på känsla och därmed rimligen höjt över all debatt och allt ifrågasättande. Det är tankar kring värderingar, politik, kyrka och församling som duggar ju in då jag avser. Sådant förefaller ointressant för fler än en dryg handfull ochmin slutsats blir klar: Mitt bloggande intresserar inte!

Tycker jag själv det är intressant att blogga?

Det vette samma kissemiss som den jag nämnde i början av inlägget.

Om inte ens jag tycker det är intressant är det mycket begärt att andra skall tycka tankarna vara värda att ta del av.

Kanske är det en del avmin personlighet eller något annat som gör att jag vant mig vid att att tänka skall visa sig i att tycka och att tyckanden skall grunda sig på tankar. Att vara präst och under några år lärare är att leva i och vänja sig vid den verklighetenoch kanske skapar det ett behov att uttrycka tankarna – i tal, skrift eller på annat sätt. Hur som helst har nog det varit en drivfjäder till att syssla med något så 90-taligt som att blogga eller till och med sammanställa den INGEN BOKBOK jag berättat om förr. Det jag nu undrar över är om den drivfjädern försvagats. Förhoppningsvis är det inte tankeförmågan som är på dekis.

Vad tänker jag kring – om nu förmågan är kvar?

• Valrörelsen givetvis! Den har så här långt inte medfört att jag tyckt till här.
• När skall en profetia förstås? När den levererades, sammanställdes, användes eller idag? De tankarna kommer från en bokserie jag nu då och då läser – Bibelvetenskapliga kommentarer till profeten Jesaja i Gamla testamentet. I den snäva nördiga saken har tankarna ännu inte landat i tyck.
• Är Bibelböcker som Job, Höga Visan och Klagovisorna i Gamla testamentet på lite olika sätt västsemitisk själavårdslitteratur? En person imin omgivning förde Bibelböckerna på tal och det satte igång både tankar och bokläsning.
• Skall sådana som jag anses vara sådana problem i och skamfläckar för kyrkan att avkragning skall anses vara en välmotiverad åtgärd? En motion till årets kyrkomöte kan tyda på det. Nnaturligtvis får det mig att tänka både en och två tankar.

Slutar här, i all fall för den här gången. Jag och Primärhustrun är i Jäkkvik för några dagars miljöombyte till fjällnatur. Inte så dumt kan jag både tycka och tänka.

De två-tre senast inläggen har haft kyrka och sånt som innehåll. Det innan rörde sig om annat. Nu kommer ett annat om annat som hänt, timat och skett i mitt stillsamma liv.

Det har varit en massa sport på TV. EM i friidrott, Junior-VM i hockey, EM i snabb-badning i bassäng. Dessutom har lilla Lisas kvartersfotbollslag återupptagit träningen efter sommaruppehållet. Kalla det träning låter kanske ambitiöst när det rör sig om lek med boll och klungspring runt kula. De små är ju bara fem år gamla. Men söta!

Kalas har det åxå varit. I två tre dagar senaste veckoslut. Primärhustrun har fyllt år. Denna gång på en måndag vilket medförde att av hänsyn till det arbetande och skolande folket partajblev lite i förtid. Fullt hus under helgen men själva födelsedagen avnjöts i måndagen avslappade stillhet.

Tisdag – det var igår – bar det sig inte bättre än att mer bär blev burna från skog och mark via rensgaller till påsar i frysen. 20 liter blåbär till – drygt. Och vi hade redan mycket. Nu måste en del påsar logeras i barnens frysar för att bereda plats för lingon som snart är på gång (och som vi har ganska mycket kvar av från förra hösten).

Så frågan kryper fram. Varför plocka mer bär när det redan är frysfullt? Svaret är sammansatt.

• Fint väder för några sköna timmar med kaffe och dopp i skogen. Samtidigt ro att fundera kring annat (att kanske blogga om).
• Fina bär – och många!
• Allemansrätten som om den inte används säkert några fanatiska marknadsliberaler kommer att vilja ta bort för att placera blåbärsris och lingonröda tuvor i privata händer – och till detta kräva att regeringen ska ingripa om det blir ett dåligt bärår.

Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, fattar ironin i sista punkten. Den påminner lite om el- och strömdiskussionen där marknaden som många omhuldar gör att volt och ampere är dyrt för marknadsliberalerna, inte bara något att tjäna aktieutdelning på. Den påminner också om ”valdebattens” tjat om fastighetsskatten. Inget stort parti har på sitt program att sådan skall införas men en del andra partier slår blå dunster i ögonen på folk genom ett tjatigt hittepå i saken.

För vår del finns dock den saken minus ett s. Grannen som bor i andra halvan av vårt parhus har en dotter och ibland är han kattvakt åt hennes två kissemissar. De två djuren finns alltså i närheten och rymmer ibland över till oss så att vi får dubbel fastighetskatt.

I förra inlägget berättade jag om och länkade till vad jag sa i en gudstjänst i förrgår. Detta inlägg kan kanske om än krystat ses som löst knutet till den stenkastningssituationen. Döm själv, noble Bloggläsius, även om söndagens tema var Att inte döma.

Folk heter så lustigt numera. Stadiga förnamn som Gunnar, Åke, Tage, Anita, Karin och Lena liksom många andra verkar vara helt ute bland folk inte 60 år fyllda.

Med efternamn är det på samma sätt. Nilsson, Person, Lundberg och Björkkvist ersätts med köpesenamn av olika slag som bryter de två dominerande systemen som fanns i villaområdet jag växte upp i. Där bodde natur-namnisar som Å-berg, Berg-lund, Sand-ström, Hed-man, Fors-berg och Björk varvat med släkt-hetare som Simons-son, Jans-son, Johans-son, Nils-son och andra. Mitt i de två systemen fanns ett och annat undantag typ Westin och Burman och en del på finska men det var undantag. Det som dominerade var natur- och sonknutna namn på svenska.

I höstas såg jag en märklig namnskylt i TV.

Den som intervjuades hette Blombergsson i efternamn.

Så absurt! En kontaminationssammanblandning av de två systemen!

Avvikande hybrid – minst sagt. Förvånansvärt, nästan förargelseväckande.

Vaddå bilden??

Det blev det idag den 2:a juli. En första försmak av en kommande säsong. Inte i den odlade trädgården. Det rör sig om vildvuxna (eller förvildade) smultron på vårat ställe. Att säga vårat ställe blir dock lite fel. Vi har inte exklusiv äganderätt på terrängen mellan vårt hus i villaområdet (Öfvre) Östermalm och Kyrkmalmen. Längs gångvägen där stod smultronen idag granna och någotsånär röda. Blomningen har vi noterat tidigare liksom för blåbär, lingon och åkerbär men där dröjer fruktsättningen. Ett par smultron blev det i alla fall.

Det heter INTE sten, påse, sax!

Alla med någotsånär allmänbildning vet att den rätta ordningen är sten, sax, påse. Att saken överhuvud diskuteras är ett mysterium som den äldre av sönerna visste meddela på Midsommarafton. Han förtalte att ärendet avhandlas på nätet i något som heter Flashback – en av mig okänd del av cyberrymden.

