mottag hatten!
Orden i rubriken sades med hög röst ett flertal gånger. En av de inblandade var yngste sonen. Han blev efter att ha tagit ingenjörsexamen vid Luleå tekniska universitet kvar vid lärosätet och arbetade fram en doktorsavhandling. Jag har tidigare – bland annat här och här – berättat om disputationen hösten 2020 och de för pappan obegripliga böcker han skrivit.
Corona-pandemin påverkade tiden efter bland annat på så vis att någon så kallad promovering inte kunde genomföras. En sådan är en årlig Akademisk högtid med ceremoni där promovendi får hatt, ring och diplom. Det var vad det handlade om i lördags. – och då ett uppsamlingsheat för allt som under ett par år inte kunnat genomföras och kommit efter på grund av pandemin. Resultatet var runt 70 relativt nyblivna doktorer på podiet men i förteckningen kunde jag se att det egentligen handlade om nästan 140 disputerade under pandemitiden. För inemot hälften fanns dock ordet Absent men de som var där var på plats i frack, långklänning. Det var högtidligt värre. Rituellt som ett frimurarmöte. Men tydligt. Mottag hatten! Kanonskott. Mottag ringen! Den ges symboliskt. Mottag diplomet! Sedan handslag,bock mot rektor och publik.
Med tal och allt tog detta ca två timmar. Sedan bussades vi från Kulturens hus till universitetsområdet för bankett, mer tal och umgänge. Vid ½12-tiden lämnade Primärhustrun och jag sammanhanget. Vi behövde återvända till hemorten då jag på söndagen fått förtroendet att ansvara för två gudstjänster och ett dop i församlingen. Sonen blev kvar med sina kollegor och kompisar.
Klart vi var stolta. Och är. Enormt stolta. Det har vi alltid varit för alla våra fyra barn. Totalt praktmalliga. Just den här dagen var det dock han som vi när han var liten gav smeknamnet Heffaklumpen som var i blickfånget.
