hata skellefte!
Det gör jag inte!
Vill först kungöra det med emfas.
Jag hatar inte Skellefteå – eller något annat idrottsligt.
Luleå-sekten ropade ändå så om tisdagskvällen. Helt kort. På ståplats i COOP arena. Tredje omgången i hockeyns finalspel. Färjestad var motståndaren. För ett kort ögonblick aktualiserade man i alla fall sin derby-rival med en ramsa strax efter det man sjungit en variant på den gamla Eusekefeurat-låten – googla! – Länge har vi väntat. Nu löd lyriken Länge har vi väntat men nu har det gått dit hän, nu skall SM-bucklan till Norrbottens län eller nåt liknande. På det kom rubrikens ord hata skellefte! – som får bli rubrik för detta blogginlägg med sin länk på Facebook.
För en del år sedan fick Bob Dylan noberpriset i litteratur. Motiveringen var hans lyrik. Kallt säger jag att sång- och ramsaförfattarna till vad som framförs på hockey-ståplats har mycket långt till det nobelpriset. Jag tror inte det bekymrar någon, inte ens mig. En ståplatsläktare är nämligen en sekt och i förrgår var jag, mina två söner och den 10-årige sonsonen sektmedlemmar. Vi trängdes där i den massa som är totalt upplyst, som har den totala sakligheten, som analyserar det som sker helt utan lidelse och som har hela världen som motståndare. Lule mot Sverige! var en annan ramsa. Också ett klart fall av sekterism.
COOP arena och Luleå är inte unika i detta. När Skellefteå spelade och åkte ut i semifinalerna – jag tror det var mot Frölunda – såg jag på TV i samband med en av drabbningarna att det i skellefte-klacken fanns en svensk flägga med texten Hata Björklöven! – det Umeålag som inte varit i högsta serien på en massa långa år men på sin tid dominerade i Västerbotten. Sekter är långsinta saker som inte låter gammalt groll rosta i första taget. I Skellefteå är säkert många belåtna idag då Löven igår inte slog HV71 och gick upp i högsta ligan.
Sektmentalitet på ståplats i hockey gör mig inte upprörd. Det hör som till. Värre blir attityderna när sektens sätt att vara blir politiskt, religiöst, nationellt, ser till folkgrupp eller liknande. Då känslans retoriska slagord i sådana sammanhang segrar över saklighet och tanke blir den sekteristiska enögdheten farlig. På hockey tycker jag den kan få ha sin ståplats.
Det var kul att vara där just i det sällskapet. Sonsonen Adrian som strax fyller 10, hans pappa och hans farbror. Alltsammans blev ändå onödigt spännande. Först 1-0, 2-0 och 3-0 som blev 3-1 redan i första perioden. Vid full tid var det 4-4 som betydde ännu en omspolning innan sudden death – eller knall och fall som jag tycker det skall heta. En bit in i fjärde kunde i alla fall Luleå-sekten gå hem nöjd och belåten och mentalt ladda vidare för fjärde holmgången som blir i kväll, i Karlstad och på TV. I Värmland finns också en sekt men den fattar i sin dumhet inget av var storheten, verkligheten och skickligheten finns.