Att saken fördes på tal kom sig av familjärt byte av notiser om aktiviteter av skilda slag. Jag och Primärhustrun rapporterade om att den av hans systrar som bor i Älvsbyn – alltså lilla Lisas mamma – avancerat in i tränargruppen för fotbollsknattar födda 16-17 och då framgångsrikt och ivrigt kämpat i leken Under örnens vingar – kom! Lisas Luleåkusiner som satt med vid bordet invände då med bestämda röster att leken heter Under hökens vingar och så vidare. Viss debatt följde. Deras pappa rapporterade då att han sett diskussioner i saken på detdär Flashback där det hade framkommit att höken är den dominerande pippifågeln när leken leks i landet i stort men med ett stort och ett litet regionalt undantag. I Uppland är det örnen. Och i Älvsbyn i Norrbotten. I sanning ett märkligt samband – eller?

Ställd inför sådana nätbaserade fakta lanserar jag/vi följande anspråkslösa teori om lekfågelns flyktväg och sakens influensriktning. Helt frankt och fräckt påstår jag att det beror på Primärhustrun i mitt liv, hennes flytt och framfart. Hon kommer nämligen från Uppland. Tierp närmare bestämt.* Där tillbringade hon den del av uppväxten hon minns med resultatet att Under örnens vingar – kom! blev det självklara.

Som student hamnade hon hösten 1974 i Uppsala och då enligt slump, öde eller gudomlig ledning i min kompis studentkorridor våningen ovanför min. Ingen av oss slog till som någon hök men efter nästan ett läsårs örn-segling runt varandra trasslade vi ihop våra vingar till det trofasta par som häckat med varandra genom åren – influgna i Älvsbyn sedan sommaren 1978.

Barngymnastiken härstädes behövde ledare. Hon figurerade från start under flera år i sammanhanget där en ofantlig mängd ungar, inte minst våra fyra egna, lekte Under örnens vingar – kom! under hennes herravälde. Min tes är att detta skapat situationen sonen noterat på Flashback.

Jag har i lite olika befattningar varit präst på orten i snart 45 år. Vad det inneburit och gjort för intryck kan jag inte bedöma men konstaterar att i alla fall någon i familjen kanske ändå kunnat vara en influenser som påverkat lokalsamhället och människor här. Det är inte illa.

* Det händer att det i korsord förekommer Ort i Uppland på fem bokstäver och sista bokstaven är p. Då blir det Tierp. Ibland står det Stad i Uppland vilket är rent löjligt då det rör sig om en smärre vad som fordom kallades köping ganska mitt mellan Uppsala och Gävle.

I detta skälvande publiceringsögonblick är det förmiddag onsdagen den 22 juni. Igår skrev jag i omgångar den absoluta merparten av texten nedan men tid gavs inte då till att slutföra alstret och publicera det. Alltså gör jag det nu.

Heter det så – nassistisk personlighet? Är det vad jag är? Eller har?

OBS: Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte nazistisk personlighet! Långt därifrån. Det jag felstavningssyftar på är narcissistisk och jag undrar om jag är sådan – mer än andra.

Från kunskapskällan Wikipedia hämtar jag informationen att narcissism handlar om överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Är det jag?

I morse hörde jag på radio att man idag skall hålla någon slags uråldrig ceremoni vid Stonehenge i England. Medvetet glömsk kring det faktum att 21 juni är sommarsolståndet talade jag till Primärhustrun och sade: Nog har jag nått aktningsvärd ålder när man i Stonehenge med en ”uråldrig ceremoni” uppmärksammar att jag fyller år idag.

Visar en sådan inte helt seriös egentillämpling på narcissistisk personlighet? Eller?

Hur som helst är det sant. Jag fyller år och tårta skall ätas, två barnbarn skall senare under dagen – klockan är strax efter ett när jag skriver detta – uppvakta morfar. Det är avtalat. De andra barnbarnens uppvaktning av sin farfar bordläggs till Midsommarhelgen av föräldraarbetsskäl.

Jag spelade in en film i förrgår, i söndags. Eller spelades in på film då det var en annan som skötte tekniken. Jag funderar om det tyder på narcissism då det var på mitt förslag och initiativ det skedde. Jag ville se om det skulle funka att enkelt filma av den förkunnelse, många kallar det ”predikan”, som jag ämnade avfyra i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Det var tekniken för att göra sånt jag ville se och prova. Inget annat. Inget speciellt skulle sägas just den gången som skulle motivera en filmarkivering. Alla mina fusklappar tydde på att ”predikan” skulle bli lika jämndålig och halvtråkig som vanligt.

Nu kommer barnbarn!! Skrivpaus!

Jag återupptar mitt skrivande. Lilla Ava är hos sin kusin lilla Lisa och jag har det ansvarsfulla uppdraget att vakta klotgrillen. Den är tänd men ännu är inte glöden grillig på rätt sätt. Värmekällan sköter egentligen sig själv men behöver för säkerhets skull tillsyn – som är mitt kraftförödande uppdrag. Alltså kan jag berätta vidare om narcissismen som fyller och kanske styr mina tankar.

Hur skall budskapet om Jesus och allt kring honom nå ut och nå in?

För mig är det en grundfråga helt oberoende av om jag har en tjänst i kyrkan eller ens är präst. Frågan kommer ur och av att jag är kristen, inget annat. Innan pandemin såg jag förkunnelse, föredrag, litteratur, studiegrupper och samtal som ut- och invägar. Naturligtvis fattade jag att inspelningar av ljud eller ljud och bild kunde vara ett sätt att nå ut men det formatet, de medierna, kändes främmande. Speciellt unik bland präster var jag då inte. Många som med mig faktiskt inte är helt och fullt teknologie idioter höll sig ändå envist kvar vid de ovan uppräknade traditionella förmedlingsformerna.

Pandemin ändrade detta. Eller i alla fall påverkade. Helt plötsligt blev det värsta flugan att strima gudstjänster och sammankomster så att var och en som inte skulle möta folk ändå fick sig något till livs. I positiv, nästan extatisk, yra grep sig församlingar uppgiften an. På många håll var man mycket förväntansfull. För egen del justerade jag mitt sätt att leda Bibelstudier. Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 bildades och där höll jag föredrag (som sedan blev en osäljbar bok) och mötte folk i uppkopplade samtal. Lite teknik lärde jag mig.

Det jag nu, i söndags, var nyfiken på är hur just det som kallas ”predikan” skulle arta sig om den spelades in. Var det narcissistisk? Och är det narcissistisk att fundera om resultatet – som i teknisk mening blev bra – på något vis skall publiceras och göras tillgängligt för folk som inte var på plats. Ska den knappa kvarten läggas ut på nätet? I så fall var? Församlingen Facebook? Facebookgruppen jag nämnde? Min egen Facebook? Eller inte alls?

Och frågan gnager: Om jag publicerar filmen – är det för sakens skull, andras skull eller för att göda min egen nassistiska personlighet?

