stigstrombergsson

Att folk vill sätta prägel och ge avtryck är allmänt mänskligt – bara olika. Mycket beror på vilka de är och vilka sammanhang – det moderna prettiga ordet är kontext – man befinner sig i. Resurser och tillfällen spelar också in.

Vladimir Putin är eller blir 70 år i år. Från ett underhuggarläge kom han att styra Ryssland längre tid än någon annan självhärskare i Moskva vare sig vi tänker på gamla tsarer eller på dem som figurerat de senaste drygt 100 åren. Vad blir hans monumänt, det självvärderande män lämnar efter sig? Ett återupprättar stor-Ryssland? En tuffing i kvarteret? Den som knäppte andra på näsan?

Rent geopolitiskt kan jag begripa att paranojan lätt drabbar – sett från Moskvas horisont. När Berlinmuren föll och Sovjet med Warszawa-pakten demonterades var det med den ömsesidiga tanken att NATO inte skulle genomföra något Drang nach Osten – googla på det. Så blev det inte. Nu självständiga Sovjet-länder och andra i det gamla östblocket led av välmotiverad rysskräck och närmade sig väst mer än vad nog först var tänkt. Att suveräna stater har den rätten är självklart men naturligtvis påverkas omgivningen.

När man drabbas av noja och känslan av att ha tappat kontroll blir man lätt monumäntal. Det gäller nationer liksom vem som helst i 70-årsåldern med fler år i backspegeln än i vindrutan. Impulser att säga ifrån, markera, sätta ner foten, göra avtryck – allt i en osalig blandning – finns mer eller mindre positivt eller negativt.

Putins manliga lust att ge avtryck är extremt negativt. Att en rektor vill dra igång en ny utbildningslinje, en annan göra en tillbyggnad eller en kyrkoherde ivrar för ett påkostat jubileum är av mycket lindrigare slag även om sådana i någon mån leker med andras pengar. Jämfört med pansarvagnar är det arbetet på sitt monumänt harmlöst, ibland rentav positivt eller i alla fall inte ens måttligt skadligt. Det är lusten att göra avtryck som i någon mån är densamma.

Om sådant är vanligare hos män än hos kvinnor ska jag hålla osagt. Jag kan ana det. Stavningen monumänt är helt medveten. Riktiga karlar som överträder jantelagen – googla! – visar dådkraft, ibland löjlig, ibland beundransvärd. Kvinnor är ofta försiktigare. Deras jäntelag är starkare. Kanske.

Man ska spegla sig i det glas man använder på andra. Frågorna kommer: Hur är jag själv? Var vill jag låta fåfängan blomstra och lika fåfängt försöka bygga mitt eller mina monumänt, lyckade eller nog vanligare misslyckade?

• Någon yrkeskarriär blev det inte. Komminister var det ”högsta” jag som anställd i kyrkan siktade på och nådde. Inga krafter runtom sökte heller egga mig till ett starkare Klas-Klättermus-beteende.
• Älvsbybo förblev jag. Som uppskjutningsramp för framgång och kändisskap finns inte den orten på kartan annat än för någon en och annan inbiten lokalpatriot.
• Familj? Stabilt som Doktor Alban. En fru. Fyra barn. Kvartetten är alla hittills ostraffade, har hederliga arbeten och (ännu) inte skrivit självavslöjande verk om traumatisk uppväxt eller ägnat sig åt annat liknande influenseri. Till de kan adderas fyra barnbarn, källa till glädje och gamman. De är de bästa och vackraste barnen i världen men å andra sidan tycker alla far- och morföräldrar så.
• Kanske kan kunskap vara ett monumänt. Om så har jag nog där min frestelse. Jag gillar att veta och känna till saker. Samtidigt är det tveeggat. Ju mer jag vet om något, säg Bibelvetenskap, desto större blir kontaktytan med sådant jag ännu inte känner till. Det är ju bara den som vet lite eller inget om något som kan vara tvärsäker i saken.

Putins monumäntarism tror jag är en avgörande 70-årsfaktor bakom att han angriper Ukraina. Tragiskt och bedrövligt. Han kommer att lyckas i den meningen att det han satt sig för att göra genomförs. I den meningen liknar hans tilltag mitt monumäntförsök att sammanställa ett manus och lyckas få 50 ex av INGEN BOKBOK tryckt och sänt hit till hemadressen. Jag har skrivit om den förr. Kanske var det min fåfänga och tillika fåfänga förhoppning att det skulle innebära något av ett avtryck. Pilutta mig! Å andra sidan skadade jag ingen vilket kan vara en tröst.

Jag hoppas att dagens tsar i Moskva likt mig blir berövad sin dröm och kommer att sitta med ett resultat som inte alls motsvarar hans förhoppningar.