Rubrikens audioter är vårt öknamn för en kategori medtrafikanter på E4-an och andra landsvägar. Vi såg flera under vår road-trip Älvsbyn-Säter-Vattholma-Säter-Älvsbyn andra halvan av förra veckan. Man kan tro att mitt följande resonemang om audioter bara handlar om trafik trafikbeteende men det vore att inskränka det hela. Visst har jag en bokstavlig och konkret mening med min text men den kan även ses som en bild eller liknelse också för annat än ren vägtrafik.

Först: Ordet audioter måste man ta inklusivt. Det finns sådana som kör BMW, större Volvo, KIA och till och med Skoda som är audioter, inte bara de som just har en Audi. De andra bilmärkena är dock svårare att forma om till en snärtiga nedsättande termen.

Sedan: Det finns olika typer. Kanske. Eller så är det en typ som ibland anpassar sig något. Grundhållningen är hur som helst:

JAG vill ha det på MITT sätt och det får andra bara acceptera! Att det är 90 eller 110 som den av Gud förordnade överheten beslutat skall gälla bryr JAG mig inte om! Kollektiv och gemensam välfärd är inget för MIG som i sann liberal frihetsanda kör MIN privata bil som JAG vill. Regler är nog bra för andra men inget JAG tycker behöver gälla för MIG!

Jag tillhör förarkategorin Gubbe med keps även om jag inte har just den huvudbonaden. Puttrar stilla enligt överhetens skyltning. Fattas bara annat! Jag är ju för tusan kristen! Då kommer fartsyndarna med sin JAG-mentalitet! De närmar sig bakifrån och lägger sig så nära att de med sin spolning av vindruta och lyktor kan rengöra mina bakljus. När körfältet plötsligt delar sig i två visslar de förbi till synes helt omedvetna om att det går syndigt fort.

Ibland blir audioten oberoende av bilmärke tagen på bar farning och straffad för sin synd. Jag gissar att han – det är oftast men inte alltid en han – harmsen och gramse gormar i besvikelse över att ha åkt fast, inte över att ha kört på ett orättfärdigt sätt.

Detta är, för att föra in lite teologi, skillnaden mellan falsk och äkta ånger. Den falska som på latin kallas attritio är grämelsen över att ha åkt fast och inställer sig på vilken galgbacke som helst. Syndaren ser sig då inte som en vuxen med ansvar och skuld utan uppfattar sig i stället som ett drabbat offer med tillhörande kofta. Han eller hon kan mycket väl ”erkänna” och betala sina böter men förnekar samtidigt att man gjort fel. Attityden är inte isolerad till trafik och förekommer i många sammanhang. Ett offentligt sådant var Ebba Bush när det gällde förtalet.

Riktig ånger – contritio – erkänner sitt ansvar och sin skuld och är en vuxen reaktion på begångna fel. Den syndaren försöker inte fly in i offerkoftans gosiga värme utan tar på sig sin tagelskjorta som skaver och river i (det mentala) skinnet.

Nu tillbaka till trafiken där audioten vare sig han åkt fast eller klarat sig… Jag beskriver honom nu sexistisk som en man för att det blir enklare så. Vare sig han nu åkt fast eller klarat sig händer det rentav att han skryter om sin gudlösa framfart, särskilt för andra alfahannar med kraftfulla bilar. Sånt skryt tycker jag är 100% billig machoattityd, inget annat, och jag förstår den inte. Köra 110 där det är 90 ger väl inga muskler. Vore det inte mer karlaktigt att köra 90 eller rentav 80 men vara lite på lyset av två starkpilsner eller nåt sånt? Sådant är dock ALLTID fel och jag varken rekommenderar eller tillämpar den metoden.

Den hycklande audioten är extra patetisk. Han blåser helt efter egen önskan på som en biltjuv i sina 120 knutar men tänder bromsljusen när det blir 80 med tilläggstext Fartkamera. När han passerat kameran skuttar fordonet iväg som en gasell på savannen. Riktigt fiffel-och-båg! Vill man vara manlig ska man väl inte fega ur för en skylt – eller?

Vi är i alla fall tillbaka i Älvsbyn sedan ett par dagar och den här beskrivna trafik-reflexionen kan mycket väl ses som en E4-resenärs gubbiga gorm över medtrafikanter,kanske rentav tolkas som ren avund riktad mot folk som har mer att köra med än Volvo S40 årsmodell 2007. Jag förnekar inte att det kan finnas ett uns sådant men min huvudtanke är faktiskt att ge ett exempel på attityden i det rödfärgade fetstilade kursiverade stycket i början av denna bloggning – alltså förhållande mellan ett dominerande JAG och det LAG som finns runtom. Putin och Erdogan är stora exempel men jag och andra präster – nu åberopar jag min kyrkliga erfarenhet både från bänk och kor – kan faktiskt i mindre omfattning och i olika grad ha samma hållning.

Det är lika bra att sluta drömma,

det går åt h-vete i alla fall. 

Om du drömmer om Paris

hamnar du på någe vis

Likt f-bannat i Hudiksvall. 

Så skaldade den norrbottniske poeten och vi agerade därefter. Vi hamnade på Kristihimmelsfärdsafton i Huddik men faktiskt utan att vare sig drömma om eller vara på väg till franska språkets huvudstad. Några sådana macro(n)-planer hade vi inte men inte helt mikroskopiska heller. Älvsbyn-Säter är faktiskt 83,5 mil. 

Vi delade trippen i två. Efter halvfemmaten på tisdag startade vi för att på kvällskulan efter 37 mil övernattningslanda i Ö-vik. Efter hotellfrukost på onsdag morgon fortsatte roadtrippen. Vad det led tilltog kaffelängtan och vi körde in i staden som officiellt grundades år 1582 men som plats funnits tidigare.  

Komma till Hudiksvall var enkelt. Dricka kaffe och käka macka likaså. Att komma ut ur stan var marigare. Vara vilse i huddik är ju knappast en imponerande merit men det var vårt läge. Ett par u-svängar och en halvtimme senare var vi dock E4-bundna på nytt och då fram till Gävle varifrån vi tog in i landet för att landa hos svåger och svägerska i Säter och ha det som bas för senare tripp. 

Det blir mycket snack när vi möts. Ungefär ett år att ta igen men efter midnatt blev det i alla fall natti-natti. En märklig dröm som får mig att tänka Varför? dök upp. Ibland kan man ju ana någon sorts samband mellan det vakna livet och sina drömmar. Det finns till och med tillfällen då man funderar om en själv eller någon eller något annat "vill säga" en något i eller genom sömnens intriger. Och ibland är en dröm bara knäpp och bisarr. 

Hur ska man då förstå en dröm som visar ett A4-blad med text på franska? Hur? Visserligen läste jag slarvigt franska på högstadiet och i ettan på gymnasiet då jag och alla var offer för den så kallade "naturmetoden" vad gällde språkinlärning men förutom att 1976 försöka tolka en del tabeller i en Bibelvetenskaplig kommentar varken läser jag eller har i modern tid konfronterat något på det språket. Varför dyker då en text på den rotvälskan upp i drömmen? Dessutom verkade det vara frågan om en sångtext mot ett krig men jag förstod naturligtvis inte ett dugg. Helflängt! Så knasigt att jag vaknade 10 minuter innan klockan skulle slå larm. Enda kopplingen jag kan ana är till versen i början av detta inlägg. Om någon läsare har någon teori är han eller hon välkommen att dela den i kommentarsfältet. 

Torsdag, Kristi himmelsfärdsdag, blev det mer resa. Primärhustrun har en bror till som fyller 70 vilket är värt att uppmärksamma. Således bilresa men nu till Vattholma en bit utanför Uppsala. Därifrån är vi nu i skrivande stund på väg tillbaka till Säter. Jag skriver detta inlägg som publiceras senare, kanske när vi kommer hem till Älvsbyn, som ett sätt att i ett baksäte slå ihjäl tråkig restid. 

(…)

Idag är det Annandag Kristihimmelsfärd om man så vill. Det regnar i Säter och vi tar det lite piano. Lugnt alltså. Plan är att dra norrut i morgon men om resan delas i två delar eller allt i en tugga får vi se. Mer vilse i huddik blir det hur som helst inte. Bränt barn skyr elden och luktar sedan illa är ett ordspråk som gäller. 

Orden i rubriken sades med hög röst ett flertal gånger. En av de inblandade var yngste sonen. Han blev efter att ha tagit ingenjörsexamen vid Luleå tekniska universitet kvar vid lärosätet och arbetade fram en doktorsavhandling. Jag har tidigare – bland annat här och här – berättat om disputationen hösten 2020 och de för pappan obegripliga böcker han skrivit.

Corona-pandemin påverkade tiden efter bland annat på så vis att någon så kallad promovering inte kunde genomföras. En sådan är en årlig Akademisk högtid med ceremoni där promovendi får hatt, ring och diplom. Det var vad det handlade om i lördags. – och då ett uppsamlingsheat för allt som under ett par år inte kunnat genomföras och kommit efter på grund av pandemin. Resultatet var runt 70 relativt nyblivna doktorer på podiet men i förteckningen kunde jag se att det egentligen handlade om nästan 140 disputerade under pandemitiden. För inemot hälften fanns dock ordet Absent men de som var där var på plats i frack, långklänning. Det var högtidligt värre. Rituellt som ett frimurarmöte. Men tydligt. Mottag hatten! Kanonskott. Mottag ringen! Den ges symboliskt. Mottag diplomet! Sedan handslag,bock mot rektor och publik.

Med tal och allt tog detta ca två timmar. Sedan bussades vi från Kulturens hus till universitetsområdet för bankett, mer tal och umgänge. Vid ½12-tiden lämnade Primärhustrun och jag sammanhanget. Vi behövde återvända till hemorten då jag på söndagen fått förtroendet att ansvara för två gudstjänster och ett dop i församlingen. Sonen blev kvar med sina kollegor och kompisar.

Klart vi var stolta. Och är. Enormt stolta. Det har vi alltid varit för alla våra fyra barn. Totalt praktmalliga. Just den här dagen var det dock han som vi när han var liten gav smeknamnet Heffaklumpen som var i blickfånget.

Nåt om Nato har jag inte skrivit.

Tills nu. Om att Sverige ska gå med eller inte.

Känslorna är dubbla. Längtar inte in i sammanhanget. Inte för fem öre. Femöringen var en gammal slant som inte finns mer. På något sätt är jag alltså emot. I nuläget är jag nog ändå för för ungefär samma belopp. Känner viss känsloförvirring som landar i att vara emot att vara för.

Helt klart har den formella alliansfriheten parad med anpassade doser fiffel och båg fungerat bra. Moderaternas och Läbbiralernas fleråriga lust att också med helt Natomedlemskap liera sig med väst har inte smittat mig. Jag har inte förstått lusten att varamed när det smällen. If it a’int broken, don’t fix it har varit och är min åsikt i många sammanhang. Nu har Putin gjort det broken – tyvärr. Jag tror visserligen inte att ryssen anfaller oss nu, upptagen som han är i Ukraina, men läget har blivit annorlunda. Dubbelt tyvärr. Främst för folket i Ukraina.

Lite om hockey har jag faktiskt skrivit.

Jag var ju på en ståplats för en tid sedan. Igår tog det slut och Luleå nådde inte ända fram. Trist men naturligtvis ingen nationell katastrof. I den betygsbok jag fick på lågstadiet med betyg som Ab, Ba och liknande var ett av ämnena Gymnastik med lek och idrott. Det är viktigt att hålla fast vid att idrott är lek – om än engagerande. Jag fick B- i det ämnet i årskurs 3. Mitt högsta betyg var Ab+ i Kristendomskunskap. I fyran fick vi sifferbetyg.

Vädret kan vara värt att kommentera.

Det är ju väder varje dag. Nu är isarna borta, snön likaså. En envis kall-nordan har dominerat ett tag men ljuset och solen kopplar nu grepp. Gräset spirar och fåglarna skränar.

Pyroman-Paludan har jag lämnat okommenterad.

Rejält ohyfsad typ. Paludan, inte jag. Debatt är jag för men bränna böcker är inte debatt, särskilt inte om man vet att folk blir sårade och upprörda. Att som svar kasta sten är naturligtvis helt knas men att ett parti nu som motåtgärd föreslår att man ska riva stenkastarnas bostäder och deportera deras familjer är inget annat än herrefolksmetoder kända från både Tredje riket och Israels agerande på Västbanken.

Kyrkofullmäktige kanske jag kommer att skriva om.

Det blir på onsdag. Då presenteras Bokslut och Verksamhetsrapport för 2021 i ett offentligt sammanträdessammanhang som är lika spännande som att se gröt koka. Sådana formaliteter skall vara och jag har inget emot de i sig mer än att jag tycker det offta blir både halvkvädet och uddlöst. Undrar lite hur de förtroendevalda skulle reagera om jag utanför Församlingsgården skulle Paludan-bränna ett ex av Verksamhetsrapporten. Gissar att det inte skulle öppna upp för dialog, inte för fem öre.

Det gör jag inte!

Vill först kungöra det med emfas.

Jag hatar inte Skellefteå – eller något annat idrottsligt.

Luleå-sekten ropade ändå så om tisdagskvällen. Helt kort. På ståplats i COOP arena. Tredje omgången i hockeyns finalspel. Färjestad var motståndaren. För ett kort ögonblick aktualiserade man i alla fall sin derby-rival med en ramsa strax efter det man sjungit en variant på den gamla Eusekefeurat-låten – googla! – Länge har vi väntat. Nu löd lyriken Länge har vi väntat men nu har det gått dit hän, nu skall SM-bucklan till Norrbottens län eller nåt liknande. På det kom rubrikens ord hata skellefte! – som får bli rubrik för detta blogginlägg med sin länk på Facebook.

För en del år sedan fick Bob Dylan noberpriset i litteratur. Motiveringen var hans lyrik. Kallt säger jag att sång- och ramsaförfattarna till vad som framförs på hockey-ståplats har mycket långt till det nobelpriset. Jag tror inte det bekymrar någon, inte ens mig. En ståplatsläktare är nämligen en sekt och i förrgår var jag, mina två söner och den 10-årige sonsonen sektmedlemmar. Vi trängdes där i den massa som är totalt upplyst, som har den totala sakligheten, som analyserar det som sker helt utan lidelse och som har hela världen som motståndare. Lule mot Sverige! var en annan ramsa. Också ett klart fall av sekterism.

COOP arena och Luleå är inte unika i detta. När Skellefteå spelade och åkte ut i semifinalerna – jag tror det var mot Frölunda – såg jag på TV i samband med en av drabbningarna att det i skellefte-klacken fanns en svensk flägga med texten Hata Björklöven! – det Umeålag som inte varit i högsta serien på en massa långa år men på sin tid dominerade i Västerbotten. Sekter är långsinta saker som inte låter gammalt groll rosta i första taget. I Skellefteå är säkert många belåtna idag då Löven igår inte slog HV71 och gick upp i högsta ligan.

Sektmentalitet på ståplats i hockey gör mig inte upprörd. Det hör som till. Värre blir attityderna när sektens sätt att vara blir politiskt, religiöst, nationellt, ser till folkgrupp eller liknande. Då känslans retoriska slagord i sådana sammanhang segrar över saklighet och tanke blir den sekteristiska enögdheten farlig. På hockey tycker jag den kan få ha sin ståplats.

Det var kul att vara där just i det sällskapet. Sonsonen Adrian som strax fyller 10, hans pappa och hans farbror. Alltsammans blev ändå onödigt spännande. Först 1-0, 2-0 och 3-0 som blev 3-1 redan i första perioden. Vid full tid var det 4-4 som betydde ännu en omspolning innan sudden death – eller knall och fall som jag tycker det skall heta. En bit in i fjärde kunde i alla fall Luleå-sekten gå hem nöjd och belåten och mentalt ladda vidare för fjärde holmgången som blir i kväll, i Karlstad och på TV. I Värmland finns också en sekt men den fattar i sin dumhet inget av var storheten, verkligheten och skickligheten finns.

Det händer ibland men inte varje år att den borgerliga allmänna helgdagen Första maj infaller på en kyrklig helgdag, alltså en söndag. Så är det i år. Det får mig som är kyrkligt egnagerad och politiskt intresserad att bli som en hötapp mellan två åsnor – eller hur det nu sägs. Valet blir om jag då jag är kristen ska som brukligt gå i kyrkan klockan 11 eller om jag som samhällsmänniska med vänsterdrag ska glutta på social-demokraternas första-maj-firande i Lomtjärnsparken samma klockslag. Bra är i alla fall att problemet inte kommer varje år.

En del löser problemet genom att aldrig gå i kyrkan och aldrig intressera sig för något politiskt. Att sådana får njuta en första-maj-ledighet och en massa arbetsfria vanliga veckoslut är enkelt och simpelt att snylta. Borgerliga sympatisörer borde som konsekvens av sin brackighet kräva att få jobba första maj! De som inte tror på Jesus borde i konsekvensens namn undvika att åka snålskjuts på Honom på söndagarna – för att inte tala om de stora helgerna! Det är mitt enkla budskap. På sin tid red Jesus på en åsna men nuförtiden är det en massa åsnor som de facto och på flera sätt rider på Honom.

Nu gissar jag att de två tidskolliderande evenemangen i morgon till syvende och sist kommer att likna varandra en hel del. De närvarande kommer att vara sådana som redan om inte är frälsta så i alla fall med på noterna. Vad gäller noter kommer det att sjungas en del återkommande traditionella rituella låtar. En officiell funktionär eller två kommer att tala till de redan vunna om det budskap dessa sedan förr vunnits för. Egentligen en kusligt snarlik koreografi och ofta utan studs och puls.

Både ett första-maj-firande och en Högmässa är alltså till sina karaktärer vad som med ett gammalt ord kallas uppbyggelse, inte sammanhang för omvändelse – ett annat gammalt ord. Det är helt OK att det är så. Det behövs uppbyggelse på flera olika sätt och i många olika sammanhang. Odiskutabelt. Det är dessutom ganska lätt att ordna då man bara behöver göra det man tidigare gjort.

Med omvändelse blir det annorlunda. Sådant som kan likna massmöten med mer eller mindre stora massor vinner som regel inte nytt folk vare sig för SAP eller Jesus. För det behövs andra metoder. Givetvis måste det hela tiden finnas en övertygelse om sanningen i och värdet av det man funnit och vill att folk skall omvändas till. Det är en grundbult! Men metoden behöver vara samtal mer än agitation. Min enkla mening är att vad gäller sådant behöver både kyrka och sosseri utveckla sina arbetsformer, fundera över sin – som det heter – kommunikation, vilka man i praktiken litar på som företrädare och så vidare.

Med detta sagt – hur gör då hötappen i morgon?

Vid Lomtjärn – i Älvsbyn sägar man i Lomtjärn och menar då parken invid – blir det tal, lite sång, en del folk, korv, småkallt och snålblåst. I kyrkan blir det tal, lite sång, en del folk, varmt och vindskyddat samt The body of Christ, the real thing. Nästan allt sådant händer varje söndag men Första maj är bara en gång om året. Tidskollisionen hade kunnat undvikas om de sossar som också är kyrkopolitiker hade, när arbetarkommunen planerade sin årshögtid, påtalat saken och yrkat på till exempel kl 13 i stället för att reellt välja bort kyrkan. Då hade jag och andra kunnat vara med på bägge evenemangen. Nu måste jag välja.

Rubriken skulle också kunnat vara nål resa dröm uppgift annat med det hade blivit för lång och inte rymts på en rad i länkförteckningen invid – om man läser min blogg i en dator.

Jag fick i fredags fjärde sprutan mot allvarlig Corona. Därför ordet nål i andrahandsrubriken. Egentligen fantastiskt att få bo i ett samhälle somså snabbt och genomgående kunnat hantera situationen och att alla kunnat ta vaccin kunnat göra det 2-3-4 gånger – och kanske fler vad det lider. Det finns de som inte kan och de har jag förståelse för. De som inte vill begriper jag mig inte på.

Lördag blev det resa av. Till Hortlax lite utanför Piteå. Basen för Svenska Bibelsällskapet var där och skulle hålla föredrag om pågående nyöversättning av Nya testamentet med mål att det skall vara klart 2026. Inte föredraget men översättningen. Jämfört med bloggposten är tiden inne? som jag skrev i februari 2015 har jag ändrat mig i viss mån. Vårdad svenska har förändrats på drygt 40 år men i sanning inte mycket och på samma sätt är det med forskningsläget om de bibliska texterna i sig. Vad gäller de kulturella sammanhangen texterna skrevs och landade i och som naturligtvis påverkar hur de skall förstås är insikterna dock något större idag men ett stort behov av nyöversättning ser jag fortfarande inte. Ändå är jag positiv till ambitionen. Att hålla igång översättningsverksamhet och kompetenskring sådant är viktigt. 500-årsminnet av den första svenska översättningen blir en bra punkt att göra något vettigt om ej absolut nödvändigt.

Natten mot söndag var jag på ohåga med ett exempel på den typ av dröm då allt går på tok. Gissar att de flesta upplevt sådana typ att inte hitta en vänstersko, springa som en idiot och inte hinna med bussen, strul med något så att inget blir som tänkt. Den här gången var det ett rörigt sammanhang med bland annat en person sammansatt av två tidigare prästkollegor ur olika generationer, en massa röriga ungdomar, konstiga lokaler i en mix av Älvsby kyrka och något jag tror ett församlingshem i Skellefteå och att inget funkade som det var tänkt. Det var alltså en så kallad stress-dröm inför vad som komma skulle.

Om söndagen, alltså igår, fanns nog orsakerna till drömmen i den uppgift som var närmast för handen. Den ordinarie gudstjänsten i Älvsby kyrka (som jag till en början hade fått förtroendet att leda) utgick till förmån för en gemensam gudstjänst med och på EFS med annat folk i selen. I stället anförtroddes jag en extra-uppgift med Mässa och lektion med konfirmander från Luleå. Deras ledare hade uttryckt önskan om att jag skulle ta upp stor-ord som försoning och förlåtelse,koppla ihop det med kyrkorummet som det är format i Älvsbyn samt söndagens tema och texter. Om ledarna tänkte hela den sammansättningen skall vara osagt men jag tänkte ihop sakerna och kom att ”jobba” med gänget i drygt 1½ timme. Tyckte det fungerade bra. Alerta ungdomar.

Gudstjänsten klockan 16 i Vidsel var en uppgift av mer vanligt slag. Manus till det jag sa är ett handskrivet sådant och publiceras inte här på min blogg.

Också annat värt att nämna är att Luleå väntar på finaler i hockeyn och att dambasketen för Luleåvurmare även är spännande.

Att också ebba busch likt en tidigare borgerlig partiledare gjort en pannkaka erkänner hon inte – till skillnad från den tidigare liberal-ledaren. Ebbas undran om varför stenkastare inte blir skjutna av polisen var i och för sig bokstavligt sett i form av retoriska frågor som inte uttryckte krav på skottlossning mot allmänheten. Brett uppfattades det dock som att KD-Ebba ropade på mer blod på gatan. I detta och andra sammanhang är det viktigt är att veta att det alltid är skillnad på ett budskap som sänds och vad som uppfattas. Likt alla andra som har ord och språk som arbetsverktyg vet en politiker som Ebba detta och att man har ansvar både för vad man säger och hur det kan uppfattas. Sådant kräver att man för att inte bli missuppfattad utan vill bli förstådd på ett visst sätt faktiskt silar snacket. Hon gjorde sitt val att att inte göra så och med kallt blod – ett av hennes favorituttryck – öppnar hon för att bli Bloody Ebba med svenska folket.

Två sådana faktiskt. Samma dag, samma plats och på grund av samma människor.

Så här var det men först lite bakgrund.

Slalombacken i Kanis utanför byn är sportlovöppen. Skidspåren i omgivningen är preparerade. Barnbarnen Tyra (12 år) och Adrian (10) är hos oss. Tillsammans innebar det utedag.

Barnen och farmor for backe upp och backe ner men jag slalomiserar inte (längre). Jag gav mig av på längdskidor. Cross country kallas det och i det sammanhanget gjorde gjorde jag mina unika erfarenheter.

På väg ut i själva spåret kom två åkare – ganska jämnåriga med mig själv – uppifrån och från höger. Väluppfostrad som jag är lämnade jag företräde och klev in i spåret en bit bakom dem. Så långt var allt normalt. Sedan rubbades universum när de två uppe på en knix stannade och vinkade förbi mig. Det kändes ovant. Jag brukar bli omåkt, inte framvinkad. Dessutom åtföljdes omvinkningen av ord på utomländskt språk – eng elska. Det var oväntat.

Naturligtvis blev det stopp i maskin. Nyfikenheten hade segrat.Jag frågade varifrån de var. Why are you here? blev nästa fråga sedan de besvarat den första med ett käckt Australia! och med det visat sig vara de mest unika levande organismer jag någonsin stött på i vinterbiotopen runt Kanis. Skidåkande aussis där? Unikt!

Men det skulle bli än mer speciellt. Frågan Why? fick ett svar och sammanhanget blev kristallklart naturligt. Orsaken var deras son. Han hade nämligen för en tid sedan på gamla träskidor och i 100-årig vintage-stass åkt Jubileumsvasan sisådär 90 mil söderöver. Glad som en spelman kunde jag berätta för de stolta föräldrarna att jag sett honom på TV. Svensk public service Hade givetvis uppmärksammat det speciella med en australiensare i det speciella sammanhanget.

Man kan inte snacka australiska slid- och snöfrågor hur länge som helst. Man börjar frysa. Såhär efteråt är jag dock ganska övertygad om att jag jämfört med de flesta vallaintresserade här på hemorten kanske är mest kunnig i just den smala nischen – utifrån dagens två unika erfarenheter.

Att folk vill sätta prägel och ge avtryck är allmänt mänskligt – bara olika. Mycket beror på vilka de är och vilka sammanhang – det moderna prettiga ordet är kontext – man befinner sig i. Resurser och tillfällen spelar också in.

Vladimir Putin är eller blir 70 år i år. Från ett underhuggarläge kom han att styra Ryssland längre tid än någon annan självhärskare i Moskva vare sig vi tänker på gamla tsarer eller på dem som figurerat de senaste drygt 100 åren. Vad blir hans monumänt, det självvärderande män lämnar efter sig? Ett återupprättar stor-Ryssland? En tuffing i kvarteret? Den som knäppte andra på näsan?

Rent geopolitiskt kan jag begripa att paranojan lätt drabbar – sett från Moskvas horisont. När Berlinmuren föll och Sovjet med Warszawa-pakten demonterades var det med den ömsesidiga tanken att NATO inte skulle genomföra något Drang nach Osten – googla på det. Så blev det inte. Nu självständiga Sovjet-länder och andra i det gamla östblocket led av välmotiverad rysskräck och närmade sig väst mer än vad nog först var tänkt. Att suveräna stater har den rätten är självklart men naturligtvis påverkas omgivningen.

När man drabbas av noja och känslan av att ha tappat kontroll blir man lätt monumäntal. Det gäller nationer liksom vem som helst i 70-årsåldern med fler år i backspegeln än i vindrutan. Impulser att säga ifrån, markera, sätta ner foten, göra avtryck – allt i en osalig blandning – finns mer eller mindre positivt eller negativt.

Putins manliga lust att ge avtryck är extremt negativt. Att en rektor vill dra igång en ny utbildningslinje, en annan göra en tillbyggnad eller en kyrkoherde ivrar för ett påkostat jubileum är av mycket lindrigare slag även om sådana i någon mån leker med andras pengar. Jämfört med pansarvagnar är det arbetet på sitt monumänt harmlöst, ibland rentav positivt eller i alla fall inte ens måttligt skadligt. Det är lusten att göra avtryck som i någon mån är densamma.

Om sådant är vanligare hos män än hos kvinnor ska jag hålla osagt. Jag kan ana det. Stavningen monumänt är helt medveten. Riktiga karlar som överträder jantelagen – googla! – visar dådkraft, ibland löjlig, ibland beundransvärd. Kvinnor är ofta försiktigare. Deras jäntelag är starkare. Kanske.

Man ska spegla sig i det glas man använder på andra. Frågorna kommer: Hur är jag själv? Var vill jag låta fåfängan blomstra och lika fåfängt försöka bygga mitt eller mina monumänt, lyckade eller nog vanligare misslyckade?

• Någon yrkeskarriär blev det inte. Komminister var det ”högsta” jag som anställd i kyrkan siktade på och nådde. Inga krafter runtom sökte heller egga mig till ett starkare Klas-Klättermus-beteende.
• Älvsbybo förblev jag. Som uppskjutningsramp för framgång och kändisskap finns inte den orten på kartan annat än för någon en och annan inbiten lokalpatriot.
• Familj? Stabilt som Doktor Alban. En fru. Fyra barn. Kvartetten är alla hittills ostraffade, har hederliga arbeten och (ännu) inte skrivit självavslöjande verk om traumatisk uppväxt eller ägnat sig åt annat liknande influenseri. Till de kan adderas fyra barnbarn, källa till glädje och gamman. De är de bästa och vackraste barnen i världen men å andra sidan tycker alla far- och morföräldrar så.
• Kanske kan kunskap vara ett monumänt. Om så har jag nog där min frestelse. Jag gillar att veta och känna till saker. Samtidigt är det tveeggat. Ju mer jag vet om något, säg Bibelvetenskap, desto större blir kontaktytan med sådant jag ännu inte känner till. Det är ju bara den som vet lite eller inget om något som kan vara tvärsäker i saken.

Putins monumäntarism tror jag är en avgörande 70-årsfaktor bakom att han angriper Ukraina. Tragiskt och bedrövligt. Han kommer att lyckas i den meningen att det han satt sig för att göra genomförs. I den meningen liknar hans tilltag mitt monumäntförsök att sammanställa ett manus och lyckas få 50 ex av INGEN BOKBOK tryckt och sänt hit till hemadressen. Jag har skrivit om den förr. Kanske var det min fåfänga och tillika fåfänga förhoppning att det skulle innebära något av ett avtryck. Pilutta mig! Å andra sidan skadade jag ingen vilket kan vara en tröst.

Jag hoppas att dagens tsar i Moskva likt mig blir berövad sin dröm och kommer att sitta med ett resultat som inte alls motsvarar hans förhoppningar.

Vad spelar det för roll?

Jag menar små detaljer i stora sammanhang?

Kvittar det egentligen inte ganska lika?

Jag tar Norge som ett exempel. Deras skidkillar kom tvåa i stafetten igår. Vad det verkar har nationen och laget drabbats av traumatisk nedstämning bara för att det inte blev perfekt bra.

Norge får vara ETT exempel, inte exempl-ET att tangentbordsmuttra kring denna måndags-förmiddag. Landet på andra sidan fjällen är ETT exempel som får mig att fundera på betydelsen av skillnad eller inte. Att några var bättre så att man kom tvåa ärju egentligen inte ankskit, inte heller att som svenskar bli fyra – även om skillnaden då känns medaljlöst en smula större.

Jag snubblade på en annan skillnad eller inte. Har sett den förr. Understrykningar visar att jag också noterat den men sanningen att säga har jag inte funderat kring det ens halvt ordentligt. Är det en skillnad eller inte när två som sisådar 40 år efter ett händelseförlopp skriver vad som skedde och hur ord fallit?

Nu kan man behöva en Bibel och två tummar. Matteus berättelse om Jesus, kapitel 5, skall ha den ena tummen, Lukas kapitel 7 den andra. Hyllmetrar är skrivet om dessa tumgrepp, särskilt Matteus-platsen men gemensamt är att de två författarna berättar att Jesus snackar. Gemensamt är också att han säger i stort samma saker även om han säger mer i Matteusvarianten. Gemensamt är dessutom det bisarra att ingen av dem återger det Jesus egentligen sa då när han sa det han sa. Rimligen bör Jesus ha pratat arameiska men både Matteus och Lukas skriver hans repliker översatta till grekiska och för de flesta svenskar är de översatta en gång till.

Matteus låter Jesus prata i tredje person plural – Saliga DE som är fattiga i anden. Lukas jobbar med andra person – Saliga NI som är fattiga. Är det en betydelsefull skillnad eller inte? Hos Matteus talar Jesus till folkmassor på ett berg, hos Lukas till de tolv och kanske några till på en slätt. Gör åhörarna och platsen skillnad eller inte?

Och vem blir orden egentligen riktade till? De som hörde när det sades? De som hörde Matteus och Lukas berättelser läsas upp 40 år efteråt och senare? Vi/jag som läser/hör idag? Skapas skillnad eller inte?

Saker av detta slag har sysselsatt mitt arma hjärnkontor sistlidna veckoslut – förutom diverse sport på TV. Naturligtvis andra nyheterockså – Ukraina, vädret, lite ”sociala medier”. Tillsammans med annat innebar det att jag skolkade från gudstjänsten i Älvsby kyrka igår. Innebar det någon skillnad eller inte för mig, för andra, för gudstjänsten, för församlingen, för Gud?

Som jag egentligen tänker tillhör detta att fira gudstjänst den kristna normaliteten – fint uttryck jag just hittade på. Jesus var inte kristen men firade sin judiska gudstjänst i princip varje sabbat, judarnas sjunde dag. Från tidig kristen tid vet vi att de Jesus-troende samlades till gudstjänster på söndagarna. Så har det förblivit till den dag som idag är. Alltså blir det en abnormalitet – nytt uttryck – att tänka sig kristen gudstjänstlöshet. Här menar jag naturligtvis inte om man missar en och annan sön- eller helgdag utan ett mer kroniskt kyrkskolk.*

Jag skolkade igår. Valde skidåkningen på TV. Tänkte jag kunde se gudstjänsten via Facebook och då i efterhand – vilket jag ännu inte gjort. Enligt annonseringen var det Gudstjänst vilket betyder nattvardslöshet, alltså att inget gavs som jag bara kunde få på plats. Snabbtitt på Facebook-sändningen visade dock att det stod nattvardsilver på altaret. En liten miss i annonseringen som fick mig att sitta kvar i soffan. Om det innebar någon annan skillnad eller inte kan jag inte bedöma.

Restriktionstiden är över! Ikväll skall Primärhustrun och jag på teater i Luleå. Yngste sonen återvänder till kontoret i Skellefteå och sin övernattningslya i Schtaaan.

* De synsätt och de tankar som fanns i 1686 års svenska kyrkolag med sina många barska formuleringar om både kyrkliga och numera sekulära ting är värda en fundering, inte vad gäller exekt tillämpningar men väl intentionerna bakom. Där stod till exempel i Cap XI §2 om Herrans Nattward dessa ord: Then som mootwilleligen sig, öfwer Åhr och Dag, ifrån HERRans Nattward håller, skal ansees och tiltalas som en Ochristen...På denna hemsida kan man läsa 1686an på tidens svenska och finska.

Rubrikorden brukade jag säga då och då under min yrkesverksamma tid. Ibland var det så att folk nästan förväntade sig ett jag är emot! och det blev lite av en grej att vara emot både ditten och datten. Naturligtvis skall inte detta förväxlas med någon sorts stelbent konservatism i olika och alla möjliga frågor från min sida. Sådan är jag inte! Det är bara det att jag är emot! ganska ofta.

OS i Kina skapar ett jag är emot! – till exempel. Som det nu blivit så här långt och av olika anledningar.

Politiska skäl finns. Jag tycker inte att gangsterstater skall få stå värdar för fina evenemang. Innerst inne hoppas jag därför att Sverige inte tar sig till fotbolls-VM i Qatar i sommar. Samtidigt måste jag vara flexibel. Alla vinterolympiader kan inte köras i Lillehammer och alla sommar-OS inte Köpenhamn om man skulle ta ett par nordiska exempel. Men diktaturer smakar illa och jag är emot!

Att tiden blir ur led är en annan anledning. Det är 8 timmars skillnad mellan den tidszon hela stora Kina har och Svensk normaltid. Alla tävlingar vare sig de är intressanta eller inte går på natten svensk tid. Att saken passar 1½ miljard kineser och ännu fler närmare dem är väl i och för sig bra för dem men för mig blir det ett otyg att i efterskott se tävlingar och kamper och veta hur det gick. Alltså: jag är emot!

Femman är skit! Kanal 5 i TV alltså. Reklam och valler – inte vallor – titt och ofta är ett irritationsmoment om än litet. Efterskottstittning gör ju att jag kan snabbspola förbi eländet och det lindrar en del. Värre är i stället kommentatorerna. SVT-folket med sina experter är mycket bättre. Därför: jag äremot!

Och så det svart-vita. Missförstå mig rätt – vi har färgTV. Det jag syftar på snacket och atmosfären att icke-guld eller ens icke-medalj kallas fiasko. Hur kan man tänka så? Om någon åker skidor fort så förbaskat och dessutom skall pausa med gevärsskytte och blir säg åttonde bäst i världen är väl för kissemissen ingen fadär. Jag skulle kräva att alla var fyllda av beundran för mig om jag var åttonde bäst i någonting ens i närområdet. Själva hysterin får mig att muttra mitt jag är emot!

Men jag är för saker åxå. Att vi nu med det förnuft som fått 85% av folket att ta sprutor fortsatt i behåll kan slippa restriktioner och begränsningar på grund av Coviden är jag för, väldigt mycket för. Redan igår i den Veckomässa jag nämnde den 4:e i inlägget bestående folkvett var vi 19 personer. Ungdomsgruppen skulle starta om och började sin kväll i Mässan för att sedan fara till en backe och åka madrass, grilla och hålla på. Nio personer blev kvar för det vi förr kallat Pratkväll i kyrkan eller Ovan-gelie-träff eller liknande som avslutades med Completorium runt klockan 21. Sånt är jag för!

Hos folk som pratar med mig märker jag en längtan efter att en positiv känsla skall komma igen i till exempel gudstjänster och Bibelstudier. Om sånt säger jag ett rungande jag är för!

Är det inte nu dax för en liten uppdatering kring händelser, icke-händelser, uppfattningar och åsikter? Det var ju i torsdags förra veckan jag skrev. Nu är det tisdag. I en ny månad faktiskt. Är det inte dags då? Och samtidigt: Varför? Knappast fler än ett fåtal läser vad jag skriver. Antalet läsare per dygn är ungefär som antalet gudstjänstfirare en söndag i Älvsby kyrka men näppeligen samma folk med några undantag när. Mer om det nedan.

Fredag förra veckan i denna Covidens tid gjorde jag och Primärhustrun en så kallad ”samhällsinsats”. I alla fall sett ur en synvinkel. Om torsdagskvällen telefånerade dottern från kvarteret bredvid. Hon meddelade att många i personalen på lilla Lisas förskola är hemma i sjukdom. karantän eller för vård av egna barn och att man vädjat till familjer som kunde fixa det att de skulle avstå från att skicka sina små till verksamheten om fredagen. Kan Lisa vara hos mormor och morfar? löd frågan. Från kvart över sju ungefär till efter lunch?

Givetvis! Även om föräldrarna inte har direkt samhällsviktiga funktioner var det enklaste lösningen. Och kul. Vad det skall kallas vet jag dock inte. Var det ett mormor-morfar-besök av vanligt slag eller var vi gamlingar vikarier och kan skicka en räkning till kommunen? Hur som helst ville tösen inte gå hem när pappan kom för att hämta henne efter lunch utan blev kvar ända till kvällen.

Lördagen sov vi längre och hörde bara på håll en telefån meddela att ett SMS landat. 20 i tio kollade vi apparaturen och såg att samma lilla Lisa – hon är 4½ år – skulle debutera i tävlingsskidspår ute vid Kanisberget. Pelle-Tott-loppet som hon på morgonen blivit efteranmäld till hade starttid klockan 10. Frukostar kan vänta! Full speed så vi fanns på plats innan starten på 800-meters-sträckan. Tösen pilade runt utan stavar, blev omåkt av några och passerade en och annan annan. Kolla första bilden noga – den blir större om man klickar på den – för att se hennes fina målgång.

Söndag firades gudstjänst i Älvsby kyrka. Vi befann oss på den plats som skapar församling – bänken. Totalt med vaktmästare, musiker, kyrkvärd, filmare och präst var vi 15-16 stycken och så har varit under en längre tid.

Samhällets myndigheter av skilda slag ger maningar och rekommendationer vad gäller antal, avstånd och så vidare. Det är trist men jag reser inga invändningar.

Olika aktörer i samhället – restauranger, biografer och annat – följer dessa anvisningar och söker i detta skapa uppmuntran och positiva möjligheter trots läget. Detta KAN vi göra! verkar vara atmosfären.hos dem som behöver inkomst av det man gör – de som”tjänar Mammon” om man så vill kalla det. Jag antar att sådana aktörer nu när man aviserat att restriktioner kan komma att lyftas om en vecka har placerat sig i startblocken för att ”komma ut” – typ.

Jag har inte noga analyserat alla eller ens flera kyrkliga miljöer men får i alla fall en obehaglig känsla av att sådan positiv planering saknas. Signaler om längat, väntan, planer, syns inte på webb- och Facebook-sidor – inte ens på den illustra gruppen Prästkollegor. Så frågan börjar mala: Varför verkar inte de som ”tjänar Gud” inte lika på alerten som de som ”tjänar Mammon”?

Älvsby kyrka får ta in 300 personer i normalfallet, utan pandemier. På dörrarna finns nu skylten med siffran 50. Är det det gångmål man har? Om det är kan jag meddela att det fanns 35 platser kvar i förrgår liksom tidigare söndagar. Hela kyrkofullmäktige hade kunnat vara där i solidaritet med det de är valda att bestämma i och över. Eller andra grupper – de som brukade samlas till Bibelstudier, kyrklig personal, andra. Möjligheter till sådant fanns och finns men en andan av att vilja få ett ökat gångmål är svår att skönja.